Var har ni egentligen era bokar* nånstans?

Rubriken på inlägget är vad systerdottern frågar när hon kommer hem till någon hon inte träffat förut, eller inte varit hemma hos förut, med någon variant på den formuleringen. "Bokar" är förstås böcker (hon har precis fyllt 3, så det där med oregelbundna ordböjningar ligger ännu lite i framtiden).

En mycket bra fråga. För egen del är jag också nyfiken på folks bokhyllor (och eventuella filmhyllor och skivsamlingar också, förstås) när jag kommer hem till dem, inte bara första gången, utan nog egentligen varje gång. Jag brukar inte fråga så direkt bara...

Apropå nyfikenhet på bokhyllor ska jag förresten passa på att rätta till ett missförstånd på en gång här: Folk har en tendens att börja ursäkta sorteringen, eller möjligen avsaknaden av, i sina hyllor om de ser att jag tittar i dem "Ja, det är ju inte någon ordning alls, du får ursäkta!", säger de till exempel. Eller något liknande. Vet inte om det beror på att jag är bibliotekarie, eller på att de vet att jag sorterar mina böcker i bokstavsordning (och i olika kategorier, förstås). Eller en kombination. Fast jag tror mest på det förstnämnda.

Hursomhelst: Jag störs aldrig av den ordning (eller eventuell oordning) som råder i andras bokhyllor. Jag kan vara nyfiken på, och försöka utröna, eventuellt system i uppställningen. Kanske särskilt om jag tycker att det ser ut att finnas ett underliggande system, som jag inte omedelbart blir klok på. Men det är av samma skäl som innehållet i bokhyllan intresserar mig; För att det säger något om hyllans/samlingens innehavare. Systemet, om det finns ett sådant, avslöjar både något om hur bokhyllans användare tänker, vad som är viktigt och mindre viktigt för honom/henne, och något om hur böckerna används. Väldigt spännande! (och nästan lite voyeuristiskt, kan det kännas som...).

Men att det förhåller sig på det viset pekar på just vad som är meningen med hela sorteringen (eller icke-sorteringen): Att användaren ska hitta sina böcker när så behövs. Om uppställningen, oavsett hur den är utformad, fyller den funktionen så är ju allt gott och väl. Och om inte, så är det ju fortfarande ingen annans problem än användarens eget. Framförallt är det inte mitt problem. Om det inte är mina hyllor då alltså.

Och det för oss alltså till svaret på var jag, eller vi, egentligen har mina/våra bokar nånstans. Ja, merparten är ju alltså uppdelade i bibliografier, skönlitteratur (med underkategorierna deckare och lyrik utbrutna till egna) och facklitteratur (med omkring 20 underkategorier, för närvarande). Och sorterade i bokstavsordning inom respektive kategori (på författare om endast en, på titel om fler än en författare). Dessutom hade vi förr en hylla (alltså ett hyllplan) för nyinköpt (som alltså ännu inte hunnit in i övriga hyllor). Allt detta rymdes till en början i arbetsrummet ("rummet med alla bokarna"), med undantag för kokböckerna som det ju var mest praktiskt att ha i köket.

Sen flyttade filmböckerna till vardagsrummet (för att frigöra plats i hyllorna, och för att det ju ändå är där man tittar på film). Därefter flyttade lyriken och kategorin "övrigt" (facklitteratur som inte hör till någon av de andra kategorierna, det känns liksom inte helt meningsfullt att skapa en helt ny kategori för en eller ett par böcker) till sovrummet (där för övrigt serietidningar och musiktidningar redan bodde). Så småningom, med en ny Billyhylla i sovrummet följde ett par-tre andra facklitteraturkategorier efter dit. Sedan började den där "nytt"-hyllan att svämma över alla bräddar. Den är nu uppdelad på, utöver den ursprungliga platsen: insprängt i ett par olika DVD-hyllor (bland filmerna alltså), i sovrums-Billyn och ovanpå byrån.

Kort och gott är alltså svaret på frågan om "bokarna": Överallt.

Man kan nog ganska lugnt säga att vi nu har passerat den där gränsen där systemet (eller bristen på) upphör att vara lättanvänt och lättletat för användarna själva... Ett av sommarprojekten i år blir därför att bringa ordning i kaoset, eventuellt med hjälp av några vägghyllor över skrivbordet.

Under tiden vi gör det skickar jag vidare frågan till er läsare:

Var har ni egentligen era bokar någonstans?

Livet på landet

foto taget under morgonpromenad i vad som tydligen

är en bostadsmiljö som är bra för hjärnan.

Läste i DN att en undersökning visat att de delar i hjärnan som hanterar stress fungerar sämre (sämre förbindelse mellan amygdalia och anterior cingulate, och amygdalia gav kraftigare utslag [=starkare upplevelse av rädsla/hot] när försökspersonerna utsattes för stress) hos personer uppväxta i storstad jämfört med personer uppväxta i mer lantlig eller småskalig miljö. Det kan bidra med en rent neurologisk förklaring av det sedan tidigare kända mönstret att depressioner och ångesttillstånd är vanligare i storstäder.

Det kan säkert finnas många förklaringar till det, väldigt många undersökningar har ju exempelvis redan påvisat skadligheten i så kallad ljudstress (att det aldrig blir tyst). Tidigare stressforskning har ju också visat att långvarig, kontinuerlig stress (vilket människan inte är byggd för att klara av särskilt bra) bryter ner just förmågan att hantera stress överhuvudtaget (med bland annat utmattningsdepressioner, så kallad utbrändhet, som följd).

Men naturligtvis kan orsakssambandet vara det motsatta också, att människor med sämre funktion i de områdena av hjärnan dras till och trivs i städerna. Kanhända med följd att de som föds i städerna löper  större risk att bära på anlag för den typen av skador (om det nu alls är genetiskt betingat, det vill säga).

Den tredje möjligheten, att orsaken är något som inte alls har med staden som miljö att göra, men ändå är något som främst drabbar människor i städer, känns en aning mer långsökt i just det här fallet (för hur skulle det, samtidigt, kunna ha inget samband med städer, OCH drabba just de som bor i eller söker sig till städer).

Oavsett vilket så känns det ju skönt att veta att den miljö just vi två trivs allt bättre i numera är nyttig för hjärnhälsan, även om jag själv förvisso är en riktig asfaltsunge från början.

Kan förresten avslutningsvis passa på att sätta ett frågetecken vid det där antagandet om låg utbildning hos de som bor på landet, som Karin Bojs i DN gör: Vi två vuxna i det här hushållet har sammanlagt 14-15 års universitetsutbildning (om doktorandstudier räknas in), och bor ändå väldigt lantligt. Tror att det sambandet möjligen var starkare före, för det första,  utbyggnad av kollektivtrafik och pendlingsmöjligheter, och, för det andra, utvecklingen av tekniska lösningar som gör det möjligt att kommunicera och arbeta med andra utan att nödvändigtvis vara i samma rum rent fysiskt. När den som hade en universitetsutbildning oftast var tvungen att bo i stadsmiljö för att kunna ha ett arbete som motsvarade utbildningen (med undantag för provinsialläkarna, präster och de lärare som arbetade i mindre städer och på landsbygd, det vill säga).

Givetvis måste det forskas mer på vad exakt som ger upphov till de här neurologiska skadorna, för att kunna minska dem i framtiden, där är jag helt enig med Karin Bojs. Jag skulle dessutom vilja lägga till att vi bör arbeta för att öka valfriheten när det gäller bostadsort. Bygga bort bostadsbristen i städerna, men också arbeta för att pendling och distansarbete ska bli ännu mer av en möjlighet (särskilt när det gäller det senare tror jag faktiskt att vi bara har sett början). Inte för att alla ska flytta tillbaka till landet, men just för att alla ska ha valfriheten: Den som vill bo i storstaden ska inte tvingas ut på landet på grund av vansinnig bostadsmarknad (vilket DN också hade en artikel om), och den som vill bo utanför staden ska heller inte tvingas in i den på grund av en alltför stelbent arbetsmarknad (eller dåligt fungerande kollektivtrafik). Valfrihet, helt enkelt.

