... kan vi prata webstrategi?
Jag såg att ni börjat lägga ut era predikningar (eller om predikovideor är ett bättre ord) på YouTube. Jättebra initiativ! (Faktum är att det främsta skälet till den här bloggposten är att ta tillfället i akt att ge en tumme upp för det).
Det är bra av främst två skäl:
1. För att nå ut utanför kyrkväggarna. Det är fler människor som surfar på YouTube än som går in på er hemsida (tror jag att jag kan säga med säkerhet utan att känna till er webstatistik...). YouTube ger också (om man vill) större möjligheter till kommunikation med de som tittar (i videobeskrivningen, men ännu mer i kommentarsfältet, om man nu väljer att aktivera det).
2. Det ger intresserade möjligheten att prenumerera på era videor (och på så sätt få nys om att det finns nya sådana lättare än om de är tvungna att hålla koll på en hemsida).
Tack vare inbäddningsmöjligheten så behöver ni ju heller inte välja mellan att ha filmerna på hemsidan eller att ha dem på YouTube, det går att göra båda delarna samtidigt. Och på så vis få fördelarna av båda varianterna.
Dock, lite relaterat till det där med att hitta, ni kan med ett enkelt grepp bli ännu bättre!
Skapa en kanal för Smyrnakyrkan (eller skapa olika kanaler beroende på innehåll om ni hellre vill och har tänkt att bredda ert videoutbud), och se till att både kanalens namn och beskrivning innehåller ordet "Smyrnakyrkan". Beskrivningen får gärna därutöver berätta lite om er, men ännu mer om vad ni vill med kanalen (är den till för predikningar enbart, skriv det där).
Detta gör nämligen (och nu tar vi två skäl igen...):
1. Att er kanal, och indirekt era uppladdade videor, blir lättare att hitta. Vilket förbättrar den där nå-ut-effekten.
2. Att ni som avsändare blir tydligare. Vilket lär göra kommunikationen med de ni möter på detta sätt både bättre och mer frekvent.
En bonuseffekt av att ha en kanal (eller flera kanaler) för just Smyrnakyrkan är sedan att den kanalen kan "gilla" videor som är relaterade till Smyrnakyrkan, men uppladdade av andra användare, och på så sätt göra även dessa synliga via kanalens sida.
Sådär. Det var väl ungefär det om video på webben.
Men när jag nu ändå har er på tråden så att säga, på ämnet webstrategi, så vill jag gärna passa på att kommentera även podcasts. Och då framförallt serien Eftersnack (som var just eftersnack till predikan) som ni började med nån gång förra året (tror jag), och som sedan avstannade (om den nu inte är nedlagd) i januari.
Också ett bra initiativ!
Jag tyckte, som i alla fall då-och-då-lyssnare, att den började hitta sin form mot slutet (om det nu var slutet?), så det var lite synd att den inte fortsatte där.
Jag tror dessutom att podcastformen skulle kunna användas för den där kommunikationen med människor här ute på nätet på fler sätt än så.
OM man inbjuder till, och skapar bästa tänkbara möjligheter för, kommunikation i form av kommentarer och frågor i exempelvis kommentarsfältet på YouTube, så kan dessa sedan följas upp även i en efter-predikan-podcast (om den sen är just Eftersnack eller någon annan kan kanske spela mindre roll).
I idealfallet skulle det kunna innebära infallsvinklar och frågor som är lite mindre förutsägbara, eller interna, eller vad man nu ska kalla det.
Det skulle också kunna ge församlingsmedlemmar (ytterligare) möjlighet att ställa frågor kring predikningarna. Och förstärka den kommunikationen och dialogen också.
Kort och gott, en win-win. Fundera på det!
