måndag 24 december 2012

God jul!

porslinstomte och värmeljus. foto: Reb Dutius

Så har det då blivit jul. Det ser man inte minst på att Sten 
(prydnadstomten på mina foton här heter så) har kommit fram.

Han har en lite speciell historia. Det var nämligen så
att jag skulle skriva uppsats över julledigheten (eller
"ledigheten" får man väl skriva det när det är universitetet
det gäller, för där tar ju inte höstterminen slut förrän i
januari, och det första som händer efter alla helgdagar 
brukar vara att man tentar eller har inlämning av någon
uppgift). Och min handledare var ingen mindre än

Men även när man skriver uppsats så måste man ju handla,
och på Domus i Lund fick jag och Anna syn på denna
tomte bland julsakerna, och sa på en gång:

"Det är ju Sten!"

(Anna läste på samma institution och var minst lika bekant
med Sten Högnäs som jag).

Han/den ÄR verkligen Sten. Det är otroligt vilken likhet det
är. Skillnaden är väl främst att Sten sällan undervisade 
iförd tomtedräkt...

Tomten, a.k.a. Sten, fick förstås följa med hem. Och fick
den första julen i vårt hem stå ovanpå datorn, som ett
slags juligt dåligt uppsatssamvete. Eller som påminnelse,
vilket man vill.

Sten har han hetat sedan dess, och är tillsammans med
adventsljusstaken helt obligatoriskt julpynt i vårt inte
överdrivet julpyntade hem.

När Sten is in da house, så vet man att det är jul,
helt enkelt.

Och när Sten nu också är på bloggen kan det ju bara betyda 
att det är jul även här. Vill därför passa på att önska mina
läsare 

EN RIKTIGT GOD JUL!!!




tisdag 18 december 2012

Bilder

Det har på senare tid blivit så att jag snarare lagt upp foton på Twitter än här på bloggen. Vet egentligen inte varför. Dessutom fungerar inte Twitter-widgeten längre, så mitt twitterflöde syns inte längre här. Det vet jag ännu mindre varför. Har prövat att ta bort och ominstallera den utan resultat.

Tänkte hursomhelst bättra mig lite på fotobloggsfronten och publicera några av de senaste här. Som vanligt kan man se fotona i större format genom att klicka på dem.

katt på element. foto: Reb Dutius

Såhär års trivs katterna bäst på, eller i omedelbar närhet av, elementen... Svårt att inte förstå dem, med tanke på att det egentligen bara är där det är ordentligt varmt på vintern (om jag säger att det händer att jag använder fingervantar, sådana som ändå lämnar fingertopparna bara, när jag skriver på datorn längre stunder, och att liggande i soffan, som står längs en yttervägg, kräver filt/täcke, eller åtminstone en extra tröja, så förstår ni ungefär vad jag menar med det...). Trogna läsare av bloggen vet att jag brukar klaga på den intolerabla hettan andra halvan av året... 

Vår lägenhet är stekhet på sommaren och iskall på vintern, men däremellan hyfsat vältempererad, helt enkelt... 

Av någon anledning älskar vi den trots temperaturväxlingarna.


iskristaller på ruta. foto: Reb Dutius

Fotot ovan föreställer isformationer på rutan till vår inglasade balkong. När naturen bjuder på sådana konstinstallationer måste man faktiskt ta fram kameran... Tror det vinner på att tittas på i stort format, förresten.



bokryggar i bokhylla, med en bok utdragen. Et kattens mord. foto: Reb Dutius

I morse hade katterna dragit ut just den här boken på just det här sättet. I kid you not! Det är katternas verk, jag har bara dokumenterat det. Frågan är bara om det är lästips eller mordhot.... 

fredag 7 december 2012

Halloween II


Min inställning till Halloweenfirande kan sammanfattas med att jag å ena sidan tycker att den som vill fira Halloween kan och bör göra det. Men att jag å andra sidan, för egen del, störs gravt av det ahistoriska och okunniga i att framställa det som en tradition med lång historia i Sverige. Det är en tradition med lång historia i de delar av världen där de folk som vi benämner kelter bodde och levde (och också indirekt i de delar av världen där en stor del av befolkningen har rötter i den keltiska delen av Europa, läs Nordamerika). Men dit hör inte Sverige. 

Jag störs också av den, till det ovan nämnda relaterade, okunnigheten i att inte kunna skilja på Halloween, å ena sidan, och Alla Helgons dag och/eller Allhelgona, å den andra. 

Allhelgona och Alla Helgons Dag är mycket riktigt två helgdagar med samma ursprung, fast de infaller inte nödvändigtvis samma dag (Allhelgonadagen infaller alltid 1 november, medan den svenska högtiden Alla helgons dag är en rörlig helgdag som infaller lördagen mellan 31 oktober och 6 november). 

Halloween däremot är en annan tradition, med, för övrigt, också i regel ett annat datum (Halloween infaller alltid den 31 oktober, kan alltså ibland, var sjunde år, råka sammanfalla med Alla helgons dag, men däremot ALDRIG med Allhelgonadagen).

Klarar man att hålla isär detta, och exempelvis INTE önskar "Trevlig Halloween!" på Allhelgonadagen..., så kan man för mitt vidkommande gärna få fira Halloween om och på det sätt man önskar. Om man INTE klarar att hålla isär det... kan det i och för sig kvitta lika om man firar Halloween eller ej, man är lika gravt okunnig likförbannat.

Att det i Sverige är en högtid som är helt och hållet skapad av kommersiella krafter gör den inte heller intressantare för mig att fira i svensk kontext (i sällskap med exv. nordamerikanska vänner blir det naturligtvis en annan sak!). Visst. Vi lever i ett genomkommersialiserat samhälle och det finns nog ingen aspekt av våra liv som inte är kommersialiserad på olika sätt. Dit hör även högtiderna. Julen är ju till exempel direkt sönderkommersialiserad. Men skillnaden är, i mina ögon, att julen hade en historia hos oss INNAN den blev kommersialiserad, medan Halloween inte hade det.

Det jag däremot inte alls har ett problem med i Halloweenfirandet är att det handlar om mörka, otäcka saker. Jag tror att människan behöver sätt att förhålla sig till det otäcka och farliga (och jag räknar inte att "blunda jättehårt och vägra låtsas om det svåra" som ett sätt att förhålla sig, det är raka motsatsen, ett icke-förhållningssätt). "Hur" kan vara av mindre betydelse. Halloweenfirande kan vara ett sätt. All möjlig form av kultur – film, böcker, teater, musik, whathaveyou – är andra sätt (och Halloween kan ju delvis räknas in där, om man så vill). Att leka, klä ut sig, låtsas och fantisera är också precis de sätt vi som människor har för att lära oss hantera verkligheten (och här kan ju klassiskt Halloweenfirande definitivt räknas in).


Därför blir jag lite bekymrad när kyrkor ersätter firande av Halloween med ljusa "änglapartyn". Det blir för mig ett uttryck för den där beröringsskräcken inför allt svårt som vi har diskuterat här på bloggen tidigare, och som ju frikyrkan har LIITE för mycket av.

Måste man låta barnen fira Halloween? Absolut inte. 


Måste man låta, och lära, barnen förhålla sig även till det som inte är ljust och vackert? Fullständigt tveklöst!! Att inte göra det, och att, vad värre är, direkt förhindra dem att få förhålla sig till sådant genom att exempelvis slussa dem till "ljusa änglapartyn" när deras kompisar leker med monster och dräper drakar, blir för mig direkt själslig misshandel av barn. Faktiskt. 

onsdag 14 november 2012

Mitt prat i helgen

Jag hade förmånen att få prata på #piratkyrkan i helgen, om judiska perspektiv på evangelieberättelserna om Jesus. Ungefär. Titeln var: "Jesus som judisk rabbi".

Och egentligen hade jag tänkt dela upp textversionen av pratet i lämpliga delar och lägga upp som bloggposter här.

Men eftersom jag är förkyld sen redan strax före helgen, alternativt lat (välj själva...), och eftersom det dessutom filmades och lades ut på nätet via Bambuser, så gör jag det lätt för mig och ger er länken till bambuservideon istället.

Den finns här.


PS. Ja, sedan tidigare utlovad halloweenbloggpost kommer också. Nån gång i framtiden... Håll utkik!

fredag 2 november 2012

Sveriges första retrobibliotek!

Ni har väl inte missat att Huddinge fått Sveriges första retrobibliotek? Alltså ett bibliotek där äldre tidsepoker fått sina egna rum, inredda tidstypiskt och där böckerna står tillsammans med andra böcker som tillkommit under samma period. Inredningen i de olika rummen har tagits fram i samarbete med en scenograf.

Förutom att vara en kul idé som ligger i tiden är det också ett sätt att visualisera bitar av idéhistorien. Så här såg den miljö ut, som gav upphov till just dessa ideer och fantasivärldar. Och så här tänkte och skrev andra vid samma tid. Som pedagogiskt grepp oerhört spännande!

Även om, om man nu ska se det som idéhistorisk pedagogik, det kanske vore ett bättre iscensättande att sätta, t.ex. 60-talets böcker i 50-talsrummet, etc. För idéer har ju ofta minst lika mycket att göra med tiden omedelbart innan de såg dagens ljus, som med den miljö där de först presenterades.

Men...å andra sidan...de hänger ihop med den tid som släpper fram dem också. Så helt fel är det inte.

Kanske är det egentligen, ur idéhistoriskt pedagogisk synvinkel, så att det är den tydliga indelningen i olika rum* som är problemet. I verkligheten sitter tidsepoker ihop mycket mer, och flyter in i varandra rent av (fast det senare KAN vara svårt att tydliggöra rumsligt, om man samtidigt vill visa på vad som skiljer epokerna åt).

