lördag 27 juli 2013

Bildblogg: Blå planet

En dag försenad bildblogg (jag skyller på värmen...), som visar systerbarnet Pixie utanför Den Blå Planet i Köpenhamn (eller, om man ska vara petig, i Kastrup/Tårnby), förra veckan.

Ett jättefint ställe som kan rekommenderas. Enda minuset är att det är fruktansvärt många andra som också tycker att det är ett intressant ställe (en timmes kö var det när vi var där, och då var det ändå inte på något sätt extremt, dagen innan hade det varit två timmar...).


tisdag 23 juli 2013

Språkpolisen har ordet: Att beröva eller föröva

Har sett ofta, lite för ofta, att människor säger/skriver "föröva" när de menar "beröva". Det förvånade mig enormt första gången. med tanke på hur mycket ovanligare ordet "föröva" är jämfört med ordet "beröva". Hur är det möjligt att känna till det ordet, om man (såvitt det verkar) *inte* känner till det vanligare "beröva", liksom?

För, nej, det verkar inte handla om en vanlig sammanblandning av begrepp. Alltså att man använder båda orden, fast förväxlar dem med varandra och därför använder dem vid fel tillfällen. Det verkar snarare som att man bara använder det ena, och alltså antagligen endast känner till det.

Det är faktiskt ganska obegripligt.

Något som däremot inte alls är obegripligt är orden som det handlar om. I alla fall inte om man tittar närmare på dem, så låt oss göra det.

Att föröva handlar om brott, och är släkt med substantivet förövare. Den som förövar ett brott är brottets förövare, helt enkelt. Det ska tänkas i delarna för-öva. Alltså att öva, eller utföra, något.

Att beröva är däremot släkt med verbet röva, vilket betyder att ta eller stjäla. Det ska tänkas i delarna be-röva, där röva alltså betyder det vi nyss förklarade, och prefixet be visar att det finns ett objekt, eller om du hellre vill, ett offer. Den som något rövats ifrån har berövats detta.

Titta! Jättelätt ju! När man bara dissekerar orden litegrann.

För säkerhets skull tar vi det igen,  i en ultrakort version:

Den som berövar någon dennes egendom, eller liv, har därigenom förövat ett brott.

Nu kan du också skilja på det, eller hur?

fredag 12 juli 2013

Bildblogg: Wastikatten

Hon älskar inte direkt att fotograferas. Och använder man blixt slår hon på kameran så det är dagsljus som gäller. Men här utstår hon i alla fall nådigt en fotografering. Wastikatten.

Grå katt på svart resväska. foto: Reb Dutius

måndag 8 juli 2013

Singelnormen

Det finns två grupper som med självklarhet berättar för andra om hur de bör utforma sina liv (gärna med hänvisning till "hur människor faktiskt fungerar", "naturen", "det bästa för Människan", eller något annat lika evigt och omöjligt att ifrågasätta).

Båda grupperna har också en tendens till att tro sig besitta en självklar rätt att slippa höra eller se att andra lever på andra sätt än de själva – fast den tendensen är inte lika stark i bägge grupperna, i den ena finns en växande i insikt om både att det finns andra sätt att leva, och det oriktiga i att kräva tystnad av de som representerar de andra sätten.

Den senare gruppen representerar en norm som fortfarande lever i bästa välmåga, men som ändå börjar se slutet av sina glansdagar. Den andra en norm som är så ny att de som förkroppsligar den ännu inte börjat problematisera sin dominans.

Båda normerna är f.ö. logiska produkter av de typer av kapitalism som rådde vid deras respektive födelsetider.*

Vet ni vilka jag talar om? Nehe. Då ska jag berätta. Det handlar om, å ena sidan, kärnfamiljerna och å andra sidan singlarna.

Börjar tröttna på...

Don't ask don't tell

Kan inte räkna alla gånger jag, eller vi båda, fått tillsägelser från singlar om att inte referera till varandra när vi besvarar en fråga, och att inte ge input till det den andra svarar på. Med andra ord, att vi bör tänka och uttrycka oss som att vi *inte* levt tillsammans i snart 20 år, som att vi *inte* lever tillsammans med varandra just nu och som om vi *inte* känner varandra på det sätt man gör när man lever tillsammans.

