måndag 19 september 2016

Are you happy or not?

... #brev #relationer

Jag kom att tänka på idag, ett brev som min lillebror skickade till vår amerikanska kusin (född och bosatt i USA med svensk mamma - vår moster - och amerikansk pappa, således amerikansk medborgare, samt engelsktalande, svenskan har han lärt sig i vuxen ålder) när han precis börjat lära sig engelska i skolan. Det var väldigt kort, löd i sin helhet 

"Dear William,

Are you happy or not?"


Följt av lillebrorsans spretiga namnteckning undertill. 

Vi retades förstås (lite) med honom för det korthuggna brevet med den väldigt direkta formuleringen, att retas är ju liksom storasyskons jobb. 

Men faktum är att jag sen dess har börjat tänka mer på det brevet som både en slags ideal för och en slags kärna i, brevskrivande och relationer.

För är det inte egentligen det vi frågar när vi skickar våra meddelanden till nära och kära, oavsett vilka ord vi använder och vilka ämnen som till synes avhandlas?

Och kanske borde vi bli bättre på att även ställa den frågan rent ut, och besvara den. För nånstans borde det ju ändå vara viktigare än väder, semesterplaner och snyggt stajlade luncher på Instagramfoton, och allt annat vi – i alla fall på ytan – lägger vårt fokus på i kommunikationen med andra.



Så: Are you happy or not?

tisdag 6 september 2016

Glömt berätta om en rolig sak...

... och tipsa om en föreställning!

Min C-uppsats, "När som en stridsman i hans här...", som handlar om kvinnliga evangelister i den svenska pingströrelsens barndom, har fått vara med och bilda bakgrund till en teaterföreställning om just tidiga kvinnliga pingstevangelister!

Missionären heter föreställningen, och såhär skriver upphovspersonerna om den:

"Missionären är en kärlekshistoria, en lovsång och ett lekfullt sätt att ge ett stycke utraderad historia kropp igen"

Det låter alldeles fantastiskt!

Dessutom... som uppsatsförfattare är man alltid ödmjukt överlycklig varje gång ett alster får nytt liv utanför seminarielokalen. Det vet alla som någon gång skrivit uppsats. Och ett bättre sammanhang än detta att leva vidare i kunde inte min C-uppsats hittat.

Det enda som grämer mig är att jag – förmodligen – inte kommer att ha möjlighet att se föreställningen live. Det grämer mig iofs desto mer... men...shit happens.

Vill du läsa uppsatsen själv, klicka på länk (till pdf) ovan (uppsatstitel, på andra raden). Som vanligt när jag rotat fram någon gammal text ur mina gömmor så saknar den försättsblad, men det är alltså en C-uppsats, i genusvetenskap, vid Lunds universitet, framlagt höstterminen 2008, med handledare Jens Rydström, undertiteln är: "en queerläsning av tidig svensk pingströrelse".

Vill du läsa mer om föreställningen, klicka på länken (med föreställningsnamnet) ovan (femte raden).

Och – inte minst viktigt – tycker du, som jag, att den här föreställningen borde visas även söder om Stockholm, och har möjlighet att bjuda in till ett gästspel (35 åskådare per speltillfälle) i en kyrka, på ett museum, i en föreningslokal, eller annan samlingslokal, någonstans nära dig (och kanske mig?) tveka inte,  BARA GÖR'T!


onsdag 24 augusti 2016

Att fråga eller ifrågasätta. En språkpolisiär insats.

... Jag ser ganska ofta människor som använder "ifrågasätta" som en synonym till "att fråga".

Antagligen för att det låter som ett finare, och svårare, ord. Ett ord man använder för att antingen låta lite mer bildad, så där generellt, eller för att ge lite extra tyngd till det man säger.

Det är ju olyckligt då om man använder det på ett sätt som får motsatt effekt, som snarare demonstrerar brist på kunskap (vilket i sin tur också kan ta bort en del av den där tyngden som man kanske vill lägga i sitt uttalande).

Saken är den, nämligen, att "ifrågasätta" inte betyder "att ställa en fråga", utan snarare att ge uttryck för tvivel på något visst (vilket ska framgå av sammanhanget, annars har du felanvänt ordet på ett annat och möjligen mer subtilt sätt).

Det kan handla om sanningshalten i ett visst påstående: Just nu debatteras en populärpsykologisk bok, författarna påstår att deras teser är baserade på kvantfysik men kritikerna ifrågasätter det.

Till exempel.

Det kan handla om en persons kompetens eller annan egenskap: Jag ifrågasätter nykterheten hos den som spelar hög musik klockan tre på en onsdagsnatt. Eller åtminstone ifrågasätter jag den personens vilja och förmåga att visa hänsyn.

Den uppmärksamme noterar att "ifrågasätta" faktiskt i själva verket inte handlar om att fråga någonting alls, utan istället om motsatsen: Att göra ett påstående. 

Kritikerna till boken i fråga påstår att den inte alls är baserad på kvantfysik. Den mot sin vilja väckta flerfamiljshusboende personen påstår att hens granne antingen är full eller hänsynslös. Eller båda delarna.

Fast det är ett inlindat, och om man så vill lite tjusigare, sätt att göra ett påstående. "Jag ifrågasätter vetenskapligheten i den här boken" är ett lite finare sätt att säga "Den här boken är fan helt ovetenskaplig!"

i någon mån har alltså de som använder ordet för att låta lite mer bildade rätt, det är bara det att det ska användas för att påstå något, inte för att fråga något.

"Jag ifrågasatte vad klockan var när bussen kom" kan du alltså INTE säga.

Däremot "Busschauffören hävdade att bussen var i tid, men jag ifrågasatte det."

