måndag 30 april 2012

Vårfirardag!

Såhär när vi firar att vintern rasat ut från våra fjällar, och, på det hela taget, att våren är här, så tyckte jag det kunde vara på sin plats med foton av knoppar. Knopparna är från i år, men fotona är tagna för ett par veckor sedan.

kastanjeknopp. foto: Reb Dutius

kastanjeknopp . foto: Reb Dutius


Avslutar med en något mer nytagen bild (förra veckan) av blommande träd. Och önskar en härlig vårfirardag till er alla!

blommande träd. foto: Reb Dutius



PS. Som vanligt är det jag som har copyright till bilderna när inget annat ursprung omnämns, och användning i andra sammanhang kräver tillstånd från mig. 

fredag 27 april 2012

Way over yonder in the minor key

Prövar en ny angreppsvinkel på det där med inbäddningskod från youtube. Den som lever får se... eller inte... Om det fungerar ska det i alla fall vara Way over yonder in the minor key, av Woody Guthrie, men tonsatt och framförd av Billy Bragg (här live).

Som alltså får bli fredagsmusik denna vecka.




PS. Och om du, som hastigast, ser det här inlägget redan under eftermiddagen på torsdagen så är det för att jag testkör mitt lilla experiment i förväg, för att (förhoppningsvis...) slippa sitta och slita mitt hår med det i arla fredagsmorgonen...

PS2. Jo, det ser ju ut att fungera. Fast storleken får jag fila lite på. Tills nästa gång.

torsdag 26 april 2012

Första skymten!

Igår morse såg vi första skymten av tomaten vi sådde förra veckan


Samtidigt tittade även den röda basilikan (som vi också sådde förra veckan) upp


De fick vara testpiloter för balkongodlingen i år. Eftersom jag inte riktigt kan sånt där vet jag inte om vi egentligen sått tidigt eller sent, enligt almanackan. Men jag ville vänta tills även nätterna var hyfsat varma (att förkultivera inomhus är inte riktigt en fungerande modell med våra katter, sånt som är nysått och ömtåligt står bäst utom räckhåll för deras tassar...). Och det tycks ju, hursomhelst, som att testpiloterna finner klimatet gynnsamt. Borde med andra ord kunna sätta lite flera frön nu. 

onsdag 25 april 2012

Harry Potter!

Har sträcksett Harry Potter-filmerna, hade visserligen redan sett de flesta, men med anledning av att vi nu köpt de två sista (eller: den sista filmen, del 1 och del 2) så ville vi börja från början.

Jag hör visserligen fortfarande till de som rekommenderar böckerna i första hand. Det gäller i och för sig inte bara Harry Potter, utan ganska generellt... En filmatisering blir med nödvändighet så mycket mindre nyanserad och komplex än boken den bygger på, eftersom så mycket måste klippas bort. Antar att en TV-serie som byggde på en bok skulle ha större chanser att vara trogen förlagan.

I fallet Harry Potter handlar det framförallt om uppdelningen mellan onda och goda, som i böckerna blir mer nyanserad (och också innefattar mer av allas kapacitet att handla ont), men som i filmerna tenderar åt det svart-vita hållet. Dock, även i filmerna finns karaktären Snape, som på ett bra sätt rör till den där tydliga gränsen. Är han i själva verket ond eller god? Arbetar han för "han som inte får nämnas", eller är han bara undercover där? Bottnar hans illvilja mot Harry Potter i ren ondska, eller handlar det om egna sår och jobbiga upplevelser? Och, å andra sidan, när han hjälper Harry, gör han det av osjälviska eller själviska skäl?

MEN om man ser filmatiseringen som en helt egen, och separat, skapelse, snarare än just filmatisering av en bok, så kan man ge filmen större rättvisa. Så även med Harry Potter. Och filmerna har åtminstone en sak som böckerna inte har: Den rent estetiska upplevelsen. De är mycket vackert filmade.

måndag 23 april 2012

Rekommenderad läsning

Bloggen Two Friars and a fool har gjort en Luther för 2000-talet kan man säga... Istället för att spika upp 95 teser, har de snickrat ihop 95 tweets. Och ämnet är helvetestron (och argument mot).