Kort och gott. Så länge vi utåt inte ger sken av något annat än att vara två singlar, så är det förstås HELT OK att vi är ett par.

Don't ask, don't tell. Especially, don't tell. In any way.

Tvåstegsraketen.

Steg ett: Först gratulationer till det långa förhållandet. Gratulationer som jag f.ö. börjar bli alltmer allergisk emot, eftersom de framförs som att våra många år tillsammans vore en prestation. Visst, alla relationer (av vilket slag de vara månde) kräver att man investerar något i dem (tid, tillit, intresse, ni vet), men det är inte detsamma som att en relation är en prestation. 

Relationer är något levande. Som allt som lever har de olika livslängd. Somliga är kortlivade andra är  långlivade. I inget av fallen är livslängden, vilken den än är, en prestation eller ett val. Den är resultatet av en mängd faktorer, genetiska sådana och omständigheter. 

En fungerande relation är därutöver ren bondtur. En gåva. Eller, för att tala i religiösa termer, en nåd.

(Så inom parantes sagt, om ni MÅSTE gratulera till ett långt förhållande, gör det som om ni gratulerar någon på födelsedagen – att ha hållit sig vid liv ett år till är knappast en prestation, och vi gratulerar heller inte som om det vore det – eller som om ni gratulerar till en lottovinst.)

Efter gratulationen i det här som jag har kallat tvåstegsraketen, följer sedan Steg två: Många och långa förmaningar om nödvändiga ingredienser i ett förhållande. De kan vara av många slag, men kan i regel sammanfattas med nödvändigheten av att så långt som möjligt, trots sitt förhållande, ändå leva (och mot omvärlden uppföra sig) som om man vore singel.

Ergo. Så länge de som lever tillsammans i en relation inåt, och gentemot varandra, aldrig uppför sig som om de vore något annat än två singlar som tillfälligtvis befinner sig i samma bostad så är det förstås HELT OK om de i verkligheten (på något sätt, oklart hur) ändå är ett par.

Jag har inga som helst problem med att en person som lever singel trivs med att leva singel. Varför skulle jag ha det? Om jag inte hade träffat och blivit tillsammans med just Anna hade kanske jag också levt så (jag trivs ganska bra med att vara för mig själv, och har rätt stort behov av egentid, så om jag ska föreställa mig ett liv utan Anna så har jag betydligt lättare att se mig som singel och nöjd med att vara det, än som dejtande och i jakt på ett förhållande).

Vi umgås dessutom lika mycket med singlar som med par. Jag har aldrig förstått det där med att dela upp sitt umgänge efter relation/relationsform.

Men jag har rätt stora problem med att människor förväxlar sin egen livsstil med Det Som Är Rätt För Alla Människor, och därmed tror sig ha rätten att försöka omforma sin omgivning, eller människor de möter, i enlighet med den.


Ni vet det där man brukar säga om heterosexualitet, va? Att det inte är normalt, utan bara vanligt? Det är faktiskt sant om singelskapet också.


-----------------
* Kärnfamiljen var den för kapitalismen ideala samlevnadsformen när den kom, i och med att den innebar att en stor del av den så kallade reproduktionen (och då syftar jag inte på fortplantningen, utan på omvårdnad, mat osv, det vill säga allt sådant som är nödvändigt för att de som arbetar i produktionen ska fortsätta att vara kapabla att göra det, och att nya arbetare ska komma till) kunde förläggas till hemmet, och utföras (obetalt) av kvinnor.

I det vi lever i idag, av somliga kallat senkapitalismen, är vi konsumenter mer än producenter. Dessutom är, inte bara produktionen utan arbetslivet i stort, ombytligt och flexibelt (man får inte längre guldklocka för lång och trogen tjänst, istället gör man karriär genom att byta arbete och arbetsgivare, och även om någon skulle vilja "förbli vid sin läst" så är företagen också ombytliga och flexibla, det vill säga har kort livsspann, och flyttar dessutom inte sällan produktionen under den tid som förlöper mellan uppstart och antingen nedläggning eller uppköp/fusion med annat företag). Detta sammantaget gör singellivet till det för kapitalismen mest ändamålsenliga idag: Ju större andel ensamhushåll, desto fler dammsugare, bilar, elvispar etc kan vi som befolkning konsumera. Och en ensamstående anställd är mer flexibel än en som inte är ensamstående.