---------
PS. Vet inte hur (eller om) ni tänker kring YouTube vs. Vimeo som plattform. Båda delarna erbjuder ju lite av samma saker. Skillnaderna är främst att YouTube har fler användare, och att Vimeo har vissa begränsningar för ett gratiskonto (och alltså kostar att använda om man vill slippa de begränsningarna). Personligen skulle jag säga att YouTube är det bättre valet för just er användning, men det är ju lite en smaksak. Ni kan läsa mer om den frågeställningen här
PS2. För er andra, som eventuellt är nyfikna på vilka YouTube-videos jag pratar om. Det finns än så länge (TROR jag) två. Från 12 maj och från 19 maj
måndagen den 20:e maj 2013
Två fyraåringar...
...De här två litteraturintresserade charmtrollen fyller faktiskt fyra år idag (ja, båda två, de är syskon).
Hipp, hipp hurra! Grattis och fanfarer (fast tysta sådana, de gillar inte plötsliga höga ljud) till de pälsiga fyraåringarna!
(Att plocka upp och sätta tillbaka böcker var något vi gjorde ofta, för att
inte säga hela tiden, när de var i den här storleken. Så riktigt varför de är
så förvånade över att böckerna rasar när man knuffar på dem är
svårt att veta. Fast kanske är det inte förvåning som
minerna uttrycker, utan mer fascination...).
Hipp, hipp hurra! Grattis och fanfarer (fast tysta sådana, de gillar inte plötsliga höga ljud) till de pälsiga fyraåringarna!
fredagen den 17:e maj 2013
Bildblogg: Säsongsanpassat
Jag har äntligen förstått hur man ska säsonganpassa sin skrivbordsbild på datorn. Här har jag hela tiden haft sommarbilder på sommaren, höstlöv på hösten, snöbilder på vintern etc. Och så var det tvärtom man borde göra....
Satte det här fotot, som föreställer ett igenisat balkongfönster, och vad man kan se genom det, nu, trots den varma årstiden och mest för att jag gillar fotot, och insåg att det faktiskt ger svalka att bara TITTA på is... Ska nog ha det så här nu. Och byta till en riktigt varmsolig bild i vinter.
(Bilden ovan är inte originalfotot utan en skärmdump av hur det blev med det fotot som skrivbordsbild. Som vanligt går det att se bilden större genom att klicka på den.)
Satte det här fotot, som föreställer ett igenisat balkongfönster, och vad man kan se genom det, nu, trots den varma årstiden och mest för att jag gillar fotot, och insåg att det faktiskt ger svalka att bara TITTA på is... Ska nog ha det så här nu. Och byta till en riktigt varmsolig bild i vinter.
(Bilden ovan är inte originalfotot utan en skärmdump av hur det blev med det fotot som skrivbordsbild. Som vanligt går det att se bilden större genom att klicka på den.)
tisdagen den 14:e maj 2013
Minnen och glömska. Om Ådalen och livet.
Såhär på årsdagen av Ådalshändelserna 1931 passar det med en post om Birger Normans bok Ådalen 31 (utgiven 1968)
Problemet är bara att jag inte riktigt vet vad jag skriva om den, om det ska vara kortfattat och ändå relevant. Så jag nöjer mig med att konstatera två saker:
1. För mig som läst så mycket jag kommit över om just Ådalshändelserna är och förblir Normans Ådalen 31 det bästa i ämnet.
2. Bortsett från enstaka dikter (som jag läst och gillat redan som tonåring) hade jag inte läst något av Norman innan jag läste Ådalen 31, men den var nog för att placera honom bland mina favoritförfattare (och få mig att läsa mer). Inte bara, eller ens huvudsakligen, på grund av punkt 1, utan också, eller mer för språket. Och för förmågan att ta berättelsen (eller snarare berättelserna, för han bemödar sig verkligen om att belysa det ur så många synvinklar som möjligt), om dessa dagar i maj 1931, och göra det till något ännu större. Något relevant för livet som sådant. Djupt existentiellt, helt enkelt.
