lördag 30 april 2011

Ja, du har kommit rätt...



Det är samma blogg som innan, och samma blogginnehavare, jag har bara gjort en liten ansiktslyftning av sidan.

Jag är inte så mycket för att ändra bara för att ändra, särskilt inte på sånt som i nätsammanhang blir ens "ansikte"; Avatarer, profilbilder, siddesign, och sånt. Men jag var inte riktigt nöjd med läsbarheten i den gamla designen, även om det blev bättre med den nya inläggsredigeraren, här tycker jag den blir mer ok på många punkter.  Konkret är det lite större textstorlek*, men framförallt större radavstånd, kontrastfärger (på länkar och dylikt) som faktiskt kontrasterar ordentligt mot bakgrunden, en ljusare bakgrund och mindre "murr" i designen. Allt det där gör det lättare för den som inte riktigt har ögon som en stridspilot att läsa.

Jag har researchat såna där program som läser upp texten också, men jag tycker inte att något var bättre än datorns inbyggda textuppläsning (och jag tänker mig att den som ofta/alltid behöver textläsning tycker det är bekvämare och lättare att använda den egna lösningen för det, det gör de flesta jag har kontakt med som använder dylikt ofta, och det skulle jag tycka också). Om du tycker annorlunda, och har tips på ett program som fungerar riktigt bra, så får du gärna berätta det för mig!

Och så är länkar etc. till höger (det vill säga på sidans vänstra sida) istället för tvärtom, det påverkar nog knappast läsbarheten, men blir lite snyggare.

Men Signe vakar förstås fortfarande över oss från DVD-hyllans (och sidans) topp. Har hon bestämt sig för att ligga nånstans så får man inte bort henne så lätt...

Finns det något som fortfarande är ett problem så säg till så ska jag se om jag hittar en lösning!




-----------

* Jo, visst, den som behöver kan ju alltid öka textstorleken i sin webbläsare, men jag tycker att det är bra om själva defaultstorleken är åtminstone hyfsad för de flesta.

fredag 29 april 2011

Godmorgon!

***

En riktigt god morgon (och dag) önskar jag er med det som blir veckans fredagssång:

Morning has broken med Cat Stevens

Som texten säger är såväl sol som regn helt nödvändiga delar av livet, så oavsett vilket väder du har idag finns anledning att sjunga med i "praise with elation, praise every morning, God's recreation of the new day"

Titta gärna på de söta tvättbjörnarna i videon också, förresten!




>

torsdag 28 april 2011

Dagens språkpolisiära insats: håll ordning på uttrycken!

Temat för dagens språkpolisiära insats har egentligen varit uppe en gång tidigare, i Mixade uttryck och fasta prepositioner. Men eftersom det är ett område där sätten att göra fel uppenbart är oändliga, så kan det ju vara på sin plats med ännu en insats på området.

Upprinnelsen är att jag bläddrade i en TV-tidning igår kväll för att se om det fanns något att titta på. Det var väl lite si och så med TV-utbudet, men i en och samma programnotis hittade jag både

"I kvällens preimiäravsnitt tampas mångsysslaren Magdalena Graaf mot schlagerstjärnan Ann-Louise Hansson" 

och

"Rätterna som kommer avnjutas sträcker sig mellan allt från klorofyllklädda lammkotletter till chokladmousse med chili"

Ni ser problemen, hoppas jag...

Annars kommer ett förtydligande här:

1. Man tampas med, men kämpar mot. Har du valt "tampas" som verb blir det förtydligande adverbet "med", och inget annat. Vill du hellre betona de kämpandes motsatsförhållande (i något avseende) än kampen mellan dem så är det fritt fram att skriva att de kämpar mot varandra. Men då är det alltså kämpar de gör, och inte tampas.

2. Lite mer av samma slag blir det här. Rätterna kan antingen sträcka sig från X till Y, eller vara allt mellan X och Y. Men de kan inte sträcka sig mellan, och de kan framförallt inte sträcka sig mellan allt från.

Sådär ja. Ännu en dag i språkpolisens outtröttliga kamp för att göra, om inte gatorna, så i alla fall tidningarna säkra för oss alla... Notera då bara att språkpolisen kämpar mot språkfel men tampas med desamma... Och att den kampen sträcker sig härifrån till evigheten, och rör allt mellan himmel och jord...

onsdag 27 april 2011

Kylväst!

Som minnesgoda läsare av bloggen kanske minns hade vi före jul bekymmer med att en låne-kylväst som vi hade hoppats kunna låna hem över jul inte blev tillgänglig. 

Det blev aldrig någon kylväst då, men igår var vi här:

Sjukhuset i Lund, "Blocket, med soluppgång över helikopterplattan. foto: Reb Dutius

Det vill säga på Lunds Lasarett (bilden är tagen igår, just när solen just når upp över det enorma sjukhusblocket, därav motljus, vilket gjorde att jag valde sepiaeffekt för att i alla fall få det att se ok ut...).

Och kunde då låna en sån här: 



Den ser ut lite som en blandning mellan en skottsäker väst och en sån där skidväst som var så populär på 80-talet... Eller med Annas ord; "den är ju inte mycket till modestatement"... Men huvudsaken är ju att den fungerar, vilket Anna ska testa om den gör nu i 2-3 veckor innan den ska återlämnas. Om den fungerar så är de runt 2000 kr den kostar att köpa ju helt överkomliga, om den inte fungerar däremot är det ganska mycket pengar. 

Hittills har Anna bara hunnit testa i ett par timmar, så det återstår att se om hon märker någon större skillnad i sina MS-symptom med eller utan väst.

-------

Faktaruta: Många med MS (Multipel Skleros) upplever att deras symptom förvärras av värme. De senaste åren har ett antal produkter tagits fram som ska kunna hålla kroppstemperaturen nere, kylväst och kylhatt är nog de vanligaste varianterna. Förutom av personer med MS används de av idrottare, exempelvis svenska kanotlandslaget, för att kunna prestera maximalt även i höga temperaturer. 

Det hör dessvärre inte till de hjälpmedel landstinget bekostar, men tillverkare av läkemedel mot MS (i det här fallet Sanofi-Aventis, tillverkare av Copaxone), bekostar ett antal kylvästar till neurologimottagningar för vidare utlåning till MS-patienter (i gengäld får de sin logga på västen). 

Uppdatering 110428 15:31: I landstinget i Dalarna hör däremot kylväst till de hjälpmedel som kan förskrivas efter behovsprövning, ser jag nu. Det är så väldigt mycket med vården som är väldigt olika beroende på var i Sverige man bor. Borde inte vara så, tycker jag.


HUR GICK DET SEN? Klicka för uppdateringspost

tisdag 26 april 2011

En roman om hat

###

Så kan man nog sammanfatta Anne Holts senaste (tror jag att det är fortfarande) deckare Frukta inte, från 2009. Offren kommer från väldigt olika skikt i samhället, det är en kvinnlig biskop, en flyktingpojke som saknas av ingen (eller, av ingen som räknas i samhället i alla fall), det är en kvinna som är gift med en kvinnlig dokumentärfilmare, och det är en konstnär som just nått sitt stora genombrott. Därutöver är det några offer som nämns av utredarna, men där vi som läsare inte får följa utredningen mer än så.

