fredag 31 december 2010

Gott nytt år!

Ett gott nytt år till er alla från... ehhh.. från bloggen. Och med en särskild hälsning från Lizzy the Lezzy.

Själv önskar jag mig ett nytt år med lite mindre halsont än slutet av detta år bjuder på... Vilket påminner mig: Om ni ringer mig på mobilen i natt för att önska ett gott nytt år och jag inte svarar beror det på något av nedanstående.

A) Jag har ingen röst alls kvar och folk brukar tycka det är spooky om man svarar utan att säga något
B) Jag har faktiskt lyckats somna före tolv (vilket i så fall är en förbättring jämfört med de senaste nätterna...)
C) En kombination av ovanstående alternativ

Men alltså, med röst eller inte, ett riktigt gott nytt år till er alla!  Och härmed lämnar jag ordet till Lizzy the Lezzy:


>
 

onsdag 29 december 2010

Mellandagsförkylning

Det är väl vad jag har nu, eftersom det är mellandagar och jag är förkyld... Blev dålig igår (vilket i och för sig gjorde Doctor Who-maraton till en ännu bättre idé).

Natten till idag har jag tillbringat vaken av halsont och feberfrossa och läsande en Val McDermid-deckare (julklapp) med den oerhört passande titeln Fever of the bone... Utlåtandet så här långt blir att det är en mycket bra deckare. Egentligen för bra för att slösas bort på en feberhjärna (har fått bläddra tillbaka och läsa om ganska mycket, och missat en hel del ändå, tror jag). Men man kan ju alltid läsa om hela boken vid ett senare tillfälle.

Och idag har jag varvat sovande med Minette Walters deckargåtor (på DVD).

Kulturfeber i mellandagarna således...

måndag 27 december 2010

Morgondagens aktiviteter...

... Blir säsong 2 av Doctor Who (trailer nedan). Skulle ha plöjt i alla fall lite av doktorn på tåget kvällen före julafton, men blev i stället sittande i en väntsal i fem timmar.

Tåget påstods kontinuerligt vara beräknat att ankomma ett klockslag mellan 1 och 15 minuter senare än det innevarande. Efter de första timmarna kändes det faktiskt som en slags live-performance av "I väntan på Godot". Mer existentialism än lättsam science-fiction alltså...

Och under de sena natt- och tidiga morgontimmar som faktiskt tillbringades på ett tåg saknades både orken och intresset för DVD-tittande.

Men i morgon alltså, fullskaligt mellandagsslappande med högkvalitativ brittisk sci-fi.

Det har vi förtjänat!



>

fredag 24 december 2010

Adventskalendern: Lucka 24

Godmorgon alla barn! Julafton är här! En mysig julbrasa att värma sig till såhär på självaste julaftonsfrukosten bjuder årets sista adventskalenderlucka här i bloggen på.

Musiken är "We wish you a merry Christmas", och med den vill jag önska alla mina läsare en riktigt god jul!



>


torsdag 23 december 2010

Dagens filmtips

Idag är helt rätt dag för att se Nightmare Before Christmas! Smakprov nedan.

Själva såg vi den redan igår, eftersom vi inte tror det blir tid osv till det i kväll. Men någon kväll före jul måste man bara se den!


Making Christmas from Nightmare Before Christmas:



>

Adventskalendern: Lucka 23

Godmorgon, godmorgon! Och välkomna till dagens lucka denna lillejulafton.

Må julgransklädandet flyta på bra för er alla! Kanske med lite mindre irritation än här...


>

onsdag 22 december 2010

Adventskalendern: Lucka 22

Bakom dagens lucka hittar vi Mr Bean i en "Nativity Scene" som är allt annat än fridfull... Den som lyckas få in både daleks och dinosaurier, men framförallt daleks, i en julkrubba måste man ju bara kapitulera för ;-)



>



Hoppas för övrigt att julshoppingen flyter smidigare (men är minst lika underhållande) för er än/som för Mr Bean!

tisdag 21 december 2010

Adventskalendern: Lucka 21

Bakom dagens lucka hittar vi Eddie Izzard. Närmare bestämt Eddie Izzard on Christmas, förstås.



>

måndag 20 december 2010

Adventskalendern: Lucka 20

Ska det nu vara en adventskalender med youtubeklipp så får det ju vara lite Doctor Who och/eller Torchwood också. Så det så...

Här, bakom dagens lucka, en titt "behind the scenes" på inspelningen av en Doctor Who julspecial. En inspelning som gjordes i "the Torchwood hub".

Alltså: Doctor Who + Torchwood + julspecial = vi har en adventskalenderlucka...



>

söndag 19 december 2010

Våra nya tatueringar!

Nu har äntligen Annas tatuering läkt så pass att den blir presentabel på bild, så därför kommer här, våra nya tatueringar på en och samma bild:

foto: Birgit Adamsson

Annas är på underarmen, min är på överarmen/axeln. På min står det helt enkelt "Reb". Mitt namn, som på jiddisch dessutom blir "herr". På Annas står begynnelsebokstäverna i uttrycket "Också detta skall förgå". Enligt legenden var det vad som stod graverat i den ring Salomo fick när han utmanat en av sina underlydande att finna honom något som alltid var sant och som gjorde den sorgsne glad och den lycklige ödmjuk. Legenden finns i ett antal varianter, exakt vem som fick utmaningen och hur den var formulerad varierar, men det är kärnan i den.

Så är det ju. Det är ju alltid sant. Och kan påminna både om att inte tappa modet i tider av motgång, och om att ta vara på det goda man har.

Adventskalendern: Lucka 19

Suck. Scannerstrejk fortfarande! Men, hörni, såhär gör vi: Tills jag får igång scannern så byter adventskalendern tema. Istället för bokmärken blir det youtubevideos.

Idag, lite språkskoj.



>

lördag 18 december 2010

Adventskalendern: Lucka 18

Tyvärr, inget bokmärke bakom luckan idag. Scannern bråkar med mig, nämligen. Eller, jag tror snarare det är scannermjukvaran egentligen. Hursomhelst kan jag inte scanna in något bokmärke (eller något annat) till bloggen idag. Jag hoppas att jag lyckas skrämma liv i den till i morgon.

Istället kommer här en uppdaterad, digitaliserad kanske man kan säga, version av julevangeliet.

Håll till godo!



>

fredag 17 december 2010

Cupcake award!

Jag har fått en Cupcake award från flitiga och läsvärda bloggaren Tofflan, som jag nyligen börjat följa. Man får tacka, man får tacka! 



Med utmärkelsen följer några förpliktelser, nämligen följande:
1. Tacka den du fick utmärkelsen ifrån.
2. Kopiera Awarden till din blogg.
3. Berätta vilka tre författare som hör till dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
4. Skicka cupcake awarden vidare till fem bloggare du tycker förtjänar den.

OK. Punkt ett och två. Check!

Då var det favoritförfattarna och favoritböckerna då. Inte det allra lättaste att välja, men here goes:

Numero uno:  Eftersom det är jul passar det med en deckare på förstaplatsen. Det får bli, helt utan tvekan, Carol O'Connell, som jag skrivit om några gånger förr på denna blogg, och då den absoluta favoriten: Flight of the stone angel. Hon är mästerlig på att skapa miljöer och karaktärer som verkligen biter sig fast. Och som engagerar mer än bara för deckargåtan.

Numero due: Fjodor Dostojevskij. Ständigt denne Fjodor... Nu var det visserligen en tid sedan jag hade min riktiga Dostojevskij-period (det var nån gång under tidiga gymnasieår som jag plöjde Dostojevskij på nätter och på tåg), men det är ju en författare som är svår att komma runt. Och varför inte rekommendera just den bok som fick mig att fastna i Dostojevskij-träsket: Brott och straff. Spännande och existentiellt. Som en deckare och en halsbrytande lektion i moralfilosofi samtidigt. Vi hade i uppgift att läsa del ett. Och bara del ett, egentligen. Men jag kunde inte lägga ifrån mig boken utan plöjde hela. Och sen var det kört...

Numero tre: Jag tror jag sätter Carl Jonas Love Almqvist här, en annan gammal favorit. Det går an, är väl en av hans allra mest kända verk. I betydelsen, den man läser i skolan och så vidare. Och den är alldeles utmärkt! Men min favorit-Almqvist är ändå Drottningens juvelsmycke, med den vackra/vackre Tintomara. Spännande, vacker, sorglig, klok och humoristisk, sätter den frågetecken vid mycket i människolivet och utropstecken vid ännu mer.