Hursomhelst. Jättekul och – som synes – tankeväckande idé! Ser fram emot att få tillfälle att besöka det någon gång.




*Om det nu ÄR så strikt indelat i olika rum, och det inte bara är som det beskrivs. Jag har ännu inte haft möjlighet att se retrobiblioteket med egna ögon.

tisdag 23 oktober 2012

VARNING FÖR SKÅNETRAFIKENS NÄTLADDNING!

[Till nytillkomna läsare: Vänligen observera att inlägget är fyra år gammalt. Nätladdningen kan ha börjar fungera sen dess. Man vet ju aldrig, under kan ju ske osv...]

I går morse vid sjutiden, när jag ändå betalade räkningar på nätet, så passade jag på att ladda vårt resekort (jojo) med 1200 kronor på Mina Sidor på Skånetrafiken. Det står visserligen där att det tar 24 timmar innan laddningen "finns" (i bekräftelsemailet, som jag fick kl. 07:39, står det däremot UPP TILL tjugofyra timmar, vilket på de flesta varianter av svenska som jag känner till, inklusive skånska faktiskt, betyder att det tar MAXIMALT 24 timmar). Men jag tänkte att:

"Det är lugnt. Jag behöver inte använda kortet förrän i morgon, och då inte före klockan 07."

Idag på morgonen, klockan 8:53 (det vill säga gott och väl 25, that is: TJUGOFEM, timmar efter att Skånetrafiken själva noterat och meddelat att de tagit emot de pengar som det skulle ta dem upp till 24 timmar att faktiskt registrera i systemet), fanns inte tillräckligt för biljett (det fanns, för att vara exakt, 9.50, det vill säga de pengar som fanns där redan innan jag laddade igår...).

Ej heller klockan 9:30 fanns pengarna, då fick jag dock ge mig och ladda kontant med 200 kronor, vilket, som de som är bekanta med Skånetrafiken redan vet, är minimibeloppet (för att belöna ett företag med extra hundralappar för uppvisad fullständig inkompetens känns ju alltid lika bra...).

Fortfarande klockan 9:43, när jag använde kortet på en av Skånetrafikens bussar, saknades de 1200 kronorna (och nu snackar vi ju alltså drygt 26, that is: TJUGOSEX, timmar).

Idag klockan 10:52 (nu har vi med råge passerat 27, that is: TJUGOSJU, timmar) loggade jag in på Mina Sidor för att dels kolla om laddningen registrerats, och dels försöka få kontakt med kundtjänst (jo, jag vet, varför inte skriva brev till tomten också när jag ändå är igång...).

Ironin i att det saldo mitt jojokort då fortfarande har på nätet är 9.50 är fullständigt obetalbar...(alltså de, efter biljettköp något minimerade 200 kronorna som laddades på, som jag har papperskvitto på och som bevisligen fanns där när jag sedan använde kortet på bussen, och nog fortfarande faktiskt finns på själva kortet, finns inte –heller – registrerade i Skånetrafikens nätversion av sitt system).

Kort och gott: Skånetrafikens ute i verkligheten, afk, faktiskt existerande system, och deras nätbunda dito, är två helt skilda världar som för närvarande inte har minsta lilla mätbara kontakt med varandra. Det där med att de har en viss, långsam, kontakt som innebär att meddelande om saldoförändringar öveförs med 24 timmars fördröjning är ren och skär bullshit. Kommunikationen mellan dem är inte långsam, den är död.

Med andra ord:
Om du känner att ekonomisk hjälp till Skånetrafiken är ett behjärtansvärt ändamål som du gärna skänker pengar till, så, by all means, använd laddningstjänsten på nätet. Men om du känner att dina resepengar är pengar som du hellre använder till att resa för, så använd automater och fysiskt existerande kundcenter.

Om man, som jag, bor på 25-30* minuters gångväg (det får ju bli gångväg, eftersom laddning på bussen numera är omöjlig/otillåten...) från närmsta laddningsautomat så hade det ju underlättat om nättjänsten för laddning hade fungerat. Till och med om den hade haft en fördröjning på (faktiska!) 24 timmar. Men när verkligheten är att Skånetrafiken sitter på pengarna i obestämd tid så är det alltså öht inte ett alternativ.

VARNING HÄRMED UTFÄRDAD!
---------

* Ang. tidsuppgiften 25-30 minuter: Jag har halvsprungit sträckan på 20 minuter, men med rask gångtakt tar det iaf 25, och en dag med mycket knäont blir tiden snarare minst 30 minuter.

måndag 22 oktober 2012

Grönsaker?


Det här brukade vara grönsaksdisken i affären här. Känns som den har bytt inriktning litegrann... Eller?

onsdag 17 oktober 2012

When you put it like that...

Jag var på Naturhistoriska Riksmuseet med 4-åriga systerdottern Pixie i fredags.

Eller, 4-årig och 4-årig, när jag sa i biljettkassan att vi var en vuxen och en 4-åring så rättade hon mig eftertryckligt.

"Hallå! Vad säger du nu? Jag är faktiskt fyra och ett halvt"

Så, OK. 4,5-åriga systerdottern.

Hursomhelst så kom vi till kvastfeningen, och jag översatte informationen på lappen bredvid, om att den väckt viss sensation när det hittades ett levande exemplar för sådär 75-80 år sen (minns inte exakt årtal), till nån slags fyraåringska (eller fyraochetthalvtåringska):

"När de hittade den här för 75 år sen så blev de jätteglada! För de trodde att den dog ut samtidigt som dinosaurierna. Åh vad häftigt! En LEVANDE, sa de då."

Pixie: "Ja. Och sen dödade de den."

Eh. Well. When you put it like that.... ;-)

PS. Uppdaterat 121018. Jag VET att jag inte särskrev biljettkassan. Det finns det ingen som helst anledning till att jag skulle ha gjort (det var inte så att jag först, exempelvis, skrev "köpa biljett" och sedan ändrade till "i biljettkassan", en sån ändring under skrivandet som kan leda till ofrivillig särskrivning om man är för snabb). Med andra ord: Blogger! I am looking at YOU!! Sluta tramsa genast eller jag byter till Wordpress!

Nu är det i varje fall rättat. Förhoppningsvis. Om inte den allsmäktiga bloggerrättstavningen (eller bloggerfelstavningen, som det oftare är) får för sig att gripa in igen. Om det finns en sak jag ogillar mer än rättstavningsprogram, så är det rättstavningsprogram som ändrar i min text på eget bevåg. Det finns en anledning till att jag vägrar att skriva i Word, om vi säger så....


torsdag 4 oktober 2012

Palme

1969 intervjuades Olof Palme av den brittiske talkshowstjärnan David Frost, ett klipp från den intervjun visas i inledningen till filmen Palme. Ett högst välvalt klipp som inledning på en film som ska handla om vem människan Palme var.

David Frost frågar: "Hur skulle du vilja bli ihågkommen? Vad ska det stå i din dödsruna?"

Som tittare får vi också se och höra Palmes svar:

"Det har jag faktiskt aldrig tänkt på. Och jag hoppas att jag aldrig kommer att göra det heller. För i det ögonblick en människa börjar fundera på sitt eftermäle blir hon rädd, vågar inte göra saker och förlorar sin vitalitet. När vi lever här på jorden, är dömda att leva på denna jord, så ska vi försöka göra livet så anständigt som möjligt. Det är utgångspunkten i min politiska ideologi. Det är vad politiken handlar om."

Därefter rullar alltså det som skulle kunna kallas en filmversion av dödsruna över Olof Palme igång.

Har jag någon invändning så är det att den dödsrunan står och stampar i scener kring mordet på Olof Palme alldeles för länge i början. Där slutar berättelsen om människan Olof Palme förvisso, men den börjar inte där. Och dödsrunan, eller filmen, borde inte heller göra det. Det hade varit fullt tillräckligt med klippet ur David Frosts intervju som inledning.

Jag vet heller inte om jag håller med de som påstår att filmen visar en Palme som vi aldrig sett förut. Med undantag för några privata familjebilder så är ju filmmaterialet där Palme förekommer inte nytt (nyfilmade är däremot klippen där människor som kände Olof Palme berättar om honom).

Vad filmen däremot lyckas med, nästan spöklikt väl, är att göra Olof Palme levande igen. Nästan bokstavligen. Jag såg hela filmen med samma känsla som när man läser om en bok med ett hemskt slut, och mot allt förnuft nånstans ändå hoppas att den ska sluta annorlunda andra gången. Och, faktiskt, med en känsla av att Palme efter filmens slut skulle kliva fram framför filmduken och berätta att han faktiskt överlevde skotten på Sveavägen. Eller att det var som med mordet på Bobby i Dallas, bara en väldigt långdragen dröm. En vi alla drömde. Jag misstänker dessutom att jag inte hade blivit förvånad.

Men nu slutade det alltså inte så. Utan denna berättelse om Palmes liv slutade precis där den alltid slutat.  På samma sätt som varje gång vi läst boken. Eller sett filmen...

... Men vem vet. Om vi ser om filmen en gång till så kanske den slutar annorlunda.

PS. Intervjun med Palme som David Frost gjorde kan man se i sin helhet på SVTs hemsida


fredag 21 september 2012

Ett farväl

Favoritpuben B2 stängde för gott förra helgen. Vi var förstås där och tog farväl. Dock inte sista kvällen, med andra ord missade vi när bandet spelade sista sången i B2s historia, nämligen Får man ta B2 med sig in i himlen? (en lätt modifierad version av Hasse Anderssons änglahund).

Tur då att youtube finns.

