torsdag 28 januari 2016

Jesus och den andra killen...

... Ett inlägg nästan helt utan teologisk relevans...

Somliga gånger när jag väntar på tåg på en viss perrong i Lund kommer jag att tänka på "Jesus" och "den andra killen". Det var nämligen där våra vägar korsades. Första gången. Nästa gång var i en rättegång i tingsrätten. Och sen har jag faktiskt mött "Jesus" en gång senare också, vi hamnade av en slump i samma tågvagn vid ett tillfälle. Ironiskt nog. (Men han bytte faktiskt vagn när han kände igen mig, vilket antagligen hedrar honom).

Egentligen har jag ju – i samband med rättegång och dom och sånt – en gång i tiden hört och läst vad både "Jesus" och "den andra killen" heter i folkbokföringen, men jag minns det inte alls. Det fastnade inte.

Händelsen på perrongen, där vi möttes första gången, var ett fall av oprovocerad misshandel där vi i och för sig fick del av "kakan" allihop, men där det var en av våra vänner som var den mest utsatta. B.l.a. höggs han i ryggen ett par gånger. Blod från honom stänkte på min jeansjacka, och jag slängde den sen (inte för att man inte kan tvätta bort blodfläckar men för att de gjorde något med hur jag kände för jackan). Så ett annat tillfälle när det händer att jag kommer att tänka på "Jesus och den andra killen" är när det är jeansjackeväder ute.

Vi var inte de enda som såg den tydliga likheten mellan "Jesus" och den i västerländsk konst så klassiska bilden av Jesus heller, för när jag i därefter följande polisförhör fick en fråga om vem av dem som gjort vad, och tvekade lite inför hur jag skulle skilja på dem (förklara vem jag menade) när jag inte visste vad någon av dem hette, så sa jag till polisen som förhörde: "Om jag säger 'han som ser ut som Jesus', vet du då vem av dem jag menar?" (de greps på plats och var anhållna ett tag, så polismannen ifråga hade själv sett båda två). Svaret var ett lite roat "Utan tvekan!".

Så att... vi minns ju både "Jesus och den andra killen" och vad som hände när vi möttes första gången, det gör vi. Samtidigt är den sorgliga sanningen att det bara finns en sak som – för oss och i vår erfarenhet – är helt unik med den historien. Det att det blev såväl polisutredning som rättegång och dom av det. Vilket kanske berodde på platsen (hög polisnärvaro, generellt sett) och/eller på att någon ringde polisen.

Vi har otaliga gånger blivit attackerade fysiskt (slag, knuffar, sparkar, kastade stenar, kastade flaskor etc), jagade, hotade (åtminstone känns ett "Jag ska döda dig!" uttalat av någon som trängt upp en mot en vägg och håller en avslagen flaska i handen rätt mycket som ett hot, om vi säger så...det var inte enda gången heller).

De är inte ens de enda gärningsmän som fått teologiskt klingande smeknamn av oss. Vi hade, när vi bodde i Borås, praktiskt taget hela tiden vi bodde där faktiskt, upprepade problem med ett gäng unga killar som vi kallade för "Satan" (ledartypen) och "Smådjävlarna" (hans underhuggare).

Att benämna en annan människa Satan tar emot till och med mer än att kalla en våldsverkare för Jesus, men skälet var hans ögon. Jag har aldrig sett – varken förr eller senare – så kyliga ögon. Iskalla. Jag vet att jag tänkte när jag första gången såg blicken i de ögonen samtidigt som han gick till attack, att "så ser ondska ut."

Det gänget var den främsta anledningen till att vi båda två under den här tiden snabbt blev oroliga om den andre var oväntat sen hem (det här var innan vi hade mobiltelefoner, och nog kanske också det främsta skälet till att vi så småningom skaffade sådana).