Så var det då dags att skicka vidare, och kommen till denna punkt upptäckte jag två saker om mitt eget bloggläsande: För det första, jag läser inte så jättemånga bloggar. För det andra, precis alla bloggar jag läser är riktigt bra, och därmed svåra att välja emellan. Men...de fem som får cupcake award från mig är (utan inbördes rangordning):

Mackan Andersson – författare, ståuppkomiker och frälsningssoldat, har mycket att säga om det mesta, men kanske mest om humor, skräck och teologi.
Samuel Varg Thunberg – trollkarl med mörka litteraturtips (jag vet att den här muffinsen kanske inte passar helt in i stilen på din blogg, men du kan kanske photoshoppa den svartvit, och byta ut hjärtat mot en dödskalle?)
Cecilia W – "en bokblogg, en livsblogg och en samhällsblogg". Och en mycket läsvärd sådan.
Monika Olsson Kolkman - har en bokskrivardagbok på sin blogg där vi kan få vara med i skrivarvåndorna och skrivarglädjen
Lönnmyrorna – för att jag är nyfiken på om det hinns med något läsande i myrstacken....

Adventskalendern: Lucka 17

Sådärja. Tillbaka och installerad framför datorn med en kopp te. Endast fem timmar tog det att fixa ärendena på apoteket, djuraffären, mataffären och systemet... Drygt hälften av tidsåtgången stod Skånetrafiken för. Förseningar deluxe och inställda tåg. Ja, det är ju vinter, gubevars...

Fast anledningen till att jag alls behövde anlita Skånetrafiken för de ärendena var de ljushuvuden som eldade upp den lokala djuraffären här i somras.

Men, luckan var det, ju.

Bakom dagens lucka i bloggens adventskalender hittar vi en mycket sliten biljett, nästan oläsbar. Men undra på det, den är ju fjorton år gammal... Drygt till och med.

På besök i Mellanmjölkens land, 
Malmö Konserthus, oktober 1996

Biljetten är till Jonas Gardells show "På besök i Mellanmjölkens land", och är alltså från 1996. En fantastisk show, som alla de shower av Gardell jag sett. Allt han rör vid blir till guld, eller i alla fall till underhållning, tycks det. 

Det jag minns tydligast från just den här föreställningen (under förutsättning att jag inte blandar ihop den med någon annan show med Gardell just i Malmö Konserthus) är dock ljusskylten (en sån där som rymmer ca. en halv mening text i taget) som blinkade fram allsångstexter och anvisningar till publiken om lite allt möjligt, under väntan på Gardell (hmm, se där, "I väntan på Gardell", en ny pjästitel...). 

Textskyltidén som sådan var kul. Om inte annat så som socialt experiment. Men det obehagliga var att över 95% av publiken faktiskt följde anvisningarna på skylten, och sjöng med i texterna o.s.v. Tänk att allt som behövs för att få en människomassa att gå åt ett bestämt håll, yttra vissa fraser o.s.v.,  är en elektrisk ljusskylt som ger anvisningar. Inte ens en levande människa som ger order behövs det. 

Det är ju det som gör oss människor så duktiga på att bilda samhällen. Men det är tyvärr också det som gör oss så farliga i grupp. 



Förhandsavisering av lucka.

Det blir eftermiddagsöppning av lucka på bloggen här idag. Hade nämligen förträngt att de djuraffärsärenden jag tänkt klara av samtidigt med apoteket nu på förmiddagen numera kräver utfärd till annan ort (djuraffären som hade den nödvändiga varan blev uppeldad i somras...).

Stay tuned...

torsdag 16 december 2010

Kylväst

Vid senaste besöket på neurologen skrev vi upp oss på en väntelista för att få låna hem en kylväst* i en månad. Det verkade som att utsikterna var ganska goda för att få den lagom till jul.

Då.

Nu, med ganska precis en vecka kvar tills vårt julfirande tar sin början, ser det lite mörkare ut. Har inte hört ett ljud om det än. Det skulle förstås fortfarande kunna trilla in ett meddelande de närmsta dagarna, om att det finns en väst att hämta på sjukhuset, men det kräver nog en ganska stor portion tur. Eller ett ingripande av jultomten.

Tråkigt, av flera skäl. Julen ska nämligen firas i ett hus proppfullt av familj och vänner. Jättekul! Men med trängseln kommer värme, och värmen gör Anna så väldigt, väldigt trött. Utan kylvästen kommer hon tillbringa en ganska stor del av juldagarna sovande/vilande. Med kylvästen hade hon kunnat vara med mer. Det är det viktigaste skälet till att vi hade hoppats på en väst till jul, förstås.

Ett annat, aningen underordnat, skäl är att just eftersom vi vet att det kommer att vara så pass varmt, så vet vi också att julhelgen hade varit ett utmärkt "testcase". Både kylvästens kapacitet (hur mycket den kyler), och effektivitet (hur stor skillnad det gör för Anna) hade kunnat testas maximalt. Vilket hade varit bra inför ett eventuellt inköp.


Lite ironiskt är det ju att bekymra sig om att hålla kylan i det här vädret...


Fler poster om kylväst här på bloggen: 
Kylväst! (när vi fått hem den)
Kylväst - uppdatering (en post om hur det fungerade med kylvästen)

---
* Faktaruta: Många med MS (Multipel Skleros) upplever att symptomen förvärras av värme. De senaste åren har ett antal produkter/hjälpmedel för det tagits fram som ska hjälpa mot det genom att hjälpa till att hålla kroppstemperaturen nere. Kylvästen är den klart vanligaste varianten, men det finns också andra varianter.

Kylväst, och annan personlig kylutrustning, ingår inte i de hjälpmedel landstinget betalar, man får köpa den själv. Men det finns lånevästar, som man kan pröva i upp till en månad, för att kunna avgöra om det är ett hjälpmedel som fungerar (även på den punkten är MS-patienter olika...) innan man lägger pengar på det. Vilket är bra. Det handlar trots allt om ett par tusenlappar. En liten summa om det hjälper. Men en ganska stor slant om det är verkningslöst.

Adventskalendern: Lucka 16

Diverse utskrifter är något som ofta blir bokmärken, tillfälligt eller permanent, i det här huset. Bakom lucka 16 hittar vi en utskrift från Qattmimsans Queermanualer.



Eller närmare bestämt en del av utskriften i fråga (hade jag skannat in hela hade den blivit oläslig här på bloggen). Det är en bild och ett citat ur Rocky Horror Picture Show som illustrerar sista sidan av queermanifestet. En svensk version av The Queer Nation Manifesto. Ett av de viktigaste, kanske det viktigaste, dokumenten från Act-Up och den aktivistiska delen av queerrörelsen. En text som nu hunnit få 20 år på nacken.

Dessvärre finns inte qattmimsan, som också gick under namnet "Den Rysansvärda", kvar på webben. Åtminstone inte som just qattmimsan. Se dagens lucka som min hyllning till två mycket viktiga personer i svensk hbtq-historia.

Vad som däremot finns kvar är Rocky Horror Picture Show. En film/musikal som jag tror att man antingen hatar eller älskar. Själv anser jag det omöjligt att vara på dåligt humör efter en titt på Rocky Horror. Och jag skulle gärna ha en stillbild från Tim Currys/Frank-N-Furters framförande av "I'm going home", i filmens slutscener, som affisch på väggen. Det vill säga, om vi hade någon ledig väggyta för affischer här i lägenheten...

I brist på det kan jag, och ni, lyssna till sången nedan



>

onsdag 15 december 2010

Adventskalendern: Lucka 15

Bakom lucka 15 hittar vi....samma bokmärke som i gårdagens lucka faktiskt... Nej, jag har inte blivit senil. Och inte har jag slut på bokmärken heller, tro det eller ej. Men jag kände att det var ett bokmärke som kunde stå som bakgrund till mer än en historia. Och att det kunde vara av värde att ge de historierna två olika bloggposter. För överskådlighetens skull om inte annat.

reklam för cyberkirken.dk. Plockat i Skelgårdskirken, som sagt.

När jag tänker på den mysiga kyrkan som vykortet kommer ifrån är det nämligen omöjligt att inte också tänka på hur ledsen och sårad vår vän, som då (men inte sen) hörde dit, blev över de heterosexistiska uppfattningar, milt uttryckt, som en av de präster i kyrkan, som de fått så stort förtroende för, visade sig ha och ge uttryck för. 

Hennes starka reaktion förvånade mig i och för sig en aning, då. Men inte för att den inte var berättigad, utan för att jag nog inte förrän då förstått hur mycket hon, på riktigt, hade förtroende för den kyrkan och den prästen. Inte så att hon trodde prästerna om att vara någon slags helgon, bara så att hon faktiskt litade på att de inte hade *mindre*   respekt för sina medmänniskor än den genomsnittliga personen utanför kyrkan. 