Och, se där, till och med mina två korta konstateranden höll på att breda ut sig till något väldigt ordrikt och långrandigt... Jag tar därmed och lämnar ordet till Norman själv, med några citat ur just Ådalen 31:
"Utan minnen kan vi inte leva.
Inte utan glömska heller"
(ur inledningen till avsnittet "Tolv frågor till Ådalens gymnasister")
Och som avslutning det stycke som avslutar även boken:
"Monumentet
Tidigt började man tala om ett minnesmärke i Lunde, ett monument.
Det är många frågor som irrar omkring i Ådalens offentliga liv. tas upp, avföres. Står på stickspår någon tid, kommer igen, åker ut, försvinner. Kommer upp, som det heter. Aktualiseras, bordläggs. Sporadiska men eviga.
Frågan om monumentet i Lunde hör till dem.
Jag kliver upp i det lilla berget ovanför vägen. Vägen de kom. Över mig brusar E4-an på brobågen. I ansats efter ansats. Vågor i det stora bruset, som alltid står över älven. Vinden som kommer. Vattnet som strömmar. Det hörs ljud från varvet. Ett stycke metall infattat i trä. Bland gårdarna går människor. En båt passerar.
För oss som hade allt inpå oss, finns ett då som också är här och nu. Över tid och avstånd.
För ungdomarna som svarade på de tolv frågorna finns det inte. Hos dem har skadorna inte ärrats och läkt ut, för där har inte funnits några sår.
Ett monument i Lunde, ett minnesmärke, på berget vid färjeläget dit ingen färja kommer.
Vilken form skulle kunna sluta sig kring skräcken, sorgen, minnet?
Till vem skulle den tala?
Militären har farit hem.
"Stufvaren VI" har lagt ut från kajen.
De döda har också rest.
Vilka är kvar?
Vilka är vi att vi skulle överrösta vinden och vattnet?"
PS. Ser att boken nu finns i nyutgåva, från Murbruk förlag. Kan köpas på Bokus, eller Adlibris. För billigare alternativ rekommenderar jag antikvariat eller bibliotek. Jag hittade mitt exemplar, som är inbundet och dessutom signerat av Norman själv (!), för ca. en femtiolapp på ett antikvariat.
Problemet är bara att jag inte riktigt vet vad jag skriva om den, om det ska vara kortfattat och ändå relevant. Så jag nöjer mig med att konstatera två saker:
1. För mig som läst så mycket jag kommit över om just Ådalshändelserna är och förblir Normans Ådalen 31 det bästa i ämnet.
2. Bortsett från enstaka dikter (som jag läst och gillat redan som tonåring) hade jag inte läst något av Norman innan jag läste Ådalen 31, men den var nog för att placera honom bland mina favoritförfattare (och få mig att läsa mer). Inte bara, eller ens huvudsakligen, på grund av punkt 1, utan också, eller mer för språket. Och för förmågan att ta berättelsen (eller snarare berättelserna, för han bemödar sig verkligen om att belysa det ur så många synvinklar som möjligt), om dessa dagar i maj 1931, och göra det till något ännu större. Något relevant för livet som sådant. Djupt existentiellt, helt enkelt.
Och, se där, till och med mina två korta konstateranden höll på att breda ut sig till något väldigt ordrikt och långrandigt... Jag tar därmed och lämnar ordet till Norman själv, med några citat ur just Ådalen 31:
"Utan minnen kan vi inte leva.
Inte utan glömska heller"
(ur inledningen till avsnittet "Tolv frågor till Ådalens gymnasister")
Och som avslutning det stycke som avslutar även boken:
"Monumentet
Tidigt började man tala om ett minnesmärke i Lunde, ett monument.
Det är många frågor som irrar omkring i Ådalens offentliga liv. tas upp, avföres. Står på stickspår någon tid, kommer igen, åker ut, försvinner. Kommer upp, som det heter. Aktualiseras, bordläggs. Sporadiska men eviga.
