fredag 7 december 2012

Halloween II


Min inställning till Halloweenfirande kan sammanfattas med att jag å ena sidan tycker att den som vill fira Halloween kan och bör göra det. Men att jag å andra sidan, för egen del, störs gravt av det ahistoriska och okunniga i att framställa det som en tradition med lång historia i Sverige. Det är en tradition med lång historia i de delar av världen där de folk som vi benämner kelter bodde och levde (och också indirekt i de delar av världen där en stor del av befolkningen har rötter i den keltiska delen av Europa, läs Nordamerika). Men dit hör inte Sverige. 

Jag störs också av den, till det ovan nämnda relaterade, okunnigheten i att inte kunna skilja på Halloween, å ena sidan, och Alla Helgons dag och/eller Allhelgona, å den andra. 

Allhelgona och Alla Helgons Dag är mycket riktigt två helgdagar med samma ursprung, fast de infaller inte nödvändigtvis samma dag (Allhelgonadagen infaller alltid 1 november, medan den svenska högtiden Alla helgons dag är en rörlig helgdag som infaller lördagen mellan 31 oktober och 6 november). 

Halloween däremot är en annan tradition, med, för övrigt, också i regel ett annat datum (Halloween infaller alltid den 31 oktober, kan alltså ibland, var sjunde år, råka sammanfalla med Alla helgons dag, men däremot ALDRIG med Allhelgonadagen).

Klarar man att hålla isär detta, och exempelvis INTE önskar "Trevlig Halloween!" på Allhelgonadagen..., så kan man för mitt vidkommande gärna få fira Halloween om och på det sätt man önskar. Om man INTE klarar att hålla isär det... kan det i och för sig kvitta lika om man firar Halloween eller ej, man är lika gravt okunnig likförbannat.

Att det i Sverige är en högtid som är helt och hållet skapad av kommersiella krafter gör den inte heller intressantare för mig att fira i svensk kontext (i sällskap med exv. nordamerikanska vänner blir det naturligtvis en annan sak!). Visst. Vi lever i ett genomkommersialiserat samhälle och det finns nog ingen aspekt av våra liv som inte är kommersialiserad på olika sätt. Dit hör även högtiderna. Julen är ju till exempel direkt sönderkommersialiserad. Men skillnaden är, i mina ögon, att julen hade en historia hos oss INNAN den blev kommersialiserad, medan Halloween inte hade det.

Det jag däremot inte alls har ett problem med i Halloweenfirandet är att det handlar om mörka, otäcka saker. Jag tror att människan behöver sätt att förhålla sig till det otäcka och farliga (och jag räknar inte att "blunda jättehårt och vägra låtsas om det svåra" som ett sätt att förhålla sig, det är raka motsatsen, ett icke-förhållningssätt). "Hur" kan vara av mindre betydelse. Halloweenfirande kan vara ett sätt. All möjlig form av kultur – film, böcker, teater, musik, whathaveyou – är andra sätt (och Halloween kan ju delvis räknas in där, om man så vill). Att leka, klä ut sig, låtsas och fantisera är också precis de sätt vi som människor har för att lära oss hantera verkligheten (och här kan ju klassiskt Halloweenfirande definitivt räknas in).


Därför blir jag lite bekymrad när kyrkor ersätter firande av Halloween med ljusa "änglapartyn". Det blir för mig ett uttryck för den där beröringsskräcken inför allt svårt som vi har diskuterat här på bloggen tidigare, och som ju frikyrkan har LIITE för mycket av.

Måste man låta barnen fira Halloween? Absolut inte. 


Måste man låta, och lära, barnen förhålla sig även till det som inte är ljust och vackert? Fullständigt tveklöst!! Att inte göra det, och att, vad värre är, direkt förhindra dem att få förhålla sig till sådant genom att exempelvis slussa dem till "ljusa änglapartyn" när deras kompisar leker med monster och dräper drakar, blir för mig direkt själslig misshandel av barn. Faktiskt. 

4 kommentarer:

  1. Stryjer under varje ord - man måste kunna skilja potatis från rovor....

    Kram

    SvaraRadera
  2. Mamma: Eller hur!
    Kramar tillbaka.

    SvaraRadera