Jag hade nog fram till dess trott att vi som delade erfarenheten av att ha blivit djupt (be)svikna av kyrkan och lämnat den i unga år, också delade en slags grundläggande syn på den. En grundläggande brist på förtroende. 

Våra respektive (negativa) erfarenheter av kyrkan hade det gemensamt att de *inte* hade något alls med det faktum att vi båda var och är hbt-personer att göra (det behöver påpekas, eftersom alltför många tror att om någon är hbt och har någon "beef" med kyrkan, så måste de två sakerna nödvändigtvis ha ett samband). Men för övrigt, i de rent konkreta detaljerna, var de mycket olika. 

Kanske var det för att våra erfarenheter var så pass olika, kanske för att våra respektive kyrkotraditioner var olika, men jag tror mest det var för att våra personligheter var olika på den punkten. Faktum var i alla fall att hon hade en tillit till kyrkan och kyrkliga som jag dittills inte hade trott möjlig för de av oss som fått se kyrkans baksida. 

Det var sorgligt att jag inte insåg det förrän den tilliten gick sönder. Jag tror att vi kunde ha haft viktiga lärdomar att ge varandra. Hon kunde ha lärt mig något om hur man gör för att bortse från sådant bagage. Och jag kunde kanske ha lärt henne något om att ändå vara på sin vakt. 

Men jag lärde mig ändå något viktigt där. Och jag tror att det kan vara en viktig lärdom också för de av mina läsare som finns i kyrkan, därför skriver jag ner den här, till er:

Det finns faktiskt människor som litar på er i kyrkan. Det finns faktiskt de som har den tilliten till er trots att deras egen personliga erfarenhet borde ha lärt dem att inte ha det. Min gissning är att de kanske rent av är i majoritet bland de som söker sig till er, det vill säga bland de ni kommer att träffa på. 

Tillit gör sårbar. Så är det. Det betyder att när det finns människor som litar på er 
så finns det människor ni har makt att göra illa. Några av de människorna är människor jag bryr mig mycket om. 


Så får jag be er att ha det i åtanke när ni känner frestelsen att låta tron göra livet enkelt och svart-vitt. När ni känner frestelsen att låta tydlighet i lärosatser (särskilt sådana lärosatser som faktiskt inte berör era egna liv ett enda dugg, och därför känns så väldigt bekväma och ofarliga för er), vara viktigare än att återspegla Guds kärlek. 
Snälla? 


Om inte för min skull, så för de människors skull som ni annars kommer att både göra illa och skrämma bort från kyrkan. Och för den kyrkas skull som dräneras allt mer på medlemmar och därmed på levande pulserande blod. 
Den kyrka ni vill arbeta för.

tisdag 14 december 2010

Adventskalendern: Lucka 14

Bakom lucka fjorton i bloggens kalender hittar vi ett reklamvykort för cyberkirken.dk, den danska Folkekirkens webkyrka. Kortet är en gång plockat vid besök i Skelgårdskirken på Amager i Köpenhamn, tillsammans med goda vänner som just då hade sin tillhörighet i den kyrkan.



Det blev senare använt som bokmärke i både "Julfritt" av John Grisham (originaltitel: "Skipping Christmas") och "Grabben i graven bredvid", av Katarina Mazetti, som var "julböckerna" det år då vi firade julen i Köpenhamn.

Bokmärket påminner mig om mycket. Inte minst om just Skelgårdskirken. En mysig, mycket lågkyrkligt präglad, kyrka. Eller, frikyrkligt präglad nästan. Faktum är att den är så frikyrkligt präglad att första gången jag var på gudstjänst där "visste" jag genast var dopgraven var belägen... Ända tills det gick upp för mig att det givetvis var en kyrka utan dopgrav, då den hör till den lutherska och inte den baptistiska traditionen... Could have fooled me, som man säger... Och gjorde det uppenbarligen också...

måndag 13 december 2010

Adventskalendern: Lucka 13

Lucia idag, och dags för den trettonde luckan. Här hittar vi ett av de få bokmärken i den här kalendern som faktiskt är ett dedikerat bokmärke, på riktigt. Inte ett vykort, en broschyr, en biljett, eller liknande. Det är ett hemmagjort bokmärke som består av en bit svart läderrem och en mutter.

En fördel med det när man läser på tåg och liknande är att bokmärket utan problem kan stoppas i en ficka tills man har läst klart. Pappbokmärken får man ju försöka hålla reda på på annat sätt. I alla fall om man vill undvika att vika eller skrynkla dem.

En nackdel är å andra sidan, vid läsning på hemmaplan, att de är populära kattleksaker.


Ser du inte tillräckligt av själva bokmärket tycker du? 
Äsch. Klicka på bilden då, vetja. Så blir den större. 

För närvarande gör detta bokmärke tjänst i "The Year of Magical Thinking", av Joan Didion. En bok som alla som någon gång mist någon kan känna igen sig i. Lite besläktad med "A Grief Observed" av C.S. Lewis. Rekommenderas absolut. Som avslutning på dagens lucköppning ett smakprov ur just den förstnämnda.

" 'I opened the door and I seen the man in the dress greens and I knew. I immediately knew.' This was what the mother of a nineteen-year-old killed by a bomb in Kirkuk said on an HBO documentary quoted by Bob Herbert in The New York Times on the morning of November 12, 2004.'But I thought that if, as long as I didn't let him in, he couldn't tell me. And then it – none of that would've happened. So he kept saying. 'Ma'am, I need to come in.' And I kept telling him, 'I'm sorry, but you can't come in.' "

söndag 12 december 2010

Fyndat

Handlade de sista julklapparna igår, och passade på att ge mig själv ett nytt underlägg till morgonkaffekoppen. Det fanns flera lika kul, och ännu roligare, i samma serie, men till morgonkaffet kunde det passa med just ett kaffetema tyckte jag.

nytt underlägg

Därmed kan den gamla slitna katten få gå i pension. Eller i alla fall deltidspension, den lär nog komma till användning ibland ett tag till.

deltidspensionerat underlägg. Den nyfikna katten (le Chat Curieux).

Adventskalendern: Lucka 12

Bakom lucka nummer tolv i bloggens adventskalender hittar vi ett bokmärke som är en broschyr för Glimmingehus. Den är plockad där en sommar för ett antal år sedan när vi bestämde oss för att turista på hemmaplan. Eller, nåja, hemma och hemma, men i Skåne i alla fall. Och titta på/göra alla de där sakerna man inte vanligtvis ser/gör när man bor i närheten.


Konstigt egentligen att man inte gör sånt oftare. Det finns ju så mycket intressant i närmiljön, oavsett var man bor tror jag. Att det inte blir av under kanske stressiga vardagar är en sak, men varför inte på helger och ledigheter? Vi är i alla fall sugna på att besöka flera av de ställen vi var på då igen. 

Just till Glimmingehus kom vi, som annars är luttrade kollektivtrafkbrukare, i bil. Vi lånade Annas föräldrars bil har jag för mig. Men ovana som vi är med att ha en bil och bilkörning att tänka på hade vi glömt den i samma ögonblick vi klev in på slottsområdet. Vi hade precis missat en guidad tur, och tänkte att vi kunde slå oss ner i serveringen och vänta på nästa. En varm och svettig dag var det så vi beställde varsin öl. Inte förrän i samma sekund som ölen sattes på bordet slog det oss att: Nej, det går ju inte. Vi har ju bil idag! Men vi ville inte vara krångliga och skicka tillbaka en redan upphälld öl... Det löstes genom att jag drack bägge, och Anna köpte Fanta. Så ingen större skada skedd ändå, annat än att vi missade även nästa guidade tur (tar lite tid att dricka två öl, trots allt...).

lördag 11 december 2010

Adventskalendern: Lucka 11


Bakom dagens lucka döljer sig ett reklamvykort för en uppsättning av Jesus Christ Superstar, plockat på Pizzeria Romana i Lund en gång i tiden. Det har fungerat som bokmärke i många böcker sedan dess, nu senast i Värstingkristna i drevet (en antologi som har beskrivningen av troende kristna och kyrkor i svensk media som tema, givande för den som intresserar sig för dylika ämnen).

Humorn i reklamkortet handlar för mig mycket om de spekulationer och exakta uträkningar kring Jesu återkomst som, i synnerhet, 1900-talets västerländska kristna ägnat sig åt. Tyvärr inte helt överspelat än, tråkigt sentida exempel är ju serien Left behind (om det begreppet inte säger dig något kan du betrakta dig som lyckligt lottad...).