Uppdaterat, : Ett annat exempel på felanvändning av ifrågasätta bistår SVT nyheter med (se bild, klicka upp den till större vid behov). Vi tar det som övningsuppgift. Ser ni vad som är problemet med användningen av "ifrågasätter" här?


Facit till ovanstående övningsuppgift: Nej. Piratpartiet ifrågasätter inte alls *att* det står på Spridningskollens hemsida att (osv). Eftersom det skulle betyda att de påstår att det inte alls står så där, utan att texten på sagda hemsida är något helt annat. De kan däremot möjligen sägas ifrågasätta om det är rätt och bra att göra som Spridningskollen skriver att de gör. Vilket är något helt annat än vad SVT genom sin felanvändning av ordet påstår. 



onsdag 22 juni 2016

Katt-filosofi....

...[Obs! Posten kan innehålla spår av trams]

Jag: Men, Signekatten, du reser dig upp, sträcker på dig, snurrar runt 360 grader, och lägger dig ner på exakt samma plats på dynan på exakt samma sätt. What's up with that, liksom?

Signekatten: Nonsens! Man kan inte lägga sig på samma dyna två gånger. Det visste redan de gamla grekiska katterna.

Jag: Grekiska *katterna*?

Signekatten: Ja, fast människorna snappade ju upp en del. Inte för att de fattade så mycket, men de försökte återge det i alla fall. Blev visst nåt fåneri om en flod.

Jag: Så du säger att...

Signekatten: Vill du att jag ska berätta om vad Fredde Hegels katt försökte förklara för honom om dialektiken mellan katt, råtta och mätt katt också, eller kan du låta mig vara ifred för människopladder en stund?

Jag: Ska du verkligen sova mer?

Signekatten: Jag sover inte. Jag tänker. Bekymra dig inte. Du skulle aldrig förstå ändå.



Syntolkning: Svart katthuvud tittar fram ovanpå en ekfärgad bokhylla.
Föreställer: Sagda Signekatt ovanpå hylla. 

torsdag 21 april 2016

Tack!

... Och andra viktiga småord.

Råkade snubbla över en tweet av @malinaronsson08 som länkade till en krönika av henne om det där med att lära barn att säga tack för skjutsen (och i förlängningen att visa uppskattning öht) till föräldrar som agerar träningstaxi.

Det fick mig att tänka på när vi var nyinflyttade där vi bor nu (för ca 15 år sen, give or take nåt år...huva vad tiden går...), och några insikter vi gjorde då. Som nog inte alls går att tillämpa på träningstaxiverksamheten, tyvärr, ber om ursäkt för det på förhand...

(De som bodde i vår trappuppgång då var med något undantag andra än de som bor här nu, så detta handlar inte om våra nuvarande grannar, ska jag också snabbt skjuta in för säkerhets skull...).

Det var då väldigt ovanligt att gannar hälsade på varandra i trappen. Och i början var det många som inte ens svarade när vi hälsade på dem, utan vi fick bara en misstänksam eller förskrämd blick ("De hälsar! Måste vara psykopater!" Eller nåt sånt...).

Det fanns dessutom några barn i huset som var lite av problembarn. Truliga bråkstakar som definitivt varken sa hej, eller tack, eller varsågod eller något annat sånt där småord (anledningen därtill var tyvärr ganska uppenbar, det var inte så mycket en fråga om att de var ouppfostrade - även om man kanske skulle kunna beskriva dem så också - utan framförallt ett utslag av att de behandlade världen och människorna de mötte ungefär som de själva alltid blivit behandlade).

Vår envisa sida tog överhanden och vi bestämde oss för två saker:

1) Att fortsätta säga hej till alla vi mötte i trappen, oavsett om någon någonsin skulle svara.

och

2) Att inte skälla på problembarnen när de uppförde sig illa (det fick de tillräckligt av ändå, fanns ingen anledning för oss att stämma in i den kören) men att däremot vinnlägga oss om att visa dem vänligt bemötande (t.ex. hålla upp dörren för dem när vi kom eller gick samtidigt, berömma sånt de gjorde bra och tacka för vänligheter från dem - även om det sista på det stadiet var något helt hypotetiskt, för sånt hade dittills inte förekommit... - såna småsaker bara).

På kort sikt var det verkligen nån slags övning i meningslöshet. Eller i varje fall en övning i tjurskallig envishet... Något vi gjorde för vår egen skull, för att vi hade bestämt oss för det. Det hade ingen yttre effekt alls.

Men på längre sikt var effekten faktiskt ganska mirakulös.

Trappuppgången där ingen hälsade blev trappuppgången där alla hälsar.

Problembarnen lärde sig att säga både "tack" och "varsågod". 

Det senare fick de tillfälle att praktisera ofta, för de började komma springande för att öppna dörrar när vi kom eller gick (och tävla med varandra om att hinna först). 

Det gick upp för mig att de inte höll upp dörrar för oss bara (eller ens mest) för att de lärt sig av oss att man kan göra så, utan mer för att få höra någon säga "tack" till dem - och få svara "varsågod". Det hade de inte varit med om alltför ofta. Och det var uppenbarligen något eftersträvansvärt.

Man kan säga att det inte bara var vi som lärde dem värdet av vardaglig vänlighet - utan genom sin (på längre sikt) respons på den lärde de oss något om det också.

(Och jag insåg dessutom att den där dikten "Ett barn" - ni vet den där "ett barn som kritiseras lär sig att fördöma" o.s.v. - som satt på affischer från BRIS lite överallt på skolor, bilbliotek etc när jag var liten, inte är en idealistsk och vacker tanke, utan handfast bokstavlig verklighet).