Det som är det sammanbindande temat är just hat och hatbrott, även om det inledningsvis kommer till uttryck bara genom den statsfinansierade utredning kring just hatbrott som huvudpersonen Inger Johanne Vik leder.

Med så disparata offer följer förstås att det inledningsvis blir tal om att följa flera olika polisutredningar parallellt, och flera olika händelseutvecklingar för övrigt också. Det stör mig inte alls, tvärtom, det är vad som ger boken tempo.

Något som jag däremot får medge störde mig en aning var försöket att binda ihop de olika händelsetrådarna genom att göra övergångarna från ett avsnitt till ett annat tematiska, så att säga. Jag menar greppet att om, exempelvis, ett avsnitt slutar med att den som är huvudperson i det avsnittet sover, så börjar nästa med att det avsnittets huvudperson har svårt att sova. Och så vidare. Jag kan imponeras av det ambitiösa i att konsekvent låta avsnitten tona in i och ut ur varandra med hjälp av teman på det viset, men det höjer inte läsupplevelsen. Det ger snarare ett lite tjatigt intryck.

Ambitiöst är förstås också greppet att använda boktitlar, exempelvis "Det osynliga barnet", "Ett rum med utsikt" o.s.v. som kapitelrubriker. Där är jag mer odelat imponerad. Det blir elegant, och ger den där lilla extra upplevelsen för den uppmärksamme läsaren (lite bokmotsvarigheten till DVD-filmernas "Easter eggs").

Sammanfattningsvis: En bra deckare. Här har Anne Holt verkligen hittat greppet igen (om hon inte hittade det redan i 1222 över havet).

Rekommenderas!

måndag 25 april 2011

Till minne av Annalisa Ericsson

Annalisa Ericsson har gått bort i påskhelgen, vid en ålder av 97 år. Hon hann stå på scen och/eller framför kamera  i 90 av de åren, och gjorde bland annat rollen som fru Hillman i de oförglömliga Hillmanfilmerna.

Det är nog just från Hillmanfilmerna som jag är mest bekant med henne, även om jag sett henne i annat också.

Hillmanfilmerna, utifall att ni inte vet, är den där serien svenska thrillers från 1950- och 1960-tal, med deckarparet Hillman som huvudroller, och den klantige Freddy som deras sidekick. De där som alla har titlar som anspelar på färg: Mannekäng i rött, Damen i svart, Den gula bilen etc. Elegant filmade, med både humor och spänning, kort och gott, oförglömliga.

Till minne av Annalisa Ericsson sätter jag här in denna underhållande kavalkad över hennes karriär, som jag hittade på Youtube.

Vila i frid!




>


söndag 24 april 2011

Höör och Skånes djurpark

Vi tillbringade omkring 10 timmar igår med att vandra runt i Höör och i Skånes djurpark (som ligger strax utanför Höör). Så nu är vi solbrända och en aning trötta i kroppen. Kanske lite ömma i fötterna också, men faktiskt utan den träningsvärk vi var helt säkra på att vi skulle ha idag.

Vi har varit på djurparken ett antal gånger, och alltid sagt att man borde passa på att titta lite på Höör också när man ändå är där. Den här gången var det alltså dags.

Perrongen vid Höörs järnvägsstation, med stationsskylten. foto: Reb Dutius
Charmig stationsbyggnad

Höörs Gästgifvaregård, fasaden. foto: Reb Dutius
Höörs Gästgivaregård


Ankdammen i Höör. foto: Reb Dutius
Ankdammen 

Höörs kyrka. foto: Reb Dutius
Höörs kyrka

Kyrkbänkar i Höörs kyrka, med fleeceplädar utlagda. foto: Reb Dutius
 Kyrkbänkarna i Höörs kyrka hade tillhörande 
fleeceplädar

Sälarna i Höörs djurpark. foto: Reb Dutius
Så i djurparken till slut då... Här spanar sälarna efter skötaren 
med mat (som är försenad, vilket de tydligen märker...).


Till sist en liten film med matning av sälarna (säg
till om den fungerar dåligt, så lägger jag upp via
youtube istället).

lördag 23 april 2011

Tjärven

Missa inte John Ajvide Lindqvists nya bok – Tjärven – som släpps som mp3-bok och e-bok (bara nedladdningsbara format, alltså) i maj.

Här presenterar han den själv. Och jag kan ju bara säga att hyser man de känslor inför 80-talet som jag gör så känns det helt rätt med 80-talsdisco som en slags soundtrack till en skräckberättelse. Vad skulle kunna vara läskigare, liksom...

Och så gillar jag verkligen tröjan han har på sig här i presentationsvideon, förresten, även om det väl har minimalt med den kommande boken att göra...

Uppdaterat: Nu är den släppt. Som e-bok och som mp3



>


fredag 22 april 2011

Min plats på jorden

vasstrå mot bakgrund av vatten. foto: Reb Dutius

Trollsjön. En av mina platser på jorden

Veckans fredagssång blir "Min plats på jorden" med Malena Ernman, från dubbelskivan La Voix Du Nord. Bara en av pärlorna på den skivan.

Och med den hoppas jag att ni alla får just en sån dag idag, när allt får falla på plats och ron får hinna ikapp.

Text:
Här är allt så nära
Jag stannar här ett tag
Tar det jag kan bära
och det som bär idag

Jag vill bara andas
Se färgerna igen
Sol och regn som blandas
med ro i skymningen

Här skall dimman lätta
Och ljuset bryta in
Lägga sig tillrätta
på platsen som är min

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Får jag orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Då har jag kommit hem

Hör du orden och du följer dem
Till din plats på jorden
Då har du kommit hem




>

torsdag 21 april 2011

Dagens språkpolisiära insats: datorer och data

Mac-tangentbord i aluminium, närbild. foto: Reb Dutius
Det här tangentbordet är en del av min dator, de signaler datorn får 
när jag trycker på tangenterna är eller representerar data

Dags för en av mina främsta språkrelaterade irritationer att bli föremål för en språkpolisiär insats: Det att folk kallar dator (en maskin) för data (något HELT annat, om än relaterat, vi kommer till det).

Ordet dator nybildades i svenskan under sent 1940-tal av professorn i informationsbehandling, Börje Langefors. Orsaken till nybildningen var att man ville ha något mindre otympligt ord än datamaskin, eller databehandlingsmaskin, eller räknemaskin etc. Förebilden lär ha varit ordet traktor, men oavsett hur det ligger till med det så bör den som vill förstå ordet fästa uppmärksamhet på -or ändelsen. Den signalerar att det syftar på något/någon som GÖR något, jämför exempelvis simulator, en maskin som simulerar (det vill säga efterliknar) vissa förhållanden, en flygsimulator simulerar flygning, för att ta ett konkret exempel.

Data syftar just i fallet databehandlingsmaskin/datamaskin/dator på det som maskinen arbetar med, själva informationen, kan just i fallet med den maskinella och digitala behandlingen brytas ner i ettor och nollor. Men ordet data kan också användas bredare än så, om fakta eller uppgifter av olika slag, om man så vill, som en synonym till information oavsett om denna är analog eller digital.

Det är kanske särskilt i mer formella sammanhang, som i vetenskaplig text, i polisrapporter etc. som man använder data i den betydelsen, icke desto mindre är det vad data betyder. Skillnaden mellan vad som är data för en forskare eller utredare och vad som är data för en dator är egentligen bara den form det tar sig (siffror/text/tabeller eller ettor och nollor).