Dessa tweets är indelade i kategorierna:

ethical/rational
theological
biblical

(dessutom finns kategorin The tweeting room floor, en slags "bortklippta scener" fast för Twitter, det vill säga tweets de skrev men inte postade)

Och inlägget heter alltså 95 tweets against hell

lördag 21 april 2012

Min favoritvy

Jag gjorde en liten panoramafilmning, eller vad vi ska kalla det, sist jag gick den promenadväg som är min favorit. För att inte säga som sanningen är, den promenadväg som är min drog... Har faktiskt nästan blivit beroende, men det är en lite längre promenad (tar åtminstone 90 minuter, och kan ta längre beroende på exakt vilken rutt man tar), så den hinns inte med dagligen. Dessvärre.

Såhär blev filmen av min promenadvy i alla fall.



Trist nog blåser det för mycket för att fågelsången ska höras på filmen (live hördes fågelsången kraftigare än blåsten, men mikrofoner har ju en tendens att bli lite distraherade av även den minsta bris...).

Det här är den vy som varje gång jag ser den får mig att förstå de där landskapsmålarna som jag tidigare tyckt vara ganska ointressanta. Ser man detta vill man fånga det på något vis. Med pensel eller kamera, eller vad som helst.

Problemet är att varken penseln eller kameran gör det rättvisa. Den här filmen är inget undantag.

fredag 20 april 2012

Pojklucia

Veckans fredagsdikt hittar jag i en barnbok, Kalle som lucia (utgiven 2009):

"Det är många vackra ljus, som stiger in i varje hus
Allting glimmar när lucia är här, för vi har honom så väldigt kär"

Den fiktiva författaren är sexårige Kalle, bokens huvudperson. Fast den verkliga författaren är förstås bokens författare, Anette Skåhlberg.

Orsaken till att jag blev alldeles varm i hjärtat, och nästan lite, lite tårögd av lycka, när jag såg boken finns 13-14 år tillbaka i tiden. Närmare bestämt luciatid (om det var sent i november eller tidigt i december ska jag låta vara osagt) år 1998. Jag arbetade på ett bibliotek som samtidigt var skolbibliotek åt den låg- och mellanstadieskola i vars byggnad det låg, och områdesbibliotek (biblioteksfilial) för det område som skolan låg i. Jag tänker inte namnge vare sig personer eller skola. Skolbarnen och lärarna får förbli onamngivna av integritetsskäl. Och vad skolan beträffar är jag övertygad om att det kunde hänt på vilket skolbibliotek och i vilken skola som helst, och därmed är skolnamnet också irrelevant.

En pojke i första klass, som lekte mest med flickorna, tyckte om nagellack och glittriga  halsband och såna saker (och f.ö. var helt öppen med att han var jätteförälskad i en annan av pojkarna i klassen, och tänkte gifta sig med honom när de blev stora), kom en dag inspringande i biblioteket med lycka formligen strålande ur såväl blick som ansiktsuttryck och kroppsspråk, och berättade att han skulle få vara Lucia! "Fröken har sagt att jag får det!" sa han. Eftersom lärarna inte var helt bekväma med hans flickighet annars blev jag lite överraskad, men glad förstås!, över det beskedet.

Men han förklarade vidare: "Alla barn som vill får vara Lucia. Och jag vill det!" En tolkning som det var omöjligt att ge honom fel i, om alla barn som vill får, och han är ett barn som vill, då betyder det givetvis att han också får.

Någon dag senare kom han in på biblioteket igen. Fast den här gången var det en helt annan pojke som kom in genom biblioteksdörren. Ledsen i hela kroppen, och med resignerad sorgsenhet i blicken, förklarade han att han hade haft fel. Fröken hade inte menat att han fick vara Lucia. Hon hade förklarat för honom att det bara är flickor som kan vara Lucia. Och, la han till, "det borde jag ha förstått".

Inte nog med att hans fröken hade krossat hans Luciadröm, hon hade också fått honom att tänka att han var dum som inte förstod att just han inte kunde få vara den han ville i Luciatåget.

Jag beklagade, och sa att det förstås var hans fröknar som bestämde i just det här luciatåget, just den här luciadagen, men att han inte skulle tro på att det bara är flickor som kan vara Lucia. Och jag sa att "jag har sett många pojkar som varit Lucia", och även om jag nog tänkte "pojkar som varit Lucia" lite som övergripande term för män i klänning, så var det påståendet faktiskt alldeles, bokstavligen, sant även tillämpat enbart på Luciafiguren. Och inte enbart i dragsammanhang, eller på gayklubb eller så, utan faktiskt även i min egen högstadieskola nån gång sent 1980-tal. För när jag gick i åttan (eller om det var sjuan), så var faktiskt klassens Lucia en kille.