Nåja, njuta av den här tolkningen av Pepsklassikerna Livet på landet och Oh boy kan vi i alla fall göra, oavsett vad som ligger bakom den neurologiska skillnaden mellan storstadsbor och lantisar, och oavsett var vi trivs bäst.

Borta bra men hemma bäst...

Hemma igen efter trevligt midsommarfirande i goda vänners lag. 

Årets midsommarstång var, som synes, en aning sparsmakat modernistisk. Den var byggd av barnen i huset och uppvisade mycket rena linjer. Och gaffatejp... Fast faktiskt en del blommor också, även om de kanske inte syns så bra på fotot. I övrigt intogs både sill och jordgubbstårta, och Janssons dessutom. Trevligt midsommarfirande med andra ord.

Men nu är vi alltså hemma igen, och det är skönt det också. 

Striden om vegetationsstången*

Här ett utdrag ur vad Ugglan (Nordisk Familjebok, Uggelupplagan, 1904-1926), har att säga om ett av de föremål som lär ha en huvudroll på många platser idag.

--------
Majstång (jfr. sv. landsmål maja, smycka med löf. och fsv. mey, löf- och blomstersmyckad staf vid vår- eller sommarhögtider), en stång, vanligen af gran, öfverklädd med löf, kransar, blommor, band, brokigt papper, målade ägg och vimplar, omkring hvilken ungdomen dansar. I Sverige sker detta på midsommaraftonen. Den gamla seden att resa majstång, mot hvilken prästerskapet flerstädes i vårt land redan i början af 1700-talet ifrade, iakttages ännu tämligen allmänt öfver hela Sverige och Finland. I det öfvriga Europa – i England, Frankrike, Tyskland, Österrike, Ungern, host västslaverna o.s.v. – resas äfven dylika stänger, på somliga håll, såsom hos oss, vid midsommar, annorstädes på S:t Georgsaftonen (22 april) eller 1 maj eller under pingsten. Dessa stänger ansågos medföra välsignelse och lycka, framförallt god äring, för det samhälle eller den gård, där stången uppsattes (jfr E. Hammarstedt, "Striden om vegetationsstången" i "Fataburen" 1907).

illustration från Ugglan, tyvärr lite beskuren på

grund av scannerproblem. Bildtexten lyder:

Dans kring majstång i slutet av 1600-talet å Hammarskog 

i Uppland, efter Suecia-verket.

Urspr. var majstången ett löfvadt träd som högtidligt hemfördes. Länge var det ock ett väsentligt drag hos denna liksom andra högtidsstänger, att i toppen en grenruska var kvarlämnad. Seden att hemföra sommarträdet omnämnes i Tyskland redan på 1200-talet och antydes äfven i en svensk folkvisa såsom "bära sommar i by". Jfr. Fastlagsris, Jul (sp. 259 julruskor), Kryckeståt och Trädkult.                N.E.H.

---------

ordförklaring: fsv = förkortning för fornsvenska

Intressant, eller hur! Även om seden är ganska gammal, tycks det som om våra dagars midsommarstänger är ganska nymodiga i sin utformning... Men jag gillar lite tanken på målade ägg i majstången.


* Titeln till inlägget snodd från texten i Ugglan, men det ser ni nog när ni läser i och för sig.

Torsdag blir fredag

Det vill säga att vi tar fredagssången redan idag, torsdag, eftersom det är midsommarafton i morgon. Det borde kanske vara något midsomrigt... men...nej, jag tror vi tar och hoppar över det. Det får bli "Det finns ju faktiskt telefon" med Malena Ernman. En jävlar-anamma sång att bli på riktigt gott humör av. Här framförd som extranummer på hennes julturné.

Lysna! Det förtjänar den.

Språkpolisen gör studiebesök i England

Eller, nåja, i det engelska språket i alla fall. Kunde nämligen inte låta bli att dra på munnen när jag såg följande formulering i en kommentar på ett nätforum:

"but bare in mind"

Det åsyftade var förstås "bear in mind" [håll i åtanke, kom ihåg], "bare i mind" uttalas likadant, men betyder antingen "naken i tanken" eller "blotta i tanken". Ännu ett exempel på de där krångliga homofonerna [ord som betyder och stavas olika, men låter lika] alltså.

I en annan forumdiskussion, som kretsade just kring uttrycket "bear in mind", var det någon som frågade hur "björn" (som ju också heter och skrivs "bear" på engelska) kunnat få bibetydelsen av att hålla eller bära. Svaret är förstås att "bear" [björn] och "bear" [bära], är två helt olika ord, som inte har något annat samband än det att de råkar både stavas och uttalas lika. Bear [bära] är således inte en bibetydelse av bear [björn], utan ett helt eget ord. De är så kallade homonymer (jmf. synonymer, som inte låter och stavas lika, men har samma eller likartad betydelse). I skriftspråket ställer homonymer sällan till så stora problem: Eftersom de just skrivs lika kan man inte blanda ihop deras stavning, och eftersom de i regel har så pass vitt skilda betydelser brukar det heller inte vara några problem att förstå vilket av orden som avses. Men förvirra en och annan kan de tydligen ändå...

Bara en liten sak...

Var och hämtade några beställda böcker på Lunds UB igår eftermiddag, men när jag skulle registrera lånen gick det inte utan jag fick upp en varningsskylt med texten

 "Materialet kan inte lånas ut"

och något i stil med "Var god kontakta lånedisken/informationen." (osäker på den exakta lydelsen där). Eftersom jag hunnit vara med om det ett antal gånger sedan systemet med att registrera egna lån själv infördes på UB så räknade jag ganska lätt ut att vad den stackars apparaten egentligen försökte säga inte alls hade något med materialet att göra, utan att det handlade om att jag måste gå till informationen eller lånedisken för att bekräfta att mina adressuppgifter är desamma som de som står i låntagarregistret, och få en ny giltighetsperiod (=period innan jag nästa gång måste bekräfta mina adressuppgifter) för lånekortet.

Första gångerna det hände mig trodde jag, konstigt nog..., att när maskinen protesterar angående materialet så måste det vara just materialet det var något problem med. Tänkte att boken kanske på  något vis var registrerad som läsesalslån (sådana kvitteras ut i lånedisken), trots att den stod som hemlån i katalogen. Eller att, det har varit förklaringen till liknande felmeddelanden på andra bibliotek, boken av misstag fortfarande stod som utlånad till föregående låntagare.

Att ett bibliotek som har väldigt många studenter bland sina låntagare, studenter i en stad där bostadsmarknaden för unga inflyttade innebär många andrahandsuthyrningar och tillfälliga lösningar dessutom, vill se till att kontaktuppgifter för låntagarna uppdateras med jämna mellanrum är inte något konstigt alls. Däremot är det en rejäl irritationsfaktor att maskinen inte kan säga just det (förslagsvis: "Ditt lånekort behöver förnyas [alt. få en ny giltighetsperiod]. Var vänlig kontakta informationsdisken"), utan istället påstår att materialet inte är möjligt att låna ut.

Snälla, snälla, ändra det!

Saved!

Saved! måste vara den mesta feelgoodfilmen producerad under 2004, det är i alla fall en av de filmer som ses om oftast i det här huset.

Att den av vissa i den kristna högern i USA utnämndes till årets mest antikristna film (tyvärr har jag ingen länk, det var några år sen jag läste det), är bara ännu ett exempel på de problem som fundamentalism har med kreativitet, kultur och konst (se exv. min push från i lördags, eller min bloggpost om berøringsangst, för mer om det). En recensent i en annan amerikansk kristen tidskrift (återigen ingen länk) kontrade med att utnämna den till 2004 års bästa kristna film. I den mån en film kan vara kristen, vilket jag har vissa reservationer inför*, så är jag snarast böjd att hålla med i det senare påståendet. Filmens slutord, levererade i en voiceover av huvudpersonen Mary, ger åtminstone knappast stöd för att kalla budskapet antikristet:

"I mean, really, when you think about it. What would Jesus do? I don't know. But in the meantime we'll be trying to figure it out...together."