Personligen tror jag att det här sättet att läsa Uppenbarelseboken är ett, av flera dessvärre, exempel på när fundamentalismen gör våld på bibeltexten, genom att läsa den på sätt den aldrig avsetts att läsas. Och det att de som på detta sätt misshandlar texter, och kräver något av dem som de aldrig har avsett att ge, anser att det är just de själva som är de enda som visar sann respekt för bibeltexten, kommer nog aldrig att riktigt upphöra att förundra mig.

Nåja, ett utmärkt bokmärke är det i alla fall, och en påminnelse om att vissa galenskaper gör man bäst i att ta med en dos humor.

fredag 10 december 2010

Adventskalendern: Lucka 10

Dagens lucka handlar egentligen mer om boken som luckans bokmärke för närvarande återfinns i, Morbror Knuts sorgsna leende, än om bokmärket självt.


Det senare kommer från Pocket Shop, och har med all säkerhet följt med något bokinköp som gjorts när Malmö Central passerats på något håll. Men har sedan dess markerat sida i otaliga böcker. Just nu alltså i nämnda bok av Katarina Kieri.

Boken, som kanske kan kallas uppväxtskildring, följer pojkflickan Karla och hennes mor (fadern har omkommit). När skildringen tar sin början är Karla barn, någonstans i mitten blir hon, nästan omärkligt tonåring och så småningom vuxen (och det är alltså där jag, som inte hunnit läsa ut boken än, är just nu).

Karla och modern bor i Staden, som inte närmare identifieras, men som ligger någonstans i de svensk-finska gränstrakterna, men på den svenska sidan. Jag tänker mig trakten av Tornedalen, men jag kan ha fel. Modern kommer dock från Byn, som inte heller identifieras, men ligger ett antal mil närmare den finska gränsen. I Byn bor också morbröderna, och där tillbringas många lov och annan ledig tid.

Mellan Byn och Staden finns en rivalitet och ett ömsesidigt förakt. I Staden talar man övervägande svenska, i Byn övervägande finska (i alla fall som informellt vardagsspråk). Staden ser på Byn som efterbliven, Byn ser på Staden som bullrig och farlig, och fisförnäm. Karla hamnar i ett ingenmansland däremellan. I Staden försvarar hon frenetiskt Byn, men får som bäst överseende leenden som svar. I Byn ses hon, alltmer med stigande ålder, som en som hör till Staden.

Jag kan så väldigt mycket känna igen mig i det där med motstridiga tillhörigheter, och många "hemma". Det kan vara, som det ofta är i Morbror Knuts sorgsna leende, ett stort vemod. Kanske en sorg rent av. Men det kan också vara stor rikedom.

Jag säger nu och då att jag kan vara så väldigt avundsjuk på de som på ett oproblematiskt sätt "kommer ifrån" någonstans. Ni vet, såna som kan svara på frågan om var de kommer ifrån utan att tänka efter och utan att alltid ha en outtalad lista av tillägg i huvudet oavsett vad det uttalade svaret blir. Såna som kan fylla i en enkät där en av bakgrundsfrågorna är: "Växte du upp i en småstad, mellanstor stad eller storstad?" och inte känna att det var den knepigaste frågan i hela formuläret (mest för att det måste bero på både exakt när i ålder man anses "växa upp" och på om man "växer upp" huvudsakligen på veckodagarna eller på helgerna). Såna människor.

Såna människor som ser konflikten mellan troende och hbt-personer som ett krig mellan två tydligt avgränsade grupper med tydligt avgränsade territorier (där de själva hör till antingen den ena eller den andra). Inte mer som ett inbördeskrig. Såna människor.

Och det är å ena sidan alldeles, alldeles sant. Jag kan verkligen känna styng av avundsjuka mot såna människor. Å andra sidan kan jag känna väldigt tydligt att om jag fick en magisk formel som skulle förvandla mig till en "sån människa", och göra min bakgrund och mina tillhörigheter enhetliga, så skulle jag aldrig vilja använda den. För det är, som sagt, också en stor rikedom. Att ha flera parallella perspektiv på tillvaron. En frustrerande pain-in-the-ass-rikedom. Men en rikedom i alla fall.

Och kanske är det precis så som Kieri skriver, att:

"Man genomströmmas av det blod och de skymningar som man fått sig till livs. Man bär det man är tvungen att bära. Svårare än så var det inte. Och inte heller lättare."

torsdag 9 december 2010

Kyrkokyrkan?

De av mina läsare som intresserar sig för den frikyrkliga sfären av samhället vet säkert att Baptistsamfundet, Missionskyrkan och Metodistkyrkan ska gå samman till en gemensam kyrka. Några av er minns kanske också det namnförslag som presenterades i våras:

Samfundskyrkan

Förutom att vara oerhört intetsägande är namnet också språkligt galet. Det är en tautologi, som man säger när man menar tårta på tårta. Nu har fler alternativ arbetats fram. Tur det!

Men snälla, snälla, låt det inte bli "Frikyrkan", som finns med bland alternativen. Det är visserligen språkligt ok, men fortfarande lika intetsägande*. Dessutom innebär det att det nya samfundet utropar sig till den enda frikyrkan (notera att namnet står i singular bestämd form). I det närmaste en krigsförklaring mot de övriga frikyrkor som faktiskt existerar, skulle man kunna säga. I vart fall allt annat än i linje med de ekumeniska strävandena.

Och just ekumeniken skulle man ju faktiskt kunna ta fasta på när man väljer namn, för bland de övriga förslagen finns också "Equmeniakyrkan". Det har dessutom den rent marknadsföringsmässiga fördelen att vara delvis inarbetat redan (Equmenia heter de tre samfundens gemensamma ungdomsförbund sedan en tid).

Det alternativet är vad jag skulle lägga min röst på om jag hade en. Men jag lovar att vara nöjd så länge det nya namnet bara uttrycker något. Nästan likgiltigt vad, höll jag på att säga. Men något som medlemmarna och medlemsförsamlingarna både brinner för och kan enas kring vore en klar bonus.

Och om det är *där* problemet ligger, att det faktiskt inte finns något alls som man både brinner för och är någorlunda eniga om, då är det kanske sammangåendet som sådant som inte är en särskilt god idé.

-----

* Jo, jag vet att det är en del av det uttryckliga kravet på det nya namnet, att det ska vara "neutralt". Vilket skulle kunna översättas med intetsägande. Men jag tror att det är ett stort misstag.

Reporna som syns...

I Lund fanns en gång en eminent butik för/med begagnade skivor. Den kanske finns kvar förresten, det var länge sen jag promenerade längs den lilla bakgata där den låg. Hursomhelst. Ägaren var både kunnig och engagerad. Alla skivor han tog in lyssnades igenom och försågs, vid behov, med någon liten etikett om eventuella repor och dessas effekt på ljudupplevelsen. Fanns det något annat speciellt med skivan, till exempel att den aldrig sålts i handeln utan endast på konserter, så angavs det också på en likadan liten etikett.

En etiketttext som återkom på många skivor, och som var favoriten hos oss var:

"Reporna som syns hörs inte"

Vi pillade av en sån etikett från en därifrån inköpt LP och satte på kylskåpet. För att det på något vis var stor poesi. Inte bara formen, den extremt avskalade och kortfattade. Utan också det existentiella innehållet. För är det inte ofta så det är med livet, att reporna som syns inte hörs.

Och omvänt, att reporna som verkligen hörs (läs: känns, upplevs) är de som inte syns så mycket utåt.

Adventskalendern: Lucka 9

Lite senare lucköppning än vanligt blir det idag. Tog en sovmorgon för att kurera en begynnande förkylning (som troligen är resultatet av att jag träffade dagisbarn i helgen – de är vandrande smittbomber!).  Känner mig redan bättre, så det var nog rätt beslut.

Men luckan, var det ju... Bakom lucka nio i bloggens adventskalender finner vi "Saint Dogbert, the patron saint of technology", alter ego för Dogbert från serien Dilbert.


Den är en provutstkrift av vad som råkade ligga närmast till hands när vi senast meckade med skrivaren (den har lite problem med pappersmatningen, men vi lyckades få den halvfungerande i alla fall, vilket betyder att den fungerar vid ungefär varannan utskrift...). En provutskrift som sedan blivit både inköpslista och bokmärke.

Utskriften blev faktiskt bättre än den inscannade versionen här låter påskina, det var bilden som sådan som inte hade högre upplösning än så, bara. Kanske var det hjälpen från Dogbert, teknologins skyddshelgon, som gjorde att vi kunde återställa skrivaren så pass i alla fall...

