fredag 29 november 2013

Bildblogg: Höstrastafari

Kunde inte låta bli att ta en bild på de här löven, som inte bestämt sig för om de ska vara höstgröna, höstgula eller höströda. Alternativt, som helt enkelt är höstrastafari.

löv som är gula, gröna och röda. foto: Reb Dutius

torsdag 28 november 2013

Bildblogg: Höstgrönt

Och gröna blad finns det också på hösten. De är kanske inte lika många som på sommaren, men de syns bättre.

Grönt löv på gren, mot bakgrund av kala grenar. foto: Reb Dutius

onsdag 27 november 2013

Bildblogg: Höstskulptur

Det här är en bonus med att bo i Skåne. De många lövträden som bildar sådana dramatiska skulpturer på hösten och vintern (och, nej, fotot är faktiskt inte svartvitt. det ser ut sådär).

siluett av avlövat träd mot bakgrund av grå himmel. foto: Reb Dutius

tisdag 26 november 2013

Bildblogg: Höstblomma

Det där med att blommor endast finns på våren och sommaren är ju bara trams. Här bildbevis.

Gul blomma på brun höstbuske. foto: Reb Dutius

måndag 25 november 2013

Bildblogg: Höstspegel

...Japp. Vattenpölar, höstlöv och lyktstolpar. Vi har haft det, alltihop, i höstbildstemat här på bloggen. Men här är de förenade på ytterligare ett annat sätt.

Vattenpöl, med två höstlöv, där en llyktstolpe speglas. foto: Reb Dutius

Språkpolisiär insats: artefakter och andra föremål

...Dagens språkpolisiära insats blir ganska snäv. Eller, vad den tar utgångspunkt i är i alla fall ganska snävt. Språkpolisen bevittnade nämligen användandet av ordet "artefakt" om ett naturligt existerande föremål (närmare bestämt var det någon som kallade stjärnor, såna man ser på himlen, för vackra artefakter).

Nu är det förvisso så att somliga artefakter (till exempel satelliter) kan förväxlas med stjärnor (men om man tittar en stund brukar man se att de förra rör på sig, så förvirringen brukar inte vara så långvarig), men stjärnor som faktiskt är stjärnor är inga artefakter.

Varför inte?

För att en artefakt är något tillverkat. Det ligger i själva ordet. Om man ska vara petig måste en artefakt också vara avsiktligt, eller med det latinska ursprunget för ordet "skickligt", tillverkad. Ordet är nämligen bildat av två latinska ord "ars" (närmare bestämt i den avledda formen "arte"), som handlar om skicklighet (särskilt i betydelsen tillägnad skicklighet), och "factus" (böjningsform av "facere", vilket betyder att göra eller tillverka).

Jaha. Så behöver man alltså kunna latin för att veta hur man ska använda en massa av våra svenska ord? Nej, det behöver man faktiskt inte. Men – och här kommer det som är den något bredare tillämpningen av denna språkpolisiära insats – man behöver, för det första, vara säker på att man faktiskt vet vad de ord man använder betyder (detta särskilt om man använder lite svårare ord för att verka bildad, då gäller det att man inte använder dem på ett sätt som bevisar motsatsen).

Detta kan uppnås genom att man, a) tänker efter, och överväger hur säker man är på vad ordet betyder och vid behov sedan b) slår upp det i valfritt uppslagsverk, eller i ordbok.

Men när det gäller just ord som kommer från latinet så finns en lättare genväg (även för den som inte kan latin). Samma latinska grundord brukar nämligen ge upphov till flera olika, delvis, relaterade ord på de västerländska språken. Om inte på det egna språket, så helt garanterat på något av de andra (engelska, franska, tyska etc). Och åtminstone engelska kan ju de flesta av oss hjälpligt. Då räcker det alltså att man kan associera de besläktade orden till varandra.

Om vi tillämpar genvägen i just det exempel som denna språkpolisiära insats handlar om:

arte/fakt:
Förstaledet kan associeras till artist (och ordet artist kommer från samma latinska ord för tillägnad skicklighet). På svenska använder vi, numera, ordet mest för personer som står på scen, men på engelska har det en bredare användning...

...vilket för oss över till både andraledet, fakt, och det där med att använda sig av kunskaper i andra västerländska språk för att förstå ord baserade på latin. Vi har flera ord baserade på samma latinska grund på svenska, exempelvis faktor (något som påverkar, gör, något) och faktum (något som är gjort, ofrånkomligt), men associationen kanske inte känns övertydlig. Då hjälper det att tänka på engelska. Vad finns det för engelska ord som liknar "fakt"? Förslagsvis "factory", en fabrik. Där saker tillverkas.