Som ett sista farväl till B2 spelas här på bloggen idag sista sången på B2. Det får vara veckans fredagssång.

måndag 17 september 2012

Sommarimpressionism

Pixie (då tre år) lånade kameran förra sommaren, och fick till riktigt häftiga effekter genom att röra kameran snabbt när hon tog kort. Det blir liksom impressionism i fotovariant. Jag hittade ännu en sån impressionistisk bild på ett gammalt minneskort häromdagen. Jag tycker det ser ut som ett foto av sommaren helt enkelt, så titeln får bli :

Sommarimpressionism

sandalklädd fot i gräs. foto: Pixie S.

onsdag 12 september 2012

En liknelse...

..ang kyrkan och hbt.

I diskussionen om en präst som kommit ut som transvestit, såg jag nyligen någon lyfta "problemet" att somliga människor känner sig så starkt obehagligt berörda av blotta vetskapen att prästen ibland bär kvinnokläder, även om han i predikstolen inte gör det*, att de inte kan förmå sig att gå till kyrkan. Och även enstaka egentligen vettiga människor tyckte att det inte kunde bortses ifrån i bedömningen av om det var rätt eller fel av honom att komma ut.

Med anledning av det tänkte jag följande:

Anta att jag kände ett starkt obehag inför rödhåriga människor. Anta vidare att det råkade jobba en rödhårig präst i "min" kyrka, som dock av hänsyn färgat håret för att dölja så mycket som möjligt av det. I början av sin prästkarriär färgade han även ögonbrynen, för att inte genom dem avslöja sin rödhårighet. Men så småningom har han kommit att inse att de röda ögonbrynen faktiskt ändå är osynliga för den som sitter i bänkarna när han står i predikstolen, på grund av skuggor och avstånd. Han avstår därför från att färga ögonbrynen, även om det innebär att den som möter honom på stan inser att han är rödhårig. Han tänker att huvudsaken är att han inte "skyltar" med sitt röda hår i predikstolen.

Anta vidare att jag därigenom har fått reda på hans rödhårighet, och att bara vetskapen om den gör att jag inte går till kyrkan om han predikar, eftersom blotta vetskapen om att han egentligen är rödhårig, även om jag inte kan se det just då, är mer än jag klarar av.

Skulle ni anse att det vore kärlekslöst av den rödhåriga prästen att gå upp i predikstolen (om än med färgat hår), eller skulle ni anse att det var jag som hade ett problem jag behövde jobba med?

När man byter ut homo, bi eller trans mot "rödhårig" så syns det väldigt tydligt hur orimligt kravet på att de ska gömma sig för att inte uppröra de som är "känsliga" blir. Men utan det utbytet av ord så kan även fullt vettiga människor bli lite osäkra och börja tänka att man ju ändå måste ta hänsyn, och de här människorna mår ju faktiskt så dåligt av att veta att prästen inte är en 100% heterosexuell cisperson** att de inte ens klarar att gå till kyrkan.

Problemet är, oavsett om vi pratar om rödhårsfobi eller om hbt-fobi, så är den hänsyn som innebär att lämna den som är rädd och känner obehag kvar i rädslan, till och med uppmuntra deras rädsla, det enda sant kärlekslösa sättet att behandla dessa människor. Budskapet till rödhårsfobikern, om man säger att rödhåriga för dennes skull måste hållas gömda, blir ju

"Du har alldeles rätt! Rödhåriga är jätte-jätte-farliga, och jätte-jätte-äckliga! Så klamra dig för all del kvar i de känslorna för allt vad du är värd! Fortsätt vara rädd! Fortsätt bli illamående vid tanken på rött hår!"

Kärleksfullt?

----

* Det kan ju iofs diskuteras om en präst i svenska kyrkan, som är klädd i korrekt liturgisk dräkt, bär manskläder eller kvinnokläder eller ingetdera. Jag vet iaf att när min lillebror, då 2-3 år, första gången såg en präst klädd så (på vår storasysters konfirmation), så tolkade han den manliga prästen som "en tant i nattlinne". Just sayin...

**cisperson= icke-transperson. Av latinets "cis" som betyder ung. på samma sida (jmf. med latinets "trans", som ungefär att gå över till andra sidan [av ngt]).

måndag 10 september 2012

Dagens bild: Spårvagnsfobi

Den här bilden tog jag i höstas, i Göteborg. Tyckte att det måste vara den ultimata skräckskylten för någon med den spårvagnsfobi som min Anna har ;-)

Hennes kommentar var iofs att det är alltid spårvagnar från alla j-a håll samtidigt, skyltat eller inte, det är det som är problemet...

Varningsskylt med texten: "Se upp! Spårvagnar från båda håll." foto: Reb Dutius

lördag 8 september 2012

Show me your gameshow...

...and I will show you who you are.

Låg häromkvällen och tänkte på TV-program, och fick en obehaglig insikt.

Att äldre tiders tävlingsprogram (tänk 10.000-kronorsfrågan) handlade om kunskap, medan moderna tävlingsprogram (tänk Robinson och alla dokusåpor som följt i dess spår) handlar om att vara bäst på att intrigera och rösta ut varandra, är inte bara en fråga om smak när det gäller underhållning. Det säger något om vårt samhälle och om vad som värderas högst i samhället vid olika tider.

I just det här fallet säger det något tämligen obehagligt. Vi har gått från att vara ett samhälle som värderar kunskap (förvisso viss kunskap högre än annan osv, men ändå) till att bli ett samhälle som värderar förmågan att sparka neråt och slicka uppåt högst av allt.

Visa mig era tävlingsprogram, och jag ska säga er vilka ni är, helt enkelt.

onsdag 5 september 2012

Dagens bild

Jag har äntligen (duh!) kommit på att jag kan lägga copyrightinformationen för mina foton själva bilden när jag lägger upp dem på webben. Utan att det ens behöver förfula. Så det kommer jag hädanefter att göra... Som jag gjort på dagens bild alltså:

växter upplysta av strålkastare, ljusinstallation från "Eslöv lyser" 2011. foto: Reb Dutius

...som för övrigt är tagen på ljusfesten Eslöv lyser i november 2011.

måndag 3 september 2012

Vad jag läser just nu (och ni också borde)

Följande citat får ge ett litet (förhoppningsvis intresseväckande) smakprov på boken jag läser nu:

"Fundamentalists never can just disagree. The person they fall out with is not only on the wrong side of an issue, they are on the wrong side of God"(s. 30)

Boken heter alltså Crazy for God; how I grew up as one of the elect, helped found the religious right, and lived to take all (or almost all) of it back. Och titeln säger det mesta om vad det är. En självbiografi av Frank Schaeffer, sonen till en av (eller två av) de mest inflytelserika ledarna i amerikansk kristen höger, som växte upp och blev författare och screenwriter i Hollywood. Den bjuder på många insikter i såväl fundamentalism, som det speciella i att vara missionärsbarn (Franks barndom tillbringades i Schweiz): Det där att vara medborgare i (och anses ha ett självklart band till) ett annat land än det där man faktiskt växt upp.

Och om det inledande citatet inte räckte som intresseväckare kommer här ett till, från de allra första raderna av prologen:

"You can be the world's biggest hypocrite and still feel good about yourself. You can believe and wish you didn't. You can lose your faith and still pretend, because there are bills to be paid, because you are booked up for a year, because this is what you do" (s. 1) 

Läs mer om boken på Schaeffers egen hemsida

lördag 1 september 2012

Språkpolisens öde: Att förklara destination

Hörde nyligen någon prata om att han ville köpa biljett "från en destination till en annan", och insåg förstås genast att en språkpolisiär insats här på bloggen var av nöden, för att förhindra förvirringen att sprida sig.

Kortfattat uttryckt: Du kan aldrig vara på väg från en destination, du är alltid och enbart på väg till en destination.

Och varför det nu då? Jo, helt enkelt för att destination betyder slutmål, eller på äldre svenska "bestämmelse" (jmf. bestämmelseort). Det kommer av latinets destinatio med just precis den betydelsen. Är, kan man säga, bara helt enkelt en försvenskning av stavning och uttal av latinets destinatio.

Svårare än så är det alltså inte.

Men, för den som inte vill tänka på latin för att förstå betydelsen av detta ord erbjuder jag ett alternativ: Tänk "destiny" (engelska för öde). Vad destiny är vet de flesta, likaså att det är något man rör sig i riktning mot, och kanske når fram till, men aldrig rör sig från (ty OM du rör dig bort från det som tidigare var ditt "destiny", eller öde, innebär det bara att det inte längre är ditt öde, eller "destiny"). Och engelskans destiny har alltså samma latinska rot som svenskans destination.

Och därmed har jag nått fram till det som var språkpolisens öde, eller destination, för dagen: Att förklara destination.

onsdag 29 augusti 2012

Tvättstugekompis

Obs! Spindelvarning!

I vår tvättstuga har vi gott om såna här. Jag störs inte så mycket faktiskt, tycker de är ganska coola. Och definitivt bättre än mygghorderna som också bor där vissa tider på året...
spindel på ruta. foto: Reb Dutius


spindel på ruta. foto: Reb Dutius

måndag 27 augusti 2012

Mjuka män

Kommer ni ihåg det där jag skrivit om mjuka män inom frikyrkan? Annars finns det här:

Olik andra män
Inte som andra män (del II)
Litteraturen, Kristus, mannen och hans mottyp
Lite gulligt är det...

Lite samma sak har Tomas Andersson Wij fått syn på, och nämner i sitt sommarprat från år 2000.