Nu är det ju, dessvärre, inte bara när det gäller tekniska saker som man kan känna för att driva ut "the demons of stupidity"... Det vet Dogbert också, som ibland använder sitt alter ego även för att behandla exempelvis TV-reklam... 

onsdag 8 december 2010

Adventskalendern: Lucka 8

framsidan

Det har blivit dags för lucköppning igen. Lucka åtta idag. Bakom den hittar vi en biljett till Sveriges största Brandkårsmuseum. Vilket är antingen precis så skoj som det låter. Eller mycket roligare än det låter. Beroende på tycke och smak och sånt... Vare sig man vill bejaka sitt inre brandsoldatslekande barn och titta på häftiga brandbilar, eller lära sig nåt om historia, är det ett ställe väl värt ett besök. Eller om man befinner sig i närheten och vill ha en fika eller en glass. Det finns en badsjö på gångavstånd också, förresten.

Biljetten är använd som bokmärke i Harry Potter and the Deathly Hallows. En bok som också bejakar det inre barnet, kanske. Även om den är en av de mörkare böckerna i serien (och än så länge, så vitt jag vet, den sista/senaste). Den solidariserar sig i alla fall tydligt med de små och svaga, och visar på faran med hyllandet av styrka och förföljelsen av de avvikande. För den som kan sin tyska/centraleuropeiska 1930-talshistoria är parallellerna ibland måhända nästan övertydliga, det är min enda invändning mot boken (men en särskilt stor eller tungt vägande invändning är det inte).

En god vän sa en gång (kanske inte helt på allvar...) att mänskligheten kan delas in i Harry Potter-fans och Sagan om ringen-fans (hon hörde till de senare), och att det inte är möjligt att vara båda delarna... Jag vet inte om det är fullt så kategoriskt i verkligheten, förmodligen inte. Jag vet däremot att jag själv föll för Harry Potter redan i första boken, men aldrig har lyckats riktigt intressera mig för den där ringen, varken i bokform eller filmform (jag har försökt båda delarna...).

Rekommenderar både Harry Potter and the Deathly Hallows och brandkårsmuseet gör jag i alla fall!

baksidan

tisdag 7 december 2010

Adventskalendern: Lucka 7


Bakom kalenderns sjunde lucka hittar vi en av mina stolpanteckningar inför en föreläsning jag höll i Köpenhamn för 3-4 år sedan, på temat pingstkyrkan sedd med rosa glasögon. Eller nåt sånt, på danska (titeln var på danska, alltså, inte föreläsningen, även om jag i teorin skulle ha kunnat tala danska så tror jag att det blev både begripligare och intressantare på svenska...).

Nu vet jag inte hur "rosa" jag skulle säga att de glasögon jag ser världen med är, men det var ett sätt att säga "med queerperspektiv" på danska, och på ett hyfsat intresseväckande sätt.

Det var första gången jag gjorde "stolpkort" (en bunt lappar i visitkortsstorlek, en för varje del av föreläsningen, med innehållet i stolpformat), men senare har jag praktiserat den metoden igen. Det var nog, å andra sidan, också första gången (eller en av de första gångerna) jag höll föredrag om ett ämne jag kunde så pass bra att jag kunde både vara så pass strukturerad på förhand, och lita på att enstaka stickord skulle räcka för att jag skulle minnas det som skulle sägas... Fördelen med att föreläsa/tala om något som ligger nära ens hjärta, snarare än något man är tvungen att dra för att få ett godkänt på kursen...

Det var en intressant upplevelse, hur som helst. Kanske var jag ingen lysande föreläsare där. Eller, förmodligen, var jag inte det... Men jag tror att erfarenheten gjorde mig betydligt bättre.

måndag 6 december 2010

Nu slår det tillbaka...

Nu ändras alltså beslutet att ta bort de tavlor i Eva Lill Lundenius utställning på biblioteket i Karlskrona, som var alltför kristna och därmed provocerande. Att det var just provocerande framgår av bibliotekschefens förklaring till att tavlorna togs bort:

"Konst ska få provocera men det ska vara i en konsthall där man kan välja om man vill gå in för att se konst"

Beslutet att plocka bort tavlorna var mycket märkligt, och svårförsvarat. Märklig och odemokratisk är även den tanke som framskymtar i förklaringen, om att det skulle vara ok och legitimt att anse sig provocerad, eller kränkt rent av, av att se ett kristet (eller muslimskt, eller buddistiskt eller ateistiskt, etc) motiv, bara för att det är en annan tro än den man själv omfattar. I ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle ska alla beredas samma plats i det offentliga rummet*, inte bara de som delar en specifik tro. Därför är det mycket bra att beslutet nu ändras. 

Men lite ironiskt är det allt att gallringen bland tavlorna slog (också) mot de som en gång i tiden legitimerade synen att det är den som blir provocerad av att se andra uttryck och tolkningar än den egna som har rätt. Inte bara rätten att uppleva sig angripen och provocerad, utan också rätten att kräva att de bilderna därför inte alls ska få visas.

Jag tänker alltså på de fundamentalistiska kristna** som ville stänga utställningen Ecce Homo med motiveringen att den presenterade en annan tro och tolkning än deras. Då varnade vissa som försvarade utställningen för att om man godtog den argumentationen när det gällde Ecce Homo skulle den en dag kunna komma att användas mot även uttryck för traditionell och konservativ kristen tro. Det skulle kunna slå tillbaka, helt enkelt. Och nu är vi alltså där. Eller har i alla fall varit.

Jag är glad att det fanns de som satte ner foten även mot gallring och censur av den här utställningen! Låt oss hoppas att yttrandefriheten och konstens frihet kan fortsätta försvaras.

Uppdatering 2010-12-07: Tydligen har beslutet att plocka bort tavlor på grund av motiven nu även JO-anmälts. Kan kanske inte leda till så mycket, med tanke på att beslutet redan är ändrat. Men ett principiellt utlåtande från JO vore inte dumt.

-----
* Detta innebär givetvis att Karlskrona bibliotek bör se till att de inte bara har kristna utställningar. Ha t.ex. en utställning med anknytning till Ramadan nästa år! Men det är så mångfalden och representativiteten i utställningarna bör åstadkommas, inte genom att censurera.

** Dessa protester inkluderade även våld mot konstnären själv, och bombhot mot utställningslokaler, allt i den kristna trons namn. För den som glömt, eller kanske är för ung för att minnas, kan jag rekommendera boken Ecce Homo; berättelsen om en utställning av Gabriella Ahlström.

Adventskalendern: Lucka 6

Bakom denna lucka finner vi biljetten till Malena Ernmans konsert på Sofiero i (eller snarare strax utanför) Helsingborg i juli förra året. En perfekt inledning på det årets semester. Även om vädret var mer än bara hotande till en början. Regnet öste ner under dagen och fortfarande timmen innan. Konserten var utomhus. Och paraplyförbud rådde. Det kändes som om de tre sakerna var en något obra kombo...



Men regnet upphörde, och solen tittade fram till och med, och konsertupplevelsen blev precis den höjdpunkt vi hade hoppats på. Att konserten var lysande kan ni förresten själva konstatera genom att titta på klippet nedan.



>

söndag 5 december 2010

Adventskalendern: Lucka 5


Högst blandade anteckningar från läsningen i samband med skrivandet av C-uppsatsen i genusvetenskap "När som en krigsman i hans här..."; en queerläsning av tidig svensk pingströrelse är det bokmärkesfynd som döljer sig bakom dagens lucka (du hittar uppsatsen under Uppsatser och annat självskrivet... här på bloggen, för den händelse du blir nyfiken).

Lappen är upphittad i, och använd som bokmärke i, Bodies that matter av Judith Butler, som var en av de teoretiska texter jag använde som verktyg i min analys. Men anteckningarna, som handlar om så disparata ämnen som T.B. Barratts Stockholmsbesök 1907, en Fru Asplund som hörde till tungomålstalarna i den tidiga pingströrelsen och omvärldskritiken mot den tidiga pingströrelsen i Sverige, är snarare nedkastade under läsningen av G.E. Söderholm Den svenska pingstväckelsens historia 1907-1927 (i två band).

Söderholm

Jag antecknade annars i en svart anteckningsbok (och för de som tycker att det verkar väldigt analogt och bakåtsträvande kan jag avslöja att det är MYCKET bekvämare att läsa i läsfåtöljen, med en anteckningsbok på bordet bredvid sig, än sittande vid skrivbordet). Men nu och då hände det ju att ett papper var vad som fanns till hands, då överförde jag de anteckningarna till anteckningsboken vid ett senare tillfälle. Och papperet blev ett bokmärke. Sådana kan man aldrig få för många av under uppsatsskrivande.