Naturligtvis, den fundamentalistiska världsbilden, som bygger på tanken att det finns en enda, otvetydig och glasklar sanning, som du bara har att acceptera och underkasta dig (utan ifrågasättande), utmanas naturligtvis rejält av tanken att Jesu vilja är något vi gradvis och bitvis får försöka förstå, tillsammans.

Men låt bokstavskramarna debattera filmens religiösa tillhörighet och eventuella heterodoxi, vi andra kan väl helt enkelt kasta oss in i, och njuta av, filmen som sådan. Jag gör det genom att presentera persongalleriet (och därigenom indirekt en del av filmens handling). Till skillnad från de sammanfattningar (exv. den på IMDB) av Saved! som bara talar om Mary och hennes pojkvän, Dean, så anser jag nämligen att filmen skildrar, minst, ett tiotal personer (exklusive biroller), och att de alla är en omistlig del av filmen. Analogt med filmens slutord, om att Jesu vilja förstås tillsammans, menar jag alltså att Saved! bäst förstås och presenteras genom de ingående personerna, och relationerna, tillsammans.

Och de är alltså följande:

Mary är sistaårselev på ett kristet (i den karismatiska, evangelikala traditionen) gymnasium. Hennes pojkvän, Dean, berättar under sommarlovet för henne att han tror att han är gay, Jesus talar till Mary i en uppenbarelse, och säger att Dean verkligen behöver henne just nu, vilket hon tolkar som att hon genom att ha sex med honom fast de inte är gifta ska få honom in på den rätta heterosexuella banan. Det har inte någon annan konsekvens än den att Mary blir gravid (även om hon i det längsta hoppas att det är cancer hon har fått). Deans föräldrar skickar Dean till ett slags kristet, fundamentalistiskt behandlingshem, the Mercy House, där det är meningen att han ska bli straight.

Pastor Skip är lärare, och kanske även någon slags rektor, på det kristna gymnasium där Mary går. Han är gift, rent formellt i alla fall, men han och hans fru har bott isär (rent av i olika världsdelar) i ett antal år. I praktiken är de skilda, men avstår skilsmässa på papperet. De har en son, Patrick, som bott med sin mamma ett tag, men som när filmen tar sin början kommer för att bo hos sin pappa och börjar i Marys klass.

Marys pappa dog när Mary var liten, och Marys mamma, Lillian, har sedan dess levt ensam med henne. En romans börjar spira mellan Lillian och pastor Skip. In i det längsta förnekar de dock båda två sina känslor (även om de träffas ofta), eftersom i synnerhet Skip får svåra skuldkänslor kring att en annan kvinna än hans (i praktiken f.d.) fru väcker de känslorna hos honom. Patrick försöker få honom att inse att det är dags att han går vidare med sitt liv.

På Mary's skola finns ett innegäng (precis som på vilken skola som helst), de utgörs av de som hör till kretsen runt den populära Hilary Faye. I filmens inledning hör även Mary dit, men hennes bekymmer kring (den ännu så länge hemliga) graviditeten får henne att dra sig undan (om inte annat så för att bevara sin hemlighet), och när Hilary Faye berättar för hela skolan att Marys pojkvän är bög, och arrangerar ett bönemöte för hans "räddning" (fast i verkligheten egentligen mest för att få chans att stöta på Patrick), blir brytningen total.

Hilary har verkligen många osympatiska drag, men till filmens styrkor hör att den inte gör henne till en ensidigt osympatisk person. Hon har inte alltid varit lyckad och populär, tvärtom, och hennes hänsynslösa och aningen desperata kamp för att hålla sig kvar på den positionen bottnar egentligen i en stor osäkerhet och dålig självkänsla. Vilket också framgår av filmen.

Precis som alla skolor har också denna även en grupp av, mer eller mindre, outsiders. Till dessa hör Cassandra, skolans enda icke-kristna elev (hon är judinna), samt Roland, Hilary Fayes halvförlamade och rullstolsburne bror (ännu ett par där romantiken spirar, för övrigt). Cassandra är den enda på skolan som inser att Mary är gravid, och hon tar henne under sina vingars skugga. Även Patrick söker sig mer och mer till den gruppen (inte minst för Marys skull, kanske).

Många relationer med dramatisk potential, och alla får de på något sätt sin stora urladdning på skolans avslutningsbal, Prom Night. Spännande? You bet! Men framförallt varmt och humoristiskt. Feel good, alltså.

Driver filmen med kristna människor och/eller med kristen sexualmoral (för det skulle väl vara därför den var antikristen)? Nja. Eller, jo, ett visst segment av den karismatiska evangelikala protestantiska traditionen, och egenheter som förekommer där, är förvisso vad filmen skildrar, och därmed också vad en stor del av humorn kretsar kring. Men det är en kärleksfull, inkännande, och inte minst subtil, humor. Det skrattas med, snarare än skrattas åt. De allra flesta av filmens roligheter kräver dessutom en ganska god kännedom om just, precis den delen av den kristna traditionen för att man alls ska uppfatta dem (det har vi, om inte annat, noterat när vi visat filmen för människor som inte alls har den bakgrundskunskapen). Det är alltså inte alls fråga om några överdrivna och grovt tillyxade karikatyrer. Det är ett skratt inifrån, och med, inte ett skratt utifrån och åt.

Köp den, eller hyr den, eller se den när den kommer på TV!

Trailer nedan. Den gör kanske inte filmen helt rättvisa, men det är ett litet smakprov på filmens karaktärer i alla fall (klicka upp den i helskärm för att se bättre).

---
* Och mina reservationer handlar alltså inte om att film skulle vara ett särskilt okristet medium, utan om det meningsfulla i att sätta religiösa och politiska etiketter på kulturprodukter. En människa kan vara kristen, eller buddist, kan också vara socialist, eller liberal. Att ingen människa är *bara* kristen, eller *bara* socialist, utan rimligen också en hel uppsättning andra saker, mer eller mindre (o)relaterat till den religiösa och politiska åskådningen (ett syskon, en vän, en förälder, ett barn, en partner, en person med en yrkesroll, öht, en människa med en mångfacetterad historia och dito relationer och roller), det ligger ju lite underförstått, även när vi ger oss själva eller andra politiska och religiösa etiketter. Att se på böcker eller filmer på ett sätt som går ut på att bara avgöra om de har rätt politisk och eller religiös etikett, eller inte, riskerar däremot att reducera kulturprodukter till propagandapamfletter.

Googleinspirerad språkpolisiär insats

Tack vare (antar jag men outgrundliga äro googles vägar...) mina återkommande språkpolisiära insatser är det många av de besökare som kommer hit via google som har hittat bloggen när de sökt på något språkrelaterat. I regel landar de då på en sida där de förhoppningsvis får svar, eller som åtminstone handlar om det de sökt på, vanligaste googlingen är exv. någon variant på "nåt eller nått". Andra gånger blir resultatet mindre givande, gissar jag.

Det slog mig idag att jag skulle kunna använda de sökfraser jag ser i googlestatistiken, men som inte behandlats på bloggen hittills, som underlag för nya språkpolisiära insatser. Om det söks på det är det uppenbarligen sådant som åtminstone några människor undrar över, och om någon söker på något och hamnar här vill jag gärna att de får i alla fall något matnyttigt med sig.