Jag fick berätta om det, och framför allt intyga att det var "alldeles, alldeles sant att det fanns pojkar som var Lucia", flera gånger innan han trodde mig.

Tänk om jag hade kunnat sätta Kalle som lucia i händerna på honom! Kanhända hade han då haft lättare att tro att det var "alldeles, alldeles sant", och framförallt tror jag att han verkligen hade behövt den boken.

Det skär lite i hjärtat att den boken inte fanns för honom då, men desto gladare är jag över att den finns för alla barn, lärare, föräldrar och bibliotekarier idag!

Förlagets informationssida finns här. Köp den på Bokus eller Adlibris (finns även som ljudbok).

Eller låna den på ditt skolbibliotek, för nu finns den där (eller kan skaffas dit). Det är alldeles, alldeles sant!

torsdag 19 april 2012

Gårdagens antikvariatsfynd: teologi, ond bråd död och intressanta hus

Vi tog en lunch på stan igår, Anna och jag. Kinesiskt närmare bestämt. Och därefter passade vi på att gå på antikvariat. Och från ett sådant går man ju aldrig tomhänt. Så ej heller denna gång. Som synes.


Vad vi fick med oss hem var alltså:

En sammanställning över "industriminnen" (äldre, kulturhistoriskt intressanta, industribyggnader) i Eslövs kommun, gjord av länsantikvarien 1978. Med foton (svartvita och fotostatkopierade, men i alla fall) och fakta. Perfekt för oss som gillar de gamla industriområdena

En viktig bok för den som är intresserad av befrielseteologin, och dess historia: Doing theology in a revolutionary situation av Jose Miguez Bonino.

Samt två deckare av mer klassiskt snitt, av J. Dickson Carr, Den blinde barberaren och Handsken är kastad

onsdag 18 april 2012

Dagens språkpolisiära insats: Lugnt och lungt

Jag vet inte om jag gjort någon språkpolisiär insats på det här området tidigare, men om jag har det så förtjänar det att tas om.

Man ser inte alltför sällan en ng-stavning på, särskilt, lugn och lugnt (med ng-stavning alltså lungn resp. lungt). Ugn, och ungnar etc, är andra gn-ord som jag sett med ng-stavning (alltså stavat ungn resp. ungnar).

Jag tror att den verkliga boven här, eller hjärnan i den här språkbrottsliga härvan om man så vill, är de där namnen som olika ljud gavs när vi skulle lära oss att stava dem i skolan. Det ljud som finns i såväl ung som ugn gavs i våra skolböcker namnet ng-ljud, och det var så vi fick lära oss att det hette. Och när någon sedan blir osäker på stavningen och går på ljud och uttal i ordet är det ju verkligen inte långsökt att stava just det ljudet "ng", för det är ju så det ljudet "heter".

Problemet är att den namngivningen är lite av en förenkling, mer korrekt kanske vore att kalla det ett n+g-ljud. För det är bokstavskombinationen (eller ljudkombinationen, om man så vill) n och g som i svenskan ger det uttalet, inte ordningsföljden. Där skiljer sig det svenska uttalet från exv. det tyska, där både g och n hörs i uttalet, och g-et är hårt. Och från det danska uttalet, där g tillsammans med ett n tenderar att bli till en diftong (bäst beskrivet som ett w-ljud, kanske).

Svårt att beskriva kanske, men om jag kunde spela upp hur jag (eller vem som helst med svenskt uttal) uttalade namnet på vår förra katt, Agnes, och sedan direkt efter spela upp hur vår tyska vän G och vår danska vän K uttalade samma namn, så skulle ni höra direkt vad jag menar.

Kort och gott: Beteckningen ng-ljudet står för ljudkombinationen n och g i svenskan, inte ordningsföljden mellan bokstäverna. Det betyder att lugnt faktiskt stavas så, och INTE lungt.

Kommer ni bara ihåg det, så är det lugnt!

Bloggtips!

Gillar ni vackra fotografier kan jag rekommendera bloggen Lars fotografier. Om ni dessutom gärna ser bilder tagna i Eslöv kan jag särskilt rekommendera att gå in via söketiketten Eslöv, så hittar ni alla bloggens Eslövsfoton .

Jag har redan rekommenderat den på Twitter, jag vet. Men det slog mig att det ju inte kunde skada att nämna den här också.

måndag 16 april 2012

Glädjande nyheter!

Eslövs gamla industriområde, numera till större delen en ruinstad, fascinerade oss redan när vi var helt nyinflyttade. Tyvärr lyckas jag just nu inte hitta de foton vi tog där den första sommaren vi bodde här, så jag får nöja mig med att visa ett foto från förra året.