För den som är intresserad av den tidiga svenska pingströrelsen kan jag verkligen rekommendera Söderholms böcker. Gustav Emil Söderholm var en kyrkoherde som 1920 blev omvänd till den nya rörelsen (pingströrelsen), och sålunda blev en f.d. kyrkoherde. Men också en person som var mycket involverad i centrala delar av den tidiga pingströrelsen: Evangelii Härold och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Böckerna är med andra ord minst lika mycket ett stycke pingsthistoria som de är skildringar av densamma.

lördag 4 december 2010

Adventskalendern: Lucka 4



Bakom dagens lucka finner vi ett bokmärke som faktiskt är ett bokmärke. Från ett bibliotek som inte längre finns, nämligen UB3 i Lund. Det var kursboksbibliotek för (viss) humaniora och teologi, och hade såväl referensex som utlåningsex av kursböckerna till många av "mina" kurser. Där har jag suttit och pluggat både idéhistoria och teologi.

 Det låg högst upp i "Gamla kirurgen", och det kunde kännas som att luften blev väl stillastående där sena vintereftermiddagar. Och när tanken började gå allt trögare till följd av brist på syre, koffein, nikotin eller socker (eller en kombination) gick man en trappa ner till kaffeautomaten och köpte en kopp kaffe med mycket socker (annars blev det inte drickbart) för 3kr, och gick sedan till rökrummet och slog upp fönstret på vid gavel. Sen vore det väl själva den om inte hjärnan gick igång igen. Gjorde den inte det hände det att jag gav upp och gick hem. Hjälper inte syre + kyla + nikotin + koffein + socker så är det nog inte så mycket att göra liksom...

Fasad av äldre stenbyggnad en höstdag. Byggnaden på bilden är Gamla Kirurgen, där UB3 var inhysrt.
Gamla Kirurgen

Framförallt var det med böcker som antingen var slut både i bokhandeln och som utlåningsex, eller böcker som inte kändes värda att lägga dyrt studiemedel på, man blev sittande där. Med referensexemplaret som man lyckats lägga vantarna på...

Mitt exemplar av "En bok om Nya Testamentet", huvudkursbok i kursen om NT under A-kursen (eller var det B-kursen?) på Teologen, luktar faktiskt fortfarande UB 3 för mig. Och kommer nog alltid att göra. Vilket är intressant, eftersom den inte kommer därifrån och nog aldrig har varit där. Orsaken är att dess "systerbok", den om Gamla Testamentet, lyckades jag inte låna på biblioteket, och referensexen var det hård kamp om. Det blev många, många timmar på UB 3 för att få den läst. Många onödiga timmar också (sådana som spenderades utan att jag lyckades få ens några minuter med referensexet). Det kände jag inte riktigt för att göra om under Nya Testamentet-kursen, så jag köpte helt enkelt boken utan att kolla på UB3 först.

Boken "En bok om Nya Testamentet" liggande på ett bord
En bok om Nya Testamentet

Det visade sig vara onödigt. Eftersom de blivande präster jag läste tillsammans med helt klart prioriterade att lägga pengar på en bok om NT, men inte en om GT. Vilket är lite sorgligt egentligen. Kunskapen om Gamla Testamentet är tillräckligt dålig i kyrkan utan att prästerna struntar i den biten, och ett ofrånkomligt faktum är att utan bakgrunden i GT kommer förståelsen av NT att bli ytterst haltande. 



Skillnaden i fokus och prioritering mellan Bibelns delar visade sig egentligen även i tentornas utformning för övrigt. Tentan i gamla testamentet hade vem som helst som gått i söndagsskolan klarat, även utan kursböcker, för frågorna var i princip frågor på de där söndagsskoleberättelserna. Typ: Vem var Potifar? Ingen djuplodande teologi (på tentan, i böckerna fanns det), mest bara de mest kända berättelserna. Som berättelser. Tentan i Nya Testamentet var däremot betydligt mer inspirerande, med frågor som krävde såväl resonerande som kunskap om både Nya Testamentet som sådant, texten och dess historiska kontext, och den kristna teologin kring det. 

Sorgligt som sagt.

Men UB 3 finns det inget sorgligt med. Annat än att det inte finns längre...

fredag 3 december 2010

Adventskalendern: Lucka 3

Bakom lucka tre i bloggens adventskalender hittar vi en inköpslista/kom-ihåg-lapp, återfunnen i 1222 över havet av Anne Holt.



Det står (ifall handstilen är kryptisk...): 
bolognese
mejerivaror (- laktos)


(coop) - bärplockare
bubbelvatten (t. bubbelblåsare batteridriven)


har två pkt bacon
-"- rött vin
-"- kalvbuljong 

Och så är det ritat något i övre högra hörnet, som jag knappt kan tyda själv....

Lappen är minnesanteckningar inför veckan i stugan på Sandhammaren. Min syster tillbringar 3-4 veckor där varje sommar, och vi brukar vara där den sista veckan. Och så brukar vi (eller Anna, för att vara exakt) alltid laga Spagetti Bolognese (sån där äkta, från scratch, som tar minst 5-6 timmar om den ska bli bra). Den översta noteringen syftar alltså på att vi ska komma ihåg att köpa ingredienser till det (medan de sista tre raderna, som börjar med "har" anger vad av bologneseingredienserna som redan finns i stugan, och inte behöver köpas).

Och så är jag laktosintolerant, men förtränger det gärna, därför en rad (som ska läsas: "mejerivaror minus laktos") om att komma ihåg att köpa mjölk, yougurt etc som även jag kan äta/dricka.

Bärplockaren är ett önskemål från min syster, framfört på telefon, för hon hade sett så mycket bär i skogarna där. "coop" står det för att hon kom ihåg att hon sett sådana på just Coop här några veckor tidigare. Och ja, vi lyckades faktiskt hitta en åt henne.

Bubbelvattnet är alltså såpvatten/såplösning, sånt man blåser såpbubblor med. Att det måste förtydligas även på den kortfattade minneslappen har med att göra att det är inhandling just till stugan i Sandhammaren det gäller. Har man varit där förr är risken stor att man tolkar det som mineralvatten. Som vi också köpte med oss, förstås!, alla som varit där tidigare gör det, även om de bara kommer på middag... Stugans brunnsvatten är kanske inte det mest delikata... ;-)

I år hade vi med oss hopfällbara strandstolar, med mugghållare och allt (låt vara att ingen nu känd mugg går ner i hållaren, men man kan lägga godis där...), så strandläsningen var ovanligt bekväm... Vi hade tänkt ta med oss stolarna och böcker till en fin skogsglänta vi hittade förra året också, men det blev aldrig tid till det.

Strand, skog, stuga, gräs, finkornig sand, båtar, badringar, glass, järnhaltigt vatten, kaffe i trädgården, bubbelblås med systerdottern. Och avkopplande läsning. Är bara några av de saker det här oansenliga bokmärket berättar om för mig ;-)


Glad systerdotter på Sandhammarstrand. 
Jo, en del byggande av sandtorn/sandkakor hanns också med förstås...

torsdag 2 december 2010

Adventskalendern: Lucka 2



Bakom dagens lucka hittar vi ett visitkort (heter det så när det är för en restaurang, och inte för en person?) från Bøfgården i Helsingør. Där, både i Helsingør och på Bøfgården, har vi varit många somrar. Några gånger har vi stannat över på hotell en eller två nätter, andra gånger blir det bara ett besök över dagen. Men två saker är obligatoriska inslag i ett Helsingørsbesök:

Det ena är just Bøfgården (kanske mer obligatoriskt för Anna, som är familjens köttälskare, än för mig, men det är inte en dum restaurang).

Det andra är att sätta sig med en bok på något trevligt ställe. Gärna en uteservering (vi hade ett favoritställe alldeles vid vattnet, halvvägs mellan hamnen och slottet, men det har lagt ner nu). Annars en grässlänt eller bänk någonstans (för min del helst det senare, för hur trevligt det än kan vara att sitta t.ex. vid vallgraven vid slottet, så tål inte mina knän att jag sitter på marken, egentligen).