Många försvarar den felaktiga användingen av data med att "Amen, asså, det låter ju nästan likadant", eller i mer språkligt sofistikerad form "jo, men det är ju ändå relaterade begrepp". Problemet med det resonemanget är att om vi skulle använda den principen för vårt språk mer generellt så skulle vi få en vokabulär som motsvarar en 2-3-årings, "vovve" skulle användas om alla fyrbenta pälsdjur av en viss storlek exempelvis. Jag vet inte om du skulle vilja försöka föra ett samtal, eller över huvud taget försöka få något att fungera, i ett samhälle där ingen har en större, eller mer differentierad, vokabulär än så. För mig vore det i alla fall en mardröm.

Jag gillar egentligen det kreativa i att skapa sitt eget ord, som dator i svenskan eller tölva (isländskans ord för dator, bildat av ordet för siffra, tala, plus det fornnordiska ordet för spåkvinna, völva). Det visar på ett språk som är levande och dynamiskt och språkanvändare som förstår sitt språk så väl att de kan nybilda och ombilda ord på ett relevant sätt. Fast.... det där med språkanvändare som förstår sitt språk... det är väl kanske där skon klämmer när det gäller sammanblandningen av data och dator, alltför många förstår helt enkelt inte sitt eget språk tillräckligt för att förstå skillnaden, eller ens för att kunna tolka or-ändelsen i dator på ett meningsfullt sätt.

Och med tanke på det kanske vi skulle gjort som danskarna och helt enkelt importerat ordet computer.

Inte för att alltför många hade kunnat se att -er ändelsen i computer motsvarar -or ändelsen i dator (har samma grammatiska betydelse), eller tänkt på att computer ordagrant betyder räknare (och har använts på det sättet i engelskan sedan 1600-talet, det är alltså inte ett nybildat ord, men har fått en ny betydelse, lite som skrivare hos oss, eller för den delen printer i engelskan).

Ingen hade i alla fall fått för sig att kalla en computer för data, och bara det hade ju varit värt en del...

onsdag 20 april 2011

Dagsaktuellt

Till favoriterna i vår bokhylla hör Nordisk Familjebok, den så kallade Uggleupplagan, d.v.s. den andra utgåva som utgavs med början 1902 och drygt ett decennium framåt.

Någon kommenterade en gång en konversation mellan mig och en annan ugglefantast på Twitter, med ungefär att "men är inte den oerhört färgad av sin tid". Absolut! Och det är själva charmen. Det är idéhistoria* och historiens vingslag i dess renaste form skulle jag nästan vilja påstå.

Men det finns något oroande i själva frågan/kommentaren som sådan. Om man tror att de enda uppslagsverken som bör läsas i är de som inte är färgade av sin tid, vilka tror man då att dessa är?

Antagligen de som är så nya att tidsfärgningen blir osynlig för den samtida läsare som är färgad av samma tid.

Jag ser något väldigt farligt i att tro att endast historiska texter är färgade av sin tid, medan samtida texter utrycker den fullständiga och objektiva sanningen helt utan påverkan av sin tid. Man läser lätt samtida texter väldigt okritiskt om man tänker så.

Ska man använda ett uppslagsverk för att hitta information är det  givetvis (i regel**) bra om det är så nytt som möjligt, så att informationen är så uppdaterad som möjligt. Man ska bara vara medveten om att det uppslagsverk som är ännu varmt av tryckpressarna är precis lika präglat av sin tid som det hundraåriga som står och dammar i något magasin någonstans. Det enda som skiljer är att det är olika tider de är präglade av.

Dagsaktuellt är alltid dagsaktuellt, men inte med nödvändighet en absolut sanning.

Tänkte avsluta med att ge er just ett dagsaktuellt citat ur den drygt hundraåriga Ugglan (ur band 6, tryckt 1907). Nämligen avsnittet om den dag som är idag, Dymmelonsdagen. Vilket i Ugglan är insprängt i avsnittet om Dymmeldagar i stort.



------------------

* Anna skrev en gång en uppsats i just idéhistoria om förändringen i synen på / konstruktionen av homosexualitet i Sverige under 1900-talet, med uppslagsverk som material. Ett alldeles lysande sätt att spåra en sån förändring. Inte bara definitionerna förändras, men också de uppslagsord som används. Men ganska många timmar i läsesalen på UB blev det för henne när hon skrev den, materialinsamlingen blir betydligt mer arbetskrävande än det kanske kan verka vid första påseendet, det gavs ut en del uppslagsverk under 1900-talet nämligen...

** Undantaget är förstås när det man vill åt är mer historisk information, som till exempel i fallet med Annas uppsats som nämns ovan, eller om man vill ha information om t.ex. något gammalt jordbruksredskap som inte används längre (och därför inte hamnar i moderna uppslagsverk).

tisdag 19 april 2011

Helgplaner

Människa smakar ungefär som kyckling...har jag hört...

Förra påsken besökte vi Skånes djurpark för första gången, och det tänkte vi försöka göra om i år. Vi har visserligen varit där några gånger sen dess, men inte sen i höstas. Det ska finnas både ett nytt björnhägn och nya björnungar, blir spännande att se om vi får lika mycket närkontakt med de här ungarna som med de förra (se bild)...

Skånes djurpark har de nordiska djuren som specialitet, så inga tigrar och lejon etc alltså, utan istället björn, utter, stork, älg, rådjur etc. Bara "vanliga" djur alltså. Men det är sällan man får tillfälle att se dem så nära, så det är verkligen en upplevelse. Sen ligger parken så vackert också. Kan rekommenderas.

En älgko är framme vid staketet och hälsar.

Någon slags hjortdjur 

Avslutar med ännu en bild på den/de som enligt min systerdotter är ställets huvudperson(er): björn. I hennes vokabulär heter det inte att man åker till Skånes djurpark, utan att man "hälsar på hos björnen". Hon berättade för konduktören på tåget när vi åkte dit, när hon var drygt 2 år, att hon skulle åka till björnen. Vi översatte till "djurparken". Och konduktören frågade då vilka djur hon helst ville se: "Björnen", var förstås svaret... (duh!). På följdfrågan vilka andra djur hon ville se svarade hon "Kanske....en annan björn."

Kanske en annan björn... Tyvärr på ganska stort avstånd 
och taget med en kamera som inte kan zooma jättemycket, 
så därför inte en jättehög kvalitet på bilden.

måndag 18 april 2011

Spännande!

Teologiska Institutionen i Uppsala och IPS (Institutet för Pentekostala Studier) ska hålla konferens på temat "Pentekostalism och familjen" läser jag i Dagen.

Sexualitet och bakgrunder till pingstvänners syn på äktenskap för alla ska belysas, bland annat.

Låter mycket spännande!

Som jag ser det kan man inte komma runt de många queera inslagen i pingströrelserna om den bakgrunden ska bli heltäckande belyst.

Jag har själv skrivit ett par uppsatser som berör temat, C-uppsatsen "När som en krigsman i hans här...; en queerläsning av tidig pingströrelse" och B-uppsatsen "Cancersvulst eller spetälsk?; en pingstdiskurs under förändring?". Och förstås, essän "Jesus, Jesus I'm in love with you". Ni hittar länkar till dem under Uppsatser och annat självskrivet.