Premiär alltså för googleinspirerad språkpolisiär insats här. Den första sökfråga jag plockar ur hatten (eller ur statistiken) blir:

"varför stavas insats med ett t"

För att svara på det behöver vi egentligen bara veta skillnaden mellan lång och kort vokal, och kunna skilja konsonanter från vokaler. Principen i svenskan är ju (även om vissa undantag finns) att en vokal som följs av enkel konsonant är lång (som å:et i mål, eller a:et i hat), medan vokal som följs av två konsonanter är kort (som a:et i insats, exv). För att återspegla uttalet av a i insats klarar vi oss alltså utmärkt med t+s (=2 konsonanter), något extra t behövs inte.

Svårare än så är det alltså inte. Men jag tillåter mig ändå att resonera ett litet varv till kring det.

Kan tänka mig att frågan återspeglar en tanke kring ursprunget för ordet, att insats kommer av att sätta in, och att sätta ju har två t. Det är i och för sig alldeles rätt tänkt, men sätta har två t för att ett enkelt t skulle ändra uttalet av ä i sätta (säta skulle uttalas med långt ä). Sätta (som i sätta in) har två t av samma skäl som insats har ett, skulle man kunna sammanfatta det.

Sen kan man förstås göra det lätt för sig och bara säga att insats är den försvenskade stavningen av det tyska låneordet einsatz också. Fast orsaken till att ordet också i den försvenskade stavningen skrivs med bara ett t är alltså fortfarande att två konsonanter räcker för att "a" ska vara kort, som beskrivet ovan.

Är ni med?

---
Uppdaterat: Syftningsfel i sista stycket... Ändrat nu. Bevisar att man inte bör blogga före morgonkaffet...

Visst firar ni Juneteenth?

19 juni 1865 förklarades äntligen slavarna fria även i delstaten Texas, två och ett halvt år efter president  Lincoln's Emancipation Proclamation (som förklarade slaveriet upphört). Att Texas lyckade hålla emot så länge har getts många förklaringar genom historien, men den enklaste och troligaste är att det helt enkelt handlade om att presidentens makt över delstaten var liten. Särskilt innan general Lee hade kapitulerat, vilket han gjorde i april 1865.

Dagen då slutligen alla slavar blev fria i hela USA har sedan dess kallats Juneteenth, vilket helt enkelt står för June 19th, och firats som årsdagen för slaveriets avskaffande i de amerikanska förenta staterna.

Läs mer här.

Sämre skäl att fira finns ju!

Läs!

Idag vill jag pusha för bloggposten "A letter to Christianity (from Creativity)", på bloggen Jesus needs new PR (bloggen drivs av Matthew Paul Turner, författare till "Churched; one kid's journey toward God despite a holy mess").

Hysteriskt rolig, och mycket viktig, för alla som intresserar sig för skärningspunkten mellan konst/kultur och religion, kristen tro i synnerhet. Risken är förstås att den bara blir läst av de som redan förstått den problematik som ryms där, eller att de som läser den och hade behövt förstå, snarast blir provocerade av den humoristiska tonen (vilket i så fall är djupt ironiskt, eftersom det litegrann illustrerar hela problemet med konst och fundamentalistisk religion). Men det är kanske en risk man får ta, "bättre lyss till den sträng som brast, än aldrig spänna en båge", som ordspråksparafrasen av Verner von Heidenstams dikt lyder.

Hursomhelst: Läs!

Flykten valde oss

En dikt av Stig Dagerman, daterad 21.4.53, får bli fredagsdikt den här veckan.

Flykten valde oss


Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda – men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!


Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.
Natten var barmhärtig. Nu är vi här.
Ni är för många kanske den frie trygge säger.
Kan vi bli för många som vet vad frihet är?


Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!


Finns publicerad på ett flertal ställen, bland annat i den diktantologi som den fått ge namn åt, och som getts ut av En bok för alla. Den finns inte längre att köpa ny, men pröva att hitta den begagnad, eller gå till biblioteket.

De ensamma

På grund av akut nackspärr som gjorde det ganska omöjligt att hålla i en bok, så övergav jag planen på att låta ljudboken med "De ensamma" av Håkan Nesser vänta tills jag läst den i textform (jag gör helst så med ljudböcker, lyssnar efter att jag har läst). Det blev lyssnande först den här gången, alltså.

Som vanligt när jag lyssnar på ljudböcker så har jag missat hela avsnitt, när jag blivit distraherad av något, eller bara tänkt på annat. Med andra ord kommer jag att så småningom läsa den med behållning, eftersom den bok jag läser kommer att innehålla delar jag inte fick med mig vid lyssnandet... Det är den stora svagheten med ljudböcker, som jag ser det, att boken fortsätter även när man själv tappat koncentrationen. Styrkan är förstås å andra sidan just att man kan få sig böcker till livs även när man av någon anledning måste låta de tryckta böckerna ligga, och att man kan få något spännande att lyssna till när man åker tåg och buss, eller arbetar med händerna på ett eller annat sätt.

En annan egenhet med ljudböcker, som jag ser som både styrka och svaghet i ett, är det att en inläsning alltid med nödvändighet är en tolkning. Det skänker en extra dimension, och det är alltså styrkan. Men det hindrar också det "ofiltrerade" mötet med texten (vilket alltså är anledningen till att jag vanligtvis läser först, och lyssnar sen). Det är en ofrånkomlig aspekt. Med alla böcker. Så även med "De ensamma".

På plussidan med just den här inläsningen, värt en hel hög med bonuspoäng, är att Håkan Nesser faktiskt byter dialekt när läser det som någon av annan härstamning än Kymlinge säger. Såväl skånska som norrländska och finlandssvenska förekommer. Imponerande att kunna härma dialekter så pass bra, kanske inte perfekt, men definitivt nära nog för att förmedla ett intryck av de olika personernas sätt att prata.

Historien som sådan är underfundig, på precis det sätt som vi lärt oss att förknippa med kommissarie Barbarotti, samtidigt som den stundvis är mycket mörk.

Handlingen spänner alltså över åtminstone de 35 år som passerar mellan de bägge oförklarliga dödsfallen i boken. Räknar man in förhistorien också spänner det kanske snarare över 45-50 år. En grupp människor lär på olika sätt känna varandra i Uppsala under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, en dramatisk händelse gör att de, i alla fall merparten, glider ifrån varandra. Under en återträff 1975 dör en av dem, 35 år senare återfinns en andra person i gruppen död på samma ställe. Det är själva grundmysteriet.

Teman, om man nu ska leta efter sådana, är mänskliga relationer (eller avsaknad av sådana), kärlek och svartsjuka, vad som formar en människa till den hon blir, och även en del om Guds natur: Den pågående förhandling med Gud, rörande Guds eventuella existens, som kommissarie Barbarotti ägnat sig åt i de senaste böckerna slår här in på ett annat spår. En av huvudpersonerna är dessutom först blivande präst, senare präst och slutligen en f.d. präst som brutit med sitt kall på grund av ett personligt avgörande, det nödvändiggör naturligtvis också en del resonerande kring de andliga tingen.

Många har tyckt att boken är för händelsefattig, men för den som uppskattar långsamma skeenden och existentiella resonemang lika mycket som (eller mer än) regelrätt action, är den ett kap!


Sammanfattningsvis: En bra Barbarotti-historia, bra inläst dessutom (om du nu väljer att lyssna istället för att läsa).

Slår du till på ljudboken nu kan du få den riktigt billigt (29 kr hos Bokus, nästan irriterande att jag redan har den...). Pocket kommer till hösten, enligt vad jag fått höra, inbunden kan den köpas både från Bokus och Adlibris. Och så finns förstås en hel hög andra format att välja på (e-bok, exempelvis), och säkerligen inköpsställen också. Eller varför inte låna den från biblioteket?

Dagens språkpolisiära insats: Betydelsen, betydelsen, betydelsen

Läste i en folder med recept, kan låta det vara osagt vilken, när jag stötte på ovanstående bild med text. Den är ett exempel på själva grundfelet i alltför mycket av språkhantering. Dessvärre även professionell språkbehandling, som synes.

