De ensamma

På grund av akut nackspärr som gjorde det ganska omöjligt att hålla i en bok, så övergav jag planen på att låta ljudboken med "De ensamma" av Håkan Nesser vänta tills jag läst den i textform (jag gör helst så med ljudböcker, lyssnar efter att jag har läst). Det blev lyssnande först den här gången, alltså.

Som vanligt när jag lyssnar på ljudböcker så har jag missat hela avsnitt, när jag blivit distraherad av något, eller bara tänkt på annat. Med andra ord kommer jag att så småningom läsa den med behållning, eftersom den bok jag läser kommer att innehålla delar jag inte fick med mig vid lyssnandet... Det är den stora svagheten med ljudböcker, som jag ser det, att boken fortsätter även när man själv tappat koncentrationen. Styrkan är förstås å andra sidan just att man kan få sig böcker till livs även när man av någon anledning måste låta de tryckta böckerna ligga, och att man kan få något spännande att lyssna till när man åker tåg och buss, eller arbetar med händerna på ett eller annat sätt.

En annan egenhet med ljudböcker, som jag ser som både styrka och svaghet i ett, är det att en inläsning alltid med nödvändighet är en tolkning. Det skänker en extra dimension, och det är alltså styrkan. Men det hindrar också det "ofiltrerade" mötet med texten (vilket alltså är anledningen till att jag vanligtvis läser först, och lyssnar sen). Det är en ofrånkomlig aspekt. Med alla böcker. Så även med "De ensamma".

På plussidan med just den här inläsningen, värt en hel hög med bonuspoäng, är att Håkan Nesser faktiskt byter dialekt när läser det som någon av annan härstamning än Kymlinge säger. Såväl skånska som norrländska och finlandssvenska förekommer. Imponerande att kunna härma dialekter så pass bra, kanske inte perfekt, men definitivt nära nog för att förmedla ett intryck av de olika personernas sätt att prata.

Historien som sådan är underfundig, på precis det sätt som vi lärt oss att förknippa med kommissarie Barbarotti, samtidigt som den stundvis är mycket mörk.

Handlingen spänner alltså över åtminstone de 35 år som passerar mellan de bägge oförklarliga dödsfallen i boken. Räknar man in förhistorien också spänner det kanske snarare över 45-50 år. En grupp människor lär på olika sätt känna varandra i Uppsala under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, en dramatisk händelse gör att de, i alla fall merparten, glider ifrån varandra. Under en återträff 1975 dör en av dem, 35 år senare återfinns en andra person i gruppen död på samma ställe. Det är själva grundmysteriet.

Teman, om man nu ska leta efter sådana, är mänskliga relationer (eller avsaknad av sådana), kärlek och svartsjuka, vad som formar en människa till den hon blir, och även en del om Guds natur: Den pågående förhandling med Gud, rörande Guds eventuella existens, som kommissarie Barbarotti ägnat sig åt i de senaste böckerna slår här in på ett annat spår. En av huvudpersonerna är dessutom först blivande präst, senare präst och slutligen en f.d. präst som brutit med sitt kall på grund av ett personligt avgörande, det nödvändiggör naturligtvis också en del resonerande kring de andliga tingen.

Många har tyckt att boken är för händelsefattig, men för den som uppskattar långsamma skeenden och existentiella resonemang lika mycket som (eller mer än) regelrätt action, är den ett kap!


Sammanfattningsvis: En bra Barbarotti-historia, bra inläst dessutom (om du nu väljer att lyssna istället för att läsa).

Slår du till på ljudboken nu kan du få den riktigt billigt (29 kr hos Bokus, nästan irriterande att jag redan har den...). Pocket kommer till hösten, enligt vad jag fått höra, inbunden kan den köpas både från Bokus och Adlibris. Och så finns förstås en hel hög andra format att välja på (e-bok, exempelvis), och säkerligen inköpsställen också. Eller varför inte låna den från biblioteket?