............



PS Varför vi gjorde något så osvenskt som att hälsa på folk i trappen vet jag inte riktigt... Men kanske hade det att göra med att vår senaste bostad då var en lägenhet som var en av de endast två bebodda lägenheterna i huset (japp, jag menar faktiskt att merparten av huset bestod av tomma och obebodda lägenheter, samma sak i flertalet hus på området), där det där med att möta människor i trappen inte hände alltför ofta... Och att våra bostäder före den senaste varit studentbostäder (korridorer och lägenhet på studentområde), och samvaron i dylika blir ju lite mer informell. 

Eller så är vi bara konstiga. Det är också en möjlighet...

söndag 10 april 2016

Från Instagram: Konsertfoto...

... Snapshot från konsert på Bläckhornet i Malmö.

Det som fick mig att hala upp telefonen och fota var att jag såg det röda temat här. Hur det röda från skjortryggen i förgrunden går igen i både scenljuset och tegelväggen i bakgrunden (OK, det är olika nyanser av rött, men ni fattar).

Ibland handlar fotande om just det. Att fånga bilden som presenterar sig.

Blev faktiskt riktigt nöjd med resultatet.

Syntolkning: I förgrunden ryggen på en rödhårig man med rödrutig flanellskjorta,
i bakgrunden röd tegelvägg och band belyst av rött strålkastarljus. Där emellan ryggar 
av andra konsertbesökare, i betydligt mindre starka färger.

tisdag 22 mars 2016

En renhetstörstande rabbi från Galileen: detta är mitt blod, och detta är mitt kött

…Om nattvarden

Jesu syn på måltiden som sättet att både uppnå och deklarera renhet, och att förverkliga Gudsriket, kommer också till uttryck i instiftelsen av vad som har kommit att kallas nattvarden eller Herrens måltid. Också den blir nämligen något delvis annat om man ser på den, och på de texter vi har om den i Nya Testamentet och i Didache, med föreskrifterna om templet i minnet.

När Jesus säger ”Detta är mitt blod, och detta är mitt kött (med ett ord som också kan översättas kropp)” kräver tolkningen att vi ska förstå det som att han talar om sitt eget blod och sin egen kropp två saker av oss. Det första, att vi antar att hans åhörare kan förväntas vara införstådda med vad som ska komma att hända det närmaste dygnet. Det kan i och för sig argumenteras för det, även om jag anser att den tolkningen är lite av en efterhandskonstruktion. En efterhandskonstruktion som i och för sig mycket väl kan vara inbyggd i texten som sådan, eftersom den skrivs ned med vetskapen om vad som hände sen. Men, för det andra, det kräver också av oss att vi bortser helt från det faktum att Jesus och hans lärjungar var judar. Troende och praktiserande judar, även om de hörde till de judiska grupper som hade avvikande tolkningar av tempelkulten, och kanske, framförallt, var kritiska mot den makt över templet som den religiösa eliten hade. En kritik som kommer till särskilt starkt uttryck vid konfrontationen mellan Jesus och månglarna i templet. Men, fortfarande, judar. När Jesus sitter med sina lärjungar har den brytning med judendomen som gjorde kristendomen till en egen religion ännu inte ägt rum.

Så, om vi tolkar vad han säger om brödet och vinet med vetskapen om att han var en judisk rabbi, som levde under det första århundradet av vår tideräkning, men före år 70. Det vill säga före det andra templets förstörelse. Med andra ord, en rabbi för vilken templet fortfarande var en realitet. En galileisk rabbi, lite på kant med de som hade makten över templet. En galileisk rabbi som dessutom sedan tidigare etablerat en radikal, ibland chockerande, praktik av att genom att äta och dricka med människor förklara dem för rena. Vad blir då en möjlig tolkning?

En möjlighet är att titta närmare på offrandet i templet. Tredje Mosebok beskriver hur brännoffren bör gå till, ”Och han skall slakta ungtjuren inför Herrens ansikte. Och Arons söner, prästerna, skall bära fram blodet, och de skall stänka blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till uppenbarelsetältet. Och han skall dra av huden på brännoffersdjuret och dela det i dess stycken. Och prästen Arons söner skall göra upp eld på altaret och lägga ved på elden. Och Arons söner, prästerna, skall lägga styckena, huvudet och istret ovanpå veden som ligger på altarets eld.” [...]”Men om han vill bära fram ett brännoffer av småboskapen, av fåren eller av getterna, så skall han till det ta ett felfritt djur av hankön. Och han skall slakta det vid sidan av altaret, norrut, inför Herrens ansikte. Och Arons söner, prästerna, skall stänka dess blod på altaret runt omkring. Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud och ister. Och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger på altarets eld.” (1:5-8,10-12)

Ordningen är densamma oavsett vilket djur som offras, först blodet sedan kroppen eller köttet. Och det är svårt att tänka sig att de orden, och den praktiken, inte aktualiserades i Jesu sällskaps medvetande när Jesus talade om att först ta blodet, och sedan kroppen.

Sett i ljuset av vad vi i övrigt vet om den religiösa praktiken och tankarna hos denna judiska rabbi från Galileen är det inte så svårt att läsa hans ord över vinet och brödet som hans programförklaring. I linje med när han sände sina lärjungar att träda in i alla byar och städer som om de trädde in i templet, och genom att ta emot mat och dryck av de som ville ge deklarera dem som redan rena. Genom måltiderna med människor ska den renhet som redan finns hos dem släppas fram, genom att de förklaras rena av varandra utan inblandning av prästerskapet, och Gudsriket realiseras. Hans vin och hans bröd är hans ersättning för offren i templet.