Och inget av detta har vi på eget bevåg polisanmält. Varför? Ja, det kanske kan verka märkligt. Men jag tror att det handlar helt och hållet om skillnaden mellan att utsättas för något vid ett enda, unikt, tillfälle, å ena sidan, och att leva i en verklighet, ett upprepat mönster, som ser ut på ett visst sätt å den andra. I det första fallet blir det ett unikt trauma, där en del av bearbetningen nog kan vara att genom polisanmälan söka stöd och upprättelse från samhället. I det andra fallet blir det något pågående, som kostar alla krafter bara att försöka hantera och överleva, att anmäla blir en energiutgift som man inte har råd med.

Tack och lov är det inte riktigt ett mönster vi lever i längre. Jag tror inte att hatbrotten totalt sett minskat (se bara på alla brinnande flyktingförläggningar!), men åtminstone är just vi mindre utsatta.  Och kanske gäller det hbtq-personer generellt (utan att jag för den skull vill säga att alla hatbrott mot hbtq-personer upphört).

Kanske har den ökade synligheten för hbtq-personer haft en positiv effekt. Kanske spelar det roll att rättigheterna för hbtq-personer ökat, så att de (vi) av samhället och lagstiftningen numera behandlas i stort sett som vilka medborgare som helst. Kanske har detta sänt signaler om att de som hatar och hetsar mot hbtq-personer faktiskt inte har hela samhället i ryggen på samma sätt längre.

Den kristna tidningen Dagen varnade visserligen – upprepade gånger – på ledarplats för att det motsatta skulle ske. Om rättigheterna för homosexuella stärktes skulle våldet mot homosexuella öka ännu mer. Så kommenterades rapporterna om hatbrott mot hbt-personer. Vilket implicit rättfärdigade våldet. Samtidigt förminskades problematiken genom att det implicerades att siffrorna nog överdrivits (trots att forskningen alltså hävdade det motsatta, att mörkertalet var större än för andra brott). Dessutom, påstods det, hade de som lyfte och offentliggjorde den här verkligheten en dold agenda, de ville bara manipulera opinionen till att ge hbtq-personer samma juridiska rättigheter som övriga medborgare "För vem vågar ifrågasätta några rättigheter för en grupp som måste skyddas mot våld" (som Kerstin Klason skrev i en ledarkommentar).

Med andra ord, de som menar sig följa Jesus (den riktiga, s.a.s.) påminde under en lång tid plågsamt mycket snarare om "Jesus och den andra killen".

Många kristna undrar varför hbtq-personer har så lätt att förknippa dem med hatbrott, när de ju bara ägnar sig åt teologi.

Yeah. Well.

För framtiden skulle jag vilja ge mina kristna läsare ett råd, eller en uppmaning: Stå inte på hatarnas sida. Oavsett vem det är som hatas. Försvara inte våldet (inte ens implicit). Försök att vara lite mindre som "Jesus och den andra killen", och istället vara lite mer som den andra Jesus. Han från Nasaret, ni vet.

Det sistnämnda rådet tror jag till och med skulle kunna motiveras teologiskt....


---------

PS. Det här kan ses som ett utökat tillägg till inlägget om den där applåden.

söndag 17 januari 2016

Ett litet ord av varning...

 ... angående pastorn som åtalats för grovt rattfylleri (ja, jag vet vad han heter, och det vet ni med, men jag avstår från att skriva ut namnet här, det är egentligen inte honom som den här bloggposten ska handla om).

Jag har sett ganska många, från alla möjliga håll, uttrycka värme och sympati för honom i sociala medier sedan nyheten blev känd - och det är (på det stora hela) glädjande att se. Inte för att det att köra rattfull inte är allvarligt - det är det tveklöst! Utan för att det uppenbarligen handlar om en människa som mår dåligt. Och för att barmhärtighet alltid vinner över hämndbegär i min bok.

MEN, det finns en grupp människor som bör tänka sig för ett varv extra innan de uttrycker den sympatin, och kanske tänka på hur de uttrycker den också. Det handlar om de som uttryckte gillande när han gjorde sig känd som undertecknare - och möjligen också huvudförfattare, åtminstone var det mest han som svarade på frågor om den i media etc - av en debattartikel som uttryckte sig kategoriskt dömande om sina homo- och bisexuella medmänniskor i allmänhet, och trossyskon i synnerhet.