Aha. En artefakt är alltså tillverkad på ett artistiskt, eller konstfärdigt, sätt!

söndag 24 november 2013

Bildblogg: Höstvy

...Nej, jag vet. Solnedgångar, och soluppgångar, sker varje dag, hela året. Det är inte förbehållet hösten. Men det fina i hösten och vintern är att man så mycket oftare än på sommaren får tillfälle att njuta av dem. Här en solnedgång där man i fotots bakgrund kan ana de fält där min favoritpromenadväg passerar (förgrunden av fotot ligger redan i mörker).

solnedgång med landskap i siluett. foto: Reb Dutius

lördag 23 november 2013

Bildblogg: Grodperspektiv på höst

...Höstlöv på grön gräsmatta, i (eller kanske snarare strax efter) ett höstregn. Mycket mer höst än så blir det inte. Här dessutom ur grodperspektiv.

I förgrunden ett ensamt höstlöv, i bakgrunden gräsmatta med många löv. foto: Reb Dutius

fredag 22 november 2013

Bildblogg: Sol-o

...Såhär långt in i hösten är de höstlöv som sitter kvar på träden inte så många, men de är inte mindre vackra för det. Här ett solgult sololöv.

Gult höstlöv på trädgren. foto: Reb Dutius

torsdag 21 november 2013

Bildblogg: Ljus i mörkret

...Gatlyktan (om man nu kallar dem det även när de inte står på/vid en gata) närmast vår port ser ut så här på morgnar, kvällar (och eftermiddagar) numera. Kanske inte strikt talat en höstbild, eftersom den skulle kunna vara tagen på vintern också, men nu ÄR den tagen medan det fortfarande är höst. Det vill säga nu.

Och eftersom jag gillar den här lyktan så mycket afk, så sätter jag den här på bloggen också.

Tänd gatlykta (rund, i glas). Bakgrund: trädsiluett och mörkblå himmel. foto: Reb Dutius

onsdag 20 november 2013

Bildblogg: Regn

...Slår regnet mot rutan hos dig också idag? Var inte ledsen för det. Du har blivit bjuden på ett svårslaget vattenspel, titta närmare får du se.

regndroppar på fönsterruta. foto: Reb Dutius

tisdag 19 november 2013

Bildblogg: Rönnbär

... Ösa på med höstbilder var det, ja. Här är en jag tog på vägen till tvättstugan igår. Rönnbär, mot bakgrund av dovgrå himmel. Visst ser man att de nog börjar ha passerat sin bäst-före-dag (inom parantes sagt: det där med att inte plocka rönnbär innan första frosten tror jag uppfanns i någon landsända där frost faktiskt inträder *innan* bären blir dåliga på träden...), men en färgexplosion är det ju ändå.

rönnbärsklase på gren, mot bakgrund av grå himmel. foto: Reb Dutius

måndag 18 november 2013

Bildblogg: höstlöv och speglingar

Nu, med bara ett par veckor kvar till advent, så gäller det verkligen att ösa på med höstbilder här. För sen känns de väl inaktuella. Även om vädret här mycket väl kan vara "höst" ända in i januari.

Här ett foto som jag just nu har som skrivbordsbild på datorn, det är taget på parkeringsplatsen här utanför och föreställer höstlöv i en vattenpöl, samt reflektioner av trädgrenar, i samma vattenpöl.

Höstlöv i vattenpöl, trädgrenar speglas på vattenytan. foto: Reb Dutius

söndag 17 november 2013

Bildblogg: Två i en

... Cyklar och skuggor hör till mina favoritmotiv när jag fotar. Här en bild där båda samsas, så att säga.

Skugga av cykel på stenlagd trottoar. foto: Reb Dutius

torsdag 14 november 2013

Bildblogg: Kvällsdopp

Eller, ja. Eftermiddagsdopp kanske snarare, men kvällssol är det ju redan strax efter lunch såhär års.

gräsandshona i vatten. foto: Reb Dutius

måndag 11 november 2013

Vi var där!

...


Jajamen, det var vi sannerligen! (se bildbevis i form av collage nedan) När Billy Bragg spelade i Malmö för första gången (närmare bestämt på KB). Biljetterna var en födelsedagspresent från Anna till mig. Fantastisk present! Och att hon följde med var också en uppskattad present (fast hon hade faktiskt kul också, sådetså!)

Har varit ett fan i snart 25 år, men aldrig sett honom live. Förrän nu! På tiden. Eller som de gamla och visa också säger: Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge (vad nu det ska betyda... värt att vänta på var detta hursomhelst).

Jaja, vi kanske inte ser riktigt kloka ut nån av oss, men
bildbevis är det i alla fall...

måndag 4 november 2013

#ärligjul var det ja...