Så vill jag avsluta med en tröstande historia ur Talmud, Den babyloniska Talmud, närmare bestämt, om tolkning och om förändring av tolkningar över historien. Berättelsen handlar om hur Moses får resa in i framtiden, för att lyssna till en utläggning av den Mosaiska lagen.

”Mose for upp till himlen och fann den Helige, välsignad vare Han, i färd med att dekorera bokstäverna i Torah. Mose sa: 'Universums Herre, varför gör du dig besvär med detta?'
Gud svarade: 'I framtiden kommer en man vid namn Akiva ben Josef att från dessa dekorationer härleda en mängd lagar.' Mose sa: 'Universums Herre, visa mig honom.' Han svarade: 'Vänd dig om.' Mose gick då för att besöka rabbi Akivas studiehus och satte sig långt bak, men förstod inte vad de talade om. Han kände sig mycket illa till mods, men när han hörde en av studenterna fråga rabbi Akiva: 'Rabbi, hur vet du detta?' och rabbi Akiva svara: 'Det är en lag som gavs till Mose på Sinai,' kände han sig lugnad. ” 

En renhetstörstande rabbi från Galileen: träd ut i templet

….En annan aspekt på utsändandet av lärjungarna

I förra delen nämnde jag utsändandet av Jesu lärjungar, två och två, och vad instruktionerna om att de inte skulle ta med sig mat säger om hur de skulle bemöta människor de kom till. Men instruktionerna till lärjungarna säger något ytterligare när vi ser dem mot bakgrund av den samtida judendomen.

Ännu intressantare blir Jesu föreskrifter när han sänder ut lärjungarna om vi sätter dem i relation till vad vi vet om de föreskrifter som fanns kring hur en pilgrim skulle gå in i templet. De överensstämmer nämligen.

I Mishnah finns en föreskrift om att en pilgrim som kommer till templet, bör inträda i det utan mat, sandaler, stav, väska, pengar, även somliga klädesplagg skulle lämnas utanför templet. (Berakhot 9:5)

När Jesus skickar sina lärjungar till de judiska byarna och städerna med vad som kan tyckas vara oresonligt hårda restriktioner kring vad de fick ha på sig och med sig, så säger han alltså åt dem att de ska gå in i alla byar och städer de kommer till som om de trädde in i templet. De ska betrakta dem som helig mark, och de människor som möter dem med vänlighet och gästfrihet ska de betrakta som rena. 



En renhetstörstande rabbi från Galileen: ge mig att dricka

…Om kvinnan vid Sykars brunn. Bland annat.

Men Jesus, den kringvandrande rabbin från Galileen, kom att utvecklas i sina idéer kring renhet och hur det judiska folket skulle uppnå den. Hans måltider med människor måste ses i relation till just detta. I den judiska tradition han hörde till var nämligen det här med att äta med människor inte något man gjorde hursomhelst. Den man åt och drack med, och den vars mat och dryck man tog emot, betraktade man som ren. Det är en insikt man bör bära med sig i läsandet av evangeliernas olika berättelser om hur Jesus och hans lärjungar åt med och hemma hos människor.

Kanske det första exemplet som dyker upp i huvudet när man tänker på detta är Sackaios, och Jesu ord till honom ”Idag ska jag gästa ditt hem” (Lukas 19:5). Ett annat exempel, som också hör hit, men som man kanske inte omedelbart kommer att tänka på, är kvinnan vid Sykars brunn (Joh. 4:7-).

När Jesus säger till henne ”Ge mig något att dricka” så måste hennes förvåning över att han ber henne om vatten, som hon uttrycker med orden ”Jag är ju en samarisk kvinna” läsas i just det sammanhanget. Samarierna hade kommit, genom uppdelningen av Salomos rike i Juda rike och Israels rike, då Samarien blev huvudstad i Israels rike, och genom den historiska utvecklingen därefter, att betraktas som skilda från det judiska folket. Folket i Juda avböjde exempelvis deras hjälp vid uppbyggandet av det andra templet, med hänvisning till att de infört främmande influenser. Och när även Juda rike var ockuperat av främmande makt, och hotet från framförallt hellenistiska och romerska influenser blev oerhört påtagligt, så minskade givetvis inte avståndstagandet mot dem som man ansåg hade släppt in dessa influenser ännu mer. Splittringen var ömsesidig. De båda grupperna betraktade varandra som orena, och kunde alltså inte äta eller dricka tillsammans, eller ta emot varandras mat eller dryck. Men när Jesus, som är av Juda rike, ser en Samarisk kvinna säger han: ”Ge mig att dricka!”

Han säger, i praktiken: Du är ren i mina ögon.

Om det sedan var hans bedömning av Samarier och Samarien som helhet är kanske lite oklart, där kommer evangelietexterna med lite motsägelsefulla uppgifter. En av de evangelieberättelser som, särskilt i ljuset av den här kopplingen mellan renhet och att ta emot mat och dryck , tycks visa på en skiljelinje som Jesus drar mellan Samarien och övriga judiska områden är den där lärjungarna sänds ut, två och två. Åtminstone säger Matteusevangeliet att Jesus sa ”Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå istället till de förlorade fåren i Israels folk.”

Men det är å andra sidan enbart Matteus som citerar Jesus på det viset i det sammanhanget. Det som är intressantare är kanske de instruktioner som evangelierna är eniga om. Och dessa blir ännu intressantare satta i perspektiv av just renhetsföreskrifterna. Lärjungarna skulle inte ta med sig pengar eller bröd, ingen påse, och inte mer än enda skjorta. Enligt Lukas och Matteus heller inga sandaler eller någon stav, men Markus mildrar Jesu order på just de punkterna och säger att lärjungarna fick ta stav och sandaler.

