måndag 14 mars 2011

Dagens språkpolisiära insats: nåt eller nått?

###

Nu har jag sett det tillräckligt många gånger och i tillräckligt många sammanhang för att anse att det är befogat med en språkpolisiär insats. Jag talar om ofoget att skriva "nått" när det som åsyftas är "nåt".

Skillnaden, för ja, den finns, och ja, den är ganska stor, mellan de två orden är följande:

nåt: är en förkortning eller sammandragning av ordet något. Att det ska stavas just nåt blir tydligt när man ser det ursprunget. nåt= något. Det är en talspråksform från början, men jag tror den anses korrekt även i skrift numera. Dock, och det är givetvis bakgrunden till felskrivningen, protesterar många (alla?) rättstavningsprogram mot den skrivningen (och antar ibland att vad du menar att skriva är "nått", ett ord som dock har en helt annan betydelse, vilken vi kommer till strax), vilket kan få den som är osäker på stavningen att lägga till ett "t" i tron att det blir rätt då (eftersom rättstavningsprogrammet inte protesterar mot, alternativt föreslår, "nått").

nått: är supinumform av verbet "nå", och skrivs (som alla supinumformer) tillsammans med hjälpverbet "ha" (i för sammanhanget passande form). Exempelvis: Hon har nått ända fram! Eller: Han hade nått upp om han bara varit lite längre.

Är det klarare?

Medeltiden hade sina skrivrelaterade problem (det vittnar marginalanteckningar i många handskrifter om...), och vår tid har rättstavningsprogrammen som orsakar sin helt egna genre av skriv- och ordvalsfel...


P.S. I det första exemplet på användning av nått ser vi ett annat ord som ofta får en bokstav utbytt, och därmed en helt ny betydelse, men det får vi återkomma till någon annan gång...

12 kommentarer:

  1. TACK för klargörandet, kära kollega! (Jag är också Språkpolis!) På min blogg tillåter jag mig att skriva "nåt" i stället för "något", men endast på bloggen, i sms, på twitter etc. "Nåt" är INTE OK att skriva i andra texter, det är INTE vedertaget. "Dom" är inte heller vedertaget - ÄN. Men eftersom folk inte kan skilja på dativ och ackusativ ("dem" resp. "de"), lär man snart ge upp och OK:a "dom". Tyvärr. Jag tycker att det urvattnar språket...
    /Polis-Tofflan

    SvaraRadera
  2. Ja, vi språkpoliser måste ju hålla ihop mot buset... ;-)

    Där utrymmet är av stor betydelse (twitter, sms etc) kan man ju skriva nåt, eller när man avsiktligt vill ge ett informellt intryck (t.ex. på en blogg), men i mer formella texter gör man definitivt klokast i att använda något.

    Jag brukade säga att jag inte förstod hur människor som utan problem kunde skilja på han och honom, kunde ha så svårt att skilja på de och dem. Sedan började jag se hopblandningar av han och honom också lite varstans, och då slutade jag säga så...

    SvaraRadera
  3. Ja här i Norrbotten skiljer de svårigen på han och honom, men det är mer förlåtligt eftersom den gamla ackusativformen var han medan honom var dativformen. I Norge säger man ju ham i ackusativ fortfarande.

    Men jag blir helt matt av alla dessa journalister och språkmänniskor som inte kan skilja på de och dem och ibland inte ens han och honom/hon och henne. Däremot är det inga problem med vi och oss och därför brukar jag ta det som utgångspunkt när jag undervisar mina elever om detta.

    SvaraRadera
  4. Håller med! Ska man ha som yrke, och ha betalt för dessutom, att hantera språk och ord dagarna i ända, då får man banne mig se till att behärska det också! Det är en av mina återkommande "käpphästar".

    Vi och oss var kanske ett bättre parallellexempel. Ska komma ihåg det för framtiden.

    Jag tycker faktiskt att den svenska skolan sviker sina elever genom att ge så lite undervisning i grammatik, särskilt i svenskundervisningen då. Man förvägrar ju eleverna verktygen för att förstå hur språket är uppbyggt på det viset! Men kanske har det blivit bättre sen min tid, jag minns i alla fall att det fanns ett visst grammatikmotstånd när jag gick i skolan.

    SvaraRadera
  5. Klockrent klargörande. Jag vet att jag själv ofta skrev "nått" (för "något") när jag var yngre. Pinsamt värre.

    SvaraRadera
  6. Man lär så länge man lever ;-)

    SvaraRadera
  7. Bah! Följer man dubbelteckningsregeln ska givetvis nått stavas med två t. "Konsonanten dubbeltecknas efter kort vokal". För ni uttalar väl inte nåt med långt å?
    Språkpolisintendenten

    SvaraRadera
  8. Att ljuda sig till stavning, och tvärtom, är en jättebra början! Utan de första stapplande stegen är det ingen som lär sig läsa eller skriva. Men det räcker inte hela vägen. För att komma vidare är det fullständigt ofrånkomligt att också lära sig något (<- ...) om betydelsen och ursprunget för de ord man läser och skriver.

    I just det här fallet kommer det korta å-ljudet från slutledet i ursprungsordet, alltså från "o" i "något" För inte uttalar du det med långt å-ljud både i början och slutet?

    Notera för övrigt enkel-t i slutet av ordet något, trots uttalet av "o"...

    Så, även om det inte är riktigt så enkelt så att man klarar sig med ljudande, är det alltså heller inte svårare än att lite ordförståelse räcker jättelångt... Eller, som jag brukar påpeka i mina språkpolisiära insatser, i språket är det inte location, location, location, utan snarare betydelse, betydelse, betydelse....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den fullständiga regeln är som följer:
      Efter kort betonad (obs!) vokal följer två konsonanter. Ex. salt, sylt osv.
      Dubbelteckning är ett specialfall. Där får man ta till två likadana konsonanter för att visa att vokalen skall uttalas kort.

      f d speciallärare

      Radera
    2. I ordet cigarett är både i och a korta vokaler men de är obetonade, betoningen ligger på e och därför dubbeltecknas t!

      f d speciallärare

      Radera
  9. Aldrig sett'at förut. Bara något.
    Sen har vi den här situationen.
    'Hon kom med sin dotter' eller
    'Hon kom med hennes dotter'
    // sl

    SvaraRadera
  10. Absolut! http://libreb.blogspot.se/2013/10/sprakpolisiar-insats-sina-och-deras.html

    SvaraRadera