Grundfelet är alltså brott mot regeln: "Se till att det du säger [skriver] och det du menar är samma sak". Egentligen den enda regel man verkligen behöver följa i språkliga sammanhang (eftersom alla andra regler finns s.a.s. inbyggda i den enda). I just det här specifika fallet skulle man också kunna göra tillägget: "eller se åtminstone till att det du säger [skriver] betyder något överhuvudtaget, snarare än att vara ordburet nonsens"

För texten, som lyder: "Välj vilken fyllning du gillar eller gör både och" består alltså av två delar som, förutom att de rent språkligt hålls samman av ett "eller", inte har något som helst samband. Om jag faktiskt ska välja vilken fyllning jag gillar bör jag ju smaka på båda, och således kan det inte finnas något "eller" mellan att göra båda, och att avgöra vilken av dem jag gillar. Jag måste faktiskt göra båda, för att kunna välja vilken jag gillar.

Om alternativen istället är, och det är väl det troligaste, att antingen välja att göra den ena fyllningen, eller att göra båda så skulle formuleringen  lyda "Välj den fyllning du gillar eller gör både och" 


Det ska, om det är den avsedda betydelsen, således vara "den" inte "vilken". Såna där småord, prepositioner, pronomen och allt vad de kallas, är nämligen inte bara utsmyckning av texten, de avgör i stora stycken betydelsen. I den här meningen, och på den platsen i meningen, är "den" en bestämd artikel (kan ju som bekant vara pronomen också, beroende på sammanhang), "vilken" är däremot ett relativt pronomen. Och, utan att gå in för mycket på det där, så kan alltså inte ett relativt pronomen ersätta en bestämd artikel. Det blir inte samma sak. 


Kort och gott: Se till att det du säger [skriver] och det du menar är samma sak, eller se åtminstone till att det du säger [skriver] betyder något överhuvudtaget, snarare än att vara ordburet nonsens.


Åtminstone om du faktiskt får betalt för att åstadkomma språklig kommunikation.

En slutpunkt och en tillbakablick

Jag har precis läst ut Mankells Wallander-deckare "Den orolige mannen" (den var en del av "bytet" när vi biblioteksfyndade härförleden). Jag sa när jag kommit sådär 100 sidor in i den (den är på över 500 sidor) att "den är inte fantastisk, men väldigt lättläst". Såhär i efterhand kan jag kanske modifiera det med ett inskjutet: "men riktigt bra som thriller betraktad", för en politisk thriller som i hög utsträckning berör det svenska 80-talet och ubåtsjakterna är vad det är, utöver att vara en slutpunkt för Wallander-serien.

Det finns enstaka språkliga, och i något fall kanske också logiska, missar som störde mig en del, och det var i första hand dem jag hade i åtanke när jag sa att den inte var fantastisk. Ett exempel är att det redan på andra sidan av prologen konstateras "Men som sagt, inte ens han hade kunnat förutse det raseriutbrott som skulle bryta lugnet", utan att ett ord har yttrats (eller nedtecknats) innan dess om den åsyftades förmåga att förutse vare sig detta, eller egentligen något, raseriutbrott. "som sagt" är alltså lite för mycket sagt... Fruktansvärt petigt, jag vet. Och helt säkert ingenting annat än ett tecken på att Mankell hade tänkt, eller rent av skrivit, en formulering i inledningen, som sedan inte kom med. Tyvärr är det sånt som stör läsning för mig.

Men, å andra sidan, jag tyckte den sortens missar blev betydligt färre längre in i romanen. Och, framförallt, boken har naturligtvis många andra kvaliteter, som nog kan väga upp de småmissarna. Spänningen, förstås, och de skickligt utlagda ledtrådarna, som är precis tillräckliga, men inte blir övertydliga. Dessutom ett resonemang kring Sveriges roll i kalla kriget, som är intressant och givande läsning. Kanske särskilt för de av oss som är gamla nog att minnas det, men som fått uppleva det fascinerande att det som varit allas verklighet och vardag* på otroligt kort tid i princip upphörde att existera i det allmänna medvetandet. Från murens fall gick inte lång tid innan det var som om varken Sovjet eller järnridån existerat annat än möjligen i obskyra spionfilmer, som ingen ändå sett. Rysskräcken överlevde nog (den är trots allt betydligt äldre än Sovjetimperiet nånsin blev), men tog sig nog nya former och uttryck (en överdriven rädsla för invandrare från öst, bland annat).

Och kanske just detta, att det berör en del av vår nutidshistoria som tycks ha försvunnit lika spårlöst som det äkta paret i deckaren, gör läsningen intressant också för de som fötts för sent för att minnas något av de turerna i världsläget och i den svenska politiken.

Dessutom får vi alltså ta farväl av Wallander. Ett farväl som känns ganska slutgiltigt. Skulle Mankell ångra sig och vilja skriva om Kurt Wallander igen, får det nog bli i form av berättelser om hans tidigare karriär. Eller utvecklingar av sådant som bara nämnts i förbifarten i romanerna hittills.

Den här fotot av en rysk ubåt, taget av en anställd i den amerikanska

marinen, får bli min enda ledtråd till bokens upplösning... 

* Vem minns inte skolgårdsdiskussionerna om vad som skulle hända om Sovjet invaderade, och om vem som egentligen var det största hotet Sovjet eller USA (jo, på mina skolgårdar fanns den diskussionen också, trots att den i "Den orolige mannen" framstår som en icke-existerande diskussion, och trots att de flesta nog "höll på" USA, och nog ingen "höll på" Sovjet, de avvikande rösterna var de som såg USA som något mindre entydigt i hjälterollen enbart)? Har du glömt de stämningarna är du, uppenbarligen, inte ensam, men då kan du påminna dig med hjälp av det här klippet från Barnjournalen 1983.

Kommer ni ihåg...

Så förfärligt länge sen är det ju inte... Men ändå en helt annan värld. Ibland undrar jag om svenskarnas kärlek till begreppet "lagom", egentligen har sin upprinnelse i det faktum att vädret/klimatet som vi lever med är allt annat än lagom. Jag menar, ett klimat som växlar mellan detta och 30-gradig värme med några månaders intervall är inte "lagom", det är gravt bipolärt....

Själv är jag inte överdrivet förtjust i vare sig kraftiga minusgrader+snökaos eller i tropisk hetta (fast jag kan uthärda, och till och med uppskatta, det förstnämnda under en något längre tid, för en vecka eller två är det mest vackert i alla fall...), jag trivs bäst med temperaturer som är just "lagom". Ni vet, såna som man kan fungera i relativt smärtfritt, vare sig värmeinducerad hjärnsmälta, eller snö- och ismängder som gör minsta ärende till en veritabel expedition.

Nåja, oavsett vilket väder ni har, "Simma lugnt!", 

som ugglan i Fablernas värld alltid sa.

Likt vredgade bin

Mitt under tentaläsning, som delvis handlade om arbetarlitteratur, snubblade jag en gång över en dikt av fabriksarbetaren Ernst Prihm, "Dröm i fabriken natten mellan den 7 och 8 december 1929". Han hade när han skrev den arbetat omkring 30 år i bruksortens sulfitfabrik, och uttrycker här en lågmäld önskan om lite omväxling. Den får bli veckans fredagsdikt.

De av oss som har möjlighet till promenader i skog och mark kan ju tänka lite extra på Ernst nästa gång vi tar en sådan.


"Dröm i fabriken mellan den 7 och 8 december 1929


Det är lördagsnatt, det är helgdagsfrid
då andra får vila från jordelivets strid.
Jag kämpar min kamp för mitt dagliga bröd
så att jag och de mina ej ska lida nöd.


Jag drömmer mig här från fabrikens sal
från svavelångans odrägliga kval.
Jag drömmer mig här från maskinernas dån
från virvlande damm och flygande spån.


Jag drömmer mig vandra på skogsklädda höjd
där jag lyssnar till fåglarnas jublande fröjd.
Där hjärtat uppstämmer sin skapares lov
i naturens stora och härliga hov.