Hursomhelst. Jag har alltid hoppats på att en varsam renovering, och ombyggnad, för nya användningsområden, skulle rädda i alla fall merparten av området åt eftervärlden. Så som skedde med Norrköpings gamla, också tämligen centrala, industriområde, som gick från att vara ruinstad till att bli en sjudande stadsdel med konferenscenter, studentboende och mycket mer. Och detta med arkitekturen bevarad.

Idag läser jag i Skånskan att det företag som köpt gamla spritfabriken, med planen att riva helt och hållet och sedan bygga nytt på marken, fått avslag på de planerna från regeringsrätten. De mest signifikanta delarna – tornet, den lilla byggnaden på gården och fasaden mot Ystadvägen – måste bevaras. Och de föreslagna 16 våningarna på det planerade bostadsbygget får krympas till 8, med hänsyn till helheten i området.

Mycket bra! Låt oss hoppas att det byggs någonting som på ett kreativt sätt utnyttjar och tar tillvara områdets historia, istället för att riva och utplåna. Om man vill hitta inspiration på närmare håll än i Norrköping kan man ju titta på det gamla Lagerhuset, som ritades av Gunnar Asplund och byggdes som spannmålsmagasin 1918 (ett av de nio lagerhus som byggdes i Sverige för att säkra tillgången på spannmål under första världskriget). Det skulle också rivas, men protester och rättsliga processer fick även där resultatet att det istället bevarades. OCH blev till bostäder. Det ena utesluter ju inte det andra.

Gamla spritfabriken, Eslöv. Med brunnslock i förgrunden. foto: Reb Dutius

lördag 14 april 2012

En vårpromenad med kameran

Igår kväll, natt, när vi följde vår gäst ut till stora vägen (för att kunna peka ut hur man tar sig till stationen) tittade vi på knopparna på det här trädet och konstaterade att det inte kunde vara många timmar kvar till utslagning. Det var alldeles korrekt det, för i morse, när jag tog min kamerapromenad, såg det alltså ut så här.

bknoppar och blommor på trädgrenar. foto: Reb Dutius


Med nya kameran kan jag zooma ordentligt. Det betyder att jag kan fota djur utan att behöva kliva nära och störa. Det märks. Särskilt när det gäller fåglar.

duva på staket. foto: Reb Dutius


Vitsippan ute i backarna står...

vitsippor. foto: Reb Dutius


Och det gör de här också. Fast jag är inte hundra på vad de heter. Är det scilla?

scilla. foto: Reb Dutius


Trollsjön med (lite av) omgivningarna i skönt soldis...

Trollsjön, Eslöv. foto: Reb Dutius


...där ett stackars bortglömt flöte låg och guppade i strandkanten

flöte i vatten. foto: Reb Dutius



Och en katt som var ute och spatserade mötte jag på hemvägen

katt på väg. foto: Reb Dutius


fredag 13 april 2012

The Frog song – såklart!

Dagens fredagssång kan inte bli någon annan än Paul McCartneys grodsång, We all stand together (annan titel: Rupert and the frog song). Orsaken är att vi ikväll får besök av surrogatbarnet* Hannah, också kallad froggy.

Dessvärre fortsätter blogger/blogspot att muppa med inbäddningskoder, så ni får själva gå och titta/lyssna här

onsdag 11 april 2012

Ovanligt porträtt

Wasti (vår gråa katt) ställde för ovanlighets skull upp på ett porträtt (hon brukar annars vrida på huvudet i sista sekunden eller något åt det hållet...).

grå katt på orange träkista. foto: Reb Dutius

tisdag 10 april 2012

Nyligen omläst: The Art of Detection

"Can you picture Sherlock Holmes in earnest conversation with a drag queen?" frågar San Fransisco-polisen Kate Martinelli sin sambo Lee.

The Art of Detection är alltså boken där författaren Laurie R. Kings två serier möts, ramberättelsen hör till hennes serie om Kate Martinelli, den nutida mordutredaren i San Fransisco, men insprängt i boken, och med en viktig funktion i mordgåtan, finns ett manuskript med en Sherlock Holmes-berättelse i jagform, vilket är ovanligt, som utspelar sig i San Fransisco år 1924. Eventuellt är författaren faktiskt ingen mindre än Mr. Holmes himself, de trogna läsarna av Laurie R Kings serie om Sherlock Holmes och hans partner (i livet såväl som i detektivarbetet) Mary Russell vet ju att de två faktiskt var i San Fransisco under just den tidsperioden (den berättelsen finns i boken Locked Rooms).