...eller åtminstone något uppriktigt om julen som minskar julstressen.

Uppmaningen på Twitter var att under hashtaggen #ärligjul berätta om brända pepparkakor och andra julmisslyckanden för att genom ärlighet om hur vårt julpysslande faktiskt ser ut sänka de orimliga kraven hos våra medmänniskor (genom att visa att de är just orealistiska).

Nu kan jag inte riktigt göra det, än, för vårt julande* börjar inte förrän första advent**. Men jag kan däremot berätta något som är fullständigt sant, och uppriktigt, om julande. Som jag lärde mig för några år sedan (kan det vara sex år sen?, vet inte på rak arm faktiskt). Och som åtminstone har minskat min stress kring julandet.

Det var nämligen så att Anna det året blev akut inlagd med mystiska neurologiska symptom strax före adventstiden. För att göra en lång historia kort så utmynnade det så småningom i att hon fick diagnosen Multipel Skleros (MS). Men däremellan kom en hel adventstid när vi faktiskt inte visste vad det rörde sig om, och där framtiden såg väldigt oviss ut (av de tänkbara alternativen var faktiskt MS det klart bästa).

Vi har aldrig, något år, julpysslat så mycket. Pyntat*** så ihärdigt, eller lagat så många sorters julgodis. Men det blev inte riktigt jul ändå. Julkänslan infann sig inte.

Andra år har vi pysslat betydligt mindre ihärdigt, men haft julstämning ändå.

Det jag lärde mig var helt enkelt detta: Julen kommer. Eller kommer inte. Hur mycket eller hur litet vi än jular. Det är inte upp till oss att trolla fram den. Vi kan det inte ens.

Därför ska vi göra precis det av julandet vi tycker är roligt. Hur mycket eller hur litet det sen är. Blir du glad av att hänga upp glitter och julkulor, så gör det för all del! Men blir du bara stressad av det så låt bli.

Baka de där pepparkakorna, eller käka bara upp den färdigköpta degen till kaffet (det är faktiskt gott!). Eller strunta i det också. Du bestämmer!

När julkänslan kommer, OM den nu gör det, finns det bara ett måste: Njut av den! På precis det sätt du vill! Med precis den mängd pyssel som är njutbart för dig. Eller helt utan pyssel, om du föredrar det.

Men med insikten att du inte är ansvarig för att framkalla julen. Och inte heller kan hållas ansvarig om julen inte kommer.

Det är inte upp till dig att trolla fram den. Du kan det inte ens.


----

* Mitt eget verb (tror jag): Att jula = allt som har med julen att göra.

** Somliga år har vi haft ambitionen att vara färdiga med julshoppandet till dess, snarare än börja då, så att vi kan ta det lugnt fram till jul sen. Men i år har vi dubbelt 40-årskalas sista helgen före advent, så vi hinner/orkar inte fokusera så mycket på julförberedelser innan dess. Vi får ta det sen. Ta det som en bekännelse inom ramen för #ärligjul om ni vill.

*** Nästan symboliskt så upptäckte vi, men orkade inte riktigt åtgärda, att vår adventsljusstake inte fungerade. Den fick vara framme ändå. Fast otänd. Lite som julen det året. Den hade formen, men inte glöden, så att säga.

Kvinnorna och kyrkan en radikal historia

... Litteraturhistorikern Anna Bohlin skriver intressant på Dagens Seglora, med just den titeln. Om att kombinationen kvinna och tro/kyrka inte alls med nödvändighet behöver resultera i undertryckt kvinna, utan lika gärna kan ta sig det motsatta uttrycket. Fredrika Bremer, Emilia Fogelklou och Elin Wägner är hennes främsta exempel.

Jag har ju skrivit en kandidatuppsats där jag analyserar kvinnliga evangelister inom den svenska pingströrelsen på motsvarande sätt, och det är inspirerande att se någon annan göra liknande iakttagelser, om än (huvudsakligen) inom Svenska kyrkan (och kväkarna).

Ska man anlägga ett klassperspektiv så hör de kvinnor som Anna Bohlin tar upp till medel- och överklass, medan de kvinnor jag skrev om hörde övervägande till det tidiga nittonhundratalets fattiga arbetarklass. Kanske är det skillnaden mellan den etablerade kyrkan och den (då) nya och framväxande frikyrkorörelsen. Den senare hade ännu inte funnit sin form, och gav därför även kvinnor ur de icke-vildade leden möjlighet att karva sig en plats. Medan den förra var en angelägenhet mest för samhällets bildade och besuttna, oavsett kön.

Det är en tanke som tål att funderas över hursomhelst.

Och i vilket fall som helst är det roligt att se att forskningen börjar ge det där med kön och kyrka lite fler nyanser. Dit och läs med er!