Förlåtelsekortet
Det här "kortet" spelas i första hand när människor talar om att de på olika sätt farit illa i eller av frikyrkan, och påtalar sådant som just gör människor illa. Väldigt fort i en sån diskussion kommer "förlåtelsekortet" från den part som på något sätt representerar eller försvarar kyrkan. Det kan heta till exempel att "Du måste förlåta och lägga det här bakom dig", eller, i mer allmänna termer, "Det är viktigt att förlåta och glömma". Ordet "bitterhet" används också ofta, på ett varnande sätt. T.ex. "Det är alltför lätt att bli bitter", eller "Jag tycker ofta att jag ser mycket bitterhet hos de som lämnat kyrkan" (Och? skulle man kunna säga här, men det bör alltså ges den underförstådda fortsättningen: "Och det som jag rubricerar som bitterhet anser jag inte att jag behöver lyssna till").
Problemet med det här försvaret är att kritik och förlåtelse inte är motpoler. Egentligen inte ens är relevanta för varandra. Man kan förlåta det som drabbat en själv, och samtidigt vara kritisk till fenomenet som sådant, och kanske vilja förhindra att andra drabbas. Man kan också avstå från att kritisera, utan att det betyder att man har förlåtit. Det kan lika gärna betyda att man inte ens nått dithän i krishanteringen att man KAN prata om det (och kanske ännu mindre förlåta). Hälsan tiger still, sägs det, men det gör ofta ohälsan också.
Jag har rett ut detta mer utförligt här
Och vad bitterhet beträffar så reder David Hayward, också känd som nakedpastor, ut det på ett ypperligt sätt här
"Elektrikern och elektriciteten"
Jag vet egentligen inte vem som använde den här liknelsen första gången, men jag hörde den först nån gång på 1980-talet, och har hört den otaliga gånger sen dess. Du känner säkert också igen den.
"Ingen skulle väl säga att de inte tror på elektriciteten, bara för att de träffat en dålig elektriker"
Det används som svar till eller kommentar på människor som säger sig ha svårt att tro på Gud när de ser allt som den världsvida kyrkan, i olika skepnader, ställt och ställer till med.
Problemet är bara att liknelsen skjuter väldigt mycket bredvid målet. Det handlar, för att fortsätta elektrikerliknelsen, väldigt sällan om en elektriker, snarare om hela elektrikerförbundet och varje elektriker man någonsin träffat, sett eller hört talas om. Och i det läget är det nog en eller annan som skulle ställa sig skeptiska till elektriciteten som sådan...
Visst, den kritiken är ofta onödigt generaliserande. Och det får man gärna anmärka på och problematisera. Men den kan också vara sprungen ur en ärlig förtvivlan hos en människa som betraktar kyrkan inifrån, snarare än utifrån och på avstånd. Som i fader Matthews predikan i videoklippet nedan (förvisso en fiktiv prästs predikan, men en jag omedelbart kände igen mig i när jag hörde den första gången)
"Bara människor..."
Lite relaterat till elektrikerliknelsen ovan är svaret att "Frikyrkliga är bara människor, lika felbara som alla andra". En stor och viktig insikt, i och för sig... Men inte nödvändigtvis alls relevant i en diskussion om frikyrkan som institution och fenomen, snarare än om frikyrkliga människor som individer.
Bästa förklaringen på varför det inte är relevant hittar jag i Birger Normans bok Ådalen 31. Det han skriver handlar förvisso om Ådalen och ådalsbor, men är lika tillämpligt på Frikyrkan och frikyrkliga.
"Det finns inget som heter ådalsbor, om man menar folkpsykologiskt.
Men det finns något som heter Ådalen och som just inte liknar någonting annat"
(Birger Norman, Ådalen 31)
Eller om man så vill, i parafras:
"Det finns inget som heter frikyrkliga, om man menar folkpsykologiskt.
Men det finns något som heter Frikyrkan, och som just inte liknar någonting annat"
Och mot en diskussion om Frikyrkan, som kanske just inte liknar någonting annat, kan man alltså inte anföra att frikyrkliga bara är människor. Det är liksom antingen underförstått eller irrelevant, eller båda delarna.