Jag har dessutom bloggat lite om maskulinitet i svensk pingströrelse, något som jag tror är högst relevant för synen på, och känslorna inför, sexualitet. Lika relevant är förstås femininitet inom pingst, men den har jag inte bloggat så mycket om, den finns det mer av i essän jag nämnde ovan.

Olik andra män
Inte som andra män (del II)

Finlands sak är svår

Det är med sorg jag läser att de främlingsrädda och isolationistiska vindarna nått även Finland. Det är mörka tider i Europa för närvarande.

För Finland återstår också det svåra uppdraget att bilda en regering, med nödvändighet blir det antingen en minoritetsregering eller en koalition med svåra inre motsättningar. Båda alternativen är högst olyckliga för finsk politik.

Vi får önska den majoritet av finska folket som inte önskade detta, och som nu är lika bestörta som en stor majoritet av svenska folket var efter vårt förra val, all lycka med att reda upp situationen, det lär behövas.

söndag 17 april 2011

Poängen med poängen

###

Häromdagen hade jag en kort diskussion på Twitter angående en artikel i Dagen som hävdade att det är förvirrande, och eventuellt felaktigt, att påstå att Jesus uppstod på tredje dagen, när det bara gått två dagar.

Min första kommentar gick ut på att det väl inte är något konstigt alls, om fredagen är första dagen så är söndagen den tredje, även om det är bara omkring två dygn som passerat.

@dreadnallen påpekade då att Jesus i Matteusevangeliet (12:40) säger att han ska vara död (eller i alla fall begraven) i tre dagar och tre nätter. 

"Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter"

Sant. Och här är (ännu ett) av alla de där ställena i Bibeln där man får problem om man har ett behov av att se varje ord i den som bokstavligt sann. Eller, för all del, en lösning är förstås att säga att det är bokstavligt sant både att Jesus faktiskt sa så, och att han sedan uppstod efter bara två nätter (tre dagar kan man ju få det till, men inte tre nätter). Jesus hade fel, helt enkelt, och Jona-tecknet kom aldrig att förverkligas.

Men en mer givande lösning är att släppa det där krampaktiga fasthållandet vid att varje text i Bibeln är bokstavligt sann, och i stället lyssna till vad det är texten själv vill säga. Att faktiskt på allvar visa bibeltexten respekt (att vilja diktera villkoren för en text, snarare än att lyssna in texten själv, kan aldrig vara att respektera den).

Då blir det mindre viktigt hur många nätter och dagar det handlar om, och mer viktigt vad texten försöker säga oss. Vilken poäng texten vill göra, helt enkelt. Det är det som, med formuleringen i titeln på det här inlägget, är poängen med poängen. 

Vad Matteusevangeliet beträffar så är en av de viktigare poänger som författaren* genomgående vill göra, att foga in Jesus i den judiska traditionen, och visa på att Jesus är Messias. 

Det är en av de poänger som blir tydliga redan i den släktlinje som Matteus tecknar för Jesus, en släktlinje som har till huvudsyfte att visa dels på att Jesus är ättling till kung David (vilket Messias skulle vara), och dels, vilket visas i att det är hos Abraham som släktlinjen börjar, Jesu tillhörighet till det judiska folket som sådant. 

En annan egenhet med Matteus släkttavla för Jesus, som kan förklaras med just den judiska traditionen, är att den är baserad på sjutalet (heligt i judisk talmystik), och att den delas in i tre delar à fjorton led var (talet fjorton motsvarar Davids namn i judisk talmystik).

Som av en ren slump är också just släkttavlorna ett annat exempel på passager där man får problem om man vill hävda att allt i Bibeln är bokstavligt sant. 

Matteus är nämligen inte överens med vare sig Ruts bok, 1 Krönikeboken eller Lukasevangeliet när det gäller släktleden. 

Lukasevangeliet i sin tur presenterar för övrigt den mest egenartade släkttavlan i Bibeln (den enda punkt före Josef, Marias man, där Lukasevangeliets version överenstämmer med någon annan, är i påståendet att Serubbabel är Shealtiels son). Men även Lukas har en poäng med sin släkttavla, författaren är hednakristen och skriver för hednakristna, och vill visa, genom att dra släktlinjen ända till Adam, att Jesus tillhör hela mänskligheten, inte enbart det judiska folket.

Vad gäller släkttavlorna finns ingen räddning för bokstavstolkningen, de kan helt enkelt inte vara bokstavligt sanna allihop. Det är däremot ingen anledning till depp**, för det är precis däri som släkttavlorna blir spännande, snarare än att vara exempel på träiga och meningslösa stycken i Bibeln som de ofta får vara. Det är det som gör släkttavlorna betydelsebärande. 

Man kan hitta hur mycket spännande som helst i släkttavlorna om man läser dem just med förutsättningen att författaren försöker göra en poäng med dem, snarare än att de är en bokstavligt sann uppräkning av släktled. 

Det är det som är poängen med poängen, helt enkelt.  


-----
* För enkelhets skull kallar jag i fortsättningen författaren till Matteusevangeliet för Matteus, även om senare tiders bibelforskning visar att det är högst osannolikt att det är just Matteus som skrivit Matteusevangeliet. För mer ingående förklaring angående författarskapet rekommenderar jag valfri grundbok i nytestamentlig teologi, alternativt The Oxford Bible Commentary eller liknande. 

** För den som har det där djupa behovet av att läsa Bibeln på det bokstavstroende sättet, och som känner ångest vid tanken att det kanske inte håller, kan det kanske initialt medföra visst depp. Men jag lovar, i förlängningen berikar det. Sanningen gör fri, i det här fallet gör sanningen både texten och läsaren fri. 

lördag 16 april 2011

Rejält firande av den elfte!

Jag ser i GP att den elfte i elfte i år (alltså 111111) ska elva brudpar vigas i samband med att (den nya) Kungsgatan i Göteborg invigs under stor pompa och ståt. Och stora festligheter, förstås.

Nu råkar elfte november vara vår förlovningsdag, och vi valde den (bland annat) just för att det blev elfte i elfte. Vi blev nämligen tillsammans en annan elfte, en elfte i andre samma år som vi förlovade oss (1994) för att vara exakt. Vi firar fortfarande bägge våra elfte-dagar, men elfte i elfte kanske lite mer, så elfte i elfte känns som helt rätt dag för stor bröllopsyra med massor av samtidiga bröllopsfester. Det ÄR ju en romantikdag, liksom...

Grattis i förskott till alla er som gifter er då!

Och till er som anmält er själva i väntan på partner, vill jag säga ett lycka till! Det är nog dags att börja leta nu, om ni vill hinna lära känna varandra nånting alls före vigseln. Alternativt kan ni välja en god vän, som ni redan känner väl. Det är kanske en bättre idé...

                                  foto: Musaromana

fredag 15 april 2011

Day of silence

Idag är det "Day of silence", en dag för att uppmärksamma den situation som många unga hbt-personer har i sin skolvardag, med gliringar, mobbing och utanförskap. Och inte minst en dag för att få slut på tystnaden runt detta.

Delvis är det ju en dag som handlar om att komma ut, att kunna vara den man är, utan repressalier.

Därför är det ju intressant, på sätt och vis, att tidningen Dagen väljer just denna dag som en dag då man fokuserar på att komma ut som kristen/troende. Med tanke på att det, i Sverige, också är att höra till en minoritet, som ibland får utstå gliringar och även mobbing, så hade jag faktiskt inte haft så mycket att anföra mot det. OM man hade nämnt den kopplingen.

