Adventskalendern: Lucka 10

Dagens lucka handlar egentligen mer om boken som luckans bokmärke för närvarande återfinns i, Morbror Knuts sorgsna leende, än om bokmärket självt.

Det senare kommer från Pocket Shop, och har med all säkerhet följt med något bokinköp som gjorts när Malmö Central passerats på något håll. Men har sedan dess markerat sida i otaliga böcker. Just nu alltså i nämnda bok av Katarina Kieri.

Boken, som kanske kan kallas uppväxtskildring, följer pojkflickan Karla och hennes mor (fadern har omkommit). När skildringen tar sin början är Karla barn, någonstans i mitten blir hon, nästan omärkligt tonåring och så småningom vuxen (och det är alltså där jag, som inte hunnit läsa ut boken än, är just nu).

Karla och modern bor i Staden, som inte närmare identifieras, men som ligger någonstans i de svensk-finska gränstrakterna, men på den svenska sidan. Jag tänker mig trakten av Tornedalen, men jag kan ha fel. Modern kommer dock från Byn, som inte heller identifieras, men ligger ett antal mil närmare den finska gränsen. I Byn bor också morbröderna, och där tillbringas många lov och annan ledig tid.

Mellan Byn och Staden finns en rivalitet och ett ömsesidigt förakt. I Staden talar man övervägande svenska, i Byn övervägande finska (i alla fall som informellt vardagsspråk). Staden ser på Byn som efterbliven, Byn ser på Staden som bullrig och farlig, och fisförnäm. Karla hamnar i ett ingenmansland däremellan. I Staden försvarar hon frenetiskt Byn, men får som bäst överseende leenden som svar. I Byn ses hon, alltmer med stigande ålder, som en som hör till Staden.

Jag kan så väldigt mycket känna igen mig i det där med motstridiga tillhörigheter, och många "hemma". Det kan vara, som det ofta är i Morbror Knuts sorgsna leende, ett stort vemod. Kanske en sorg rent av. Men det kan också vara stor rikedom.

Jag säger nu och då att jag kan vara så väldigt avundsjuk på de som på ett oproblematiskt sätt "kommer ifrån" någonstans. Ni vet, såna som kan svara på frågan om var de kommer ifrån utan att tänka efter och utan att alltid ha en outtalad lista av tillägg i huvudet oavsett vad det uttalade svaret blir. Såna som kan fylla i en enkät där en av bakgrundsfrågorna är: "Växte du upp i en småstad, mellanstor stad eller storstad?" och inte känna att det var den knepigaste frågan i hela formuläret (mest för att det måste bero på både exakt när i ålder man anses "växa upp" och på om man "växer upp" huvudsakligen på veckodagarna eller på helgerna). Såna människor.

Såna människor som ser konflikten mellan troende och hbt-personer som ett krig mellan två tydligt avgränsade grupper med tydligt avgränsade territorier (där de själva hör till antingen den ena eller den andra). Inte mer som ett inbördeskrig. Såna människor.

Och det är å ena sidan alldeles, alldeles sant. Jag kan verkligen känna styng av avundsjuka mot såna människor. Å andra sidan kan jag känna väldigt tydligt att om jag fick en magisk formel som skulle förvandla mig till en "sån människa", och göra min bakgrund och mina tillhörigheter enhetliga, så skulle jag aldrig vilja använda den. För det är, som sagt, också en stor rikedom. Att ha flera parallella perspektiv på tillvaron. En frustrerande pain-in-the-ass-rikedom. Men en rikedom i alla fall.

Och kanske är det precis så som Kieri skriver, att:

"Man genomströmmas av det blod och de skymningar som man fått sig till livs. Man bär det man är tvungen att bära. Svårare än så var det inte. Och inte heller lättare."