Men det är långt ifrån enda skälet till att ni ska lyssna till det om ni inte redan gjort det. Intressanta musikval och klarsynta spaningar i skärningspunkten mellan populärmusik och frikyrklighet, väl värda lyssnande för alla som intresserar sig för någotdera, är snarare skälet. Och ni hittar programmet i oförkortat format (alltså med musik) här

lördag 25 augusti 2012

Ber om ursäkt...

Det där att det inbäddade klippet från SVT Play går igång automatiskt så fort man går in här på sidan ÄR irriterande. Jag störs själv av dylikt. Såväl på andra sajter som när det alltså sker här på bloggen.

Tyvärr vet jag inte hur jag ska förhindra det, annat än genom att helt enkelt ta bort klippet vilket jag inte vill, så det får fortgå.

Men ett tröstens ord är det kanske att det lär försvinna när det inlägget inte längre ligger på förstasidan här... Klen tröst, jag vet, men det är vad jag har att erbjuda.

PS. Det här inlägget skriver jag i Bloggers nya inläggsredigerare. En annan sak här på bloggen som jag inte är överförtjust i och därför har undvikit... Men det känns som det är dags att ta tjuren vid hornen i det avseendet. Och hoppas på det bästa... Wish me luck!

måndag 20 augusti 2012

Hur många gånger har vi kvar?

"Men, jag har väl många gånger kvar, mamma?"sa 4-åriga systerdottern P. Frågan orsakades av att hennes mamma kommenterat att hon sovit över hemma hos oss flera gånger redan.

Vi visste inte riktigt vad hon menade, men hennes mamma förtydligade: "Hon har fått för sig att man bara har ett visst antal gånger av allting, och att man kan göra slut på de gångerna."

Då förstod vi plötsligt hennes, för oss, lite kryptiska fråga efter att hon ätit upp sin lunchvåffla. Har jag några gånger kvar, eller något sånt var det hon frågade då. Och när vi inte förstod genast sa hon istället: "Kommer jag äta våffla nån mer gång?". Vårt svar var att "Jadå! Det gör man många gånger!"

Vid närmare eftertanke insåg jag också att hon ju har väldigt rätt. Vi HAR ett begränsat antal gånger av allting här i livet. Skillnaden mellan hur hon uppfattar sakernas tillstånd, och hur det är, är väl mest att vi inte får veta på förhand hur många gånger vi får, och därför aldrig kan veta hur många gånger vi har kvar. Om vi ska vara riktigt petnoga kan man inte ens veta säkert att man kommer att äta våfflor många gånger i livet...

Och så kan vi förstås inte riktigt göra slut på antalet gånger av nånting genom att göra det heller. Inte med det allra mesta i alla fall.

Men jag tror jag ska försöka hålla det där i minnet framöver. Att vi inte har ett oändligt antal gånger kvar av nånting alls. Det kan ju låta deprimerande, men bör nog istället inspirera till att ta vara på de gånger vi får.

fredag 17 augusti 2012

Romanska bågar... på nytt sätt

Romanska bågar är min absoluta favorit bland Tranströmers dikter (och, ja, den har varit här på bloggen förut...). Denna fredag levereras den i cirkusform. Cirkus Cirkör har baserat ett stycke nycirkus på den dikten, och i den formen får den bli bloggens fredagsdikt denna fredag.

onsdag 15 augusti 2012

Apropå det här...

... med kvinnligt ledarskap inom pingströrelsen i Sverige, och framförallt då rollen som evangelister hade i den tidiga svenska pingströrelsen, så får ni gärna läsa vidare i min C-uppsats "När som en krigsman i hans här..."; en queerläsning av tidig svensk pingströrelse". Den handlar om precis det.

Att det, som artikeln i Dagen påstår, inte fanns några könsbarriärer alls före 1950-talet är väl, tja, en rätt kraftig överförenkling om inte annat. Men, visst är det sant både att det fanns många kvinnliga ledare inom den svenska pingströrelsen under de första årtiondena, OCH att en tydlig förändring inträdde omkring 1950-talet (fast den förändringen, och den senare perioden öht handlar inte min uppsats om, den behandlar enbart de första årtiondena).

Vill man läsa hur den svenska pingströrelsens egen bild av sig själv såg ut på den här tiden kan jag rekommendera tvåbandsverket "Den svenska pingstväckelsens historia 1907-1927", av G.E. Söderholm, som var en del av det material jag använde för min uppsats.

måndag 13 augusti 2012

Var vi varit

Här har varit lite tyst och tomt på bloggen senaste veckan. Eller, från min sida i alla fall. Det beror på att vi tillbringat en vecka här:

grässtrån. foto: Reb Dutius


Samt lite här:

trädkronor. foto: Reb Dutius

Och en hel del här:

vattenbryn, sandstrand. foto: Reb Dutius





fredag 3 augusti 2012

Fredagsmusik: Pridespecial

Så här på pridefredagen finns det givetvis många kandidater till veckans fredagsmusik, men det finns få så givna som den underbara: I am what I am med Gloria Gaynor. Jag har alldeles säkert haft den här på bloggen tidigare, men somligt förtjänar att upprepas ;-)

Håll alltså till godo


onsdag 1 augusti 2012

Mötte den här gynnaren i helgen

Klockan var efter midnatt, och festlokalens uteservering var nästan tom. Trots värmen där inne var vi alltså bara ett par, tre, personer som sökt svalkan där ute. Plötsligt prasslade det i buskarna, och den här kom ut:
räv på trottoar. foto: Anna D. A.


En räv! Jo, faktiskt. Mitt i centrala Stockholm. Den kanske mest otippade (och, så vitt vi vet, objudna) gästen på min lillebrors bröllop. Ganska orädd för människor, vilket storstadslivet nog kräver. Även om den hoppade tillbaka in i buskarna när någon försökte närma sig, vilket storstadslivet nog också kräver.

onsdag 25 juli 2012

Intressant bok!

Läser i Dagen om att Gabriel Forss kommit ut med boken Äntligen!, där han berättar om hur han till slut lyckats få ihop sina båda sidor: att han är både frikyrkligt kristen och homosexuell.

Eller, få ihop och få ihop, som han säger i det citat som blivit artikelns titel: Han kan ju faktiskt bara vara den han är. Och om den han är, är både homosexuell och frikyrkligt kristen, så sitter de delarna redan ihop i honom. Det handlar nog mer om att dels själv acceptera båda delarna, och dels om att strunta i om andra människor (såna som sätter ett likhetstecken mellan sin egen kristna tro och sin egen heterosexualitet och därför tror att det faktiskt är samma sak), har svårt att få ihop det.

Boken Äntligen! är definitivt på minneslistan för framtida läsning.

måndag 23 juli 2012

Här var jag i lördags!

Vi var på godsetfestivalen i lördags (förstås!). Nytt för i år var att gudsonen spelade (kul!). Återkommer med mer när/om jag lyckats få över bilder från telefonen...

Tills vidare får ni läsa om det i Ystad Allehanda, här. Eller läsa om tidigare år här på bloggen, 2010 (utförligast) och 2011 (en liten förhandsvinkning inför förra årets festival).


Tillagt PS 120725: Ni kan förstås också läsa om det på godsetfestivalens hemsida: http://godset2012.blogspot.se/


fredag 20 juli 2012

onsdag 18 juli 2012

Kitty Wells

Detta tycks vara en vecka då kvinnliga föregångare får hembud, som det kallades förr inom frikyrkan. I förrgår var det Kitty Wells (f. 1919) jordevandring färdig. Hon var den första kvinnan som på allvar bröt den manliga dominansen inom countrymusiken, och som gjorde det i sången "It wasn't God who made honky tonk angels" (1952) icke desto mindre. En sång som svarar på Hank Williams sång om otrogna kvinnor, där han bland annat sjunger "I didn't know God made honky tonk angels". Och svaret är, trots sin musikaliska form, ord och inga visor:

"It wasn't God who made honky tonk angels
as you said in the words of your song
Too many times married men think they're still single
That has caused many a good girl to go wrong"

Hör hela sången här nedan:



Den allra första gång jag såg och hörde Kitty Wells hade hon hunnit bli betydligt mer än de 33 år hon var 1952 – året var 1988 så hon måste alltså ha varit närmare 70 – men smälte gjorde jag ändå. Sammanhanget var en video, Honky Tonk Angels Medley för att vara exakt, som K.D. Lang (då 27 år) gjorde tillsammans med countryns grand old ladies Kitty Wells (då 69, alltså), Brenda Lee (då 44) och Loretta Lynn (då 53). Det jag älskade med videon var glädjen och lekfullheten hos alla, och den värme som verkade finnas mellan föregångarna och deras yngre kollega (även hon föregångare i countrygenren på sitt eget sätt). Och redan då var, eller blev ska jag väl säga eftersom jag aldrig sett henne tidigare, Kitty Wells min favorit. Se själva nedan.

tisdag 17 juli 2012

Storasyster i TV!

Storasyster har varit i TV, och pratat om sköterskeupproret (krav på högre ingångslöner till sjuksköterskor).

Hon kommer sist i klippet här:

måndag 16 juli 2012

Språkpolisen spelar spel...

....på engelska dessutom. Here goes...


Ser ni problemet här? Det är en mycket vanlig felskrivning på engelska, även bland de som har engelska som modersmål. Och tydligen även bland de som har betalt för att uttrycka sig på engelska. Jag ser det hela tiden. Det handlar om sammanblandning av "then" och "than".

Precis som med så gott som alla språkfel på så gott som alla språk är det något man kan undvika genom att hålla koll på en enda sak: betydelsen.

than: används för att markera det andra av två saker som jämförs (t.ex. "A is longer than B"), används även för att markera skillnad i en mening som inte så direkt jämför A och B (t.ex. "I would rather be anywhere than here"). På svenska motsvaras det av "än"

then: Handlar om tid, om uppräkning eller om tillägg. Ex. "then he said" (då sa han), "at first it was sunny, then came the rain" (först var det soligt, sen kom regnet), eller "then there is the postage fee to be paid" (sen tillkommer även porto). Alltså, lite förenklat, kan man säga att det motsvarar de svenska orden "då" och "sen".