Frågan om monumentet i Lunde hör till dem.
Jag kliver upp i det lilla berget ovanför vägen. Vägen de kom. Över mig brusar E4-an på brobågen. I ansats efter ansats. Vågor i det stora bruset, som alltid står över älven. Vinden som kommer. Vattnet som strömmar. Det hörs ljud från varvet. Ett stycke metall infattat i trä. Bland gårdarna går människor. En båt passerar.
För oss som hade allt inpå oss, finns ett då som också är här och nu. Över tid och avstånd.
För ungdomarna som svarade på de tolv frågorna finns det inte. Hos dem har skadorna inte ärrats och läkt ut, för där har inte funnits några sår.
Ett monument i Lunde, ett minnesmärke, på berget vid färjeläget dit ingen färja kommer.
Vilken form skulle kunna sluta sig kring skräcken, sorgen, minnet?
Till vem skulle den tala?
Militären har farit hem.
"Stufvaren VI" har lagt ut från kajen.
De döda har också rest.
Vilka är kvar?
Vilka är vi att vi skulle överrösta vinden och vattnet?"
PS. Ser att boken nu finns i nyutgåva, från Murbruk förlag. Kan köpas på Bokus, eller Adlibris. För billigare alternativ rekommenderar jag antikvariat eller bibliotek. Jag hittade mitt exemplar, som är inbundet och dessutom signerat av Norman själv (!), för ca. en femtiolapp på ett antikvariat.
måndagen den 13:e maj 2013
Har vi att göra med en omelett?
Kan du påminna dig att du läst en deckare där hjälten ställt sig den frågan? Det kan i alla fall inte jag påminna mig att jag gjort, innan jag läste Styckerskan från Lilla Burma av Håkan Nesser.
Men det är inte enda anledningen till att ni ska läsa den. En minst lika bra anledning är att den är både spännande och rolig (Anna kommenterade att jag satt och småskrattade ofta när jag läste den).
Jag kan avslöja att frågan om omeletten har ganska lite med den i titeln omnämnda styckmörderskan att göra. Men ändå är den ganska central i det nya mord som utreds i boken.
Eller? Är den kanske inte det? Är det kanske inte ett mord ens en gång?
Och hon, Ellen Bjarnebo, är ju en styckmörderska i alla fall. Eller?
Läs boken helt enkelt.
Köp på Bokus, Adlibris eller varhelst du nu brukar köpa böcker.
Men det är inte enda anledningen till att ni ska läsa den. En minst lika bra anledning är att den är både spännande och rolig (Anna kommenterade att jag satt och småskrattade ofta när jag läste den).
Jag kan avslöja att frågan om omeletten har ganska lite med den i titeln omnämnda styckmörderskan att göra. Men ändå är den ganska central i det nya mord som utreds i boken.
Eller? Är den kanske inte det? Är det kanske inte ett mord ens en gång?
Och hon, Ellen Bjarnebo, är ju en styckmörderska i alla fall. Eller?
Läs boken helt enkelt.
Köp på Bokus, Adlibris eller varhelst du nu brukar köpa böcker.
lördagen den 11:e maj 2013
Bildblogg: Vad heter fjärilen?
Fjärilar är ju inte världens mest samarbetsvilliga fotomodeller, men med lite tålamod så...kan man åtminstone få dem att fastna på bild...
Däremot vet jag inte vad just den här sorten heter, så någon fjärilskunnig får mycket gärna upplysa mig!
Däremot vet jag inte vad just den här sorten heter, så någon fjärilskunnig får mycket gärna upplysa mig!
PS. Jo, veckans bildblogg är ca en dag försenad. Sorry! Hade lite mycket igår.
fredagen den 3:e maj 2013
Bildblogg: Sköna maj välkommen
Hade ju tänkt att veckans fotoblogg skulle innehålla foton av det legendariska Valborgsmässofirandet i Lunds stadspark, lite från ovan, eftersom vi firade Valborg i en lägenhet med utsikt över stadsparken. Men sen blev det inte av att titta eller fota så mycket åt det hållet, vi hade alldeles för mycket gott på grillen på andra sidan huset...