Myten Sherlock Holmes äter sig dessutom in ganska mycket även i den nutida ramberättelsen: Mordoffret är en man med en märklig passion för figuren Sherlock Holmes, han är samlare av Sherlockiania (föremål som på något sätt är relaterade till Sherlock Holmes och till Arthur Conan Doyle), han livnär sig faktiskt på bland annat det samlandet (genom att köpa och sälja föremål), han har också gjort om hela nedervåningen på sitt hus till en tidstypisk (1800-tal) Sherlock Holmes-bostad, med detaljer som är i enlighet med vad som beskrivs i Arthur Conan Doyles böcker. Han har dessutom monterat in en webbkamera i den bostadsdelens vardagsrum, kallad HolmesCam, vars upptagningar av honom själv i rollen som Sherlock (spelandes fiol, rökandes pipa etc), eller av middagsbjudningar med "The Strand Diners", den middagsgrupp av Holmesfans som han själv grundat.

Sammanflätningen av de två serierna, och sammanvävningen av den passion för Sherlock Holmes som Laurie R King själv delar med ett nutida San Fransisco, är mycket skickligt gjord. Elegant skulle jag rent av vilja säga.

Mordgåtorna (den samtida och den Sherlock Holmes utreder) belyser dessutom sådana samhällsföreteelser somrätten till äktenskap oavsett kön, "Don't ask don't tell"-policyn i det amerikanska försvaret, och den historiska företeelsen med kvinnor som antog en mansroll officiellt (och i regel även privat) och gifte sig med kvinnor. Viktigt och samtidsrelevant, alltså.

Men inte minst är det en njutbar läsning, med karaktärer man bryr sig om och tycker om.

Rekommenderas!

Köp på Bokus, eller på Adlibris, eller låna på bibliotek eller av kompis!

lördag 7 april 2012

Glad påsk!



Med denna vackra äggbild (ej tagen av mig, originalet finns här) vill jag önska alla läsare en riktigt glad påsk!

fredag 6 april 2012

Tekniska problem...

Fredagsdikten denna långfredag skulle vara En målares önskan av och med Karin Boye. Men blogspot strular med inbäddningskoden just nu, så både den och eventuella andra inbäddningar får anstå.

I väntan på lösning av de tekniska problemen kan ni ju alltid slå upp dikten och läsa den själva, den finns i diktsamlingen Moln. Eller läs den skriven av Karin Boyes egen hand, hennes handskrivna manus till den dikten finns nämligen att beskåda på nätet, närmare bestämt här.

onsdag 4 april 2012

#frikyrka

En tanke kring ett standardförsvar.

I helgen startades twittertråden (eller, om man vill vara mer exakt, hashtaggen) #frikyrka på Twitter av Sofia Mirjamsdotter (@mymlan). Gå gärna in och läs! Det finns mycket läsvärt. Både, och kanske framförallt, människors egna berättelser om sina erfarenheter av frikyrkan (det var egentligen startskottet för tråden och diskussionen, @mymlan's egna uppväxterfarenheter av en far som gjorts dömande, livrädd och självföraktande av en pingstförsamling som sedan blundade och sopade under mattan medan han söp ihjäl sig, men däremot inte blundade när det blev en skilsmässa, något som innebar en brytning med församlingen för mor och barn, en befrielse på många sätt).

Där finns också människor som idag hör till frikyrkor som deltar i tråden för att lyssna, och kanske lära, och de som vill erbjuda en mer positiv bild. Det senare är ibland sådant som bara handlar om att bidra till en bredare och mer fulltonig bild, andra gånger både snubblar det på, och går över, gränsen till att gå i en aggressiv och improduktiv försvarsställning, eller rent av till att vilja förneka och tysta andra människors erfarenheter (vilket förstås blir sorgligt parallellt till den där strategin med att sopa under mattan, som så många av de negativa erfarenheterna kretsar kring och handlar om).

Till de senare hör de som utifrån sin teologiska föreställning, eller sin tolkning av Nya Testamentet, berättar vad en (frikyrklig) församling är EGENTLIGEN. Det vill säga man lyfter fram sin idealbild, inte ens sina erfarenheter, som en fullständig innehållsdeklaration på församlingen. De finns inte bara i den här twittertråden, utan dyker upp varhelst frikyrkan diskuteras (diskuteras kritiskt, i alla fall).