Vad detta innebär i praktiken är ju att de blir tvungna att ta emot mat och dryck av de människor de kommer till. I Lukasevangeliet sägs det uttryckligen: ”Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram,” (10:8). De ska med andra ord betrakta var och en som tar emot dem som redan rena. 

En renhetstörstande rabbi från Gallileen: ett levande vatten

…Vad säger oss evangeliernas berättelse om dop, med samtida judiska ögon sett?

Men åter till reningsbaden. Det är alltså också i det här sammanhanget vi ska sätta in såväl Johannes döparen som andra samtida döpare (Josefus talar bland annat om en Bannus, och i Johannesevangeliet 3:22-6 framgår att Jesus och hans lärjungar också döpte under en period, och vi gör nog klokt i att räkna med att också andra döpare som vi idag inte har namnen på fanns och verkade). Deras dop är inte den markering på anslutning till annan religion än judendomen som dopet är idag, deras dop är ett alternativ till baden i särskilda, avskilda, badpooler. Och det är, såsom reningsbaden i den tidens judendom var, inte en once in a lifetime-avgörelse, det är snarare rinse and repeat as needed. Det handlar dessutom inte om individen, utan om individens möjlighet till gemenskap med resten av det judiska folket. Reningsbaden var sättet att avsluta en period av föreskriven, rituell, avskurenhet från det egna folket, som följde på exempelvis kontakt med blod eller döda kroppar, och återinträda i den religiösa och nationella gemenskapen.

Vad Johannes säger, med sina dop, och vad Jesus och hans lärjungar stämmer in i när också de börjar döpa på samma sätt, är att Gud själv ger vattnet till reningsbadet, det levande, alltså strömmande, vattnet finns redan i floden Jordan. Det är tillgängligt för alla, det ligger utanför prästerskapets kontroll.

Det är inte ett brott med judendomen, det är marginaliserade judiska gruppers uppror mot vad de ser som orättfärdig religiös kontroll av elitgrupper *inom* judendomen. Det förstås bäst som en handling inom ramen för en inomjudisk religiös och social konflikt.

Zaddukeer, fariseer, essenéer, Johannes, Bannus och andra döpare. Alla hade de en uppfattning i frågan om hur reningsbaden ska gå till, och också, indirekt, hos vem kontrollen över dem ska ligga. Idéerna hos vad vi kan kalla döparrörelserna appelerade särskilt till perifera och marginaliserade judiska grupper, som judar från Galileens landsbygd, från Judeens högland och från Syrien. 


En renhetstörstande rabbi från Galileen: intro

… Om att vara från Galileen under första århundradet av vår tideräkning

Viktigt för att förstå det religiösa tankegodset i Jesu samtid är dels att det var en värld där vår nutida uppdelning mellan religion och politik ännu inte var uppfunnen. Religion var politik, och politik var religion. Divi filius, guds son, var romarnas beteckning på flertalet av sina kejsare, härunder även Tiberius som regerade under Jesu livstid. Och judarna väntade på att Guds rike skulle inträda i fullhet, vilket skulle innebära att den romerska ockupationen hävdes OCH Guds rike var redan där, i skapelsen, Psaltaren har flera psalmer som beskriver hur himlarna och jorden förkunnar Guds härlighet (notera alltså presens, förkunnar, inte kommer att förkunna i framtiden), exv 19 och 145. Men judarnas politiska situation, att de inte var herrar i eget hus, visade på att Guds rike för närvarande inte var fullt förverkligat bland människorna. Sättet att förverkliga Guds rike var att praktisera förbundet med Israels Gud på rätt sätt, och här var renhet centralt. Och frågan var ”Hur blir vi rena?”

Fariseerna, som hade sin främsta bas i Judeen och Jerusalem, var också den gruppering som, tillsammans med översteprästerna givetvis, hade mest makt över templet. I templet uppnåddes renhet genom att man på föreskrivet sätt badade i särskilda kärl med vatten. Liknande kärl fanns också ute i byarna, för att människorna skulle kunna ta reningsbad vid föreskrivna tillfällen. Och givetvis också genom offer, och även över offrandet och över vad som var acceptabla offer hade prästerskapet och fariseerna stort inflytande.

För en familj från den lantliga och, från Jerusalem skilda, regionen Galileen blev det i stort sett omöjligt att offra av sina egna djur i templet. Resan till Jerusalem innebar risk för att djuret när man var framme i Jerusalem inte längre var i ett skick som av de som tjänstgjorde i templet bedömdes som ”felfritt”. Därför fick man istället köpa offerdjur när man kom fram, med monetära medel som egentligen inte fanns utanför städerna, eftersom pengaekonomin ännu inte nått ut på landsbygden i
den delen av världen, den ekonomi som tillämpades där var fortfarande en bytesekonomi. För en galilee blev utanförskapet, eller underkännandet av det egna om man så vill, vid besöken i templet alltså dubbelt. Dels kunde de inte offra av sitt eget, vilket ju Torahn egentligen krävde av dem, dels var de tvungna att underkasta sig ett för dem främmande ekonomiskt system för att kunna offra något alls.

Den religiösa eliten såg, å sin sida, inte på de avsidesifrånkommande, och, som de säkert upplevde det, osofistikerade galileerna med någon särskilt blid blick. ”Ingen profet har någonsin kommit från Galileen.” säger de ju t.ex. i Joh. 7:52

Den här konflikten är helt vital att känna till när vi läser om Jesus i evangelierna. Det fanns en anledning till att Nikodemus fick den föraktfulla frågan ”Är du också från Galileen?” (i samma sammanhang i Joh. som ovan) när han tog Jesus och hans lärjungar i försvar. Och när Petrus får höra att ”Du är också en av dem, det hörs på talet” är det nog inte orimligt att tolka det som att det var en fråga om hans dialekt, och om att Jesus och hans anhängare sågs som just galileer. 