Kort och gott: "If you upgraded your flash player and still see this message than javascript must be enabled" blir alltså en ren nonsensmening (om än underhållande som en sådan), bara på grund av det lilla "than". 


fredag 13 juli 2012

Wastis namngiverska är borta

Läser i Dagen att pingströrelsens första kvinnliga pastor, Wasti Feldt (för många känd som Wasti Feldt Johansson,  det namn hon hade när hon skrev och gav ut den banbrytande boken "Kvinnan i frikyrkan") har lämnat jordelivet. En sann portalfigur i den svenska frikyrkans historia, och pingströrelsens i synnerhet, är alltså borta.

Hon råkar också vara den som vår katt Wasti är uppkallad efter. Vi hade, även med de katter vi har nu, namnen till katterna innan vi hade katterna. Lite bakvänd ordning är det kanske, men så funkar det för oss. Wasti och Signe skulle de heta. Och det var den tuffaste av dem som skulle heta Wasti hade vi också bestämt, för att det skulle vara en katt som levde upp till namnet. För att konkretisera det där med "tuffaste" bestämde vi att den som först vågade sig ut ur kattburen när vi kom hem med dem var Wasti (de är alltså syskon, och kom tillsammans i samma kattbur till oss). För en kort stund blev det därför tvärtom med namnen, den svarta kattungen (nu känd som Signe) vågade sig snabbt ut ur buren, och blev därmed Wasti. Det var bara det att hon lika snabbt vände och pep tillbaka in i den trygga buren och blev kvar där i ett par timmar efter att hennes syster vågat sig ut. Hennes gråa syster var däremot visserligen tvåa ut, men stannade ju sedan ute. Så efter visst överläggande bestämde vi att den grå nog ändå var en mer passande bärare av namnet Wasti. Hon var nog, faktiskt, den tuffaste.


Wasti – den tuffaste katten. Räds inte vatten.

Wasti Feldt Johanssons bok, Kvinnan i frikyrkan, har varit en guldgruva även för mig. I mitt skrivande om den svenska pingströrelsen.

En pionjär är borta helt enkelt. Må Wasti – den tuffaste pingstpastorn– nu vila i frid.

Fredagsdikten är ljuv musik

Veckans fredagsdikt blir I rörelse av Karin Boye. Här framförd av Susanne Alfvengren, och tonsatt av Anders Forslund.

onsdag 11 juli 2012

Att läsa som det står – eller som man tror det står...

Tidningen Dagen har idag en intervju med forskaren Gunnar Samuelsson som blivit mycket kontroversiell, och till och med dödshotad, för att han påpekat att mycket, mycket lite av det vi tror oss veta om korsfästelsen av Jesus faktiskt står i bibeltexten. Det allra mesta är sådant vi föreställt oss, men egentligen inte läst oss till i Bibeln. De upplysningar bibeltexterna ger kan, enligt Samuelsson, sammanfattas: Jesus hängdes upp på någon typ av avrättningsredskap (ej närmare beskrivet, och samma ord används i den historiska kontexten om väldigt många olika typer av upphängningar och upphängningsanordningar), i syfte att dödas. Vi kan också utläsa av texten att Jesus bar en typ av avrättningsredskap till Golgata, om det var en typ av tvärbjälke eller ett helt kors (och hur det i så fall var utformat), säger texten faktiskt inte.

Det där är kanske inte så uppseendeväckande eller kontroversiellt för de flesta av oss. Många, även icke-kristna, har kanske haft en föreställning om att alla de detaljerade bilder vi har sett är hämtade ur bibeltexten. Samtidigt är det där med att en berättelse över tid byggs ut och får många fler, och ibland andra, detaljer än den ursprungliga versionen hade ju knappast ett okänt fenomen. Och att det sker också, eller kanske i synnerhet, med berättelser som under så väldigt lång tid varit så centrala i en viss kultur som korsfästelsen av Jesus varit i den västerländska kulturen sedan nån gång på 300-talet är väl egentligen inte heller särskilt märkligt. Snarare förväntat.

Men det viktiga med artikeln finns faktiskt formulerat i själva rubriken:

Bibelforskare: "Läs texten som den är – inte som vi tror att den är"

Det där är en extremt viktig uppmaning till alla som säger sig just "läsa som det står." Och det är långt ifrån bara korsfästelseberättelsen som i traderandet av den försetts med utbroderingar och nya detaljer. Ta bara berättelsen om Jesu möte med den samariska kvinnan vid Sykars brunn (Joh. 4:1-42). Om du hör till, och/eller har hört till, ett kyrkligt sammanhang som har en konservativ sexualuppfattning så har du säkert hört berättas, och predikas, om hur Jesus upprättade henne till ett liv i sexuell renhet (om det sedan betydde att hon bröt med den man hon levde med utan att vara gift, och sedan levde i celibat, eller om det betyder att hon gifte sig med honom och för all framtid levde i kärnfamilj enligt västerländskt 1900-talsmönster beror förmodligen på exakt vilken teologi kring skilsmässa och omgifte som var rådande i det sammanhang där du hörde det predikas om henne).

Du kanske rent av har hört de här predikningarna och utläggningarna så många gånger att du också börjat läsa det där i texten. Du VET att hon levde ett medelklassigt kärnfamiljsliv i ett lagom stort hus med vitt staket runt efter detta möte med Jesus, du bara vet att det är så. Du tror rent av att det STÅR så. Det är också, beroende på sammanhang du hör till, troligt att du hört predikningar och kommentarer över hur det var just denna ändring av "sexuell livsstil" som var det vittnesbörd som gjorde att så många i hennes by kom till tro på Jesus som Messias (jag har hört de predikningarna i alla fall).

Problemet är bara att det är en läsart som innebär att läsa som man tror att det står, inte som det faktiskt står. Ingenting av det där står i texten. Nada. Pröva att läsa Johannes 4 utan de glasögon som tidigare utläggningar har försett dig med så ska du se.

Det som finns i texten är att det är vad Jesus vet om henne som övertygar henne om att han är Messias. Det är också vad det står att hennes vittnesbörd till byborna var: "Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?"

That's it.

Låt mig alltså upprepa, och understryka, Gunnar Samuelssons uppmaning: Läs texten som den är – inte som vi tror att den är.

tisdag 10 juli 2012

Slappna av med the Daleks!

Här har varit alldeles för lite Dr. Who på ett tag. Onekligen. Slut med det nu! Hittade nämligen den här videon med ett avslappningsband från allas våra dalekar.

Avslutningen? Den kan ju bara lyda på ett sätt: Your tension has been exterminated! EXTERMINATED!!



PS. SUCK!!!!! Så muppar alltså youtube-inbäddningen igen. Jag har bara en sak att säga om de/den som sitter och gör oupphörliga ändringar som alltså fuckar upp den funktionen, och det är EXTERMINATE EXTERMINATE EXTERMNINATE. Alternativt: YOU ARE ENEMIES OF THE DALEKS, YOU WILL BE EXTERMINATED!

måndag 9 juli 2012

Briljant @elsander

Hittade den här lilla korta videoberättelsen av Joachim Elsander när jag surfade runt på vimeo. Gillar verkligen tvisten i den! Och gillar budskapet också, förstås.

Det visade sig i och för sig att den där tvisten inte alls var så tydlig för alla och envar, som jag trodde när jag först lyssnade på berättelsen, utan krävde en hel del förförståelse för att uppfatta och tyda. Min Anna, som visserligen inte alls har frikyrklig bakgrund men som å andra sidan är väsentligt mer än genomsnittligt allmänbildad på området efter alla år med mig, behövde tre-fyra genomlyssningar, och sedan en uttydning av mig, för att förstå innehållet helt.

Å andra sidan, så gav det upphov till en ganska ögonöppnande diskussion som tydliggjorde den frikyrkliga subkulturen, och dess språk, ännu mer för mig (och kanske för Anna också).

Och å tredje sidan (som jag vet mycket väl att man inte får säga, men vaddå, har ingen hört talas om trianglar?!), så är det kanske inom den subkulturen, och/eller bland människor med rötterna där, som den här berättelsen i första hand behövs.

Här är den i alla fall, klicka här eller titta här nedanför.




Mig eller helvetet? from Joachim Elsander on Vimeo.

Lite värmeböljefilosofi: Jeg gider slet ikke

Hettan kom ju till slut. Om än mer med regntunga skyar och hög luftfuktighet än med blå himmel och solsken. Varmt har det varit, likförbannat. Och följande ord av Søren Kirkegaard, ur Enten - Eller, beskriver väldigt exakt hur jag känner och är när temperaturen går över 20-strecket ute (och därmed närmar sig, eller passerar, 30-strecket här inomhus). Jeg gider slet ikke.

"Jeg gider slet ikke. Jeg gider ikke ride, det er for stærk en bevægelse; jeg gider ikke gå, det er for anstrengende; jeg gider ikke lægge mig ned, thi enten skulle jeg blive liggende, og det gider jeg ikke, eller jeg skulle rejse mig op igen, og det gider jeg heller ikke. Summa summarum: jeg gider slet ikke"

Fast nu ska det ju bli svalka igen, ganska så omgående, påstår i alla fall SMHI. Och då kanske även jag "gider" ett eller annat igen...

fredag 6 juli 2012

Senpåkommen fredagssång

Det finns musik som man antingen inte brydde sig om alls, eller rent av ogillade, när man var tonåring, men som spelades hela tiden. Om man är en sån där som sällan är helt mainstream i sin smak så kan det nog sägas om det mesta som spelades under ens tonårstid (eller under vilken tidsepok som helst kanske...).