Men vårtema får det ju vara i alla fall. Därför dels en bild på blomningen i trädet vid "vår" busshållplats, och en bild av en (vårlig? nylig åtminstone) solnedgång sedd från vårt köksfönster.
Men vårtema får det ju vara i alla fall. Därför dels en bild på blomningen i trädet vid "vår" busshållplats, och en bild av en (vårlig? nylig åtminstone) solnedgång sedd från vårt köksfönster.
tisdagen den 30:e april 2013
Tomorrow's gonna be a better day...
... fast låt oss hoppas att även denna dag blir bra... ;-)
Önskar en trevlig Valborg, 1a Maj och framtid i största allmänhet med låten "Tomorrow's gonna be a better day", av och med Billy Bragg. Från alldeles nya skivan Tooth & Nail, men här i liveframförande.
En låt som jag för övrigt har goda förhoppningar om att få höra live i verkligheten i höst, eftersom jag har fått biljetter till hans konsert i Malmö i November i (för tidig) födelsedagspresent...
PS. Måste tyvärr felnamna skivan i taggarna för det här inlägget, eftersom blogger inte tolererar "&" i inläggsetiketter. Sånt stör en perfektionist som mig, men inget att göra åt. Och i morgon är det helt säkert en bättre dag även i det avseendet...
Önskar en trevlig Valborg, 1a Maj och framtid i största allmänhet med låten "Tomorrow's gonna be a better day", av och med Billy Bragg. Från alldeles nya skivan Tooth & Nail, men här i liveframförande.
En låt som jag för övrigt har goda förhoppningar om att få höra live i verkligheten i höst, eftersom jag har fått biljetter till hans konsert i Malmö i November i (för tidig) födelsedagspresent...
PS. Måste tyvärr felnamna skivan i taggarna för det här inlägget, eftersom blogger inte tolererar "&" i inläggsetiketter. Sånt stör en perfektionist som mig, men inget att göra åt. Och i morgon är det helt säkert en bättre dag även i det avseendet...
fredagen den 26:e april 2013
måndagen den 22:e april 2013
Att inte dansa som en viktighet
Pratade i telefon med 5-åriga syskonbarnet härförleden. Samtalsämnet var "Let's Dance". Inte alldeles lätt att konversera om när man, som jag, aldrig sett programmet (t.ex. fick jag gå mer på tonen än på orden när jag tolkade upplysningen om att favoriten fått tre nior som att det var nånting bra).
Men ett ord har jag grunnat på sen dess: viktighet. Och närmare bestämt att göra något som en viktighet. Det bästa med favoriten var nämligen att "han inte dansar som en viktighet"
Jag tänker att det betyder att han inte tar sig själv, och leken/tävlingen, på alltför stort allvar. Och kanske borde vi alla fundera över vad vi gör som en viktighet. Och vad av det som vi kanske inte borde göra med den attityden. Och dessutom kanske över vad vi borde göra som en viktighet.
Men ett ord har jag grunnat på sen dess: viktighet. Och närmare bestämt att göra något som en viktighet. Det bästa med favoriten var nämligen att "han inte dansar som en viktighet"
Jag tänker att det betyder att han inte tar sig själv, och leken/tävlingen, på alltför stort allvar. Och kanske borde vi alla fundera över vad vi gör som en viktighet. Och vad av det som vi kanske inte borde göra med den attityden. Och dessutom kanske över vad vi borde göra som en viktighet.
fredagen den 19:e april 2013
Bildblogg: Solig dag och solig bild
Dagens väder till ära blir det ett foto på små minisolar, tussilago som jag lyckades fånga på bild häromhelgen (ett par stycken hade redan hunnit vissna, men det behöver vi ju inte bry oss om, huvudsaken är att inte alla var helt överblommade när jag hann dit med kameran...).
måndagen den 15:e april 2013
Laurie R. King: Folly
Det ska erkännas med en gång, jag har börjat läsa Folly ett otal gånger, och aldrig kommit längre än till första kapitlet.