En Mamzer av Davids ätt...

… Vems son var Jesus? Och vad spelar det för roll?

När vi med våra nutida och västerländska kulturella glasögon ser på Jesu tillblivelse så är det oäkting vi ser att han kan misstänkas eller anses vara, eftersom Maria blev gravid innan hon var gift. Eller så trycker vi på det där att hon ju var trolovad, och att det på den tiden hade en mycket större tyngd än våra dagars förlovningar, så att man skulle kunna säga att hon på sätt och vis faktiskt var gift när hon blev gravid, och att Jesus alltså inte var någon oäkting. Men i Jesu samtid var tiden för ett barns tillblivelse inte på samma vis avgörande för barnets status, att en kvinna blev gravid innan hon var gift med barnets far var inte nödvändigtvis ett problem. 

Det som var helt avgörande var dock att inga tvivel om vem som var barnets far uppstod. Vilket kunde ske om föräldrarna inte bodde tillsammans, och om modern dessutom inte kunde med hjälp av vittnen bevisa att hon varit i den utpekade faderns sällskap vid tiden för barnets tillblivelse. Saknades bägge de faktorerna, om kvinnan inte bodde tillsammans med fadern och inte heller hade vittnen på att hon varit i hans sällskap vid den relevanta tiden, så ansågs faderskapet obevisat och barnet betraktades som en mamzer. (Detta specificeras i Mishnah).

Mishnah, är en nedteckning av den muntliga lagen, redigerad och given sin nuvarande skriftliga form runt år 200 eKr. Den speglar debatter inom judendomen från tiden strax före det första århundradet och fram till den tid då den gavs skriftlig form, merparten av innehållet härrör från tiden efter förstörelsen av det andra templet, år 70 eKr, men den innehåller också somligt som kommer från före dess och som behandlar korrekt uppträdande i templet.

Statusen som mamzer innebar en ifrågasatt tillhörighet till det judiska folket, en marginalstatus som ärvdes i tio led, enligt 5 Mos. 23:2.

Den judiska seden att räkna härkomst på mödernet kom till senare, under diasporan, som ett svar på att det blev svårare att praktiskt upprätthålla kontrollen av faderskapet. Men vid tiden för Jesu födelse var det fortfarande faderskapet som var avgörande för tillhörigheten.

Det är därför det att Matteus (vers 1:18) berättar att Maria blev gravid innan hon och Josef ännu bodde tillsammans ger en upplysning som avgör Jesu sociala status. Jesus föddes som en mamzer, helt oavsett vem som var hans far i verkligheten, eftersom omständigheterna runt hans tillblivelse gjorde faderskapet ifrågasatt.

Vi kan också på många ställen i evangelierna se att det var så hans omgivning ofta såg på honom. I Markus, kapitel 6 och vers 3, säger exempelvis människorna i hans hemstad ”Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jacob och Joses och Judas och Simon?” . Han är ”Marias son”, ben-Miriam. Det kan kanske förefalla logiskt att förklara det med att Josef vid det laget antagligen var död, och att det därför föll sig mer naturligt att kalla honom Marias son. Problemet med den förklaringen är den hebreiska namntraditionen. I det hebreiska namnet på en person anges nämligen vem denne är son till, och det namnet ändras inte för att föräldern är död, så om Jesus antagits vara Josefs son hade han varit ”Ben-Josef” inte ”Ben-Miriam”, även om Josef var död.

I Johannesevangeliet 8:19, när Jesus talar om Fadern som har sänt honom, frågar omgivningen, lite insinuant: ”Och var är din far?”. Inte för att det att han refererar till Gud som far förvirrar dem, det var nämligen ett vedertaget sätt att tala om Gud. När Jesus talar om att kalla Gud för ”Abba” på arameiska, knyter han an till en lång judisk tradition. Men det är däremot ett sätt för dem att undergräva hans religiösa auktoritet, genom att påpeka att han är en mamzer.

Att vara en mamzer var alltså att sakna den självklara tillgången till gudstjänstfirandet i templet som andra åtnjöt, att befinna sig lite i utkanten av Guds folk. Det fick i praktiken konsekvenser för hur mycket äktenskapsmaterial man var, den som inte ville ha mamzers till barnbarn gifte naturligtvis inte bort sin dotter med en mamzer, med mindre än att hon själv ändå var en mamzer. Och det fick även ekonomiska konsekvenser, en stor andel av tjänarna var mamzers.

En mamzer, alltså. Men en mamzer av Davids ätt, vad menar jag med det? Jo, Messias skulle ju enligt profetiorna vara av Davids ätt, och evangelierna är mycket noga med att poängtera att han hörde dit. Särskilt Matteus, som ju är i många avseenden det mest judiska av evangelierna, lägger krut på det. Men han är inte ensam. Det sammanhang där den betoningen blir kanske starkast, är i de släkttavlor för Jesus som tecknas i Matteusevangeliet och Lukasevangeliet. Förvisso skiljer sigdessa båda släkttavlor åt i många avseenden, och är alltså knappast att betrakta som folkbokföringsutskrifter. Men de är eniga om, i alla fall, två saker, det viktigaste av dem är att det är till Josefs släkt Jesus hör. De hävdar båda två att Josef var Jesu far, Lukasevangeliet vill också ha oss att tro att detta var den allmänna åsikten, trots vad som på andra håll i evangelierna framkommer om den saken. Det är genom att göra Jesus till Josefs son som de skriver in honom i Davids ätt. Han må ha varit en mamzer, men sanningen om hans ursprung och släktlinje är ändå att det faktiskt var Josef som var hans far, och att han hörde till Davids ätt, är vad de berättar för oss.