Men drömmen förbliver dock städse en dröm
som alltid försvinner likt berusande ström.
Ty plikten mig kalla hän till min maskin
som surrar och surrar likt vredgade bin."

Visst önskar man honom den där skogspromenaden han drömde om på natten i den bullrande fabriken? Och visst undrar man om han fortfarande fanns kvar den dan då fabriken sprängdes – som ett slutgiltigt tecken på att byns tid som bruksort var förbi. Och vad kände han då; var det en befrielse att de där "vredgade bina" och "svavelångans odrägliga kval" förvandlades till ett minne blott? Eller var det som att se slutet på sitt livsverk? Kanske lite av båda delarna?

---
PS
Om någon undrar om detta är ett inlägg jag tidigare publicerat på annan blogg, så är svaret: Ja, delvis. Dikten är förstås densamma. Resten av inlägget är delvis omarbetat, delvis detsamma.

Dagens språkpolisiära insats: Hjälpknep för de/dem

Av olika skäl är det många som inte vill använda sig av utvägen "dom" (som i så fall naturligtvis ska användas konsekvent, i hela texten i fråga) när de har svårt att skilja på de/dem, utan istället hellre antingen försöker, men misslyckas, med att skilja på de och dem, eller (jag är böjd att tro att det är flertalet) skriver "dem" konsekvent.

Själv tycker jag att det går alldeles utmärkt att tillåta sig att skriva "dom" (om man gör det konsekvent), även om jag själv helst slipper (och bland annat därför ogärna skulle se att det blev allenarådande skrivning). Men jag tror att det finns många som faktiskt är lika ovilliga som jag är att skriva "dom", men dels känner sig lite osäkra på och otrygga med grammatik, och dels har svårt att veta vilket av "de" och "dem" som ska användas.

Så för er, som får lite lätta paniksvettningar över ord som objekt och subjekt, för att inte tala om uttryck som direkt objekt och indirekt objekt, men ändå vill kunna skriva de/dem i era texter, följer här ett par "tjuvknep".

Det första, och kanske enklaste, är att byta ut de/dem mot antingen han eller hon (motsvarar de), eller mot honom eller henne (motsvarar dem). Många har ju betydligt lättare att skilja på han/honom än på de/dem. Ett annat utbytespar som fungerar lika bra är vi/oss.

Därutöver har jag ett extraknep, som jag delar med mig av här: Jag kallar det för aktiv/passiv-regeln. Är verbet som de/dem hänger ihop med "aktivt" (alltså är det något som de/dem aktivt gör) så ska det vara "de", är det istället "passivt" (alltså, är det snarare något som de/dem passivt utsätts för) så fungerar "dem" oftast bättre.

Skarpögda iakttagare ser förstås att aktiv/passiv är ganska nära besläktat med frågan om vad/vem som är subjekt och objekt, men poängen är att många som kan förstå och använda aktiv/passiv-distinktionen, blir lätt panikslagna inför subjekt/objekt. Jag skyller på den svenska skolan där, just språk och grammatik har den inte lyckats väl med att prioritera och förmedla. I sådär 99,9% av fallen troligen mer beroende på politiska beslut än på brister hos lärarna.

För egen del vet jag i alla fall att jag hade hunnit gå ut skolan med god marginal innan jag upptäckte hur spännande det kan vara med grammatik. Det jag lärde mig i skolan om grammatik kan i stort sett sammanfattas med att det är svårt, och ganska onödigt. Nu hör det i och för sig till saken att jag tack vare språköra sällan behövde grammatiken för skrivande/talande, så på så vis var det väl i någon mån onödigt för mig, men jag tycker att undervisningen också gav den känslan.

Jag kan också tänka mig att den som hade behövt den mer uttalade och teoretiska grammatiken för att få ordning på sina texter i svenskan, eller på andra språk, har fått med sig känslan "svårt" starkare än känslan "onödigt". Jag tror också att det är just dessa som nu i vuxen ålder får panikkänslor av tanken på grammatik. Där kan jag tycka att svensk skola, i all välmening*, har svikit just de man ville vara snäll emot.

Men det där är skolpolitik och inte några språkpolisiära tips, så vi lämnar det.

Kom bara ihåg:

De= han/hon, vi, jag, och aktiv
Dem= honom/henne, oss, mig, och passiv.

Använd gärna Svenska Dagbladets de/dem-quiz för att testa dig fram till den tumregel som fungerar bäst för dig.



----

* För att underlätta har man velat ta bort den där svåra grammatiken, har mitt intryck varit. Problemet är ju att det är just de elever man då "underlättar" för som i särskilt stor grad hade behövt den.

Sommarsoppa

Det här är förvisso inte en matblogg... Men i väntan på att termometern ska krypa under 35 grader inomhus (och Gud vet hur mycket i arbetsrummet, som tillsammans med köket är bostadens absolut varmaste rum på sommaren), så bjuder jag på ett recept vi prövade till kvällsmat igår. Mycket gott, mycket svalkande, och överhuvudtaget ett givet alternativ till kräm och mjölk de där dagarna då man vill äta kallt, men inte nödvändigtvis sött.

Receptet kommer från kokboken Annas mat, och rätten heter alltså just sommarsoppa

Ingredienser:
1 l naturell yoghurt
ättiksgurka (ca 1, eller efter smak)
gurka
tomat (2 st)
gräslök
persilja
mynta
salt
peppar

(man kan ha vitlök i också, men det äter inte jag, och receptet i kokboken innehöll även örtsalt, men det hade vi inget hemma).

Gör så här:

Hacka ättiksgurkan och tomaterna (men ta bort kärnhusen innan ni hackar tomaterna), tärna gurkan (2 dl enligt receptet, jag hade snarare 3-4, svårt att ta för mycket tror jag), och hacka även örtkryddorna.

Vispa yoghurten, antingen med elvisp eller med vanlig visp.
Blanda i övriga ingredienser
Salta och peppra

Ställ kallt i minst en timme.

Servera med extra gurka i tallrikarna (lite extra myntablad skadar inte heller).

Voilá: Svalkande, läskande värmeböljemiddag. Tack Anna Bergenström för den!

Kärleksbarnet

Vi var och tittade på 100-årsfirandet/Nationaldagsfirandet igår. Var kanske mest intresserade av den där raggarbilskortegen som kungaparet skulle köras i från Medborgarhuset till Trollsjöparken. Det kändes som ett lite otippat val på nåt vis... Men det berodde nog på (eller hade i alla fall något samband med) att det samtidigt firades motordag.

Eftersom vi hade sett kortegen, om än bara väldigt precis (den avgick lite före utsatt tid, och vi var inte ute i särskilt god tid), så tyckte vi att vi lika gärna kunde gå upp till Trollsjöparken också.

Vi kom inte särskilt nära scenen (hade säkert kunnat armbåga oss i alla fall lite närmare, men det kändes inte jätteviktigt, intressantare var, precis som i lördags, folklivet), därför hörde vi mer än såg vad som försiggick där. Den talare som redan var igång med sitt tal när vi kom (och som vi därför missade introduktionen av/för) kunde vi därför inte direkt identifiera, och han förvirrade oss en hel del genom att dels tala extremt utpräglad Stockholmsdialekt, och dels uttrycka sig som en representant för Eslöv (genom att säga "vi här i Eslöv", och dylikt). Givetvis kan man vara Eslövsbo och tala Stockholmska, det finns det faktiskt en hel del som gör här i vårt bostadsområde, men att tala så extremt utpräglat Stockholmskt är ändå lite ovanligt. Jag sa något skämtsamt om att han kanske gått en snabbkurs i Stockholmska för att kunna tala så kungen förstår... Anna sa: "Men du...det är kanske kungen? Han pratar som kungen." Sen, efter ytterligare lite spetsade öron en stund, ändrade hon sig: "Nej, han pratar inte alls som kungen. Han pratar som om han vore kungens och Olof Palmes kärleksbarn, som uppfostrats av dem tillsammans, med gemensam vårdnad. Precis så skulle deras barn låta."