Det här är alls inget konstigt. På samma vis var storfamiljen den mest rationella samlevnadsformen under det tidigare bondsamhället. 



fredag 5 juli 2013

Bildblogg: Om lyktstolpens eventuella skönhet

... Jag såg en ny modell av gatlykta/lyktstolpe (med LED-ljus) här utanför, och var inte direkt impad. Men, nej. Det hade ingenting alls med LED-teknologin som sådan att göra. Det handlade om estetik.

För att visa vad jag menar har jag samlat ihop några av mina lyktstolpsfoton (och dessutom tagit ett foto av den nya lyktmodellen, för jämförelse).

Nördigt? Helt otvivelaktigt. Men titta bara på bilderna och skippa min text om du störs av dylikt...


En hög lyktstolpe ur grodperspektiv. foto: Reb Dutius

Vi börjar med den här. Lång, smäcker och majestätisk sträcker den
sig mot skyn.

En grupp lyktstolpar mot bakgrund av grå himmel. foto: Reb Dutius

Ibland möts även lyktstolpar i grupper.
Och när de gör det får de något nästan utomjordiskt
över sig. Eller *kan* få. Om någon tänkt
kring estetiken.

Samma (gamla) modell som ovan.
Samma smäckra, rundade form på vinkeln.
Samma imponerande längd.

lyktstolpe omgiven av trädkronor. foto: Reb Dutius

Omgiven av trädkronor behöver den alls inte känna sig
mindervärdig.

lyktstolpar i solnedgång. foto: Reb Dutius

Palmer i solnedgång? Varför det, när det finns lyktstolpar.

LED-gatlykta snett underifrån. foto: Reb Dutius

Men den här? Näe. Kantig. Kort dessutom
(även om detta foto är taget på ett sätt som smickrar
dess längd)

LED-gatlykta med rundade former. Underifrån. foto: Reb Dutius

Slutligen. Bara för att bevisa att det inte är
vare sig LED eller nya former jag vänder mig emot:
Ett riktigt vackert exemplar av ny LED-gatlykta.
Jag skulle möjligen kunna tänka mig ett fäste som gör
övergången till stolpen mindre abrupt.
Men det är en mycket liten detalj. 
Som är lätt att bättra på dessutom.




onsdag 3 juli 2013

Att ta plats eller att äga rum?


Har sett det till och med i text producerad av människor som får betalt för att skriva svenska (jag utgår i alla fall från att de får betalt), anglicismen "ta plats".

Förklaringen är enkel, det handlar om en (felaktig) direktöversättning av uttrycket "take place", som mycket riktigt med en bokstavlig ord-för-ord-översättning blir just "ta plats".

Det är bara det att vi på svenska inte alls använder "ta plats" i den betydelsen. När vi vill säga att något "took place" så säger vi att det "ägde rum".

Om vi, å andra sidan, säger att något eller någon"tar plats", så menar vi det som de engelsktalande kallar att "take up space" (alternativt, och möjligen mer neutralt, "take up room").

Den som vill kan ju enkelt konstatera att betydelserna av att "ta" och "äga", respektive av "plats" och "rum" är snarlika. Men dock inga synonymer. I språkets värld är det alltså väldigt sant att "nära skjuter ingen hare".

Det går också att konstatera att begreppen "space" delar (somlig) betydelse med "rum", som i sin tur har nästan samma betydelse som "room". Liksom att "take" och "ta", och "place" och "plats" ju faktiskt också har nästan samma betydelser.

Så varför används orden ändå inte på samma sätt, eller med samma överförda betydelse, i svenskan och engelskan?

Därför att, och här lär vi oss något annat viktigt om språk: Ord har inte bara en bokstavlig betydelse (med ett finare ord "denotation") utan också en massa symbolisk laddning (med ett finare ord "konnotation").... och ord som har samma bokstavliga betydelse (oavsett om det är ord på olika språk eller olika ord i samma språk) kan ha väldigt olika symbolisk och överförd betydelse...

... Och har vi förstått begreppsparet "denotation" och "konnotation"* så har vi förstått väldigt mycket om språk och om varför direktöversättningar ofta är dåliga översättningar...

... Men låt oss inte fördjupa oss i det nu, utan bara konstatera att:

take place = äga rum
ta plats = take up space (alt. take up room)