Ansvar

 Parallellt med att jag plöjer gamla Dagen-artiklar så läser och sparar jag även andra artiklar – och bloggposter, och vad man nu träffar på för övrigt – precis som jag gjort ... egentligen alltid. Även om det "bara" är de senaste kanske 30 åren som jag haft ett ordentligt system för det. 

På sätt och vis möts det här, gamla, samlandet, och det mer intensiva plöjande jag ägnar mig åt just nu. Dels i och med att det första tar vid ungefär där det andra slutar. Men också för att de sorteras in i en och samma samling, i slutändan.

Nya artiklar  sparas ner till en mapp på datorn tills jag har tid, eller lust, att ägna mig åt insorterandet av dem. För de mer systematiskt framplöjda artiklarna finns en likaledes mer systematisk process.

I mappen med nya, ännu oinsorterade, artiklar har sedan tidigt i höstas legat en debattartikel av Stig Jirenius. Den har blivit kvar där för att det finns några rader i den jag har haft lite svårt att smälta.

 "I somras berättade Niklas Piensoho på Hönökonferensen att han känner cirka trettio troende homosexuella vänner. Några av dem har han, smärtsamt nog, fått vara med om att begrava. Orsaken har varit att de inte orkat leva längre på grund av att de känt sig så fullständigt fördömda. Vid kistan ställer han frågan: 'Jesus, var det så här du menade? Skulle vår förkunnelse leda ända hit?" (Jirenius i Hemmets Vän september 2024) 

Det jag reagerar på är att frågan ställs till Jesus, om det verkligen var meningen att det skulle gå så illa. En fråga som inte följs av så särskilt mycket omprövning av den väg som lett ända dit. Istället för att ställa frågan till sig själv, och de som gått den vägen tillsammans med en, om var man valde fel. Och hur man kan välja annorlunda.

Lydde bara order...

Att hbtq-personer i pingströrelsen knäcks så av pingstteologin att de alltför många gånger faktiskt avslutar sina liv var för all del ingen nyhet. Att Piensoho, då pastor i rörelsens största församling (Filadelfia, Stockholm), var medveten om det visste jag också. Det framgick i DNs stora intervju med familjen Wijk (Helgbilagan, lördagen 25 mars 2023, online här om du är prenumerant), där reportern också är med på en gudstjänst i Filadelfiakyrkan, och, tillsammans med familjen pratar med Piensoho efteråt.

"Han säger att han varit med om att begrava människor som tagit livet av sig för att de inte kände sig accepterade. Andra har han mött på psyket."

Lite senare säger han till familjen att

"Det är ju inte så att de tänker att ni inte får finnas, fortsätter Piensoho, utan de tänker 'Bibeln är väl tydlig?' och det måste man respektera, så att de inte blir ledsna och vilsna. Var varsam i alla lägen. Är ni med på det?"

I den ena vågskålen liv, bokstavligen liv, och själsliga sår så djupa att de ödelägger hela livet, i den andra vågskålen att man blir lite ledsen för att man måste ta in att man har haft fel i en teologisk fråga. Eller åtminstone behöva acceptera att andra får tänka, och leva, annorlunda.

Och när han väger de två mot varandra är det inte ens så att de två sakerna för honom väger lika, utan det är nästan så att det i den andra vågskålen väger lite tyngre. 

Det är dessutom de i den första vågskålen, de som utsatts och utsätts för något som drivit dem in i livslång psykisk ohälsa och rent av bort från livet, som måste acceptera att de, och andra, utsätts för MER av den varan, för att skydda de i den andra vågskålen. 

Skydda dem från den fruktansvärda upplevelsen att behöva ändra sig...

Reportern reagerar då också. Och får religiöst svammel till svar.

 "Ingen protesterar på stället. Då frågar DN: Är inte det svåra att den varsamheten kan göra så mycket skada i andra änden? Jag tänker på de du säger att du begravt...                                                                                                                                – Men man ska aldrig ge igen med det oförsonliga mynt jag möjligen fått av andra, svarar pastorn. Det är att följa Jesus. Om andra korsfäster mig då ber jag 'Fader förlåt dem'. Ger vi igen tror jag att vi förlorar allt."

Notera: "ge igen". Han definierar – uttryckligen – en begäran om att upphöra med andligt och verbalt våld som fått fruktansvärda konsekvenser som att "ge igen". 

Detta (ovan) var 2023.