En sommarförmiddag spenderades exempelvis på en liten uteservering till ett litet kafé med Anne Holts Presidentens val. En thriller som handlar om kidnappningen av USA:s första kvinnliga president, från vederbörandes hotell i Oslo. Lite den klassiska "slutna rummet"-gåtan (hur kunde hon försvinna från hotellet utan att dörrar eller fönster öppnats, och utan att övervakningskamerorna registrerat något?). Lite vanlig thriller. Lite Hanne Wilhelmsen i hennes mer eremitbetonade stil, den hon går in i efter att ha blivit rullstolsburen p.g.a. att hon beskjutits i jobbet som polis. Och så lite Anne Holtsk amerikofili (är det ett ord?). Allt detta blandas till en andlöst spännande och samtidigt ganska kravlös läsning (bladen vänder sig nästan själva).

DET är semester det.

Och kan nog vara julledighet också. Lägg den gärna i julklappssäcken till någon deckarläsare. Eller till dig själv.

Utsikt från hotellfönster i sommarvarmt Helsingør

onsdag 1 december 2010

Adventskalendern: Lucka 1

I bokenkäten jag svarade på här i bloggen nyligen fanns en fråga om att göra hundöron i böcker eller inte. Mitt svar var:

"Nej. Använder något som bokmärke i stället, ett kvitto eller vad som helst. Går också runt och lägger ihop de böcker Anna lämnar uppslagna uppovhnervända, och lägger något i dem istället..."

Och det där gav mig en idé, när jag började tänka på alla olika bokmärken det blivit genom åren. Som ofta är förknippade med en läsupplevelse på ett eller annat sätt. Eller med en plats eller period i livet. Just eftersom mina bokmärken ofta är opportunistiska, det vill säga något jag råkar ha till hands. Ofta ett vykort, eller en broschyr, eller en biljett, eller, som exemplet i mitt svar, ett kvitto. Somliga bokmärken sparar jag på avsiktligt. Andra blir kvar i en bok oplanerat, och trillar ut som en överraskning någon tid senare. Och alla har de alltså någon historia att berätta.

Idén är kort och gott:  Ett bokmärke presenteras här på bloggen varje dag fram till och med julafton. Det får bli bloggens egen julkalender.

Bakom lucka ett finner vi ett vykort som vi kan kalla "Normal."


Det låg, tillsammans med diverse tidskrifter och liknande, på ett av borden i "studentrummet" på den gamla lokalen för Institutionen för Genusvetenskap i Lund (den lokal som låg i huset som delades med Historiska Institutionen fram tills för ett eller två år sedan, så inte den *riktigt* gamla alltså). 

Vet inte om det officiellt hette just studentrummet, men det kallades så. Där fanns några bord, med stolar runt, en soffa med tillhörande soffbord, 2-3 datorer. Skrivaren stod i annat rum. Och på borden alltså ofta ett sammelsurium av tidskrifter, material från studentkåren, och så det här reklamvykortet för Sveriges förenade HBTQ-studenter

Jag saknar faktiskt den lokalen. Hur många praktiska problem den än drogs med. Som, huvudsakligen, humanist (i betydelsen student inom humaniora) gillade jag att placeringen av lokalen underströk att genusvetenskapens tvärvetenskaplighet verkligen var tvärvetenskaplig, att inte enbart samhällsvetenskapen fick plats, även om det samhälleliga perspektivet av naturliga skäl är viktigt inom just genus. Och så hade den charm och hemtrevnad.

Jag vet inte exakt vilken bok det var där det här vykortet först kom till användning, så dagens lucka handlar mer om plats än om bok. Kalla det en nostalgisk tillbakablick på en viktig studielokal som inte längre finns i sinnevärlden.

Och så, förstås. Replikskiftet på vykortet. Visst är det lite så det är? Vi använder gärna etiketter och kategorier för att bygga hierarkier där vi själva är överst, eller för att bygga dikotomier mellan oss ("de normala") och de andra ("de som inte är lika normala som vi"). Inte därmed sagt att inte erfarenheter och grupptillhörigheter är viktiga för både vår självförståelse och vår världsbild.

Men, tänk om vi kunde börja använda dem lite mer för att förstå, och lite mindre för att stänga ute med.

tisdag 30 november 2010

Infrostad balkong...

...kan man få vintertid om man vanligtvis har en inglasad. Vackert är det hursomhelst. Och ännu vackrare i verkligheten än på foto.

måndag 29 november 2010

Advent...

En riktigt lyckad 1a adventshelg måste jag säga att vi haft. Hunnit med både julklappsshopping, godistillverkning, städning, hårklippning och adventsglögg med grannen.

Och det ser ut som om katterna uppskattade adventsbuffén också...

söndag 28 november 2010

Träffsäker frikyrkoparodi

Att alla frågor, i vissa kretsar, på något mystiskt sätt kan föras tillbaka till frågan om homosexualitet är väl känt för den som någon gång läst kommentarer på Dagen.se. Det spelar ingen roll vad bloggposten, artikeln eller "dagens fråga" handlar om, förr eller senare kommer diskussionen ändå att handla om homosexuella och homosexualitet.

Eller ta, förresten, de poster här på bloggen där jag kritiserat oärligheten och hymlandet från Smyrnakyrkans håll i fallet med Peter Härnstam, där flera av de som kommenterat svarat på frågan om ärlighet i frikyrkan genom att börja argumentera för.... yes, you guessed it, att homosexualitet är synd.

Man får anta att när oärlighet präglar delar av den frikyrkliga kulturen så är det också "Bögarnas fel!

Detta fascinerande fenomen uttrycks humoristiskt och träffsäkert i Grotescos parodi "Bögarnas fel!". Och som extra bonus är även kroppsspråk, mimik, klädstil och frisyrer ganska träffsäkert återgivet.

Naturligtvis är det vridet ett par snäpp extra och därmed taget till sin spets, det är ju parodins kännemärke. Underhållande är det hursomhelst.



>

lördag 27 november 2010

Lite försmak på julafton

Mycket julpyssel och julshoppande i dessa dagar. Vi har adventsglögg i morgon, och den första laddningen julklappar måste vara fixade före nästa helg...

Men vad passar då bättre än en liten påminnelse om vad det är vi jäktar till. Här en försmak på en av julaftons höjdpunkter i de svenska hemmen. Och, förresten, jämfört med Askungen jäktar vi nog inte så farligt trots allt...

Håll till godo!


>

fredag 26 november 2010

Länkproblem

Jag har fått indikationer på att länkar som innehåller å ä ö i addressen fungerar dåligt i, åtminstone, iPhone. Kanske på andra apparater också, säg gärna till i så fall.

Här hos mig fungerar det bra, även i iFånen, så det är lite svårt för mig att veta vad det är som inte fungerar.
Men jag prövar att lägga de två länkar som det varit problem med här, fast utan å ä ö i själva länken (i addressen är det däremot å ä ö, eller å & ö i alla fall, fortfarande):

Vill du läsa poster som handlar om Smyrnakyrkan i Göteborg klickar du på Smyrna

Vill du läsa poster som handlar om Borås klickar du på Boras


Fungerar det hos er? Säg till annars.

onsdag 24 november 2010

En bokenkät

Hittade den här hos Monica O Kolkman och bestämde mig för att svara på den.

Favoritbok i barndomen?
Jag tror inte jag hade bara en favoritbok. Jag slukade det mesta jag kom över. Minns att jag blev helt förstummad av chock nån gång i 13-årsåldern då någon frågade hur många böcker jag läst i mitt liv. Det tappade jag väl räkningen på redan innan jag började skolan, liksom...

Vad läser du just nu?
Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist
Jag lutar åt Gud av Tomas Sjödin, när jag bara har en kort stund (det är en samling krönikor)

Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
En lång, lång lista.

Dålig bokvana?
Kan ha svårt att börja i en ny bok medan jag håller på i en. Om det inte är väldigt olika böcker (se svar på Vad läser du just nu?)

Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Det ligger ett par travar i "aktuellt-hyllan" här...

Har du en läsplatta?
Nej. Och jag vet inte om jag är så intresserad heller i dagsläget. Skulle gärna ha en iPad, men tror inte jag skulle läsa böcker på den. Har svårt att läsa långa texter på en skärm. Får huvudvärk och ont i ögonen.
Använder Google Books som ett bra sätt att hitta det där citatet jag letar efter i boken jag redan läst, snarare än som en plats att läsa på. Och det är klart, just vad gäller sökbarheten är de elektroniska versionerna utmärkta. Hur många timmar har man inte spenderat med att bläddra fram och tillbaka i böcker för att hitta just det där stället man letar efter, liksom?

Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Föredrar definitvt en åt gången. Men önskar att jag vore bättre på slalomläsning. Se svar på dålig bokvana.

Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Nej.

Sämsta boken du läst i år?
Det var en deckare som jag varken minns titel eller författare till (förträngning är en barmhärtig mekanism ibland...). Språkhanteringen i den var bedrövlig.


Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Bevämlighetszon???

Vilken är din läsbekvämlighetszon?
Se ovan.

Kan du läsa på bussen?
Ja. Men tittar oftare ut genom fönstret...

Vilken är din favoritplats att läsa på?
Badkaret. Definitivt. Vi har ett hemsnickrat (eller, snickrat och snickrat, men tillsågat, sandpapprat och lackat i alla fall...) läsbord till badet som rymmer både bok, handduk och kaffekopp. Och katt... Men varma dagar är balkongen, eller för den delen en uteservering, inte heller helt fel.

Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Om jag absolut inte kan/vill bli av med boken lånar jag ogärna ut den. Det gäller film och skivor också. Köper hellre ett extra exemplar till den person jag vill rekommendera boken till. Men om och när vi lånar ut så noterar vi till vem och när i vår databas över böcker, skivor och filmer i vår ägo. Visa av erfarenhet... Vi har blivit av med alltför många böcker, skivor och filmer, med bara en vag aning om att vi lånat ut det.

Viker du hundöron i dina böcker?
Nej. Använder något som bokmärke i stället, ett kvitto eller vad som helst. Går också runt och lägger ihop de böcker Anna lämnar uppslagna uppochnervända, och lägger något i dem istället...

Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Ja! Marginalerna är ju bokens kommentarsfält liksom... Gillar att läsa andras marginalanteckningar också.

I studierelaterade böcker då?
Där också.

Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Jag läser lika gärna på svenska som på engelska och danska. Har aktat mig lite för att läsa på norska, för att inte "röra till" min danska. Men skulle gärna utöka min samling av lässpråk. Vad jag däremot får allt svårare med är översättningar. Så jag antar att korrekt svar på frågan är: Originalspråk, om möjligt.

Vad får dig att älska en bok?
Om det är skönlitteratur, att den skapar en värld att gå in i. Eller kanske rent av en värld som jag fångas i (och lite lever kvar i även efter att jag lagt boken ifrån mig). Exempel på rak arm är Dayborn i Flight of the Stone Angel.
Om det är facklitteratur, att den antingen ger mig helt nya tankar, eller sätter ord på något jag tänkt men inte kunnat formulera. Försöker komma på *ett* exempel, men en hel lista anmäler sig genast... så jag avstår. Ingen nämnd, ingen glömd.

Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Se ovan.

Favoritgenre?
Svårt. Jag läser många olika genrer.

Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Jag har varit lite dålig på att läsa biografier, men börjar bli bättre.

Favoritbiografi?
Se där ja...Apropå förra frågan, liksom... Men det är helt klart Suits me; the double life of Billy Tipton (skriven av Diane Wood Middlebrook), och Personligt (utdrag ur Barbro Alvings dagböcker och brev, sammanställda av Ruffa Alving-Olin och Birgit Petri), finns i flera band (ett decennium i varje).


Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Nej, inte vad jag vet.

tisdag 23 november 2010

En liten stund med Jesus

Blev av en tweet signerad @anna_kettner påmind om sången En liten stund med Jesus (se video nedan).

En av de saker jag verkligen älskar med den sången är det stegrande begäret i texten. Det börjar med "en liten stund" går sedan raskt vidare till en liten stund men ofta med raden "så ge mig käre Herre, ja ge mig ofta då, en liten stund [...]", för att därefter gå direkt mer eller mindre till "en evighet" i raden "mitt hjärtas djupa längtan är denna enda blott: en evighet med Jesus".

I den sist citerade raden finns förresten den där spänningen mellan anspråkslöshet ("denna enda blott") och stegrande begär ("en evighet") också inbyggd i meningen som sådan.

>

måndag 22 november 2010

Om förlåtelse. Ur Derridas synvinkel.

Postmodernismen och poststrukturalismen anklagas ibland för att vara amoralisk, och, kanske i synnerhet från feministiskt och socialistiskt håll, för att vara apolitisk. Derrida bevisar i sina essäer "On cosmopolitanism" (som berör flyktingfrågan) och "On forgiveness" (som handlar om förlåtelse och försoning, utifrån, i första hand, exemplet Sydafrikas process efter apartheid), att så verkligen inte behöver vara fallet. Båda är högst läsvärda och båda är, i engelsk översättning, samlade i en volym: "On Cosmopolitanism and Forgiveness". Och båda visar att även dessa politisk-moraliska frågeställningar mår bra av att synas i sömmarna av någon som satt språket i centrum för sitt tänkande, någon som med Derridas egna ord är "a philosopher who tries to be rigorous with what's said, and tries to understand the meaning of words and evaluate their senses and implications"

Så småningom tänker jag skriva en post som tar sin utgångspunkt i "On forgiveness", mer än handlar om den. Men i väntan på det, här en sammanfattning av tankarna i den. Ursprungligen tänkte jag mig att helt enkelt bädda in ett youtube-klipp där Derrida själv lägger ut texten, men jag hittade inget som både var kort, fokuserade på just förlåtelsen, och tillät inbäddning. Därför får jag punkta upp det i text istället. Allt ska man behöva göra själv... (Men den som hellre tittar på youtube hittar ett kort och bra klipp här och en längre föreläsning här).

Den mest grundläggande och genomgående tanken i On forgiveness är denna paradox:

Den sanna förlåtelsen är till själva sin definition omöjlig. Detta för att om något är möjligt att förlåta, alltså är ursäktligt, behöver det inte förlåtas, och förlåtelsen blir då inte, per definition, en sann förlåtelse. Endast när förlåtelse är omöjlig, blir den möjlig, detta är förlåtelsens paradox enligt Derrida.

Det andra Derrida fäster uppmärksamheten på är frågan "Någonting eller någon?" Alltså: Förlåter vi en ond handling (vilket är att förlåta någonting), eller förlåter vi en skyldig (att förlåta någon), en person som aldrig helt kan vara identisk med felsteget, eller med skadan som åstadkoms?

Slutligen, det jag skulle kalla den tredje grundtanken i On forgiveness: Förlåtelse kan aldrig någonsin krävas. Den är en rätt för den förorättade, att ge, inte en rätt för den förorättande, att få. Den tillhör också alltid en individ. En stat eller en organisation kan inte förlåta.

söndag 21 november 2010

Jo, tack, bara bra

En gång för några år sedan när jag hade svarat att "jo, tack, det är bra med oss" på det där vanliga "Och hur är det med er?" i början av ett samtal, så kom jag lite längre in i samtalet att nämna, kanske mest i förbigående, att mitt sämsta knä var sämre igen, och att Anna nog hade ett litet skov.

För den jag talade med behövdes inte mer förtydligande än så, men för läsaren här kan det kanske vara aningen luddigt. Därför: Jag har alltså inte ett bra och ett dåligt knä, men ett bättre och ett sämre, som sjukgymnasten uttryckte det en gång. Det sämre har opererats ett par gånger. Och Annas MS är vad som kallas skovvis förlöpande, det vill säga att nya symptom kommer i "skov",och sedan kan försvinna igen helt eller delvis.

Hursomhelst sa personen i andra änden av telefonlinjen strängt: "Men då är det ju inte bra med er!"

Jag svarade att "Njaej...kanske inte...om man ska vara petnoga. Men om jag alltid skulle vara tvungen att räkna in de sakerna, så skulle jag ju aldrig kunna säga att det är bra. Och bortsett från det, så ÄR det faktiskt bra just nu."

Och jag har funderat på det där sedan dess.

Å ena sidan, visst finns det något tröttsamt i att både frågan och svaret ofta är mer en slags betydelselösa ramsor, än verklig kommunikation. Det är artighetsfraser, men inte mer.

Å andra sidan, livet är kanske sällan så okomplicerat att det är antingen bra eller dåligt med allt. I synnerhet inte om man har något som är kroniskt på något vis, men nog egentligen inte annars heller. Och ibland ÄR det, som i det här fallet, faktiskt övervägande bra, även när mycket, rent objektivt, står på minus,

Kanske i synnerhet just om det som står på minus brukar stå där. Även om det – definitivt! – vore alldeles för förenklat att påstå att sådant som är kroniskt vänjer man sig vid en gång för alla efter någon tid, och sedan påverkar det en aldrig mer.

Snarare att det som är kroniskt påverkar på ett annat sätt. Det är som det är med det, liksom.

The Jones boy

Nu var det väldigt länge sedan vi hade något med Torchwood här på bloggen... Därför, en glad och pigg hyllning till Ianto Jones, a.k.a. the coffee boy, a.k.a. the welsh boy, a.k.a. The Jones boy.

Håll till godo!



>