På måndag kommer första avsnittet av dokumentärserien Församlingen, Domedagen och Våldtäkterna på TV4 (länk till trailer, se pressmeddelande här). Den handlar om församlingen Sjundedagsadventisterna i Ekebyholm. Och om vad mixen av misstänksamhet mot "världen" (det kristna begreppet för allt utanför kyrkan), tron på Jesu snara återkomst, misogyn kvinnosyn, den höga värderingen av lydnad och tystnadskultur gör med, inte bara visselblåsaren vars avslöjanden ligger till grund för dokumentärserien, utan med en hel kultur, och med flera generationer.
Ekebyholm slott. Fotocred Udo Schröter. Licensinfo |
Jag har inte sett den – än – men ser fram emot att se den. Inte minst för att det den berättar om är relevant långt utanför Sjundedagsadventisterna och Ekebyholm.
Men, för att nu återvända till Ekebyholm, och just Sjundedagsadventisterna där, och göra den där utlovade tillbakablicken: I mars 1990 gör tidningen Dagen ett uppskattande reportage om Sjundedagsadventisternas kristna skola i Ekebyholm. Den publiceras på det uppslag som är vikt åt de yngre läsarna, med den ungdomliga vinjetten Just NU, och ingår i en artikelserie med målet att försvara religionsämnet i skolan. En kampanj som väl lite är en fortsättning på det försvar för kristendomsämnet som var en del av Kristdemokraternas tidiga historia.
Rubriken är: "Här hotas inte religionsämnet", och underrubriken "På Ekebyholmsskolan är morgonandakter och bibelstudier obligatoriska."
Underrubrik i Dagen-reportaget 1990-03-13 |
Skolan har enligt artikeln 160 elever, varav 60 bor på skolans internat, som är förlagt till slottet ni ser i bilden ovan. De flesta eleverna hör till adventistsamfundet, men ett antal kommer också från andra kristna samfund. De delar ju samma grundsyn. Förutom skolundervisningen är deltagande i gudstjänster och bibelstudium obligatoriska.
Det sista förvånar kanske en del nutida läsare. Så får ju inte friskolor göra idag. Men i de religiösa friskolornas barndom hade lagstiftarna ännu inte förstått att staten behövde lägga till den typen av skyddsstängsel när de lät religiösa samfund bedriva skolor. Det problematiseras inte heller i artikeln, tvärtom lyfts det fram som något som är bra. Artikelns hela funktion är att utgöra en positiv motpol till de skildringar, och framtidshot, om den religionslösa skolan som serien i övrigt handlat om. Och man citerar flera elever som menar att de extra religionstimmarna (skolan har ett antal religionstimmar utöver de obligatoriska, totalt läser eleverna religion, mestadels kristendom, åtta timmar i veckan), bibelstudierna och morgonandakterna egentligen är för lite. Ingen motröst till det lyfts. Varken inifrån skolan eller från någon annan.
"Jag brottas varje dag med om det är rätt att jag berättar. Det känns
som att jag sätter eld på Ekebyholm. Men det är ett system som är ruttet
i grunden. Det har gått i arv i generationer för att det bara tystas
ner," säger visselblåsaren om sin roll i skapandet av dokumentärserien Församlingen, Domedagen och Våldtäkterna.
Lite om hur en tidigare generation av detta skapades kan vi alltså lära oss genom att läsa i gamla nummer av Dagen.
För att hitta exempel på kombinationen tron på Jesu snara återkomst, misogyn kvinnosyn, den höga värderingen av lydnad och tystnadskultur behöver vi inte ens gå tillbaka till 1990. Det finns idag också.
"Jag brottas varje dag med om det är rätt att jag berättar. Det känns som att jag sätter eld på Ekebyholm. Men det är ett system som är ruttet i grunden. Det har gått i arv i generationer för att det bara tystas ner,"
Kommentarer
Skicka en kommentar