onsdag 25 juli 2012

Intressant bok!

Läser i Dagen om att Gabriel Forss kommit ut med boken Äntligen!, där han berättar om hur han till slut lyckats få ihop sina båda sidor: att han är både frikyrkligt kristen och homosexuell.

Eller, få ihop och få ihop, som han säger i det citat som blivit artikelns titel: Han kan ju faktiskt bara vara den han är. Och om den han är, är både homosexuell och frikyrkligt kristen, så sitter de delarna redan ihop i honom. Det handlar nog mer om att dels själv acceptera båda delarna, och dels om att strunta i om andra människor (såna som sätter ett likhetstecken mellan sin egen kristna tro och sin egen heterosexualitet och därför tror att det faktiskt är samma sak), har svårt att få ihop det.

Boken Äntligen! är definitivt på minneslistan för framtida läsning.

måndag 23 juli 2012

Här var jag i lördags!

Vi var på godsetfestivalen i lördags (förstås!). Nytt för i år var att gudsonen spelade (kul!). Återkommer med mer när/om jag lyckats få över bilder från telefonen...

Tills vidare får ni läsa om det i Ystad Allehanda, här. Eller läsa om tidigare år här på bloggen, 2010 (utförligast) och 2011 (en liten förhandsvinkning inför förra årets festival).


Tillagt PS 120725: Ni kan förstås också läsa om det på godsetfestivalens hemsida: http://godset2012.blogspot.se/


fredag 20 juli 2012

onsdag 18 juli 2012

Kitty Wells

Detta tycks vara en vecka då kvinnliga föregångare får hembud, som det kallades förr inom frikyrkan. I förrgår var det Kitty Wells (f. 1919) jordevandring färdig. Hon var den första kvinnan som på allvar bröt den manliga dominansen inom countrymusiken, och som gjorde det i sången "It wasn't God who made honky tonk angels" (1952) icke desto mindre. En sång som svarar på Hank Williams sång om otrogna kvinnor, där han bland annat sjunger "I didn't know God made honky tonk angels". Och svaret är, trots sin musikaliska form, ord och inga visor:

"It wasn't God who made honky tonk angels
as you said in the words of your song
Too many times married men think they're still single
That has caused many a good girl to go wrong"

Hör hela sången här nedan:



Den allra första gång jag såg och hörde Kitty Wells hade hon hunnit bli betydligt mer än de 33 år hon var 1952 – året var 1988 så hon måste alltså ha varit närmare 70 – men smälte gjorde jag ändå. Sammanhanget var en video, Honky Tonk Angels Medley för att vara exakt, som K.D. Lang (då 27 år) gjorde tillsammans med countryns grand old ladies Kitty Wells (då 69, alltså), Brenda Lee (då 44) och Loretta Lynn (då 53). Det jag älskade med videon var glädjen och lekfullheten hos alla, och den värme som verkade finnas mellan föregångarna och deras yngre kollega (även hon föregångare i countrygenren på sitt eget sätt). Och redan då var, eller blev ska jag väl säga eftersom jag aldrig sett henne tidigare, Kitty Wells min favorit. Se själva nedan.

tisdag 17 juli 2012

Storasyster i TV!

Storasyster har varit i TV, och pratat om sköterskeupproret (krav på högre ingångslöner till sjuksköterskor).

Hon kommer sist i klippet här:

måndag 16 juli 2012

Språkpolisen spelar spel...

....på engelska dessutom. Here goes...


Ser ni problemet här? Det är en mycket vanlig felskrivning på engelska, även bland de som har engelska som modersmål. Och tydligen även bland de som har betalt för att uttrycka sig på engelska. Jag ser det hela tiden. Det handlar om sammanblandning av "then" och "than".

Precis som med så gott som alla språkfel på så gott som alla språk är det något man kan undvika genom att hålla koll på en enda sak: betydelsen.

than: används för att markera det andra av två saker som jämförs (t.ex. "A is longer than B"), används även för att markera skillnad i en mening som inte så direkt jämför A och B (t.ex. "I would rather be anywhere than here"). På svenska motsvaras det av "än"

then: Handlar om tid, om uppräkning eller om tillägg. Ex. "then he said" (då sa han), "at first it was sunny, then came the rain" (först var det soligt, sen kom regnet), eller "then there is the postage fee to be paid" (sen tillkommer även porto). Alltså, lite förenklat, kan man säga att det motsvarar de svenska orden "då" och "sen".

