söndag 28 februari 2016

Fasadkramare: HBT-kunskap för frikyrkliga del 6, men lektion 5

...
"De har undersökt vårt blod, 
för ingen vet vad de ska tro, 
kanske folket här är...
onormalt, 
Det är nåt fel, 
för vi sätter vårt anseende på spel, 
och låter kärleken få övertag"
(Ovan citat ur "Min familj" av 
Eva Dahlgren, lyssna på hela på Spotify här)
...

Om förmodad "trasighet" hos hbtq-personer. Och om något som frikyrkan behöver.

... Ibland tror jag att jag kommer på mina bästa ord när jag pratar med Anna... I varje fall föddes ordet "fasadkramare" i ett samtal oss emellan kring detta att så många hetero-cis-personer inom kyrkan tycks ha så mycket investerat i att kalla alla som inte är hetero och cis för "trasiga."

Ett exempel på det språkbruket finns här, en annan bloggare skriver om ett annat exempel här, i min uppsats* om sätt att tala om homosexualitet inom pingströrelsen intar också "trasighet" (och synonymer därtill, inklusive diverse sjukdomsmetaforer) en rätt prominent position. Faktum är att om du är det allra minsta intresserad av skärningspunkten mellan frikyrka och hbtq så har du redan sett och hört fler exempel på det språkbruket kring, och det sättet att uppfatta, sina hbtq-medmänniskor än du kan räkna upp. Det är, som man brukar säga, legio.

Varför den här fixeringen vid att något är "trasigt" med de som så att säga bär sin avvikelse från normen öppet? Som sätter anseendet på spel och låter kärleken få övertag (som sångtexten jag citerade i inledningen säger)? Jag tror det kommer ur vad jag kallar fasadkramandet**. Det vill säga en upptagenhet av en välpolerad – och lycklig och lyckad – fasad. Bilden nedan av David Hayward – också känd som nakedpastor – visar detta fenomen väldigt pricksäkert (gå gärna in på hans hemsida, och köp hans böcker och tryck, det är de mer än värda!).

På bilden: En församling med smiley-masker och
korslagda armar sedda framifrån, en person, också
maskförsedd, sedd bakifrån, som säger: 
"Well, I'm glad to see that we are all bright and
happy again today!"



I att komma ut som hbtq finns – minst –  en stor välsignelse gömd: Den att redan ha spräckt ytan på den där fasaden. Det är friheten som följer av att slippa att krampaktigt krama, eller klamra sig fast vid, fasaden. Det är den nåd och läkedom som ligger i att inte behöva ha den där smiley-masken på, att ha tvingats växa ur den så att säga.

Det smittar av sig till andra områden också: När du slipper polera på fasaden kan du också våga öppet ventilera sånt som faktiskt skaver i livet. Där kan ärliga samtal födas, och där kan läkedom och luft hitta in.

För det är sant som pingstpastorn Urban Ringbäck sjunger***, att det finns inga enkla liv. Men det är också sant att alla liv blir enklare om de får ventileras.

I ett sammanhang som domineras av fasadkramare så vet alla, även om de hellre skulle dö än erkänna det, att allt bakom deras egna fasader inte är sådär väldigt välpolerat och passande för fina salonger, men alla har också en gnagande misstanke om att de i själva verket är ensamma om det. Det är det som motiverar att fortsätta att krampaktigt krama fasaden: Tänk om alla de andra fina, lyckade och lyckliga människorna skulle få se att du inte har ett så genomperfekt liv som de (tydligen?) har. Hemska tanke! Bättre att fortsätta hålla hårt om fasaden.

Vi som finns i andra sammanhang, vi som har getts den där nåden att släppa fasaden och gå ut i full frihet vi vet inte bara att det är bortom fasaderna som hälsa och frisk luft finns, vi vet också att den friheten, den läkedomen och den friska luften, är en nåd som ges vidare i möten med andra.

Öppenhet skapar öppenhet. Att någon alldeles synligt går omkring med släppt fasad ger andra modet och möjligheten att göra detsamma.

All sann nåd är, om det något halsbrytande uttrycket tillåts, en kontaktsmitta. Den ges vidare i kontakter med andra. Inte som smittande sjukdom, men som smittande hälsa. I sammanhang där de spräckta fasaderna dominerar blir luften lättare att andas.