Hursomhelst. Just i det där med att vara en minoritet har troende och hbt-personer mycket gemensamt, det har jag bloggat om tidigare.

Så, på förekommen anledning, här är mina tidigare bloggposter i ämnet:

HBT-kompetens för frikyrkliga. Intro.

och

Glad pride, kära pingstvänner!

Viktig att uppmärksamma är förstås den här dagen, oavsett vilken eller vilka minoriteter man tillhör.

Unga viljor

###

Veckans fredagsdikt blir Unga viljor viner av Karin Boye, publicerad i diktsamlingen För trädets skull, 1935.


Unga viljor viner

Unga viljor viner
som herrelösa spjut.
Ångest har kastat dem
i rymderna ut.
Skälvande av stridslust
och överflöd på styrka
söker de mål att drabba,
söker de makter att dyrka.

Men viljor som mognar,
de blir träd och slår rot,
beredda till att skydda
ett land vid sin fot,
ett litet stycke mark,
men nödvändigt som livet,
där något dyrbart växer,
av vindarna rivet.

Om gläntan syns trång
emot rymder utan slut
och trädet kanske livlöst
mot blixtrande spjut,
så glöm inte lövet
med den livsgröna färgen,
och glöm inte saven,
som sjuder genom märgen.

Var inte rädd, var stilla
den skördens natt,
då rösterna säger:
"Din gräns är satt,
Du också skall stillna
bland de vakande trogna.
Du också skall slå rot,
och bli träd, och mogna."



torsdag 14 april 2011

Niger och säger att nu är det vår...


Jag hade ett ärende till Universitetsbiblioteket i Lund i helgen, och kunde konstatera att nu är marken där utanför blå av scillor igen. DET är vår för mig. Skulle tro att de inte precis dök upp i helgen, utan varit där ett tag, men det var i helgen jag såg dem i alla fall... Lyckligtvis hade jag kameran med mig också.


Under ett par år efter att de grävde ut UB-backen var scillorna borta, eller i alla fall var de inte så många att marken blev sådär massivt blå. Visserligen var det ett pris värt att betala för att göra UB lite mer tillgängligt även för andra än de unga och friska, men lite sorgligt tyckte jag att det var. Skönt att de är tillbaka!



onsdag 13 april 2011

Dagens språkpolisiära PUNKTinsats: tagen för knark

Jag kan ju inte motstå frestelsen att vara lite språkpolis också i förhållande till en löpsedel som berör en faktisk polisiär insats. Eller, ja, det är kanske inte det som det handlar om så mycket som att det helt enkelt blir så kul... Jag vet inte om det finns några stora och användbara lärdomar i det här, annat än möjligen att de som formulerar löpsedlar antagligen anställs endast under förutsättning att de har högst IG i svenska, men se det som en lite underhållande punktinsats.

I går när jag gick ut för att handla middag såg jag löpsedlar och förstasidor förkunna att "[namn på känd barnprogramledare här] tagen för knark". Eftersom jag anser att principen* "oskyldig tills motsatsen bevisas" gäller för mig, och borde gälla även kvällspressen, så avstår jag från att publicera namn här, även om ni säkert har sett samma löpsedlar som jag sett och vet vem det gäller.



Varför blir det roligt? Jo, för att formuleringen säger något helt annat än den som formulerat den velat att den skulle. Vad den säger är att någon har trott att den här personen VAR knark. H*n har blivit "tagen för" knark. Troligtvis med den underförstådda betydelsen "misstagen för", eftersom det är svårt att föreställa sig en människa vara knark (även om populärkulturen säger oss att någon kan vara "like a drug to me, my own personal brand of heroine").

Varför har de formulerat sig så här galet då? Ja, här blir det lite mindre underhållande helt plötsligt. För varför välja ett ord som blir helt galet, eller (med en lite snällare läsning) blir åtminstone överdrivet talspråkligt även för en kvällstidning? Varför inte skriva att h*n blev "gripen" om det är vad de menar? "Anhållen" är kanske onödigt högtravande och väl mycket kanslisvenska för en kvällstidning (förutom att rent tekniskt vara aningen allvarligare, eftersom en åklagare måste ha varit inblandad då), men gripen borde ju fungera.

Enda anledningen är naturligtvis att de vill få oss att tro att de säger något annat än de faktiskt säger, så att de ska kunna ägna sig åt förtal utan att kunna stämmas för det.

Och, jo, lite googling ger vid handen att vad artikeln handlar om är att vederbörande blev stoppad och kontrollerad, inte alls gripen (som ordet "tagen" ger intryck av). Svar från lab har inte kommit än, så vi kan inte ens veta om h*n överhuvudtaget hade någon narkotisk substans i sig, och gripen för något narkotikabrott har h*n inte blivit, än mindre anhållen.

Att systematiskt tangera (och ibland överträda) gränsen till förtal för att tjäna maximalt med pengar, så kan kvällspressens affärsidé sammanfattas. Tyvärr kan just löpsedelssvenskan ofta förklaras just så. Ha det i åtanke nästa gång: Om ett ord på löpsedeln verkar konstigt eller malplacerat på något sätt, ligger det förmodligen en hund begraven i själva formuleringen. De vill att du ska tro att de säger något annat än vad de säger.

Vad som är förklaringen till den ofta minst lika dåliga språkhanteringen i själva artiklarna ger jag mig däremot inte på att spekulera kring.

-----
* D.V.S. att genom att publicera namn och bild peka ut någon för ett brott som denne inte är dömd för är under all värdighet och bortom all pressetik, men tyvärr alltför vanligt numera. Det är bara en av anledningarna till att jag numera helt vägrar köpa kvällstidningar, och endast i yttersta undantagsfall ens klickar in på deras hemsidor.

Dagens språkpolisiära insats: sanna och falska homofoner

Homofoner är ord som låter lika, men stavas olika. Det vanligast använda exemplet är kol och kål.

En annat homofonpar som ofta ställer till bekymmer i stavningssammanhang, och som jag i en tidigare bloggpost lovade återkomma till, är enda och ända. Och bara för att fullfölja mitt löfte om att återkomma till dem, en kort förklaring: Enda är härlett från en som i 1, och handlar alltså om antal (och ett ganska begränsat sådant), t.ex. "den enda som kom till lektionen var läraren". Ända handlar däremot om ändelse, eller slut (härunder även den kroppsdel som ibland ges omskrivningen ryggslutet), och används ofta för att markera fullföljelse: Han nådde ända fram eller Hon sprang ända till slutet.

Homofoner har kanske alltid varit ett bekymmer i stavningssammanhang (var det kolpudding eller kålpudding ni åt till middag?), men har blivit det mångdubbelt mer tack vare rättstavningsprogrammen. Och kanske ännu mer för att alltför många förlitar sig alltför mycket på dem. Rättstavningsprogrammen vet nämligen inte att man eldar med kol men äter kål, de vet bara att båda orden finns i deras ordlista.

Oavsett om du skriver att du äter kol eller att du äter kål kommer alltså ditt rättstavningsprogram godkänna skrivningen, men bara det ena är rätt. Vilket av det som är rätt vet bara du, för det är bara du som vet om du syftade på grönkål eller på grillkol. Detta för oss tillbaka till det som är lite en röd tråd i många av mina språkpolisiära insatser: Betydelsen! Du kan undgå så mycket stav- och skrivfel om du bara följer detta råd:


"Kontrollera att det du skriver och det du menar är samma sak!"