Kort och gott: "If you upgraded your flash player and still see this message than javascript must be enabled" blir alltså en ren nonsensmening (om än underhållande som en sådan), bara på grund av det lilla "than". 


fredag 13 juli 2012

Wastis namngiverska är borta

Läser i Dagen att pingströrelsens första kvinnliga pastor, Wasti Feldt (för många känd som Wasti Feldt Johansson,  det namn hon hade när hon skrev och gav ut den banbrytande boken "Kvinnan i frikyrkan") har lämnat jordelivet. En sann portalfigur i den svenska frikyrkans historia, och pingströrelsens i synnerhet, är alltså borta.

Hon råkar också vara den som vår katt Wasti är uppkallad efter. Vi hade, även med de katter vi har nu, namnen till katterna innan vi hade katterna. Lite bakvänd ordning är det kanske, men så funkar det för oss. Wasti och Signe skulle de heta. Och det var den tuffaste av dem som skulle heta Wasti hade vi också bestämt, för att det skulle vara en katt som levde upp till namnet. För att konkretisera det där med "tuffaste" bestämde vi att den som först vågade sig ut ur kattburen när vi kom hem med dem var Wasti (de är alltså syskon, och kom tillsammans i samma kattbur till oss). För en kort stund blev det därför tvärtom med namnen, den svarta kattungen (nu känd som Signe) vågade sig snabbt ut ur buren, och blev därmed Wasti. Det var bara det att hon lika snabbt vände och pep tillbaka in i den trygga buren och blev kvar där i ett par timmar efter att hennes syster vågat sig ut. Hennes gråa syster var däremot visserligen tvåa ut, men stannade ju sedan ute. Så efter visst överläggande bestämde vi att den grå nog ändå var en mer passande bärare av namnet Wasti. Hon var nog, faktiskt, den tuffaste.


Wasti – den tuffaste katten. Räds inte vatten.

Wasti Feldt Johanssons bok, Kvinnan i frikyrkan, har varit en guldgruva även för mig. I mitt skrivande om den svenska pingströrelsen.

En pionjär är borta helt enkelt. Må Wasti – den tuffaste pingstpastorn– nu vila i frid.

Fredagsdikten är ljuv musik

Veckans fredagsdikt blir I rörelse av Karin Boye. Här framförd av Susanne Alfvengren, och tonsatt av Anders Forslund.

onsdag 11 juli 2012

Att läsa som det står – eller som man tror det står...

Tidningen Dagen har idag en intervju med forskaren Gunnar Samuelsson som blivit mycket kontroversiell, och till och med dödshotad, för att han påpekat att mycket, mycket lite av det vi tror oss veta om korsfästelsen av Jesus faktiskt står i bibeltexten. Det allra mesta är sådant vi föreställt oss, men egentligen inte läst oss till i Bibeln. De upplysningar bibeltexterna ger kan, enligt Samuelsson, sammanfattas: Jesus hängdes upp på någon typ av avrättningsredskap (ej närmare beskrivet, och samma ord används i den historiska kontexten om väldigt många olika typer av upphängningar och upphängningsanordningar), i syfte att dödas. Vi kan också utläsa av texten att Jesus bar en typ av avrättningsredskap till Golgata, om det var en typ av tvärbjälke eller ett helt kors (och hur det i så fall var utformat), säger texten faktiskt inte.

Det där är kanske inte så uppseendeväckande eller kontroversiellt för de flesta av oss. Många, även icke-kristna, har kanske haft en föreställning om att alla de detaljerade bilder vi har sett är hämtade ur bibeltexten. Samtidigt är det där med att en berättelse över tid byggs ut och får många fler, och ibland andra, detaljer än den ursprungliga versionen hade ju knappast ett okänt fenomen. Och att det sker också, eller kanske i synnerhet, med berättelser som under så väldigt lång tid varit så centrala i en viss kultur som korsfästelsen av Jesus varit i den västerländska kulturen sedan nån gång på 300-talet är väl egentligen inte heller särskilt märkligt. Snarare förväntat.

Men det viktiga med artikeln finns faktiskt formulerat i själva rubriken:

Bibelforskare: "Läs texten som den är – inte som vi tror att den är"

Det där är en extremt viktig uppmaning till alla som säger sig just "läsa som det står." Och det är långt ifrån bara korsfästelseberättelsen som i traderandet av den försetts med utbroderingar och nya detaljer. Ta bara berättelsen om Jesu möte med den samariska kvinnan vid Sykars brunn (Joh. 4:1-42). Om du hör till, och/eller har hört till, ett kyrkligt sammanhang som har en konservativ sexualuppfattning så har du säkert hört berättas, och predikas, om hur Jesus upprättade henne till ett liv i sexuell renhet (om det sedan betydde att hon bröt med den man hon levde med utan att vara gift, och sedan levde i celibat, eller om det betyder att hon gifte sig med honom och för all framtid levde i kärnfamilj enligt västerländskt 1900-talsmönster beror förmodligen på exakt vilken teologi kring skilsmässa och omgifte som var rådande i det sammanhang där du hörde det predikas om henne).

