Daniel Alm, pingströrelsen och friheten

Som de flesta andra med intresse för svensk frikyrka i allmänhet och pingströrelse i synnerhet följer jag just nu den pågående rättegången med anledning av Daniel Alms stämningsansökan mot sin tidigare arbetsgivare, Västerås pingstförsamling.

Samtidigt läser jag ikapp lite på Hemmets Vän, den kristna tidning som haft, i mitt tycke, den bästa täckningen av saken.

I samband med det läste jag en kommenterande artikel av chefredaktör Åke Hällzon; I kris är det strukturerna som räddar dig. Han skriver, i korthet, att krisen runt Daniel Alm visar på behovet av "struktur och ordning för anställningar inom vissa karismatiska församlingar". 

Senare också att "I vissa karismatiska sammanhang finns en utbredd attityd som ser strukturer och ordning som ett hinder snarare än en tillgång"

Med det senare syftar han förstås bland annat på pingströrelsen, som har en tradition av att vara skeptisk till organisering. Länge stod man exempelvis utanför ekumeniska organisationer pga en uttalad misstro mot organiserad ekumenik.

Det syftar också, och kanske i synnerhet, på det som med ett tungvrickarord kallas kongregationalism (Daniel Alm förklarade begreppet i rättegången, här och här). Det betyder (i TEORIN) att varje församling (kongregation, därav termen) är självstyrande och att ingen organisation ovanför församlingen finns. Iaf ingen med beslutsrätt över församlingen. 

Jag håller med Hällzon om att det är den här strukturallergiska kulturen som orsakar väldigt många av pingströrelsens kriser och problem. 

Men dels är den samtidigt en sån retorisk tillgång för rörelsen när kriser och skandaler inträffar. Genom att hänvisa till varje församlings frihet kan man lägga avstånd mellan sig och det aktuella problemet. Man duckar bakom kongregationalismen och slipper ta ansvar. 

Vi har sett det när det handlade om Knutby, när det handlade om Stockholm Karisma Center, och i en massa andra fall.

Och en sån fribiljett till ansvarsfrihet släpper man såklart inte i första taget. Den lär alltså bestå ett tag till.

Dels är den en chimär. Friheten är endast föreställd, inte verklig. När en församling avviker från pingstenheten på något sätt som upplevs hotande aktiveras genast de kontrollmekanismer som faktiskt finns och har funnits. På 1980-talet uteslöts Södermalmskyrkan i praktiken ur pingströrelsen genom att pastorerna fråntogs vigselrätt. Det handlade om den då infekterade relationen mellan pingströrelsen och trosrörelsen (Livets Ord). Men även en så till synes futtig sak som att församlingen 1986 hade arrangerat en konferens som i tid sammanföll med Nyhemsveckan (pingströrelsens största årliga sommarkonferens) lyftes fram som ett bevis på att församlingen inte längre hörde till pingst och som närmast en krigsförklaring  (Dagen 1986-09-05, 1986-09-26, 1987-06-12  m.fl.)

Och när dopdebatten* och helvetesdebatten** rasade i slutet av samma 1980-tal, och tidigt 1990-tal, gjordes det tydligt att församlingarna visserligen är formellt fria, en frihet som betonades som det enda bibliska, men att de förväntas att inte göra något avsteg från den läromässiga enheten i pingströrelsen. För enheten var, när det väl gällde, minst lika helig som friheten. 

I predikantveckan 1989 sa exempelvis Olof Djurfeldt, Lewi Pethrus efterträdare på chefredaktörsstolen i tidningen Dagen, att församlingarnas frihet förutsätter enhet, och att ingen församling får "rida på friheten" för då "lossas banden".

Eller, som jag i en anteckning under mitt plöjande av Dagen 1985-1990 formulerade det lite tillspetsat: 

"Alla är fullständigt fria att totalt underkasta sig kollektivet"

Församlingens frihet är det alltså inte så mycket med, trots återkommande stolta deklarationer om den. Det som däremot FINNS är en frihet för pastorer, och andra andliga entreprenörer, att köra egna projekt och idéer. Att förverkliga sina visioner. Det som det jag i en annan anteckning kallat "frihet för karismatiska frifräsare".

Och DEN friheten är förstås något som förutsätter en frihet från strukturer och kontrollorgan att förhålla sig till.

 

Fri att följa den enda vägen.

PS. I korthet, för den som inte vet vad det handlar om: Daniel Alm, tidigare pastor och föreståndare i Västerås pingstförsamling, blev uppsagd för ett drygt år sedan. Han anser att uppsägningen är ogiltig och har lämnat in en stämningsansökan till tingsrätten. Den första rättegångsdagen var i fredags (14 mars 2025), den andra är idag (17 mars 2025). Övrigt sakinnehåll i målet kan du hitta om du googlar, det är inte relevant här så jag tar inte upp plats med det.

PS 2:  Slutligen en liten rättelse i sak till Hällzons artikel. Han påstår att det i det till tingsrätten inlämnade bevisunderlaget helt saknas bl.a. skriftliga anställningsavtal. Jag har också läst det materialet, och vill påpeka att det är sant endast för Daniel Alm själv. Andra skriftliga anställningsavtal finns bland dokumenten. Det handlar dock om nya anställningar, så kanhända är bruket av skriftliga avtal något som man anammat efter att Alm anställdes.

 

 

 ---------------

*  En krönika av Peter Halldorf i Evangelii Härold i januari 1990 lyfte det själavårdsproblem som kan uppstå när en pingstvän gifter sig med en (enbart) barndöpt person, och de båda vill vara medlemmar i pingstförsamlingen (men den barndöpta inte vill bli döpt igen, för att hen upplever barndopet som ett riktigt dop), och utlöste en intensiv dopdebatt i pingströrelsens tidningar.

** Stanley Sjöberg satte i november 1988 frågetecken vid det eviga helvetet. Alltså, inte vid helvetet som sådant, utan vid tron på att det var evigt. Och debattstormen var ett faktum. Den varade in på 1990-talet, men var kanske som intensivast 1988-1989.

 *** Predikantveckan var en årlig, sluten, konferens för pingstpastorer. Den heter numera Pingst Pastor.