En gammal kvinna som bosätter sig, i tält, på en ö (som hon ärvt), för att bygga upp ett hus som hennes förfader (hennes farfars bror för att vara exakt) byggt där, men som brann ner till grunden nästan omedelbart när det stod färdigt 1927. Hon är eventuellt mentalsjuk, med återkommande hallucinationer, men lider åtminstone av svår PTSD och depression, efter att ha förlorat sin man och sin dotter i en bilolycka hon själv överlevde, och sedan, nyss hemkommen från sjukhuset, ha överfallits av två män utanför sitt hus.
Hon är träkonstnär, men har också gedigen erfarenhet av byggarbete. Och just byggarbetet är, förutom hennes minnen och panikattacker, vad mycket av berättelsens fokus ligger på.
Visst kan det låta fängslande. Men om man tror att man ska läsa en deckare, så är det inte riktigt vad man förväntar sig. Därför den många gånger avbrutna läsningen.
Men den här gången tänkte jag att jag verkligen skulle ta mig igenom boken. Och det gjorde jag. Vilket jag definitivt inte ångrar.
Boken är indelad i delar som följer, och är namngivna efter, faserna i byggandet av huset: röjande (Clearing the Ground), grunden (Laying the Foundations), väggarna (Building Walls), taket (Raising the Roof Beam), och inflyttningsfesten (Housewarming).
Men inte bara huset byggs. Den ganska nedgångna kvinnan byggs också upp igen, psykiskt och fysiskt, i arbetet med bygget och i kontakten med de nya grannarna.
Och efterhand har man känslan av att berättelsen byggs, som ett hus. Ett narrativbygge som följer husbygget.
Deckargåtan, då? Jodå. Det finns en sån också. Eller två, beroende på hur man väljer att se det. Och allt är inte heller som det inledningsvis tycks...
Läs!
Finns på Bokus (även som e-bok), hos Adlibris, och förstås på Amazon (som har upplagan med det snyggaste omslaget, och där du förresten kan få den riktigt billigt, i princip för fraktkostnaden enbart, om du köper den begagnad).
En gammal kvinna som bosätter sig, i tält, på en ö (som hon ärvt), för att bygga upp ett hus som hennes förfader (hennes farfars bror för att vara exakt) byggt där, men som brann ner till grunden nästan omedelbart när det stod färdigt 1927. Hon är eventuellt mentalsjuk, med återkommande hallucinationer, men lider åtminstone av svår PTSD och depression, efter att ha förlorat sin man och sin dotter i en bilolycka hon själv överlevde, och sedan, nyss hemkommen från sjukhuset, ha överfallits av två män utanför sitt hus.
Hon är träkonstnär, men har också gedigen erfarenhet av byggarbete. Och just byggarbetet är, förutom hennes minnen och panikattacker, vad mycket av berättelsens fokus ligger på.
Visst kan det låta fängslande. Men om man tror att man ska läsa en deckare, så är det inte riktigt vad man förväntar sig. Därför den många gånger avbrutna läsningen.
Men den här gången tänkte jag att jag verkligen skulle ta mig igenom boken. Och det gjorde jag. Vilket jag definitivt inte ångrar.
Boken är indelad i delar som följer, och är namngivna efter, faserna i byggandet av huset: röjande (Clearing the Ground), grunden (Laying the Foundations), väggarna (Building Walls), taket (Raising the Roof Beam), och inflyttningsfesten (Housewarming).