Du kanske rent av har hört de här predikningarna och utläggningarna så många gånger att du också börjat läsa det där i texten. Du VET att hon levde ett medelklassigt kärnfamiljsliv i ett lagom stort hus med vitt staket runt efter detta möte med Jesus, du bara vet att det är så. Du tror rent av att det STÅR så. Det är också, beroende på sammanhang du hör till, troligt att du hört predikningar och kommentarer över hur det var just denna ändring av "sexuell livsstil" som var det vittnesbörd som gjorde att så många i hennes by kom till tro på Jesus som Messias (jag har hört de predikningarna i alla fall).

Problemet är bara att det är en läsart som innebär att läsa som man tror att det står, inte som det faktiskt står. Ingenting av det där står i texten. Nada. Pröva att läsa Johannes 4 utan de glasögon som tidigare utläggningar har försett dig med så ska du se.

Det som finns i texten är att det är vad Jesus vet om henne som övertygar henne om att han är Messias. Det är också vad det står att hennes vittnesbörd till byborna var: "Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?"

That's it.

Låt mig alltså upprepa, och understryka, Gunnar Samuelssons uppmaning: Läs texten som den är – inte som vi tror att den är.

tisdag 10 juli 2012

Slappna av med the Daleks!

Här har varit alldeles för lite Dr. Who på ett tag. Onekligen. Slut med det nu! Hittade nämligen den här videon med ett avslappningsband från allas våra dalekar.

Avslutningen? Den kan ju bara lyda på ett sätt: Your tension has been exterminated! EXTERMINATED!!



PS. SUCK!!!!! Så muppar alltså youtube-inbäddningen igen. Jag har bara en sak att säga om de/den som sitter och gör oupphörliga ändringar som alltså fuckar upp den funktionen, och det är EXTERMINATE EXTERMINATE EXTERMNINATE. Alternativt: YOU ARE ENEMIES OF THE DALEKS, YOU WILL BE EXTERMINATED!

måndag 9 juli 2012

Briljant @elsander

Hittade den här lilla korta videoberättelsen av Joachim Elsander när jag surfade runt på vimeo. Gillar verkligen tvisten i den! Och gillar budskapet också, förstås.

Det visade sig i och för sig att den där tvisten inte alls var så tydlig för alla och envar, som jag trodde när jag först lyssnade på berättelsen, utan krävde en hel del förförståelse för att uppfatta och tyda. Min Anna, som visserligen inte alls har frikyrklig bakgrund men som å andra sidan är väsentligt mer än genomsnittligt allmänbildad på området efter alla år med mig, behövde tre-fyra genomlyssningar, och sedan en uttydning av mig, för att förstå innehållet helt.

Å andra sidan, så gav det upphov till en ganska ögonöppnande diskussion som tydliggjorde den frikyrkliga subkulturen, och dess språk, ännu mer för mig (och kanske för Anna också).

Och å tredje sidan (som jag vet mycket väl att man inte får säga, men vaddå, har ingen hört talas om trianglar?!), så är det kanske inom den subkulturen, och/eller bland människor med rötterna där, som den här berättelsen i första hand behövs.

Här är den i alla fall, klicka här eller titta här nedanför.




Mig eller helvetet? from Joachim Elsander on Vimeo.

Lite värmeböljefilosofi: Jeg gider slet ikke

Hettan kom ju till slut. Om än mer med regntunga skyar och hög luftfuktighet än med blå himmel och solsken. Varmt har det varit, likförbannat. Och följande ord av Søren Kirkegaard, ur Enten - Eller, beskriver väldigt exakt hur jag känner och är när temperaturen går över 20-strecket ute (och därmed närmar sig, eller passerar, 30-strecket här inomhus). Jeg gider slet ikke.

"Jeg gider slet ikke. Jeg gider ikke ride, det er for stærk en bevægelse; jeg gider ikke gå, det er for anstrengende; jeg gider ikke lægge mig ned, thi enten skulle jeg blive liggende, og det gider jeg ikke, eller jeg skulle rejse mig op igen, og det gider jeg heller ikke. Summa summarum: jeg gider slet ikke"

Fast nu ska det ju bli svalka igen, ganska så omgående, påstår i alla fall SMHI. Och då kanske även jag "gider" ett eller annat igen...

fredag 6 juli 2012

Senpåkommen fredagssång

Det finns musik som man antingen inte brydde sig om alls, eller rent av ogillade, när man var tonåring, men som spelades hela tiden. Om man är en sån där som sällan är helt mainstream i sin smak så kan det nog sägas om det mesta som spelades under ens tonårstid (eller under vilken tidsepok som helst kanske...).