Med andra ord, vi äger inte den här nåden (och ännu mindre låser vi in den bakom stängda fasader, fjärran vore det från oss...). Ni kan få den. Den är, som det heter på engelska, "yours for the taking."

Men ni måste alltså just ta emot den.

Det här är skälet till att ni frikyrkor måste börja släppa in hbtq-folket, och släppa ut de som finns hos er ur sina låsta garderober.

Inte TROTS vad de är. Inte för att demonstrera er oerhörda godhet genom att TOLERERA dessa människor. Inte som ett sätt att ytterligare polera på fasaden. Fasadpolishen ger er inte vad ni behöver.

Utan FÖR ATT ni behöver den där nådesmittan de kan bibringa er och ert sammanhang. Ni behöver deras fasadkrossande HBT-skills. Ni behöver det nåt så desperat. Ni behöver det för er egen skull. Ni behöver det för att själva kunna andas, läka och växa.


Övriga delar i serien HBT-kunskap för frikyrkliga:

Intro
Lektion 1: We're here, we're queer get used to it.
Lektion 2: Sex
Lektion 3: Ett kapitel i slutet
Lektion 4: Vad en applåd kan berätta...

------

* Ett par anmärkningar: För det första, uppsatslänken går till pdf som ligger i min dropbox, och där blir ingenting liggande i evighet (har begränsat med utrymme där och ingen lust att köpa till mer...), så om det här blogginlägget inte är alldeles nytt när du läser det så finns det en risk att länken inte funkar. För det andra, tyvärr saknas försättsblad och innehållsförteckning + abstract. Men text och bilagor är med.

** Jag har bloggat om det här, som jag där kallar berøringsangst, tidigare, och jag är också långt ifrån ensam om att peka på det. I en intervju med Jacob Langvik om hans nya bok "96 lampor" – en bok jag BTW verkligen ser fram emot att läsa – nämns hur präktigheten, starka förväntningar på att vara och göra "rätt", det saknade utrymmet för (synlig) brustenhet och tvivel är skäl som många som lämnat frikyrkor anger som skäl till att de inte längre ville eller klarade att vara kvar. Och en känsla av befrielse när man mött andra sammanhang, där man fått och kunnat släppa på fasaden, är också genomgående. Och i det ljuset är det kanske inte förvånande att Jacob, som själv har en bakgrund som pastor, säger att han haft fler djupa samtal om livets mening och om Gud på krogen än i kyrkan.

*** Minns just nu inte vilken av hans sånger den textraden förekommer i, vet du får du jättegärna berätta det i kommentarsfältet här nedan, eller på annat sätt! När någon upplyser mig om, eller jag själv kommer på, vilken det är kommer jag, så klart, uppdatera med en spotifylänk om det finns en sådan. Eller åtminstone med sångtitel.

lördag 27 februari 2016

Sprängkärleken

.... om @Malena_Ernman med mera.

Vi kom att prata om Malena Ernman här hemma igår, apropå att hon blev Årets Hetero i år.

En mycket välförtjänt utnämning, tyckte vi om det, ifall nån undrade. Kanske det mest klockrena valet på många år.

Men egentligen var den utnämningen bara den ingång i samtalet där hon tog sig in, så att säga, det var inte så många ord som ödslades på det (ett så perfekt val finns det ju inte så mycket att säga om...). Det vi pratade mer om var hur hon tagit operan till svenska folket, så att säga. Och om att det vi ser som både drivkraften bakom det, och nyckeln till att lyckas med det, är hennes stora kärlek till just operan.

"Hennes kärlek till operan är så stor att den tvingar henne att riva murarna runt den, för att dela den med alla." sa någon av oss bland annat.

För många som älskar opera (åtminstone bland de som lyssnar) verkar det snarare vara de där murarna runt som är själva poängen. Det är att vara en av de som "hör till" i ett litet och exklusivt sällskap som är grejen. Eller i alla fall är kärleken till murarna lika stor som (eller större än) innehållet bakom dem.