Och, jo, bättre än så kan man nog inte beskriva den talarens dialekt, intonation etc. Kungens och Olof Palmes kärleksbarn, helt enkelt.

Fast sen tänkte jag vidare på det, och tänkte att Kungens och Palmes kärleksbarn, är det inte ganska precis vad det svenska samhället var. Inte vad det är, men vad det var för inte så väldigt länge sen. Det här lätt-och-lagom-rojalistiska ("Monarki – fast med förnuft"), men demokratiskt socialistiska, folkhemmet.

Undrar vad som hände med det kärleksbarnet? Växte det upp och flyttade hemifrån? Visst var det kanske inte i alla avseenden ett A-barn (som man sa förr), men nog var det ändå ett på många sätt ganska lovande barn? Innan det flyttade hemifrån och slutade ringa, alltså.

Med anledning av Nationaldagen

"Det här är ditt land" är Mikael Wiehes översättning (och anpassning eller tolkning) av Woody Guthries "This land is your land", och den får bli sången för den här nationaldagen. Jag letade ett bra tag efter den där musikvideon som en hel skvadron av Sveriges artister gjorde tillsammans (inför Artister mot Nazister, om jag minns det rätt) med den låten, men hittade den tyvärr inte. Men, men... solosång (med försök till allsång här och var..) till gitarr är inte alldeles fel det heller, inte i min bok i alla fall...

Texten går (i Wiehes tolkning)

Det här är ditt land
Det här är mitt land
från Ales stenar
till norra Lappland
från Bohus klippor
till Gotlands raukar
Landet, det tillhör
dej och mej


Med mörka skogar
och höga furor
med vita björkar
och röda stugor
med fält och åkrar
och varv och gruvor
landet, det tillhör
dej och mej


Med skär och kobbar
och djupa fjärdar
med ljusa hagar
och svarta tjärnar
med sina blånande
berg i fjärran
landet, det tillhör
dej och mej


Det här är ditt land...


Jag åkte norrut
längs Höga kusten
när skogen rodnade
Det var om hösten
Och havet glittrade
i morgonluften
i landet som tillhör
dej och mej


Jag stod på toppen
av Kebnekaise
och såg på solen
som aldrig sjunker
på myr och mossar
på fjäll och forsar
och på landet som tillhör
dej och mej


Det här är ditt land...


Jag stod där hemma
när dimman lättar
Jag stod bland rapsfält
och klara bäckar
där boken grönskar
och storken häckar
i landet som tillhör
dej och mej


Det var på kvällen
Jag stod vid stranden
under Vintergatan
och Karlavagnen
Jag tog min älskade
hårt i handen
och sa, landet, det tillhör
dej och mej


Det här är ditt land...

Uppdaterat: Sångtexten hade tappat ett par bokstäver såg jag. Har åtgärdat det nu. Till mitt försvar vill jag säga att det är drygt 35 grader varmt här vid datorn, så både hjärna, ögon och fingrar är lite halvsmälta...

Nu firar vi! Och det med besked

Eslöv fyller 100 i år, vilket kommunen uppmärksammar under sloganen "Nu firar vi". Och firandet når sin höjdpunkt den här helgen, med stadsfest igår, flygets dag idag och kungabesök i morgon. Vi hamnade på stadsfesten lite oplanerat, genom att jag passerade stan när jag skulle handla, och fascinerades så av folkmängden och feststämningen i centrum att jag ringde Anna och sa åt henne att komma ner på stan och titta. Vi såg inga av uppträdena, men hörde en del av dem. Och framför allt tittade vi på folklivet.

Jag skulle önska att något liknande kunde ordnas i Eslöv lite oftare än vart hundrade år. Höst- och vårmarknaderna påminner lite om det, men är ändå något helt annat. Nån slags mini-stadsfestival i den här stilen kunde vi slå till med varje sommar.

Stora torget igår strax efter lunch.

Bild tagen från Hotell Stenssons trappa, med mobilen

För övrigt gillar jag det anspråkslösa i sloganen "Nu firar vi". Jag har en känsla av att en "malligare" stad snarare skulle ha valt något i stil med "100 år av framtidstro! [eller stolthet eller annat valfritt pampigt ord in här]". Men bara ett "Nu firar vi". Kort och gott. Det är väldigt mycket Eslöv i det. Och väldigt mycket av vad som gör Eslöv till ett bra ställe. Vi har formulerat vår egen, tvåspråkiga, slogan för kommunen som uttrycker ungefär det.

Skånska: "Eslöv – de e nok!"
Svensk översättning: "Eslöv – det räcker!"

För så är det. Eslöv är inte störst, bäst och vackrast, och försöker inte vara det heller, men det är alldeles tillräckligt. Det räcker. Hugad kommuntjänsteman/kvinna erbjuds härmed att ta till sig den sloganen om så önskas (som alternativ kan erbjudas vår gudsons något mer kryptiska: "Eslöv – det sitter").

Uppdaterat: Läser i Skånskan att jag inte är ensam om att önska upprepning av stadsfesten. Kul!

Om inte nu så när

En recension av, eller kärleksförklaring till, Om inte nu så här av Annika Thor.

Titeln är hämtad från ett citat av Hillel* som också återges på försättsbladet:

"Om jag inte är för mig själv, vem skall då vara för mig? 
Och om jag bara är för mig själv, vem är jag då?
Och om inte nu, så när?"

Men titeln är också genialisk så tillvida att den knyter ihop bokens berättelsetid med läsarens samtid. Handlingen i boken må utspela sig till allra största delen under 1930-tal och 1940-tal, och konkret beröra den flyktingpolitik som då bedrevs av den svenska staten. Flyktingpolitik är dock något vi har idag också, och boken ställer, indirekt, frågor också om humaniteten i den. Om inte nu så när, är kort och gott också en fråga som kan ställas angående vilken tid boken skildrar.

En mängd människoöden vävs samman i boken, den sammanbindande tråden är att de alla på något sätt berörs av den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget; som anställda på utlänningsbyrån, som flyktingar eller som anhöriga till flyktingar.

Boken har en berättare, en efterkommande till några av bokens huvudpersoner, som presenterar sig själv i en prolog, och också träder fram i bokens avslutning. Någon gång under berättelsens gång träder också berättaren in och kommenterar något i berättelsen, ur en synvinkel som är hennes, och vår, samtids snarare än bokens. Ett grepp som lätt hade kunnat överanvändas, men som i Annika Thors skickliga hand bara bidrar till autenciteten i skildringen, och till att knyta ihop bokens tid med vår.

Och till autenciteten bidrar också att boken faktiskt förmedlar den känsla av förvirring, ovisshet om framtiden, och kaos, som de som levde mitt i detta skeende måste ha känt. Inte alls den känsla av att nånstans ändå sitta med facit på hand, som många böcker om andra världskriget ändå genomsyras av.

Jag påminns om det som en föreläsare en gång sa; "När vi talar om mellankrigstiden, och anser att detta uttryck bidrar till förståelsen av de åren, måste vi ändå minnas att det för de människor som levde då var en efterkrigstid, mot slutet möjligen en förkrigstid. Mellankrigstid kan det bara bli för den som blickar tillbaka."

Kort och gott: Läs den! Finns att köpa både på Bokus och på Adlibris, samt att låna på bibliotek runt om i Sverige. Och säkerligen också i den bokhandel du brukar gå till.

Titta/lyssna också gärna på intervjun med Annika Thor nedan.



-----------

* En judisk lärare från tiden strax före, och runt, det första århundradet som många berättelser i Talmud handlar om. Han har ibland jämförts med Jesus, eller Jesus har jämförts med honom snarare eftersom han levde senare, på grund av att de var två nästan samtida judiska lärare, som uppvisar många likheter i vad som lärs ut. Exempelvis hade redan Hillel formulerat det som brukar kallas den gyllene regeln ("gör mot andra etc"), med samma tilläggskommentar om att detta sammanfattar hela lagen som även återfinns i (det senare) Jesuscitatet.