Det märkliga med den musiken är bara att en sådär 10-20 år senare, så gillar man det bara just för att det spelades hela tiden när man var tonåring. För att det är, om inte soundtracket till ens liv, så åtminstone soundtracket till ens tonårstid.

Orup hör till den kategorin för mig. Har på senare år till och med kontemplerat att köpa en samlingsskiva med honom.... Men riktigt så djupt har jag trots allt inte fallit. Än.


Här är han i alla fall med Regn hos mig. Se det som en väderönskan, för det här tryckande strax-före-åskan-vädret som vi har just nu är helt olidligt..

måndag 2 juli 2012

Förlåtelse.

I kommentarstråden till den där bloggposten som jag tipsade om häromdagen, om tokigheter inom svensk frikyrklighet under 1990-talet, så återfinns, förstås, en kommentar i genren "Du måste förlåta och lägga det här bakom dig". Den typen av kommentarer kommer som ett brev på posten, eller man borde kanske hellre säga "som Amen i kyrkan"..., alltid där någon kritiskt diskuterar (fri)kyrkan.

Problemet, för det är ett jätteproblem, i att på det sättet göra förlåtelsetanken till en munkavle på kritiker, är att man därigenom tillåter felaktigheter att leva och frodas. Genom att avkräva förlåtelse (och därmed också, underförstått eller uttalat, tystnad) av den som på något sätt blivit offer för en galenskap av något slag, så skapar man oupphörligen nya offer.

I samband med att man kräver förlåtelse (och tystnad) av kritiker, så brukar man också varna för bitterhet (och – check! – det finns i den nämnda kommentaren i den nämnda kommentarstråden också). En bloggare som råkat ut för just den bitterhetsvarningen, eller bitterhetsanklagelsen, tämligen ofta är David Hayward, också känd som the nakedpastor. Och som av en ren händelse publicerade han en post om den saken i lördags, där han reder ut varför det faktiskt är ett missförstånd att Bibeln varnar för bitterhet. Hebreerbrevet varnar för att låta bitterheten slå rot, vilket är en helt annan sak.

Ett missförstånd av samma art som det då (alltför) många kristna läst Efesierbrevet 4:26 "Grips ni av vrede, så synda inte" så att det fått betydelsen: "Att bli vred är syndigt", och därför tryckt ner sina aggressioner djupt, djupt, och på så vis skapat en slags inre tryckkammare – ofta med katastrofala konsekvenser.

Något av det bästa jag läst om förlåtelse är den poststrukturalistiska filosofen Jacques Derridas alster "On forgiveness" (jag har bloggat om den tidigare, så för en sammanfattning gå till denna post). Där skriver han bland annat:

"We can imagine that someone, a victim of the worst, himself, a member of his family, in his generation or the prededing, demands that justice be done, that the criminals appear before a court, be judged and condemned by a court – and yet in his heart forgives


The inverse, of course, is also true. We can imagine, and accept, that someone would never forgive, even after a process of acquittal or amnesty."

Med andra ord, att kritisera, eller att kräva någon typ av "räfst och rättarting" är faktiskt inte alls liktydigt med att inte förlåta, eller att inte ha förlåtit. Det är helt enkelt två separata företeelser. Man kan kräva sin rätt, och ändå förlåta, och man kan uppvisa alla yttre tecken på att förlåta (avstå från krav på straff eller rättelse), men ändå inte, i sitt hjärta, förlåta det allra minsta.

Om vi applicerar den insikten på (fri)kyrkans värld så innebär det alltså att kritik aldrig kan besvaras med "Du måste förlåta", för kritiken visar inte alls på någon avsaknad av förlåtelse. Handlar inte ens om det.

Styrkan med Derridas analys av förlåtelsebegreppet är att han sätter det i relation till makt, han säger att förlåtelse alltför ofta förstås som något som ges "uppifrån" (han säger inte att det MÅSTE vara så, tvärtom att han drömmer om en förlåtelse som är frikopplad från överhöghet, men han säger att det hittills oftast tolkats och tillämpats så). Den maktaspekt på förlåtelsen som han, i mitt tycke, missar är däremot just den här med krav på förlåtelse (eller på något slags underkastelse eller tystnad som ges namnet förlåtelse) som en form av maktutövning.

Jag gör härmed det tillägget.


Förlåtelse kan inte krävas, bara ges.

Förlåtelse FÅR inte krävas, som ett sätt att tysta debatt, diskussion och kritik.

lördag 30 juni 2012

Lyssna en stund

Jag gillar verkligen Tove Janssons berättelser. De är mångbottnade, vackra och kloka. Och de passar utmärkt att lyssna till i högläst form. På youtube hittade jag hennes Vårvisan i engelsk översättning ("The Spring Tune"), inläst av en mycket god uppläsare, Jarvis Cocker (jepp, samma en som vi hade här igår), dessutom, med ett lugnt och bra tempo i läsningen.

Lyssna en stund ni också!


fredag 29 juni 2012

Sång som dikt: Sorted for E's and Whizz

Jag tror det var Phil Ochs som sa en gång att "many poems are really just songs in disguise". Lika sant är att många sånger är dikter i förklädnad. Jarvis Cocker, sångaren i Pulp, läser här texten till låten Sorted for E's and Whizz och bevisar den saken eftertryckligt. Det får bli veckans fredagsdikt.


torsdag 28 juni 2012

Färskost. Det krångliga sättet.

Eller, nja, själva hantverket i färskosttillverkning är ju ungefär så lätt det kan bli. Blanda filmjölk med gräddfil, värm tills det börjar flocka sig lätt, häll i filter. Låt vara. Gå och gör något annat. 4-5 timmar senare är den klar.

Men senaste gången vi gjorde färskost blev vi inte färdiga till det förrän på seneftermiddagen, och fick sålunda lämna den över natten. Men ville inte lämna den ute i köket så länge. Vi hade heller inte något tllräckligt stort kaffefilter, så vi fick använda en silduk. Och hur hänger man upp en silduk i ett kylskåp?

Jo, till exempel såhär.

silduk med färskost i vardande, upphängd i kylskåp. foto: Reb Dutius

Med hjälp av krok till ljuskrona i smidesjärn plus listigt travade mjölk-, yoghurt- och gräddfilsförpackningar....

tisdag 26 juni 2012

Lästips!

Kanske aningen frikyrkointernt, men alla som har några erfarenheter från svensk frikyrka under 1980-tal och/eller 1990-tal (eller, som någon i kommentarsfältet säger, från vilket årtionde som helst) bör läsa bloggposten "Mitt traumatiska 90-tal" av Joachim Elsander (pastor i Korskyrkan i Borlänge).

Själv befann jag mig till större delen utanför frikyrkan under 1990-talet, så de specifika företeelser han nämner såg jag kanske mest utifrån. Men tendenserna som sådana är nog, dessvärre, lätt att känna igen sig i oavsett vilket årtionde ens erfarenheter av svensk frikyrka härrör ifrån.

måndag 25 juni 2012

Lärdomar ur arkivet

Har, som vanligt på sommaren, pillat med mina databaser. I år har jag framförallt fokuserat på artikeldatabasen, med att skapa länkar mellan artikelposterna för de digitalt sparade artiklarna, och själva artiklarna, närmare bestämt. I samband med det har jag haft anledning att titta på, och läsa, väldigt många artiklar som är allt annat än dagsaktuella. Det är väldigt lärorikt att på det viset betrakta samhällsfrågor och debatter lite i backspegeln. Tänkte alltså ta tillfället i akt och dela med mig av lite av de insikterna.

Ta bara debatten om partnerskap och/eller äktenskap för par av samma kön.

Jag hittade till exempel en 12-13 år gammal insändarsidodebatt, och var både fascinerad och uppmuntrad av att se att det för inte längre tid sedan än så faktiskt kunde anses upprörande att en vanlig morgontidning tog in partnerskapsannonser på familjesidan, mitt bland alla vanliga, "normala", vigselannonser. Förvisso var de som ansåg den saken upprörande i klar minoritet jämfört med de som gav dem svar på tal, men att debatten ens kunde förekomma för inte längre tid sedan än så är intressant i sig. Och ger oss alltså lärdom nummer ett ur arkivet:

För det första: Saker förändras. Ofta snabbare än man tror medan man står mitt i det. 

Just i debatten om partnerskap/äktenskap för par av samma kön hittar vi också lärdom nummer två:

För det andra: Inte allt som ser ut som förändring, är förändring. Plötsliga, och tillfälliga, svängningar är snarare en fråga om oärlig retorik.

Den lärdomen kommer ur upptäckten att de som inför införandet av partnerskapslagen är aktiva i debatten som de allra mest hätska motståndarna mot just partnerskapslagen, återkommer i debatten endast få år senare, när det diskuteras att skrota partnerskapslagen och helt enkelt låta äktenskapsbalken omfatta alla par. Men denna gång kommer de som partnerskapslagens allra varmaste anhängare. Det handlar, dessvärre, inte om förändring alls. Det handlar snarare om att utkämpa exakt samma skyttegravskrig som några år tidigare, fast nu nedkrupna i skyttegravar några meter längre fram. Eller längre bak, beroende på från vems frontlinje man betraktar förflyttningen.

Arkivfynd från samma debatt lär oss också att:

För det tredje: Om någon/några ihärdigt förfäktar samma åsikt, men helt byter ut argumenten som åsikten försvaras, och till synes motiveras, med, så kan du vara helt säker på att vederbörande inte har varit ärliga i sin argumentation. Och ganska säker på att de förfäktar en åsikt som de visserligen har, men som de inte ens själva vet varför de har.