Men Jesus var inte bara en mamzer, han var också från Galileen. Och det var i Galileen extra känsligt med okänt eller ifrågasatt faderskap, eftersom det var en region som redan befann sig i utkanten av det judiska folket och riket, på många sätt. (Mer om det i nästa del…)

Wallraffade Jesus?...

…. (det kan väl passa med ett Jesustema så här inför påsken).

Jag pratade för några år sedan på ett arrangemang som kallades för Piratkyrkan, över ämnet ”Jesus som judisk rabbi”. Har något vagt minne av att jag hade planer på att göra bloggpost(er) av det redan då, men det blev aldrig av.

Nu har jag rotat bland en massa gamla filer – på grund av inköp av ny hårddisk – och bland annat hittat mina anteckningar och manus (hittar faktiskt två olika… men jag kommer att använda det kortare här…osäker på vilket av dem det var jag använde när jag talade…men på en blogg är hursomhelst det – någorlunda – kortfattade formatet att föredra…).

Jag har delat in mitt manus i två delar:

En Mamzer av Davids ätt
och
En renhetstörstande och renhetsspridande rabbi från Galileen


Men här på bloggen kommer jag att dela in det i följande bloggposter:


En Mamzer av Davids ätt
… Vems son var Jesus? Och vad spelar det för roll?

En renhetstörstande rabbi från Galileen: intro
… Om att vara från Gallileen under första århundradet av vår tideräkning

En renhetstörstande rabbi från Galileen: ett levande vatten
… Vad säger oss evangeliernas berättelse om dop, med samtida judiska ögon sett?

En renhetstörstande rabbi från Galileen: ge mig att dricka
… Om kvinnan vid Sykars brunn. Bland annat.

En renhetstörstande rabbi från Galileen: träd ut i templet 
… En annan aspekt på utsändandet av lärjungarna

En renhetstörstande rabbi från Galilleen: detta är mitt blod, och detta är mitt kött
… Om nattvarden 


Oh, justja, rubriken här. Wallraffade Jesus? Den kommer ur inledningen till min muntliga framställning av detta (ej med i manusen, men jag minns den). Jag gjorde en grej av att det å ena sidan är helt okontroversiellt att säga att ”Jesus var jude”, men att det å andra sidan bland många kristna verkar finnas en underförstådd definition som går ut på att Jesus egentligen var kristen, men att han liksom wallraffade som jude….

Min framställning här (och i talet) bygger på den möjligen chockerande tanken att Jesus kanske var jude på riktigt… Och att det tillsammans med tid och plats för hans liv (och för evangeliernas skildringar) kan ge oss lite nya infallsvinklar på det som berättas i evangelierna i NT.

fredag 18 mars 2016

Varför fortsätta tjata?

 … En kärleksförklaring. Ett ansvarserkännande. Och en förklaring, helt enkelt.

Jag skriver ganska ofta om kombinationen frikyrka och hbtq här i bloggen (och annorstädes). Ofta utifrån en frustration över sånt som är galet. Är kanske lite sämre på att peka på goda exempel. Åtminstone här i bloggen, i mitt mer akademiska skrivande* är fördelningen jämnare. Med tyngdpunkt på det goda, skulle jag nog säga.

Så varför gör jag då det?

Den enkla tolkningen är förstås att det handlar om att jag själv är hbtq OCH har ett ”dunkelt förflutet” inom frikyrkan..

Men, nej. Eller, jo, jag *är* ju hbtq OCH jag har ett (mer eller mindre dunkelt…) frikyrkoförflutet. Men, nej. Det är inte förklaringen.

Det handlar i så otroligt liten grad om mig. Ingen (tror jag…) skulle bli gladare än jag om alla Sveriges frikyrkor blev sammanhang som var lika öppna och välkomnande för alla människor av alla kön, och oavsett kön på kärleken också. Men det skulle *inte* förändra *min* relation till frikyrkan. Den är vad den är. Väldigt komplicerad. Men inte av skäl som har det minsta med hbtq att göra.

Det handlar i själva verket om två saker.

För det första att jag helt enkelt älskar er, frikyrkor! Jag hör inte längre till. Vi har en komplicerad relation (kanske är min relation till er mer komplicerad än er till mig). Men jag älskar er! Och jag är helt övertygad om att ni gör er själva illa när ni fortsätter att köra fast i snäva definitioner av kön och kärlek. Ni blir själva skadade av det. Inte minst skadas era relationer till andra, förstås. Men även om vi tänker bort det, så är den rädslan för kärleken och den svart-vita synen på världen något ni själva far illa av. Och det är nåt så oerhört frustrerande att se någon, eller ett sammanhang, man älskar göra sig själv illa. Det går inte alltid att ha en låt-gå-attityd till det, hur mycket man än försöker.

För det andra handlar det om att ni gör andra illa. Människor jag känner. Människor jag har träffat. Men också, i väldigt hög grad, människor som skriver de brev som nu och då dimper ner i min inbox via kontaktformuläret här. Människor som anförtror mig sina berättelser. Och att fortsätta tjata är mitt sätt att ta ett ansvar för de berättelser som anförtrotts mig. Och de människor som finns bakom dem.


Så enkelt är det alltså. Två skäl. Tungt vägande. Men inte fler än så.