Eftersom det övergripande samtalsämnet, eller det vi pratat om innan, var frikyrkan (hur tar man sig i ett samtal från frikyrka till gaygala och opera undrar ni nu? Det är jättelätt! svarar jag, pröva så får ni se...) så var ju parallellen given. Det är ju också ett rätt litet och exklusivt sammanhang, med rätt mycket till murar runt.

Den dag frikyrkan får en Malena Ernman, sa vi, då kommer det hända grejer där! Och runt om! Någon som faktiskt älskar själva innehållet i sin frikyrka så passionerat att de bara måste få dela det med alla, bara måste riva murarna. Någon som har den där sprängkärleken.


Finns det någon sådan? Eller kärleken till murarna runt större än till det som finns innanför?

-----

Mer läsning på lite samma tema: Krokar och ramar http://libreb.blogspot.se/2010/11/krokar-och-ramar_01.html





fredag 26 februari 2016

Avbryter övriga sändningar för ett viktigt meddelande...

...Systerdottern (7 år) skrev sitt livs allra första dikt och vann ett tredjepris i en tävling med den.



Ovan: Skärmdump av dikttexten, följer utskrivet här

"Känslor är något som är stort inuti kroppen.
Det finns tre, ilska är en av dom.
Då känns det som att elden ska spruta ur
kroppen och elden är orden som man säger 
utan att tänka.
Sen finns det en till, och det är sorgen.
Då faller allting till tårar som blir till en flod
av sorg.
Och den tredje är den bästa av dom alla,
det är glädjen.
Alla floder sugs in till kroppen som bildar
glädjen i kroppen
som blir till ett glädjens fyrverkeri.
Och det är de tre största känslorna inuti
mig.
Det är så här jag känner det när jag har de
här känslorna inuti mig."

tisdag 23 februari 2016

Hittade ett bättre klipp!

...

Kom att prata om – och rekommendera – filmen Saved! på Twitter i morse, och letade i samband med det upp en scen från (strax före) slutet i den på You Tube. Hittade dock då, i hastigheten och på mobilen, bara ett klipp med ganska dålig kvalitet (gissningsvis ett som kommit till genom att någon filmat sin TV eller liknande).

Nu har jag hittat ett klipp med exakt samma scen, fast i mycket bättre kvalitet.

Tänkte att jag bäddar in den här  – och skriver ut dialogen (nedanför filmrutan) – för att förutom att vara en viktig scen ur filmen (där många av de där konflikterna / relationerna som jag nämnde i min recension kommer upp till ytan, och är synliga, samtidigt) så är dialogen också viktig att grunna på för den som är en del av kyrka/frikyrka idag.

Kontext:

Klippet börjar där Dean (Marys f.d. pojkvän), med sällskap, på rymmen från det kristna behandlingshemmet Mercy House (där de placerats av sina föräldrar för att "botas" från homosexualitet), anländer till avslutningsbalen på sin High School (den kristna skola som leds av Pastor Skip).

Pastor Skip har under filmens gång också slitit med konflikten mellan å ena sidan, vad han ser som Bibelns absoluta förbud mot skilsmässa och omgifte, och, å andra sidan, det faktum att han själv är i praktiken skild (det är bara på papperet han och hans fru är gifta, de bor sedan ett antal år till och med i varsin världsdel) och sina spirande känslor för änkan Lillian (Marys mamma).

Jag tycker att (även) hans inre konflikt faktiskt kommer fram i den här scenen. Det är väl inget tvivel om att filmens vinkel inte är att det är han som har rätt i sin svartvita syn, men jag tycker däremot inte att han själv framställs svartvitt. (Och har man sett hela filmen är det ännu tydligare).