Visst, att justera argumentationen något utifrån vilka man talar med, och lägga tyngdpunkten där man tror att man har störst möjligheter att övertyga just dem, är förstås klok retorik. Men om det inte handlar om justeringar och tyngdpunktsförskjutningar, utan om hela argumentationslinjer som byts ut mot nya när de motbevisats, så är det inte längre klok retorik, utan oärlig sådan.

Oärlig eftersom förfaringssättet bevisar att den som argumenterar så har dolda skäl för sin ståndpunkt.

Eller, kanske troligare, att vederbörande inte har några skäl för den, inga skäl som hen själv känner till i alla fall. Det är en "Det bara är så!"-argumentation, fast utklädd till något annat.

Sådär. Nu får det vara nog med djuplodande för en sommarmåndagsmorgon...

fredag 22 juni 2012

Med anledning av midsommar

Fredagssången den här veckan är ju given, eller hur? Det kan bara bli Små grodorna... Fast här får ni det franska originalet (som britterna sedan skrev om texten till så att den kom att handla om grodor, som ett sätt att håna fransmännen, den engelska texten har vi i Sverige sedan översatt till svenska, och på något sätt har detta blivit en del av vår midsommartradition...).

La Chanson de l'Oignon heter den i alla fall, kallas ibland också Chant de l'Oignon. 

Sådär! Nu kan ni briljera för bordsgrannen ikväll med att ni har hört det franska originalet. Och vill ni glänsa lite ytterligare kan ni ju lägga till att "l'Oignon" betyder "löken" på svenska...


Ha det så trevlig!

tisdag 19 juni 2012

#bibliotek : tidningsrum förr och nu

Satt i helgen och pysslade lite med min, numera övervägande digitala, urklippssamling. Den är övervägande digital i första hand för att jag numera huvudsakligen läser artiklar, såväl nyhetsartiklar som de mer djuplodande, digitalt. Och sparar de särskilt intressanta just digitalt. I andra hand för att jag också bit för bit digitaliserat och digitaliserar den del av samlingen jag har på papper, när så är möjligt genom att söka upp artikeln digitalt, i andra, de flesta, fall genom att scanna in dem. Det rör sig om omkring 3000 artiklar, så det är inte gjort på en eftermiddag.

Det var i samband med den senare typen av pyssel som jag drabbades av lite nostalgi, och mindes tiden när  jag faktiskt använde bibliotekens tidningsrum ganska regelbundet. Och ungefär samtidigt insåg att det som har ersatt tidningsrummen för mig är hur tillgängliga de allra flesta dagstidningar numera är på nätet (visst, alla lägger inte ut allt gratis, men de flesta lägger ut tillräckligt mycket för att det ska fylla det behov som en stunds bläddrande i någon lokaltidning från en annan del av landet, eller i en nischad morgontidning av något slag, fyller).

Jag vet förvisso att tidningsrummen fortfarande används. Det ser jag ju, även om jag själv inte är någon flitig användare där. Och jag tror att de, även i sin nuvarande utformning, fortfarande behövs. Om inte annat för de många äldre som gör ett besök där till en del av sin dagliga rutin.

Däremot fick den här insikten mig att fundera kring tidningsrummens framtid. Internet, och möjlighet att antingen boka och använda en dator med internetuppkoppling, eller att surfa med sin egen dator, telefon eller surfplatta på bibliotekets trådlösa nät (eller, kanske allra vanligast, båda delarna), finns ju redan sedan rätt lång tid på biblioteken. Precis som alla folkbibliotek jag känner till fortfarande har tidningsrummen kvar. Men få har uppdaterat sitt tidningsrum till något som utnyttjar den förändring som tidningsmediet faktiskt har genomgått.

Vågar man drömma om framtida bibliotek med, exempelvis, läsplattor till lokal utlåning som tidningsrumslösning? Läsplattor som skulle kunna ha bokmärken för nätversionerna av de största/viktigaste dagstidningarna på startskärmen (för att underlätta för mindre vana användare). I en ideal värld, fast nu vet jag att jag talar om lösningar som kräver större ekonomiska resurser än de flesta bibliotek har idag, skulle man kunna tänka sig att "tidningsrummets" läsplattor också var utrustade med digitala prenumerationer / pdf-prenumerationer på de tidningar som erbjuder sådana.

Finns det något sådant på något bibliotek i Sverige? Och, nej, jag menar inte utlån av läsplattor, DET vet jag att det redan finns. Jag menar bibliotek som har tänkt digitalt när det gäller just dagstidningstillhandahållandet (och/eller kanske i tidskriftstillhandahållandet).

Berätta gärna om sådana lösningar om ni känner till dem. Det skulle jag tycka var oerhört intressant att lära mer om!

måndag 18 juni 2012

Följ med på skogspromenad hos oss!

Bara ett stenkast ifrån oss ligger ett naturreservat, med tät och HÖG skog som gör att man känner det som man förflyttats till en annan värld. Vad som bidrar till den känslan är det intensiva fågellivet där.

Länsstyrelsen skriver: "[...] här häckar blåmes, talgoxe, svartmes, svartvit flugsnappare, nötväcka, trädkrypare, pilfink, stare och rödstjärt. Det bor också en stor råkkoloni i området"

Jag kan tillägga att jag så sent som häromdagen mötte en strandskata där, men den var nog bara en tillfällig besökare, alternativt vilsekommen från närbelägna Trollsjön.

Enligt uppgift ska det också finnas flera olika arter av fladdermus, men dem har vi inte haft äran att råka ännu.

På en promenad där nyligen tog jag en kort film, för att försöka fånga både det speciella ljuset där såhär års, och de öronbedövande fågellätena (mest hörs förstås råkorna, som håller någon slags storsammanträde morgon och eftermiddag....).

Håll till godo!

lördag 16 juni 2012

Gammalt möter nytt

En gjutjärnsstekpanna som en gång var Annas farmors möter en sprillans ny (nåja, ett par år kanske den är...) spishäll, och ljuv musik uppstår. Eller i alla fall mycket goda pannkakor.

Gjutjärnsstekpanna på glasspishäll foto: Reb Dutius


Kände bara att jag var tvungen att fota det.

fredag 15 juni 2012

Kvällen står av sånger full

Det har blivit dags för fredagsdikt igen, och visst börjar det vara Nils Bolanders tur igen? Fredagsdikten blir alltså Kvällen står av sånger full, av Nils Bolander. Här tonsatt av Miguel Robaina. Och framförd av gruppen Tenba Altso.

Texten finns i videon.

En skön inledning på helgen, tycker jag.

torsdag 14 juni 2012

Sommarpratarna 2012!

Här är alltså hela listan på årets sommarvärdar. Det ser ut att bli en intressant radiosommar. Några måsten, för mig, som jag noterar så här direkt är:

Jo Nesbø 26 juni
Klara Zimmergren 1 juli
Daniel Sjölin 9 juli
Jan Lööf 19 juli
Rakel Chukri 23 juli
Marta Viera da Silva 27 juli
Soran Ismail 1 augusti
Märta Tikkanen 5 augusti

....och säkerligen lyssnar jag på fler än så också. Finns det någon jag absolut inte ska missa?

Nedräkning...

Nu endast fem timmar kvar tills årets sommarpratare avslöjas. Spänningen är olidlig...

Återkommer (om tekniken inte sviker) efter klockan 13 med några första kommentarer.

onsdag 13 juni 2012

Språkpolisiär insats: med avstamp i Sveriges Radio

Det fanns en tid då radiojournalisterna på den svenskspråkiga delen av Sveriges Radio behärskade svenska. Den tiden är förbi. Dagens språkpolisiära insats tar avstamp i en artikel på Sveriges Radio (och orsaken till att jag väljer ordet avstamp kommer att framgå...).

I artikeln från 2004, som handlar om ökningen av andelen borgerliga vigslar, så skriver journalisten om vad prästen Lars Jonsson sagt/säger om att en minskning (eller radering) av det religiösa inslaget i kyrkliga vigslar knappast skulle locka fler att välja kyrklig vigsel:

"Han tror inte att några avstamp från det religiösa under vigselceremonin skulle locka fler till kyrklig vigsel"

I den meningen är det troligast att det är ordet avsteg han söker, i en annan formulering av samma sak hade man kunnat använda ordet avstånd. Det man INTE kan använda i den betydelse som avses är just ordet avstamp.

Bonniers svenska ordbok definierar avstamp så här: "stampning som inleder ett hopp; (bildl.) början, start"

Visst skulle man kunna tänka sig en utformning av en ny kyrklig ceremoni, som tar avstamp i den nuvarande, eller i "det religiösa" (vad nu det är i en kyrklig vigsel, den består ju så att säga av religiös symbolik, så att skilja ut någon del av den som "det religiösa" blir egentligen lite vanskligt). Det är inte vad som avses här, eftersom man inte kan ta avstamp i något utan att det finns med. Avstampet är en del av hoppet, i den bokstavliga betydelsen, och är också en del av det totala slutresultatet (vare sig det är en resa, en text, en predikan, en ceremoni etc) i den bildliga betydelsen.

Det som prästen talar om är att ta avstånd ifrån det religiösa i ceremonin, eller att göra avsteg ifrån detsamma, i vilket fall som helst att avlägsna sig ifrån. Avstamp är helt enkelt fel ord här. Det har inte den avsedda betydelsen. Alls.