Om du hörde till de som DÅ uttryckte stöd för den dömande hållningen ska du vara försiktig med att NU uttrycka något som kan uppfattas som ursäktande eller överslätande för den hänsnslöshet som rattfylleri innebär. Vad du annars säger - och säger det ganska högt och tydligt också - är att du har lättare att fördra att en människa handlar på ett sätt som innebär att andra människors liv riskeras, än att två människor älskar varandra och vill varandra väl.

Och i så fall får du faktiskt skylla dig själv om din omgivning drar slutsatsen att din människosyn är högst osympatisk, och att det förmodligen gäller din tolkning av din tro också.

Men om du inte hörde till dem så kör på med kärleksbombningen! Love wins, you know.


tisdag 12 januari 2016

Formidabla Trollsjön!...

... Lade nyligen upp ett foto på Instagram med Trollsjön (eller del av) som motiv, och insåg att det är ett ganska vanligt motiv bland mina Instagrambilder. Och eftersom jag har nån slags ambition att dela fotona därifrån även här på bloggen så tänkte jag att jag kunde samla dem i ett inlägg:

foto: Reb Dutius, bildtolkning i bildtext
Föreställer: En rad av hus och träd mot bakgrund
av mörk himmel speglas i mörkt vatten. Tidig 
morgon.


foto: Reb Dutius, bildtolkning i bildtext
Föreställer: Träd i höstfärger speglas i spegelblamkt
vatten, i förgrunden vass.

foto: Reb Dutius, bildtolkning i bildtext
Föreställer: En rad av hus och träd (samma som i första 
bilden) i solnedgång speglas i vatten som är lite småkrusigt 
och delvis isbelagt. I förgrunden änder.


PS.Vill du ser fler foton av vackra Trollsjön i Eslöv här i bloggen, så klicka på etiketten "Trollsjön".

söndag 10 januari 2016

Språkdeckaren lägger sig på däck: Språkpolisiär insats...

...deckad eller däckad, det är frågan.

Såg någon påstå sig vara "deckad", med "e" alltså, som i "deckare".

Nu är det ju inte ett existerande ord (men jag skulle kunna tänka mig att använda det som en ordlek om något tillstånd som har med en riktigt bra deckare att göra...), och det var också uppenbart i sammanhanget i övrigt att vederbörande menade att hen var "däckad", med "ä".

Petigt, tycker ni kanske. Varför bry sig om stavningen av det korta e/ä-ljudet i ordet här?

Svaret är att felstavningen är ett pinsamt bevis på att man faktiskt inte själv förstår det ord man använder.

Däckad, med ä, kommer av ordet däck. Som i "Alle man på däck", det vill säga: Fartygets golv. Eller i överförd betydelse däck-liknande anläggningar på land, som soldäck exempelvis.

Att vara däckad är alltså att ha "gått i däck", på precis samma sätt som att vara golvad är att ha gått (slagit, fallit etc) i golvet. Man är en slagen hjälte, kort och gott. Besegrad. Fallen. Orkar inte resa sig.


Återigen lär vi oss alltså den viktiga läxan:

Den som förstår de ord hen använder kommer också att (oftare) stava dem rätt. Och den som stavar rätt får därigenom ett verktyg för att förstå ordets ursprung (och därmed även betydelse).

tisdag 5 januari 2016

Det fundamentalistiska cirkelresonemanget

... Hur fundamentalister tänker och resonerar (ofta i sina hjärrtefrågor) uttryckt i tre enkla steg: 

Den religiösa fundamentalisten: Eftersom jag tycker så här är det rätt -> eftersom det är rätt tycker Gud precis så -> eftersom Gud tycker så behöver jag inga fler argument för min sak.

Den icke-religiösa fundamentalisten (de finns också): Så här tänker jag om detta -> eftersom jag tänker så är det det enda sanna -> eftersom det är det enda sanna behöver jag inte kunna argumentera för det på ett meningsfullt sätt, det räcker att säga att jag har rätt och fnysa nedlåtande åt alla som tänker på andra sätt än mitt.