Mary: What, did Mercy House let you just borrow the van?
Dean [stirrande på Marys mage]: Not exactly, we sort of led a rebellion and swiped it, are you pregnant?
Mary: Look... I really... I wanted to tell you... but
Dean: Our first time?
Mary (tyst): Yeah.
Dean: That is so awesome!
Mary (lite högre): Yeah?
Dean: There is something I want to tell you too.
Mary: He's your life partner, right?
Dean: Eh... Prom date.
Mary: It's so nice to see you!
[Kramar om Dean]
Mary: Dean, this is Patrick.
Dean: Nice to meet you!
Pastor Skip: Hey, hey, excuse me, excuse me Mary. Listen, I suggest that you and your friends get back into the van, and back to Mercy House, as quick as you can, before you all get arrested, we have had enough excitement here for tonight.
Dean: We're not leaving.
Pastor Skip: What you and your friends have done is not cool in the eyes of God!
Patrick: Dad, stop it!
Pastor Skip: Patrick, this is not a grey area!
Patrick: Dad, it's ALL a grey area.
Pastor Skip: The Bible is black and white!
Mary: Stop it! Would you listen to yourself!
Pastor Skip: Mary! I don't need this from you, not now.
Patrick: We have been kicked out of our homes and our schools, and now we're gonna be kicked out of Mercy House. There is nowhere left for us to go. I am supposed to be here. This is my Prom, I want to spend it with my friends.
Pastor Skip: There is no room for moral ambiguity here, the Bible is very clear about this.
Mary: So everything that doesn't fit into some stupid idea of what you think God wants, you just try to hide or fix or get rid of? It's just all too much to live up to. No one fits in 100% of the time. Not even you!
Pastor Skip: I know that, Mary.
Dean; I know in my heart, that Jesus still loves me.
Mary: Why would God make us all so different, if he wanted us all to be the same?

söndag 21 februari 2016

Det här inlägget ligger bara kvar en begränsad tid*...

.... Så skynda fynda! Eller nåt sånt.

Rotar i gamla filer p.g.a. inköp av ny hårddisk, och råkade hitta ett åtta år gammalt paper som jag tror kan vara intressant för den som har intresse av något av det följande:

* Pingströrelsen
* HBTQ
* Predikningar
* Tomas Sjödin
* Textanalys
* Argumentationsanalys


Det är en analys av en predikan av Tomas Sjödin, kontexten (den akademiska) är en delkurs i textanalysmetoder, och den är en slags pendang till den uppsats jag senare skrev om olika sätt som det talas (eller talades) om hbtq i predikningar i den svenska pingströrelsen.

Den saknar försättsblad (även ovan nämnda uppsats har jag sparat utan att spara försättsbladet upptäckte jag när jag skulle rota fram den till @elsander en gång i tiden, jag får väl konstatera att jag är systematiskt värdelös på att spara försättsblad till mina uppsatser och liknande alster...).

Men både text och bilagor är med (i Förhandsvisning ser den ena bilagan lite skum ut – utbytta tecken och så – men i Adobe Reader är det inga problem).

Ett litet stalltips från coachen är att de intressantaste resonemangen finns i noterna (3 och 4, främst). Detta beror på att jag kringgick utrymmesbgränsningen genom att lägga sidonoteringar i resonerande noter (det var nämligen bara brödtexten som hade en teckenbegränsning...)...

Jag har lagt upp den i min dropbox, vill du läsa så: Klicka här



* Jag "städar" i min dropbox ganska flitigt, så länken kommer inte att fungera så länge. Spara ner dokumentet om du vill vara säker på att kunna läsa det igen. Och jag tänker att den här bloggposten blir överflödig när länken så småningom är död, så den kommer också att plockas bort vad det lider. Skynda fynda som sagt...



tisdag 16 februari 2016

Välkommen!


... I svallvågorna efter debatten kring #kyrka och #hbtq har många välkomnande uttalanden gjorts. Det är glädjande! Det är det. Fantastiskt på så många vis samtidigt.

Men jag ska förstås vara lite motvalls och peka på en risk där

Snälla! Om ni inte menar att alla är välkomna på precis samma premisser, utan specialvillkor för somliga, säg heller inte att alla är välkomna! För det är nämligen inte sant då.

För oss som kan språket ("frikyrkiska") är det helt uppenbart när ett välkomnande är fullt av reservationer. Men för människor med begränsad erfarenhet av fri/kyrka sedan tidigare är det inte lika uppenbart. De har nämligen en tendens att tro att – även – folk i kyrkan menar vad de säger. De har ingen vana vid att hela tiden leta efter koderna och det outsagda och underförstådda. De kan bli lurade och, i ett senare skede när det halvsanna i välkomnandet blir uppenbart, bli väldigt sårade och besvikna. Och i värsta fall brända på kyrkan.