Visst kan man säga att det ju är ett referat av vad en annan person sagt, och att ordvalet kanske inte är journalistens. Det försvaret hjälper dock föga, för skillnaden mellan ett referat och ett citat är att man i det förstnämnda INTE är bunden av de ord som den man refererar använt, utan ska återge innehållet (det som avses, inte ordagrant det som sägs) så korrekt som möjligt.

I själva radioinslaget pratar journalisten sedan om att "utföra" en vigsel. Men att man hugger till med fel ord i talspråk är ursäktligt, så det felvalet av ord gör jag ingen stor språkpolisiär sak av här. Kan ändå, för min folkbildande missions skull, passa på att berätta att man inte utför en vigsel, utan förrättar den.

tisdag 12 juni 2012

Tillfälligt avbrott...

Vi har varit utan internetuppkoppling här idag, därför inget bloggande. Men ni klarar säkert att roa er ändå ;-)

/ Reb – som måste ta itu med kvällsmaten nu

måndag 11 juni 2012

I väntan på Sommar 2012: tips 2

I väntan på Sommar tar vi idag en Vinter....

Fredrik Lindströms vinterprogram blev det inte tillfälle för mig att lyssna på när det sändes, utan jag sparade det till någon dryg månad senare (så bekvämt den nya tekniken gör det för en, eller hur...). Med andra ord kan jag intyga att hans tema om jul fungerar precis lika bra att fördjupa sig i när det inte är jul. Kanske till exempel nu i juni... Och ett alldeles briljant program är det!

Lyssna eller ladda ner här

lördag 9 juni 2012

Allmänbildningspolisiär insats


Det här fotot har legat i kameran ett tag och väntat på att hamna här på bloggen. Jag blev påmind om det när jag läste Johanna Anderssons gästkrönika i Göteborgs-Posten från igår.

Min kommentar när jag såg den här framsidan på Metro var: "Hur tror de att någon ska bli intresserad av att läsa deras bevakning av Estelles dop, när de använder hela förstasidan till att med eftertryck bevisa att de överhuvudtaget inte har förstått vad det var som försiggick?"

"Kärt barn har fått sitt namn" står det alltså i gult (och därför kanske lite svårläst på bilden här). Det är lite som om förstasidan om Loreens vinst i ESC skulle lyda: "Loreen var och fiskade i fjällen". 

Man gör ofta sportliknelser när man ska beskriva svenska journalisters okunnighet på det religiösa området, "Man kan jämföra det med att kalla en fotbollsplan för pist eller en bandyklubba för ett rack". skriver exempelvis Johanna Andersson i GP igår. Och, jo, det är en bra bild, i och med att den visar på hur fullständigt oacceptabelt vi skulle tycka att det var med en motsvarande okunskap hos de journalister som bevakar sporten. Däremot är det en dålig bild för att visa exakt hur djup (för att inte säga gränslös) okunskapen faktiskt är. Att påstå att den som blir döpt därigenom får sitt namn skjuter nämligen betydligt längre ifrån än att använda fel sporttermer. Det är mer som att kalla en ESC-final för en fjällresa med inslag av fiske. 

Men, bara för att jag ständigt står i folkbildningens tjänst, här kommer givetvis en förklaring. På det att ni aldrig ska behöva göra det misstaget igen. Och på det att ni när ni nästa gång är bjudna på ett barndop, eller nästa gång ni låter döpa ett av era egna barn, faktiskt ska veta vad det är som pågår. 

I dopet tas barnet upp i kyrkan. Det är i synnerhet sant numera då dopet faktiskt är medlemsgrundande i Svenska Kyrkan, men i en religiös/teologisk bemärkelse har det alltid varit så att dopet innebär ett välkomnande in i församlingen och den övergripande kyrkan. 

Att prästen nämner namnet på den som döps gör inte dopet till en namngivningsceremoni. Med samma logik skulle man i så fall kunna säga att begravningen är en namngivningsceremoni (prästen nämner ju faktiskt den avlidnes namn). Eller att vigseln är det (prästen nämner ju båda de blivande makarna vid namn). 

OK? Det var väl egentligen inte så svårt? 

Och om man som journalist ska bevaka ett dop och faktiskt inte vet vad ett dop är, så är det ju direkt pinsamt att man inte lyckas ens klicka eller googla sig fram till Svenska Kyrkans information om dop på internet. Mer basic än så blir inte research. Inte enklare eller snabbare heller. Och frågan jag måste ställa mig blir ju, vad ska vi med journalister till om de inte fixar att göra grundläggande research? Må vara att journalister, som alla andra, har sina blanka områden, som de inte alls känner till, men att ta reda på är ju liksom journalistens jobb. 

fredag 8 juni 2012

Include me



Veckans fredagssång blir Include Me med och av Sara Em. Den är inte helt ny (kom 2008 om jag inte missminner mig) men jag ramlade över en artikel om den när jag plockade med gamla utskrifter, och blev påmind om dess existens.

Sången handlar om hur det känns att ha växt upp i en kyrka, och dela dess tro, men plötsligt inte vara välkommen på samma villkor som andra på grund av att man förälskat sig i "fel" person. Eller för att man inser att den dag man blir förälskad kommer objektet för känslorna ha "fel" kön.

Både texten och videon beskriver det utmärkt. Jag älskar bilden med glasväggen i videon, som Sara Em och många andra springer in i gång på gång. Som separerar dem från den kyrka de tillhör. Glasväggen som är osynlig för alla som inte drabbas, men smärtsamt påtaglig för den som blir utestängd av den.

Metaforen är perfekt.

Samtidigt tycker jag att det kan appliceras på väldigt mycket mer än just (fri)kyrkans förhållande till sina homo- bi- och transexuella medlemmar (utan att alls vilja förringa problematiken med just det). Glasväggen, den osynlighet i utestängandet som ger alla som inte drabbas av det möjligheten att förneka dess existens (eller att faktiskt inte känna till existensen av de murar de är med om att bygga), är, i min erfarenhet, dessvärre sinnebilden för så väldigt mycket av vad som är fel och problematiskt med frikyrkan. Kanhända är det i första hand hbt-personer (men långt ifrån endast) som just för närvarande drabbas. Men det handlar inte om HBT, det handlar om frikyrkokultur.

Texten finns här

torsdag 7 juni 2012

Med inspiration från Google statistics

Att titta på vilka sökord (och fraser) som används för att hitta hit till bloggen är alltid kul, och ibland hittar man dessutom något man vill respondera på så att säga. Till exempel idag. Jag såg nämligen sökorden skola+frånvaro+Filemaker, och antog att det som söktes var ett sätt att hålla reda på elevers frånvaro via Filemaker.

Det är ju busenkelt att bygga något sådant själv i Filemaker, för den som är intresserad och bara lite bevandrad i utveckling av databaser i Filemakermiljö. Men om man inte råkar vara en sån eller ha en sån på sin skola, så finns det förstås också färdiga lösningar att hämta.

Till exempel på Filemakers supportsida för skolor, The FileMaker School, kanske särskilt under fliken  Teacher desktop. Där man bland annat hittar utvecklaren http://www.smart-school.co.uk/  som har flera olika lösningar för skolanvänding, inklusive en för att hålla reda på närvaro/frånvaro (se mer på deras hemsida).

Det finns både gratislösningar och betalversioner (de från smart-school tillhör den senare kategorin), och chanserna att hitta nåt bra ökar förstås, som alltid, om man är beredd att betala.

Eftersom jag hör till de där databasnördarna som tycker det är kul att pilla själv så har jag aldrig använt någon färdig template, och kan därför egentligen varken rekommendera eller avråda från någon särskild. Bara peka ut var de finns.

Är man inte nöjd med de färdiga, utan vill ha en skräddarsydd lösning för den egna skolan, så kan jag också tipsa om att det är något som jag tror vilken FileMakerutvecklare som helst kan hjälpa till med. Och att det är ett så pass lätt jobb att arbetstimmarna som ska betalas för inte kan bli alltför många.

onsdag 6 juni 2012

I väntan på Sommar

Många går ju och väntar på sommaren i dessa dagar, och då alltså i betydelsen sommarväder. Själv brukar jag alltid så här års börja bli riktigt otålig i min väntan på att få veta vilka som är årets värdar i radioprogrammet Sommar. Så även i år.

Är det inte helt orimligt att man ska behöva vänta halvvägs in i juni innan man får veta vad man har att se fram emot i sommarradion. Jag menar, är det ingen som hört talas om teasers. Och om att en av poängerna med dessa är att de så att säga föregår det som de förebådar... Att presentera sommarvärdarna är ju den perfekta teasern inför Sommar i P1, och det skulle alltså med fördel kunna göras innan sommaren faktiskt börjat. Varför inte första juni? Eller kanske idag, den sjätte juni (eftersom nationaldagen ju numera är den röda dag som blir lite av en startsignal på sommaren).

Nåja... Jag får tydligen ge mig till tåls till den fjortonde. Men i väntan på den dagen tänkte jag lite nu och då ge er tips ur Sommararkivet. Det första tipset, som alltså levereras idag, blir författaren John Ajvide Lindqvists program från 2006. Lyssna här.

tisdag 5 juni 2012

Samma plats?


Trollsjön, Eslöv, i vinterskrud. Brygga. Rimfrost. foto: Reb Dutius

Trollsjön, Eslöv, på sommaren. Vass, vatten, brygga. foto: Reb Dutius


Ja, det är faktiskt så gott som exakt samma plats (det är samma brygga som syns på bägge bilderna), men med ett mellanrum på cirka 5 månader. Tänk så många olika faser en och samma plats passerar igenom på bara ett år. I mitt tycke är Trollsjöns sommardräkt, vinterdräkt, höstdräkt och vårdräkt alla lika vackra. Men det är en smaksak förstås.