Jag har läst. Du formulerar det så bra. Jag känner igen försvaren/förklaringarna. Tack och kram.
SvaraRaderaTack för berömmet!! Roligt att fler känner igen det! ;-)
SvaraRaderaJag måste hålla med men ändå inte, jag är ju själv helt kvar i kyrkan, det går inte att lämna min tro, min Gud, min Jesus och alla de goda människor som jag stötts och blötts med i dessa sammanhang och jag är glad att de inte vill köra ut mig. Men samtidigt har du ju så rätt.
SvaraRaderaVi måste våga se till att inte vara den där vilsna"elektrikern" har aldrig hört liknelsen förut,dock (kanske en orsak till att jag inte hyser varken agg eller bitterhet mot någon del av kyrkan är att jag slipper det värsta här i norr).
Vi här har ju våra leatadianer och pastorer som kom från södra Sverige i några år och sedan lämnade oss för grönare gräs i södern eller inte stod ut med att vår församling(SMF/GF) vill predika själv och inte har en traditionell syn på pastorn alls.
Jag har personer jag borde ta samtal med och visst bord ejag förlåta dem, men när det är saker som inte kan talas ut om? Tystnadslöften som inte får brytas? Ja, Jesus och jag pratar om det ibland och det som inte står under tystnadslöften diskuterar vi som vet hur det är ibland som debriefing. Men jag säger som vännen Åsa och norske Edin Lövås att kyrkan alltid kommer att dra till sig folk som vill dominera för i frikyrkan ges för lite motstånd. Lite bättre är det i mitt andra sammanhang; SvK där kan de inte dominera lika starkt. Liturgin och bredden förhindrar det.
Men jag hade, som sagt var, tur, med ena benet i varmt troende släkt i SvK som varit lite oppositionell jämt mot sekterism och fundamentalism. Ja, trots det östleastadianska arvet (eller pga det) var de riktiga rebeller, "Gud men ingen annan lyder jag om det känns fel." Var deras devis.
Att ha en grundmurad gudsrelation INNAN frikyrkan kom in i livet var nog väldigt bra, ankaret finns inom, inte utanför i grupper av andra spruckna lerkärl. Och proberstenen framför alla andra: Kärleken har alltid lyst igenom i ett och annat lerkärl fast elakheten styrt många.
Sedan vet jag ju vilken bristfällig "elektriker" jag själv är full av idiotiska infall. Jag är glad att jag får vara med i elektrikerförbundet ändå och kanske blir jag någon gång en bättre "elektriker". Det gör mig nog mer tolerant med de övriga klåparna i branschen.
Ja, många tankar, och helt ostrukturerade, kom igång av din kloka text!
Tack för kommentar!
SvaraRaderaJo, jag tror det är viktigt att ha en gudsrelation som är fristående från kyrkan, även om man är, och vill vara, kvar i kyrkan. Tror att de som är allra mest skyddslösa mot ond manipulation från kyrkliga auktoriteter är de som har ett likhetstecken mellan kyrkan och Gud. Det som sägs i eller av kyrkan blir ju då ord direkt från Gud.
Och jag tror som du att det finns faktorer som gör frikyrkan extra utsatt för personer som vill (och får) dominera. Lite är det kanske baksidor av sådant som också är positivt (en plattare struktur, exempelvis). Men faktorerna finns där, det tror jag du har rätt i. Och det är ju f.ö. en av de där diskussionerna där "frikyrkliga är bara människor"-argumentet blir så väldigt malplacerat. För det kan så klart inte förklara varför frikyrkan skiljer sig från exv, Svenska kyrkan i det här avseendet. De frikyrkliga är givetvis bara människor, men det är de som byggt och bygger upp andra kyrkliga organisationer på andra sätt också.
Ja, ett problem är nog att det saknas tröghet i strukturen, frikyrkan kan när som helst tas över på ett enda äldstemöte, eller församlingsmöte av en Kristi Brud-psykopat och det finns inget domkapitel att vända sig till eller överklaga hos.
SvaraRaderaDet är ju precis det. Det finns demokratiska fördelar med det också, men definitivt även risker. Särskilt risken att en enskild person får exceptionellt stort inflytande (vilket ju inte är så demokratiskt...).
SvaraRadera