Rättstavningsprogrammen är ett bra hjälpmedel, men det är också det enda de är. DU är den som skriver texten. DU är den som måste avgöra vad det är DU vill ha sagt i slutänden.

Så långt de sanna homofonerna, alltså. Men de falska då? Jo, med det menar jag helt enkelt stavfel som beror på att ett ord stavats "som det låter", utan att det för den skull blivit rätt (och utan att det för den skull blivit en stavning som ett rättstavningsprogram skulle godkänna).

Ett av de senaste exemplen på det som jag träffade på (men jag säger inte var...) nämnde jag på Twitter igår:

Bästa stavningen hittills på dylikt: "Dykligt". Hmm. Neutrumform av "dyklig", i sin tur adjektivisering av "dyk"? #fantasieggande #språkpolis

Här har vi ett exempel på ett felskrivet ord som inte skulle godkännas av ett rättstavningsprogram, men som, med eller utan automatisk stavningshjälp, hade kunnat skrivas rätt om författaren använt sig av den enkla regeln jag redan nämnt:

"Kontrollera att det du skriver och det du menar är samma sak!"

För även om jag skämtar lite i min Twitterkommentar, så är det alltså just i en neutrumform (t-ändelsen, återkommer till det i en annan språkpolisiär insats) av en adjektivform av ett dyk (substantiv) eller att dyka (verb) som man hamnar om man vill dra fram betydelsen i "dykligt". Ett ord som i all sin icke-existens förvisso är fantasieggande (exakt hur kan något som inte är ett dyk vara "som ett dyk"?), men ändå inte alls den betydelse som den som skrev var ute efter.

I språket är det inte location, location, location utan betydelse, betydelse, betydelse, för språkets själva essens är att förmedla en betydelse. En betydelse som helst inte ska gå förlorad på vägen.

tisdag 12 april 2011

Den rätte gånger två

foto: Montuno


Det blir mycket Låt den rätte komma in idag.

I morse läste jag en recension i DN av en uppsättning av densamma på Uppsala stadsteater, och inte långt senare fick jag tips om gymnasieprojektet Att besöka en roman; en hemsida som tar fasta i romanens beskrivning av Blackeberg, gjord av tre gymnasieelever i Stockholm. Bland annat med en virtuell vandringsguide för den som vill göra sin egen Låt den rätte komma in-vandring i Blackeberg.

Kring recensionen har jag framförallt två reflektioner.

Den första, att recensentens förhandsbekantskap med berättelsen tycks komma uteslutande från filmatiseringen. Det hon betraktar som onödiga tillägg, angående relationen mellan Eli och Håkan, och angående Elis könstillhörighet, finns nämligen i boken, men inte i filmen. Onödigt kan man tycka att det är ändå, det är en smaksak, men något tillägg som gjorts i adaptionen till teaterscenen är det alltså inte. För egen del tycker jag att det, i boken, är viktiga bidrag till den monsterbild som tecknas. Om det i pjäsen också fyller den funktionen ska jag låta vara osagt, eftersom jag inte sett den.

Den andra är att jag, återigen, undrar lite över den tvärsäkra karakteriseringen av berättelsens tema som barn, barndom, och barns vänskap. Den återkommer i de flesta recensioner av historien, så det är recensenten här allt annat än ensam om. För mig framstår det dock som en den vuxnes försök att värja sig mot det svarta, svåra och komplicerade i livet, genom att placera det entydigt i barndomen. För mig handlar nämligen boken om relationer, i stort. Mänskliga relationer. Inte vuxenrelationer, och inte heller barnrelationer. Mänskliga. Det handlar om människolivet som sådant. Och det är inte bara i barndomen som det inte alltid är vackert.

Det är ju också lite tveksamt om Eli, som levt i hundratals år, kan sägas vara ett barn, helt otvetydigt. Eller, för den delen, om Eli kan sägas vara vuxen, eller gammal, helt otvetydigt, med tanke på att h*n levt (i stort sett) som barn under sitt mycket långa liv. Eli är en vampyr. En barnvampyr, om man så vill, men inte bara och enbart ett barn. Som just vampyr belyser h*n däremot mycket i mänskligheten, däribland även barns utsatthet.

Om hemsidan/elevprojektet Att besöka en roman vill jag framförallt säga att jag imponeras av sammanvävningen mellan romanen och annan beskrivning, att låta citatet:

"Där trevåningshusen står nu, fanns förut bara skog. Man var utom räckhåll för det förflutnas mysterier; hade inte ens en kyrka. En ort med tio tusen invånare, utan kyrka. Det säger en del om platsens modernitet och rationalitet."

från romanens inledning illustrera avsnittet om Blackebergs historia, exempelvis. Därutöver, förstås, att jag imponeras av ambitionsnivån och kvaliteten. Ett utmärkt sätt att arbeta med skönlitteratur i projektform! Gå dit och läs och titta!

Benfeber

###

När jag läste Fever of the bone strax efter jul hade jag någon slags superduperinfluensa, eller liknande. Så pass att jag vaknade av feberfrossa vid flera tillfällen. Det är nog första gången jag som vuxen upplevt att feber fortsatt stiga ordentligt medan jag sover. Den brukar snarare sjunka då, eller möjligen, om man är riktigt sjuk, vara relativt oförändrad.

Jag kommenterade i alla fall redan då att boken ju hade en för tillfället oerhört passande titel. Vad ska man läsa när feberfrossa håller en vaken, om inte just Fever of the bone, liksom...

Nu var det mer än titeln som var bra med boken, och jag tyckte att den förtjänade att läsas om av mig i ofebrigt skick. Den blev därför det givna valet som tågbok när vi åkte till (och från) Stockholm härförleden, för att hälsa på nya brorsbarnet.

Ironin i att jag då blev sjuk (om än mindre), igen, och fick feber (om än inte lika hög), igen, är ju svårslagen. Nästan så att man vill skicka boken till något slags lab för analys, eller i alla fall sprittvätta den och vad man nu mer kan göra för att sterilisera en bok...

Fast sambandet mellan sjukorna är förstås småbarn, inte boken. Jag träffade syskonbarnen, varav i alla fall ett var riktigt hängig, över jul också. Och när vi var i Stockholm följde jag dessutom med systerdottern till hennes dagis.

Trots detta, och med eller utan feber, nu har jag i alla fall läst om den, och den här gången var jag åtminstone inte så sjuk att det påverkade min läsning. Att jag redan visste vem mördaren var, och mindes i alla fall på ett ungefär hur de hittade vederbörande, störde inte läsningen heller. Det är mycket mer än en "Whodunnit", och skrivhantverket runt själva gåtan och mördarjakten är också så skickligt gjort att det inte spelar någon avgörande roll att man redan vet svaret.

Huvudpersonerna, Tony Hill (konsulterande rättspsykiatriker, eller profilerare) och Carol Jordan (polis som chefar över ett specialteam inom Bradfields poliskår), känner säkert många igen från TV-serien "Wire in the blood".  Många med mig ser nog också skådespelarna Robson Green och Hermione Norris framför sig när de läser om Carol och Tony.

