Jag skrev ett inlägg om klassiska (frikyrkliga) försvar, och varför de inte fungerar, för över 10 år sedan. Tänkte att det var dags för ett del 2. Nu om ett fenomen som jag kallar Distance and Deny (D&D eller DaD för den som gillar akronymer 😊).
Det handlar om att lägga avstånd (inte riktigt detsamma som att ta avstånd, utan att beskriva avståndet mellan sig själv, eller sitt eget sammanhang, och det som kritiseras som, i något avseende, väldigt stort), och förneka. Eller, kanske riktigare uttryckt:
Att lägga avstånd (Distance) genom att förneka (Deny).
Man börjar gärna på nivån: kristendomen som sådan: Det här som diskuteras/kristiseras just nu är faktiskt inte kristet alls (alt., om det handlar om en person: hen är inte kristen egentligen, har nog aldrig varit, inte på riktigt). För exempel på, och socialpsykologisk förklaring av, den nivån, om än ur en lite annan vinkel, kan jag varmt rekommendera youtube-videon Why Christian Responses to Deconstruction Are so Predictable, mer specifikt ca 7 minuter in i videon. Trots titeln på videon visar den, för övrigt, att exakt samma fenomen dyker upp även i exempelvis muslimska eller ateistiska grupper.
Nästa nivå är det egna samfundet: Det här är helt främmande för mitt samfund.
Om det inte fungerar får nästa nivå bli mer lokal, den egna församlingen: Dessvärre har det här förekommit i mitt samfund (observera att man gärna använder dåtid här, se mer om det nedan), men i min församling finns det lyckligtvis inte.
Den sista utvägen i den här avståndstrappan, eller förnekelsetrappan blir att lägga avståndet mellan en själv, personligen, och det som kritiseras: JAG har iaf inte sett eller stött på något sånt.
Den sista utvägen? Nej, inte riktigt faktiskt. Det finns även en nödutgång: Tiden. Att istället fokusera på att lägga avstånd i tid: Kanske i min församling/mitt samfund, men det var för jättelänge sen.
Den främsta skadan av denna försvarsmekanism är att man invaliderar, underkänner, andras upplevelser. Det blir en form av gaslighting. Och ett av mina syften med att ge den här systematiserade översikten över fenomenet är att ge människor som tagit skada i eller av ett kristet sammanhang bekräftelse: Det som hände, hände faktiskt. Och den här responsen (eller variationer på respons) som du möter överallt när du försöker diskutera det handlar inte om dig, eller om det i kyrkan som du försöker peka på. Det ligger inte alls där. Det är en försvarsmekanism, och den ligger helt och hållet hos den som kommer med den responsen.
Men kanske är du som läser själv företrädare för ett kristet sammanhang och undrar vad alternativet är. Vad ska man göra istället för ovanstående?
Lyssna.
Alltså, faktiskt lyssna. Inte lyssna med ett halvt öra medan du fokuserar på vilken respons du ska ge. Kanske försöka välja vilken av nivåerna i avståndstrappan som fungerar. Eller i alla fall fundera på hur ditt svar kan bidra till att få kristendomen, eller ditt kristna sammanhang, eller dig som kristen, att se bättre ut.
Bara lyssna. Med öppna öron och öppet sinne.
Faktum är att du behöver, i de flesta fall, inte ge något svar alls. Så släpp det fokuset.
Bara lyssna.
Och fundera mer på beröringspunkter och igenkännanden än på avstånd som eventuellt kan läggas.
Kommentarer
Skicka en kommentar