Men inte bara huset byggs. Den ganska nedgångna kvinnan byggs också upp igen, psykiskt och fysiskt, i arbetet med bygget och i kontakten med de nya grannarna.
Och efterhand har man känslan av att berättelsen byggs, som ett hus. Ett narrativbygge som följer husbygget.
Deckargåtan, då? Jodå. Det finns en sån också. Eller två, beroende på hur man väljer att se det. Och allt är inte heller som det inledningsvis tycks...
Läs!
Finns på Bokus (även som e-bok), hos Adlibris, och förstås på Amazon (som har upplagan med det snyggaste omslaget, och där du förresten kan få den riktigt billigt, i princip för fraktkostnaden enbart, om du köper den begagnad).
fredagen den 12:e april 2013
bildblogg: Regn
En regnbild är veckans bildblogg. Inte alldeles nytagen bild, ett par månader gammal faktiskt, men på något vis aktuell ändå. Idag är en regndag. Men efter rätt många dar med strålande sol känns regnet och molnen faktiskt ganska efterlängtade.
En dag när man kan vara inomhus med gott samvete.
En dag när lägenheten inte blir olidligt varm.
måndagen den 8:e april 2013
Och det var därför Gud skapade tankspridda småbarnsföräldrar...
...sa jag igår. Orsaken är nämligen helt klart användbarheten, för oss andra, i de extra små bebisstrumpor de sprider omkring sig.
Vi har här hemma en hel liten samling av pyttestrumpor, vars rättmätiga ägare vi inte lyckats koppla dem till, och vars ursprungliga bärare nog vuxit ur dem för länge sedan.
Det är väldigt praktiskt när man t.ex. har bråttom ut och inte hittar sitt mobilfodral, då sticker man bara in handen i lådan med det kvarglömda och tar en liten socka. Lika bra som ett riktigt fodral kanske den inte fungerar, men skyddar något är jag helt säker på att den gör.
Och igår hittade jag alltså ett användningsområde till, när jag lyckades slänga mitt nyckelfodral (utan nycklar i) i en av sopcontainrarna, och inte ville dyka i efter det (egentligen är det konstigt att det inte hänt tidigare, med alla saker man balanserar och jonglerar med när man är i vårt soprum, varav somligt ska slängas, fast på rätt ställe, och annat – som nycklarna som man har uppe för att man måste låsa upp dörren för att komma in, och nyckelfodralet som nycklarna _inte_ ligger i av samma anledning – inte ska slängas alls).
Bebisstrumpa to the rescue. Igen. Som sagt, det var därför Gud skapade tankspridda småbarnsföräldrar. För att det skulle finnas någon räddning när vi andra är tankspridda.
Vi har här hemma en hel liten samling av pyttestrumpor, vars rättmätiga ägare vi inte lyckats koppla dem till, och vars ursprungliga bärare nog vuxit ur dem för länge sedan.
Det är väldigt praktiskt när man t.ex. har bråttom ut och inte hittar sitt mobilfodral, då sticker man bara in handen i lådan med det kvarglömda och tar en liten socka. Lika bra som ett riktigt fodral kanske den inte fungerar, men skyddar något är jag helt säker på att den gör.
Och igår hittade jag alltså ett användningsområde till, när jag lyckades slänga mitt nyckelfodral (utan nycklar i) i en av sopcontainrarna, och inte ville dyka i efter det (egentligen är det konstigt att det inte hänt tidigare, med alla saker man balanserar och jonglerar med när man är i vårt soprum, varav somligt ska slängas, fast på rätt ställe, och annat – som nycklarna som man har uppe för att man måste låsa upp dörren för att komma in, och nyckelfodralet som nycklarna _inte_ ligger i av samma anledning – inte ska slängas alls).
Bebisstrumpa to the rescue. Igen. Som sagt, det var därför Gud skapade tankspridda småbarnsföräldrar. För att det skulle finnas någon räddning när vi andra är tankspridda.
fredagen den 5:e april 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)