I Fever of the bone ställs Tonys och Carols nära, men otroligt komplicerade, relation inför ett vägskäl. Ett som så att säga byggs upp genom hela boken. Vilken väg den kommer att ta är en öppen fråga (och ett skäl att vilja kasta sig över nästa bok i serien) fortfarande när sista sidan är läst.

Ett annat tema är den om biologiskt släktskap och biologiska band. Det spelar egentligen ingen roll hur man ställer sig i den frågan, för bokens vridande och vändande på det blir intressant ändå.

Slutligen, när kopplingen mellan seriemördarens offer framkommer ser Paula* det lite tydligare än de övriga i teamet, och när de andra står oförstående fäller hon följande kommentar (vilken blir den enda ledtråd jag ger er...).

"It's obvious. At least, it is to a lesbian"

Jepp. För den som är antingen HBT-person eller bara lever lite utanför den snäva heterosexuella normen på annat sätt, är det, om inte uppenbart, så i alla fall inte alltför svårtytt. Själv hade jag sett kopplingen långt innan den var uttalad i boken. Och det till och med när jag läste med feberfrossa...

Men det gör faktiskt inget. Inte för mig i alla fall. Det är inte övertydligt på ett irriterande sätt. Det till och med bidrar till bokens kvaliteter (kryptiskt uttryckt, jag vet, men jag vill inte förstöra spänningen för er i onödan).

Kort och gott: Läs den!

Här är den alltså, Feberboken... 

-----
* Ja, i böckerna är Paula lesbisk. I TV-serien är det väl i alla fall inte något som är uttalat, tycker jag mig minnas.

måndag 11 april 2011

Uppsnappat

Tillbringade ett par timmar i fredags med att sitta på en pub överfull av människor som fastnat här på grund av att tågen inte gick vidare norrut härifrån. Och de söderifrån kommande tågen var också allt annat än i tid.

Jag själv hade inte åkt med något tåg, och skulle inte med något heller, men väntade på ett par personer som satt på ett.

Många människor. Flertalet sådana som inte planerat att hamna här överhuvudtaget. Många resväskor. Många dialekter.

I mängden uppsnappade jag en del kommentarer och brottstycken av samtal värda att notera. Dessa följer här nedan (dialekt inom parentes, eventuell kommentar efteråt).


"Jag trivs jättebra på mitt jobb! Men jag kan ju inte stanna där bara för det. Man kan ju inte bara hänga kvar någonstans för att man trivs, man måste ju vidare!" (småländska)

Det där är väl tidens melodi. Men är det inte ett ganska sorgligt sätt att tänka? Du måste alltid vidare till varje pris. Måste! Till nytt jobb, till en ny partner, till nya vänner också kanske. Om det så sker till priset av att du överger det jobb, den partner eller de vänner som faktiskt gör dig lycklig, i en allt mer andtruten, allt mer missnöjd och olycklig jakt framåt, framåt, vidare. För det handlar inte om din lycka. Det handlar inte ens om någon annans lycka. Det handlar bara om att du ständigt måste vara på väg någon annanstans. Måste! Måste! Det är din plikt! Din plikt mot...Ja, mot vad?

"Jag kan skriva en sång om vad som helst. Så gott som vad som helst." (östgötska)

Ja, säga vad man säga vill, men falsk blygsamhet har väl aldrig legat för östgötarna (detta sagt av en ex-östgöte).

"Var ska du åka?" (alla möjliga dialekter)

Många gånger, och på många dialekter, det var liksom det nya "Goddag"...

Och så en hel replikväxling värd att bevara, utan kommentar för övrigt.

"Ska du till Karlskrona? Men...dit borde det ju gå att ta båt."
"Åka båt från Eslöv???" [för er som är lika geografiskt förvirrade som jag: Eslöv ligger mitt i  landet]
"Nej, men från Landskrona tänker jag."
"Jo...man kan nog åka båt från Landskrona till Karlskrona. Om man åker via Polen. Men jag har inte mitt nationella ID-kort med mig"...
(skånska och östgötska)

Det är intressant det där tjuvlyssnandet. Men lite tröttande i längden. Så här nånstans slog jag igång iPoden och stoppade lurarna i öronen...

lördag 9 april 2011

Småpluttar och storpluttar

Tänk att den här lillplutten


gått och blivit en storplutt på 30 bast som blivit pappa till den här lillplutten



Tiden går, minsann...
Eller småspringer kanske snarare...
.....
fotografer:
foto 1: fotoautomat i Norrköping nån gång under första halvan av 1980-talet
foto 2: Anna, taget med mobilen

Det som göms i snö (eller på balkong)...


Den trasiga gamla resväskan som står på balkongen har vi fortfarande inte gjort oss av med, blir jag påmind om när jag ser den här bilden från förra året.

Trasig resväska med vilande katt i. foto: Reb Dutius

Om vi får som vi vill kommer den nog iväg till återvinningsstationen innan balkongsäsongen börjar på allvar i år. Men om Wasti (katten på bilden) får som hon vill blir den nog kvar ett tag till...

fredag 8 april 2011

Jag marscherar inte mer

Veckans fredagssång blir vad vi kan kalla en sångkedja.

Själva "huvudsången", den som kedjan tar sitt avstamp i, är I ain't marching anymore med och av Phil Ochs (1940-1976).



>




En folksångare, eller singer/songwriter vars liv fick ett tragiskt slut då han 35 år gammal (eller ung) begick självmord efter en längre tids kämpande med både bipolär sjukdom (manodepressivitet) och alkoholism, men innan dess hann han skriva och framföra en hel hög bra sånger, samt engagera sig i flera saker. Inte minst mot Vietnamkriget, och mot krig i allmänhet (vilket uttrycks bland annat i den här sången).

Själv upptäckte jag honom genom att jag hörde låten I dreamed I saw Phil Ochs last night med Billy Bragg.



>





Den som kan sina revolutionära klassiker hör förstås redan i titeln (eller om inte det, så åtminstone i själva låten) att det är en parafras på I dreamed I saw Joe Hill last night, också känd som The ballad of Joe Hill (här med Joan Baez, live på Woodstock 1969).



>




Vilket onekligen väckte min nyfikenhet på vem den här Phil Ochs var.

Och på den vägen är det, skulle man kunna säga.

I min Phil Ochs-samling idag ingår, bara för att forma kedjan till en cirkel, även en sång om Joe Hill av och med Phil Ochs. Här framförd i ett TV-inslag från hans Sverigebesök i Juli 1968.



>




Det som blir uppenbart i den här kedjan är kanske framförallt två saker. Det ena är att konceptet "en man, en röst, en gitarr" (för att låna en fras från en skivtitel av Afzelius, men "man" kan givetvis bytas ut mot "person") är ett säkert sätt att bli en av mina favoriter. Det andra är att jag fastnar för sånger där texten berättar en berättelse.

torsdag 7 april 2011

Lite internt

###

Jo, lite intern, känns den ändå, den där, tydligen eviga, diskussionen om vad det nya frikyrkosamfundet ska heta (som jag skrivit om tidigare här). Vilket kanske är lite ironiskt, med tanke på att i princip alla debattörer  i frågan säger sig tala för det utåtriktade och icke-interna.

Det är egentligen fullt logiskt att tidningen Dagens aprilskämt i år handlade just om namnfrågan i den nya kyrkan. För givetvis ska de välja ett aprilskämt som berör de egna frågorna, och, förutom de *riktigt* eviga frågorna (de som berör sex...), så har väl den här varit den mesta långköraren i Dagenspalterna det senaste året.