Bröllopsmusik blir fredagsmusik

Eftersom det varit bröllopsdag den här veckan så väljer jag, som veckans fredagssång, en av de sånger som vi spelade som bakgrundsmusik till bröllopsmiddagen. Hade vi gift oss idag hade den där musiken förstås varit en spellista på Spotify eller i iTunes, men eftersom vi gifte oss för så ohemult länge sen så var det ett blandband... Fast bandet har uppgraderats till spellista här hemma numera...

Sången jag hade tänkt välja idag var "Kyssen" av och med Rikard Wolff, men den hittade jag tyvärr inte på youtube. Den kanske dyker upp här i textform endera fredagen, men just idag var det nånting som också går att lyssna på jag ville ha här.

Sången det blev istället är "Vad bryr sig kärleken" av Mikael Wiehe och med Mikael Wiehe och Thomas Di Leva. Wiehe har gett ut den även i soloversion numera, men när vi gifte oss var det duetten med Di Leva på den då nya skivan Sevilla som var den version som existerade, så det är den som är bröllopsversionen, det går inte riktigt att ändra på. Dessutom gillar jag Di Leva i just den här sättningen, kombinationen mellan honom och Wiehe blir riktigt bra, den understryker liksom det där temat med mångfald och olikheter i harmoni.

Texten går:

Sida vid sida
hand i hand
hjärta vid hjärta
glider dom fram
Han är från Tuzla
eller från Teheran
Hon är från landet
eller här ifrån stan
Han ser hennes ögon
Hon ser på hans mun
Dom ser på varandra
varenda sekund


Vad bryr sig kärleken om gränser
Vad bryr sig kärleken om namn
För kärleken finns bara mänskor
som alla bor i samma land


Från öster och väster
från söder och norr
med drömmar och längtan
med saknad och sorg
från nära och fjärran
kommer vi hit
De é vi som är världen
och världen är vi
Han tror på imorgon
Hon tror på idag
Dom tror på varandra
vareviga dag


Vad bryr sig kärleken om gränser
Vad bryr sig kärleken om namn
För kärleken finns bara mänskor 
som alla bor i samma land


Rädslan låser in sig
bakom stängsel och staket
Okunskapen värjer sig
mot det den inte vet
Självföraktet hävdar sig
med hjälp av knogjärn och batong
Hatet bygger murar
mellan oss och dom


Vad bryr sig kärleken om gränser
Vad bryr sig kärleken om namn
För kärleken finns bara mänskor
som alla bor i samma land

Förutom alla de helt uppenbara anledningarna att välja den här bland de låtar som kunde höra hemma på ett bröllop, så kände vi också igen oss lite i det där med en som tror på imorgon, och en som tror på idag, men båda tror på varandra. Jag var mer av idealist och Anna hade mer fötterna på jorden, när vi träffades. Tror att de där olikheterna kan ha slipats av lite nu, men att vi tror på varandra vareviga dag har inte ändrats ett dugg.

Happy Birthday!

Anna fyller år idag! Så här kommer en söt födelsedagssångsvideo till henne!

Frukostbrickan på sängen är avklarad, och presenterna öppnade (med katthjälp, vilket inte är mer än rätt, eftersom katterna också var behjälpliga med att slå in paketen, riva i papper och tugga på tejp och såna där viktiga och hjälpsamma saker...).

Just nu stämmer Anna födelsedagsgitarren (en av presenterna), så sen får hon väl kompa videon här

Det där med sömn...

Att sova en hel natt – som jag gjort natten till idag – är verkligen underskattad lyx!

De senaste veckorna har Annas biverkningar av bromsmedicinen hon tar mot MS legat på max konstant, vilket innebär att sömnen varannan natt (det vill säga natt efter injektion) blir lite sönderhackad. Mer för Anna än för mig, förstås, det är ju hon som är sjuk. Men även för mig.

Biverkningarna består i influensasymptom (eller som den något eufemistiska omskrivningen på engelska kallar det: flu-like symptoms, det där "like" syftar förstås på att man inte egentligen har influensa utan "bara" mår "som om"). Det kan vara bara något enstaka och litet, typ lite influensaliknande värk i kroppen, och det kan vara fullt ut, med jättemycket influensavärk och hur mycket feberfrossa som helst. Det är också helt oförutsägbart vilket det blir, det kan vara så gott som borta flera månader i sträck, det kan bli riktigt illa en natt, men bara den natten. Och det kan vara som det varit de senaste veckorna (eller de senaste månaderna börjar det nog bli nu), att det är på max varenda gång. Det kan också vara på max en lång tid i sträck, sedan vara borta en natt, men bara den natten. Det där oförutsägbara är nästan en del av påfrestningen i det, faktiskt.

I teorin ska de symptomen vara som mest kännbara de första 3-4 månaderna av medicineringen och sedan klinga av gradvis, men det mönstret är nog mest en papperskonstruktion, för i verkligheten har jag inte träffat på någon som det fungerat så för (har däremot hört om allt från aldrig några känningar till på max alltid, men det vanligaste är nog att det kommer och går, det säger även neurologen vi går hos).

Medicineringen mot biverkningarna (medicinmedicinen, liksom...) är samma som man tar om man faktiskt har influensa, det vill säga febernedsättande värktabletter av någon sort. Det Anna får utskrivet är Panodil (eller om det är Alvedon det står i receptet, minns faktiskt inte och det brukar kunna variera vad man får, men det är  400 mg paracetamol i alla fall), men hon tycker att ibuprofen har fungerat bättre när hon har provat det, så vi ska försöka med det mer systematiskt ett tag nu (så fort jag har varit på Apoteket och köpt en förpackning det vill säga). Slår det väl ut över tid* så kan hon få dem på recept istället. Men oavsett vilket så är det inget som tar allt, och de nätter när det är riktigt illa märks knappt nån skillnad alls av de tabletterna.

Om Anna blir dålig av biverkningarna under natten så vaknar hon ju, och om hon vaknar så vaknar ju jag, även om jag kanske bara vaknar till. Blir hon riktigt, riktigt dålig (med mycket frossa och värk), så behöver hon också hjälp med att hämta täcke, eller spola i ett varmt bad, eller något sådant.

Konkret betyder det att en riktigt dålig natt sover jag kanske 2 eller 3 timmar mellan gångerna jag blir väckt, Anna kanske slumrar till enstaka timmar. Antar att det för sömnen motsvarar ungefär att ha ett spädbarn som vaknar och äter på natten, men skillnaden är förstås dels att spädbarn i regel börjar sova hela nätter så småningom, de fortsätter inte vakna för nattmål år ut och år in. Och, dels, att ha ett spädbarn är resultatet av ett eget val** på ett sätt en kronisk sjukdom inte är. På plussidan är förstås att inte alla nätter är så illa.


Kort och gott: En natts sömn är en natts sömn är en natts sömn. Mer än en natts sömn i rad är....himmelriket, tror jag.

Statyn finns på Metropolitan Museum of Art, fotot

är taget av "shooting brooklyn" inom projektet 

Wikipedia Loves Art

------
* Att symptomen har varit milda eller inga alls de gånger Anna har tagit Ipren (eller motsvarande) för att Panodilen var slut, skulle ju också kunna vara rena sammanträffanden, som inte alls har med medicinen att göra. Intensiteten och styrkan på symptomen varierar ju, också med en och samma medicin. Vi får se, helt enkelt.

** Med det menar jag: att få barn är inte alltid alla förunnat att kunna bara välja, men att inte få barn är alltid möjligt att välja. Man kan alltså vara ofrivilligt barnlös, men inte ofrivilligt förälder, i alla fall inte i Sverige idag (och innan de män som anser sig ha blivit lurade att bli fäder protesterar här så vill jag hävda att det att använda eller inte använda kondom också är ett val, oavsett vad man tror eller vet om sin partners p-pilleranvändande).