Argumentet kring exempelvis uteslutningskulturen i den äldre svenska frikyrkan (forskning visar att uteslutning tillämpades i en unik utsträckning här i vårt lilla nordliga hörn av världen, och just inom de frikyrkliga leden, så att kalla det som rådde för en uteslutningskultur är högst relevant), lyder då att, visserligen finns det ju några olyckliga exempel på motsatsen, men EGENTLIGEN är inte församlingen (läs: frikyrkan) dömande, eller sårande, utan tvärtom den plats där kärleken och gemenskapen härskar, för det säger Bibeln.

Det största etiska problemet med den argumentationen är förstås att den förvandlar otaliga kraschade människoöden till någon slags olycksfall i arbetet, som kan viftas undan med en idealbild där de retuscherats bort.

Men tittar vi på argumentationstekniken som sådan så är det som saknas alltså inte bara etiskt tänkande och empati, utan i ännu större grad: Relevans.

Församlingen, eller frikyrkan, kan omöjligt EGENTLIGEN vara något annat än alla de församlingar och frikyrkor som existerar och existerat under en viss period. Om, vilket den kyrkohistoriska forskningen visar, den svenska frikyrkan varit präglad av ett extremt uteslutningsnit, då ÄR den uteslutningskulturen (och allt vad som följer med den) också ofrånkomligen en del av den svenska frikyrkan. Det är INTE något väsensfrämmande för frikyrkan. Det är inte ett litet olycksfall i arbetet som kan beklagas (om det nu tvunget måste nämnas alls), för att sedan snabbt glömmas. Det är en del utan vilken den svenska frikyrkan inte alls kan förstås. Det är inte HELA frikyrkan, lika litet som exv. blodomloppet är HELA människan. Men det är en del som inte kan tänkas bort.

Om vi tänker så tror jag att mycket kan bli klarare. Uteslutningarna har visserligen avtagit eller försvunnit (eller kanske snarare ändrat form, Björn Cedersjös avhandling om den frikyrkliga etiken mellan 1930-tal och 1990-tal nämner bland annat att den offentliga uteslutningen under den senare perioden alltmer ersatts av en diskretare hantering, med enskilda samtal och uppmaningar att söka utträde). Men betyder det nödvändigtvis att uteslutningskulturen försvunnit? Kan den kulturen, eller det som finns kvar av den, kanske förklara det som så många av de med negativa erfarenheter pekar på: ytligheten (vikten av den perfekta fasaden), döljandet och undansopandet av problem, dömandet, etc etc?

Jag tror det. Jag tror visserligen, fullt och fast, att kulturer förändras. Men jag tror att de förändras långsamt. Och jag tror INTE att de förändras genom att man bestämmer sig för att de redan har förändrats. Eller ens genom att man uttrycker som sin önskan att de ska förändras.

Men det sista kan vara en bra början. Så länge man inser att den önskan också måste leda till introspektion och självkritisk granskning av sig själv och sitt eget sammanhang.


Ett av de goda exemplen, på frikyrkliga som vågar lyssna och vågar granska sitt eget sammanhang, är Josefine Arenius. Om #frikyrka har hon bland annat skrivit detta, läs också hennes bloggpost om tidningen Dagens täckning av #frikyrka här (och där får ni också länkar till just de artiklarna, själv avstår jag helst från att länka till just Dagen här på min blogg, pga dåliga erfarenheter av hatisk och aggressiv ton i kommentarsfälten som följd av att man får hit Dagenläsare), och klicka er sedan gärna vidare till andra intressanta delar av hennes blogg.


--------

PS. Avhandlingen jag nämner, av Björn Cedersjö, heter alltså Bortom syndakatalogen. Rekommenderas!

tisdag 3 april 2012

En tidig påskhälsning från vårt kök

Fick Råttkungen (honom kan ni nog identifiera på bilden utan närmare presentation...) i paket från vän, och han fick snabbt en upphöjd position i vårt kök. Säkrast så om han ska undgå kattattacker....

vit vägghylla i kök, med värmeljushållare i rött glas och råttfigur. foto: Reb Dutius

måndag 2 april 2012

Ett svar

Jag har fortfarande inte hittat svarssidan till "Iran we love you" på Facebook, men nu har jag i alla fall hittat en youtubevideo med svar:








>





Den som lagt upp videon förklarar att: "Iranians have to hide their faces cause it is too dangerous in a country where even having a facebook account is forbidden...a lot of bloggers are already arrested...so participating in such campaigns is very dangerous for Iranians, showing clearly one's face impossible"