Nästan vilket namn som helst är bättre än det som lanserades tidigare, "Samfundskyrkan". Ett namnförslag som faktiskt fick mig att slänga en blick i kalendern för att se om det möjligen var första april... Sett ur det perspektivet kan både Equmeniakyrkan, och det som lanseras som alternativ, Förbundskyrkan, duga.

MEN till de som tror att Förbundskyrkan är ett mindre frikyrkointernt och mer utåtriktat (samt positivt klingande) namn än Equmeniakyrkan vill jag ändå rikta ett par påpekanden:

Det första, och viktigaste, är att uttrycket "förbund" är minst lika frikyrkointernt som "ekumenik". Möjligen kan folk i allmänhet, med hyfsad allmänbildning och lika hyfsat ordförråd, reda ut ungefär vad det ska betyda. Men det är inte ett ord som används utanför frikyrkan i någon större utsträckning.

Jodå, säger ni nu, det betecknar ju inte bara relationen mellan Gud och människa, utan även den äktenskapliga relationen, och den är ju mer allmängiltig än det som har med Gud att göra. Ja, absolut, i vissa kretsar är ordet förbund mycket återkommande just i vigseltal och i tal om äktenskap. Kan ni gissa i vilka kretsar? Just, precis, i frikyrkan...Möjligen talar prästen om "förbund" vid de högtidliga kyrkobröllopen i svenska kyrkan också, men tro inte att gemene kyrk-ovane man i bänken på det där kyrkbröllopet upplever det ordet som ett naturligt och invant sätt att prata om samma sak.

Det andra är att klangen i ordet knappast är positiv för de där människorna utan (fri)kyrkovana som namnväljarna så gärna vill tilltala. Det signalerar dels någon form av bundenhet (rent språkligt härleds det ju ur att "binda" sig till något, ett ursprung som syns även för den icke språkligt bevandrade). Dels ser ordet vid en snabb blick ut som Förbudskyrkan (jag erkänner att till och med jag, som är hyfsat frikyrkovan, även om jag är ovan just vid ordet förbundskyrkan, gjort den felläsningen flera gånger).

Bundenhet och förbud alltså, precis de där sakerna som många redan förknippar frikyrkligheten med, men som den inte gärna vill förknippas med. Särskilt positivt är det inte heller.

Sådär. Med detta sagt kan jag lugnt låta er välja namn själva. Min enda önskan (förutom det jag uttryckte i den tidigare posten, om att namnet ska betyda någonting, något överhuvudtaget) är att ni inte gör valet på felaktiga premisser. Vilket jag härmed har förhindrat.

onsdag 6 april 2011

Lite låg aktivitet här

Bild från filmen Outbreak


Ungefär som på ovanstående bild borde jag, om tidigare erfarenheter lärt mig någonting, vara klädd när jag går in på ett dagis, vilket jag gjorde i fredags (systerdottern ville visa sitt dagis när vi hälsade på, när vi kom dit och jag frågade vad hon ville visa sa hon "Bara titta överallt!"...).

Men nu var jag alltså inte det. Och har därför en ordentlig dagisbarnsförkylning nu... Därav den något låga aktiviteten här idag. Förhoppningsvis ska jag piggna till tills i morgon.



Närbild av s.k. dagisbarnsvirus 
[bilden är ett montage...]

tisdag 5 april 2011

Skärpning länsstyrelsen i Blekinge!

###

Den 75-årige mannen hade bott och levt med sin sambo sedan han var 35, det vill säga i 40 år, när hon avled. Ändå anser inte länsstyrelsen att hon kan räknas in i kategorin "annan närstående person" och nekar därför att låta begrava henne i mannens familjegrav. Detta trots att det inte bara är mannens egen önskan, utan en önskan som delas av övriga familjen.

Flera kommentarer jag sett är inne på att detta knappast kan vara Länsstyrelsens bord överhuvudtaget. Nu är det förvisso det, rent formellt, men kanske borde systemet göras om så att byråkraterna och pappersvändarna kallas in först när, och om, det uppstår en tvist mellan anhöriga som måste avgöras. Och tills dess att den ändringen genomförs borde Länsstyrelsen ha anständighet och förnuft nog att låta ärenden där ingen tvist föreligger vara rena formsaker, och låta de som äger gravrättigheterna avgöra själva vilka som är deras närstående.

Ser man saken ur ett mer krasst perspektiv kan det knappast heller räknas som vettig användning av våra skattepengar att betala folk för att utan grund försvåra för sörjande. Om de anställda på våra länsstyrelser inte har mer angelägna arbetsuppgifter än så är det kanske dags att skala ner de myndigheterna något.


Kort och gott: Här krävs i första hand en lagändring, men i brist på det, en skärpning!

Se även nyheten hos:
Dagen
SVT
Sveriges Radio
och
Sydöstran

Kaffe och bullar...

###

Om inte kaffe och bullar muntrar upp så kanske en äkta, bitsk, sarkasm av och med Tage Danielsson från 1966 kan göra det. Från revyn Lådan, titel "Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar."

Text:

"Jämt det står i pressen 
krig och nöd på varje rad. 
Våld och förtryck det gör mig ledsen,
men kaffe och bullar gör mig glad.

Blir det särskilt äckligt 
och beter sig folk som svin.
Då vill jag deppa så förskräckligt, 
så då får det bli en mazarin.
Den som inte önskar ramla
i förtvivlans lömska fällor
måste alltid träget samla
på livets små, små glädjekällor.
Våldtäkt och tortyr, ack
sådant händer varje dag.
Tanken på detta gör mig syrak
men kaffe och bullar gör mig glad.

Blir en männska gripen,
fast hon varit god och snäll,
då är det jag som tar till lipen,
Då hjälper det med en karamell.

Bilder av polisen
som beter sig grymt och rått
sånt för mig riktigt under isen.
Då köper jag mig en påse gott.

Allt som verkar rent förbannat
och som väger tungt på vågen,
får man väga upp mot annat
som gör en riktigt glad i hågen.

Pest och översvämning
tycker inte jag är bra.
Sådant skapar viss förstämning
men kaffe och bullar gör mig glad."


>

"Visst gör det ont när knoppar brister...

... 

...varför skulle annars våren tveka." skrev Karin Boye redan på 1930-talet (ingår i diktsamlingen För trädets skull, som publicerades 1935).

Jag antar att hon inte hade blivit särskilt förvånad över den studie som publicerades i Proceedings of the National Academy of Sciences nyligen, som visade att hjärnan inte gör någon åtskillnad på fysisk och själslig smärta. Samma områden aktiveras.

Jag blev i varje fall inte särskilt chockerad av det konstaterandet...

måndag 4 april 2011

En vårpromenad


Jag tog en liten vårpromenad med kameran. Visst ser ni också att det finns lite nytt grönt där bland allt det bruna i bilden ovan?


Vårt lokala UFO...Vattentornet, alltså. När ovandelen av det "svävar" upplyst över trädtopparna på kvällar och nätter ser det faktiskt ut som ett rymdskepp som står stilla i luften där. Men här ser man förstås att det har en förbindelse med jorden. Och att himlen är vårligt blå.


Knoppar!


Det grönskar i planteringen vid stationen också.