Det märkliga med den musiken är bara att en sådär 10-20 år senare, så gillar man det bara just för att det spelades hela tiden när man var tonåring. För att det är, om inte soundtracket till ens liv, så åtminstone soundtracket till ens tonårstid.

Orup hör till den kategorin för mig. Har på senare år till och med kontemplerat att köpa en samlingsskiva med honom.... Men riktigt så djupt har jag trots allt inte fallit. Än.


Här är han i alla fall med Regn hos mig. Se det som en väderönskan, för det här tryckande strax-före-åskan-vädret som vi har just nu är helt olidligt..

måndag 2 juli 2012

Förlåtelse.

I kommentarstråden till den där bloggposten som jag tipsade om häromdagen, om tokigheter inom svensk frikyrklighet under 1990-talet, så återfinns, förstås, en kommentar i genren "Du måste förlåta och lägga det här bakom dig". Den typen av kommentarer kommer som ett brev på posten, eller man borde kanske hellre säga "som Amen i kyrkan"..., alltid där någon kritiskt diskuterar (fri)kyrkan.

Problemet, för det är ett jätteproblem, i att på det sättet göra förlåtelsetanken till en munkavle på kritiker, är att man därigenom tillåter felaktigheter att leva och frodas. Genom att avkräva förlåtelse (och därmed också, underförstått eller uttalat, tystnad) av den som på något sätt blivit offer för en galenskap av något slag, så skapar man oupphörligen nya offer.

I samband med att man kräver förlåtelse (och tystnad) av kritiker, så brukar man också varna för bitterhet (och – check! – det finns i den nämnda kommentaren i den nämnda kommentarstråden också). En bloggare som råkat ut för just den bitterhetsvarningen, eller bitterhetsanklagelsen, tämligen ofta är David Hayward, också känd som the nakedpastor. Och som av en ren händelse publicerade han en post om den saken i lördags, där han reder ut varför det faktiskt är ett missförstånd att Bibeln varnar för bitterhet. Hebreerbrevet varnar för att låta bitterheten slå rot, vilket är en helt annan sak.

Ett missförstånd av samma art som det då (alltför) många kristna läst Efesierbrevet 4:26 "Grips ni av vrede, så synda inte" så att det fått betydelsen: "Att bli vred är syndigt", och därför tryckt ner sina aggressioner djupt, djupt, och på så vis skapat en slags inre tryckkammare – ofta med katastrofala konsekvenser.

Något av det bästa jag läst om förlåtelse är den poststrukturalistiska filosofen Jacques Derridas alster "On forgiveness" (jag har bloggat om den tidigare, så för en sammanfattning gå till denna post). Där skriver han bland annat:

"We can imagine that someone, a victim of the worst, himself, a member of his family, in his generation or the prededing, demands that justice be done, that the criminals appear before a court, be judged and condemned by a court – and yet in his heart forgives


The inverse, of course, is also true. We can imagine, and accept, that someone would never forgive, even after a process of acquittal or amnesty."

Med andra ord, att kritisera, eller att kräva någon typ av "räfst och rättarting" är faktiskt inte alls liktydigt med att inte förlåta, eller att inte ha förlåtit. Det är helt enkelt två separata företeelser. Man kan kräva sin rätt, och ändå förlåta, och man kan uppvisa alla yttre tecken på att förlåta (avstå från krav på straff eller rättelse), men ändå inte, i sitt hjärta, förlåta det allra minsta.

Om vi applicerar den insikten på (fri)kyrkans värld så innebär det alltså att kritik aldrig kan besvaras med "Du måste förlåta", för kritiken visar inte alls på någon avsaknad av förlåtelse. Handlar inte ens om det.

Styrkan med Derridas analys av förlåtelsebegreppet är att han sätter det i relation till makt, han säger att förlåtelse alltför ofta förstås som något som ges "uppifrån" (han säger inte att det MÅSTE vara så, tvärtom att han drömmer om en förlåtelse som är frikopplad från överhöghet, men han säger att det hittills oftast tolkats och tillämpats så). Den maktaspekt på förlåtelsen som han, i mitt tycke, missar är däremot just den här med krav på förlåtelse (eller på något slags underkastelse eller tystnad som ges namnet förlåtelse) som en form av maktutövning.

Jag gör härmed det tillägget.


Förlåtelse kan inte krävas, bara ges.

Förlåtelse FÅR inte krävas, som ett sätt att tysta debatt, diskussion och kritik.