-----------------------------------------------

* Det är framförallt:
En B-uppsats om olika sätt att tala om homosexualitet inom pingströrelsen, som kanske i och för sig inte tecknar en alltför munter bild, men där jag också pekar på en förändring. En möjlig ljusning.

En C-uppsats hur evangelistrollen i den tidiga svenska pingströrelsen kunde erbjuda kvinnor, i synnerhet kvinnor ur arbetarklassen, en fristad från somliga begränsningar i den rådande kvinnorollen, och kanske rent av en möjlighet till frihet från den obligatoriska heterosexualiteten.

Och en essä där jag applicerar queerteoretisk analys (queerläsning) på den svenska pingströrelsen. Och som alltså *inte* är en ”queerattack” på pingströrelsen, utan mycket mer en ”queerkärleksförklaring” till densamma. Till och med examinatorn [som gav den högsta betyg, nota bene…] sa om den att den var ”så påfallande kärleksfull”  (inte på seminariet, sånt säger man inte på akademiska seminarier..., utan när vi råkades på ett uteställe i annat sammanhang).

(Inga länkar här just nu pga sitter med iPad och har inga dylika lätt tillgängliga, jag kommer kanske att uppdatera  med det senare. Eller så kan den som vill läsa något av ovanstående hojta till i kommentarerna, eller, om man vill vara mer anonym, i ovan nämnda och länkade kontaktformulär, så fixar jag det).

onsdag 16 mars 2016

Varning för svordomar!

...En liten steg-för-steg-genomgång av huru en morgontimme (eller två) kan spenderas

Steg 1: Gå in på Apoteket på paddan.
Steg 2: Logga in.
Steg 3: Gå igenom hela den långa listan av mediciner på recept och för varenda jävla en klicka först på köp och SEN klicka en gång till för att välja ersättningsprodukt (eller inte)
Steg 4: Klicka på ”Gå till kassan”
Steg 5: ”Du är nu utloggad!
Steg 6: WTF!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Steg 7: Logga in. Igen.
Steg 8: Gå till ”Mina mediciner”
Steg 9: Konstatera att inget recept nu är köpbart eftersom en beställning från dem gjorts nyligen.
Steg 10: Kontrollera om någon beställning faktiskt finns (inte för att det KAN göra det, med tanke på att du aldrig valde leveransadress eller kom till kortbetalningen eftersom DU ALDRIG KOM TILL DEN FUCKING JÄVLA KASSAN EFTERSOM DU BLEV UTLOGGAD ISTÄLLET)
Steg 11: Nope det finns ingen beställning. Men du kan ändå inte lägga en ny. Eftersom det är för kort tid sedan den senast i systemet registrerade (obs! Aldrig faktiskt genomförda!) beställningen
Steg 12: Logga ut (frivilligt den här gången…)
Steg 13: Vänta en sådär trekvart på att systemet ska upptäcka att den registrerade beställningen inte existerat någonsin.
Steg 14: Logga in igen (fast på dator denna gång, utifall att det var ett iPad-problem som gjorde att det sket sig sist, man vet ju aldrig)
Steg 15: Konstatera att den ”gjorda" (men aldrig genomförda) beställningen är borttagen och att det går att lägga en ny
Steg 16: WOHOO!
Steg 17: Gå till beställ-från-recept-sidan (”Översikt”),
Steg 18: Få felmeddelande om att sidan just nu fungerar dåligt och en uppmaning (med länk) att istället gå till sidan ”mina mediciner”
Steg 19: Klicka på länken ”mina mediciner” (enligt uppmaning!)
Steg 20: "Du är nu utloggad!"
Steg 21: Kvävs av din egen saliv medan du morrar ARGGHHHHHH
Steg 22: Byt webbläsare (för att tidigare har ju den ack så rara men OOOO SÅ VÄRDELÖSA lilla Apotekssidan varit väldigt kinkig med vilken webläsare som används kommer du ihåg).
Steg 23: Logga in (börjar det kännas bekant?…).
Steg 24: Kom FAKTISKT till en fungerande "Översikt & beställning”-sida (utan uppmaning om att klicka på länk till ”Mina mediciner”...)
Steg 25-29: Upprepa Steg 2-6
Steg 30: Dunka huvudet i skrivbordet några gånger medan du mumlar oartikulerade svordomar.
Steg 31: Gå till hemsida för annat apoteksföretag (leveransen kommer bli krångligare för dig pga avstånd till apoteksbutik och att det här är mediciner som måste hämtas ut i apoteksbutiken, kan ej skickas, men so be it, du måste ju få den där beställningen gjord).
Steg 32: Logga in där.
Steg 33: Konstatera att du inte kan lägga en beställning eftersom din nyligen ”gjorda” (aldrig faktiskt genomförda) beställning ligger kvar och ”spökar” i det gemensamma receptsystemet.
Steg 34: Konstatera att du nu lagt en bra bit över en timme på detta enkla lilla ärende som så bekvämt kan skötas på internet i denna moderna tid…
Steg 35: Medan du väntar på att (den icke-existerande…) beställningen ska ”trilla ur systemet” så att du kan lägga en faktisk beställning hos det där andra apoteksföretaget skriv hundra gånger :

”BESTÄLL ALDRIG RECEPTVAROR FRÅN APOTEKET AB PÅ NÄTET BESTÄLL ALDRIG RECEPTVAROR FRÅN APOTEKET AB PÅ NÄTET BESTÄLL ALDRIG RECEPTVAROR  FRÅN APOTEKET AB PÅ NÄTET (etc)” på valfri whiteboard eller svarta tavla.

Alternativt tatuera in det på armen med bläckpenna. Det är HELT valfritt.