Adventskalendern: Lucka 15

Bakom lucka 15 hittar vi....samma bokmärke som i gårdagens lucka faktiskt... Nej, jag har inte blivit senil. Och inte har jag slut på bokmärken heller, tro det eller ej. Men jag kände att det var ett bokmärke som kunde stå som bakgrund till mer än en historia. Och att det kunde vara av värde att ge de historierna två olika bloggposter. För överskådlighetens skull om inte annat.

reklam för cyberkirken.dk. Plockat i Skelgårdskirken, som sagt.

När jag tänker på den mysiga kyrkan som vykortet kommer ifrån är det nämligen omöjligt att inte också tänka på hur ledsen och sårad vår vän, som då (men inte sen) hörde dit, blev över de heterosexistiska uppfattningar, milt uttryckt, som en av de präster i kyrkan, som de fått så stort förtroende för, visade sig ha och ge uttryck för. 

Hennes starka reaktion förvånade mig i och för sig en aning, då. Men inte för att den inte var berättigad, utan för att jag nog inte förrän då förstått hur mycket hon, på riktigt, hade förtroende för den kyrkan och den prästen. Inte så att hon trodde prästerna om att vara någon slags helgon, bara så att hon faktiskt litade på att de inte hade *mindre*   respekt för sina medmänniskor än den genomsnittliga personen utanför kyrkan. 

Jag hade nog fram till dess trott att vi som delade erfarenheten av att ha blivit djupt (be)svikna av kyrkan och lämnat den i unga år, också delade en slags grundläggande syn på den. En grundläggande brist på förtroende. 

Våra respektive (negativa) erfarenheter av kyrkan hade det gemensamt att de *inte* hade något alls med det faktum att vi båda var och är hbt-personer att göra (det behöver påpekas, eftersom alltför många tror att om någon är hbt och har någon "beef" med kyrkan, så måste de två sakerna nödvändigtvis ha ett samband). Men för övrigt, i de rent konkreta detaljerna, var de mycket olika. 

Kanske var det för att våra erfarenheter var så pass olika, kanske för att våra respektive kyrkotraditioner var olika, men jag tror mest det var för att våra personligheter var olika på den punkten. Faktum var i alla fall att hon hade en tillit till kyrkan och kyrkliga som jag dittills inte hade trott möjlig för de av oss som fått se kyrkans baksida. 

Det var sorgligt att jag inte insåg det förrän den tilliten gick sönder. Jag tror att vi kunde ha haft viktiga lärdomar att ge varandra. Hon kunde ha lärt mig något om hur man gör för att bortse från sådant bagage. Och jag kunde kanske ha lärt henne något om att ändå vara på sin vakt. 

Men jag lärde mig ändå något viktigt där. Och jag tror att det kan vara en viktig lärdom också för de av mina läsare som finns i kyrkan, därför skriver jag ner den här, till er:

Det finns faktiskt människor som litar på er i kyrkan. Det finns faktiskt de som har den tilliten till er trots att deras egen personliga erfarenhet borde ha lärt dem att inte ha det. Min gissning är att de kanske rent av är i majoritet bland de som söker sig till er, det vill säga bland de ni kommer att träffa på. 

Tillit gör sårbar. Så är det. Det betyder att när det finns människor som litar på er 
så finns det människor ni har makt att göra illa. Några av de människorna är människor jag bryr mig mycket om. 


Så får jag be er att ha det i åtanke när ni känner frestelsen att låta tron göra livet enkelt och svart-vitt. När ni känner frestelsen att låta tydlighet i lärosatser (särskilt sådana lärosatser som faktiskt inte berör era egna liv ett enda dugg, och därför känns så väldigt bekväma och ofarliga för er), vara viktigare än att återspegla Guds kärlek. 
Snälla? 


Om inte för min skull, så för de människors skull som ni annars kommer att både göra illa och skrämma bort från kyrkan. Och för den kyrkas skull som dräneras allt mer på medlemmar och därmed på levande pulserande blod. 
Den kyrka ni vill arbeta för.