Så, i sak, var det Jirenius skrev om i höstas alltså ingen nyhet för mig. Men det var något med orden "Vid kistan ställer han frågan: 'Jesus, var det så här du menade? Skulle vår förkunnelse leda ända hit?" i artikeln som för mig blev extra svårsmälta. Och gjorde att artikeln blev liggande.

Man skulle kunna läsa det som ett ifrågasättande av den dittills rådande teologin. Kanske. Också. 

Om det inte samtidigt vore för att det är efter att han hållit i de begravningarna som han fortsatt vill prioritera att skydda de konservativa från att ta in nytt. 

Det är efter de begravningarna han håller en predikan som somliga av de där konservativa iofs har upplevt som alldeles för nydanande, men där det första han gör är att slå fast att han INTE har tänkt om när det gäller äktenskapsteologi. (Läs Tomas Hemstads kommentarer till, bland annat, den predikan här).

Och det är efter de begravningarna han uttrycker att ett försök att hindra att han, och andra, får begrava fler, är att "ge igen".

För en människa som anser sig ge uttryck för att ha förstått att den förkunnelse han (tillsammans med andra) stått för bokstavligen har dödat människor så ger han inte särskilt tydliga uttryck för den insikten alls.

Om en rätt du lagat och serverat, upprepade gånger hade dödat en person som åt, hade du fortsatt laga efter samma recept då? Och servera till andra? Samtidigt som du såg lite ledsen ut och pratade om de som tyvärr dött av den? Eller hade du börjat servera något annat?

Eller, om det inte var du, utan någon annan, som fortsatte servera rätten som dödat människor, hade du då trott på att hen faktiskt hade insett att den gjort det? Verkligen tagit till sig det? För mig blir det svårt.

Men kanske finns det ett samband mellan det, å ena sidan, och fenomenet att skylla på Gud å den andra.

Jag tänker att det är kanske bara genom att bildligt talat gömma sig i Guds kjolar, genom att inte ta ett eget vuxet ansvar för sin egen teologi och sina egna tolkningar utan mena att det är Gud, eller Jesus, som lett en dit, som man kan fortsätta att se sig i spegeln. Som man kan fortsätta, i stort sett, på inslagen väg.

 Man lydde ju bara order. Guds order till råga på allt. 

.... Fast värre ändå

för de som använder sig av "Jag lydde bara order"-försvaret i andra sammanhang har i de flesta fall åtminstone, faktiskt, fått order. Det går att objektivt konstatera att de hade en order som lydde på ett visst vis. Och att de har agerat i enlighet med den. Moral, eller kanske i vissa fall till och med lagstiftning, borde ha fått dem att ordervägra. Men det är ställt utom diskussion att de fick ordern.

De har inte utifrån en antik text, som inte ens nämner den situation de står i, tolkat sig fram till något de valt att uppfatta som en order. Eller accepterat någon annans tolkning av texten som en order, väl vetande att många andra tolkningar existerar. Andra tolkningar som de, utan att ta något direkt ansvar för det valet heller, valt bort. 

 ---------------------------------------------------------

PS. Ingen skugga ska falla över Jirenius, han citerar ju bara. Och han, å sin sida, ger faktiskt uttryck för att ha förstått både allvaret och sitt eget ansvar. Hans avslutande rader lyder "Själv vågar jag inte stå inför Livets Herre med vetskap om att min förkunnelse har släckt liv i stället för att  gett liv. Eller att min tystnad i detta ämne har förlängt lidandet för mina homosexuella bröder och systrar."

PS 2. Jag hade egentligen tänkt knyta samman detta med den debatt om tron på helvetet som rasade i Dagens och Evangelii Härolds spalter med början 1988, och med fortsatta svallvågor in i 1990. Det som förenar är att många av de som försvarade helvetestron (och det var de flesta) gav uttryck för att de egentligen inte ville tro på att de som inte trodde på Jesus kom till helvetet. Men att de var tvungna, de hade inget val. För det var vad Bibeln sa. Ingen reflektion över att andra kunde komma till, och välja, andra slutsatser utifrån samma texter. Eller någon reflektion över att de var helt fria att välja att tro att Bibeln helt enkelt hade fel på den punkten för den delen. Inget ansvarstagande. Bara ett skyllande på Gud. Men det får bli en annan post en annan gång. Annars blir det här för långt.

PS 3. Den som tycker att redan denna bloggpost är för lång kan jag rekommendera att istället läsa min kortblogg på samma tema från 2013

 

 

Våga se ert eget ansvar i ögonen, kristna!