Att ni vill vara välkomnande är jättebra! Att ni bearbetar och jobbar med det, fantastiskt! Men vänta med att påstå att ni välkomnar alla tills ni faktiskt gör det.

Eller var åtminstone tydliga med vad "Alla är välkomna" faktiskt betyder, hos er, just nu.

Det finns nämligen lite av en trappa för välkomnande. Där, lurigt nog, alla steg kan rubriceras "Du är välkommen precis som du är", men där det inte alls betyder samma sak.

Trappsteg 1: 
Välkommen precis som du är (men innan du kan bli medlem bör du bli som oss, eller åtminstone acceptera vår syn på dig och ditt liv som den verkliga sanningen och begränsa dig själv och ditt liv i enlighet med den synen)!

Trappsteg 2:
Välkommen som medlem precis som du är! (Men innan du kan komma ifråga som något annat än bänkvärmare gäller samma som ovan)

Trappsteg 3:
Välkommen precis som du är – både som medlem och i andra funktioner (men underförstått så förväntar vi oss att den du är inte ska utmana vårt tolkningsföreträde eller utvidga vår förståelse för livet, världen och skriften).

Trappsteg 4:
Du är – med hela ditt liv och ditt unika perspektiv – lika välkommen som oss som redan är här! Inte bara som medlem, och inte bara som förtroendevald, men också som någon vars perspektiv kan berika vårt.

PS. Bonus:

För er som bearbetat frågan så mycket att ni faktiskt har, i praktiken, en definition av "Alla är välkomna" som motsvarar det fjärde steget i min uppställning här så finns, kan man tycka, inte behovet av att vara tydlig och uttrycklig, för risken att (möjligen oavsiktligt) luras finns ju inte där.

Men för er finns en bonusvinst med tydligheten:

Möjligheten att återvinna förtroende från de som redan är så "kyrkbrända" att de inte ens försöker tolka "kodorden" utan utgår ifrån att "Alla är välkomna" har det outtalade tillägget "Men inte du."

fredag 12 februari 2016

Bloggrekommendation!


... När man kritiserar rimligheten i att kommunala bidrag som är villkorade med att föreningen arbetar för och praktiserar likabehandling (oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet o.s.v.) betalas ut även till de föreningar som har skilda regler för homosexuella (att leva ensamstående och i celibat hela livet är kravet), bisexuella (kan eventuellt gifta sig med den hen har kär, men bara om det är någon av "rätt kön") och heterosexuella (hens kärlek är inte bara ok utan själva sinnebilden för vad som är heligt och gott här i världen, samma sak gäller hens äktenskap), så möts man ofta av viss oförstålse.

[Och redan här kan man iofs skjuta in att det på sätt och vis är obegripligt att principen "den som vill ha ett bidrag som är villkorat måste leva upp till villkoren" ens måste argumenteras för, men så är det ju...].

Det påstås att även OM nu sexualiteten skulle vara medfödd på samma vis som hudfärg och kön så handlar ju de olikheterna i regler inte om att man på något vis diskriminerar hbtq-personer "som människor". För även OM det där att ha en viss sexualitet är medfött, så är ju inte att ha ett förhållande medfött. Det kommer liksom senare, och man kan avstå det. Det är ju inte homosexuella människor man har något emot, utan det handlar om vissa ideal på samlevnadsområdet bara. Och där måste man ju få ha olika ideal.

Ungefär där brukar alla dylika diskussioner stranda.

Men idag hittade jag liknelsen som fungerar, på bloggen som tillhör Rebella Undrar.



[Text på skärmdump ovan: "Tja. Vad sägs om följande scenario, med den fiktiva församlingen i Skråmhåla som absolut inte har något emot svarta människor. Det är bara det att man anser att för svarta människor är det en synd att läsa på universitetet. Kan kommunen stötta denna församling ekonomiskt, med gott samvete? Givetvis inte.

Kan man utifrån de värden som idag kännetecknar vårt sekulariserade samhälle, säga att homosexuella är så välkomna. De ska bara inte ha förhållanden för det är – för dem, men inte för andra människor – en synd?

Nej.

Den församling som vill hävda såna här åsikter gör klokt i att se till att man inte blir beroende av kommunala eller statliga bidrag.]