###
Häromdagen hade jag en kort diskussion på Twitter angående en
artikel i Dagen som hävdade att det är förvirrande, och eventuellt felaktigt, att påstå att Jesus uppstod på tredje dagen, när det bara gått två dagar.
Min
första kommentar gick ut på att det väl inte är något konstigt alls, om fredagen är första dagen så är söndagen den tredje, även om det är bara omkring två dygn som passerat.
@dreadnallen påpekade då att Jesus i Matteusevangeliet (12:40) säger att han ska vara död (eller i alla fall begraven) i tre dagar och tre nätter.
"Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter"
Sant. Och här är (ännu ett) av alla de där ställena i Bibeln där man får problem om man har ett behov av att se varje ord i den som bokstavligt sann. Eller, för all del, en lösning är förstås att säga att det är bokstavligt sant både att Jesus faktiskt sa så, och att han sedan uppstod efter bara två nätter (tre dagar kan man ju få det till, men inte tre nätter). Jesus hade fel, helt enkelt, och Jona-tecknet kom aldrig att förverkligas.
Men en mer givande lösning är att släppa det där krampaktiga fasthållandet vid att varje text i Bibeln är bokstavligt sann, och i stället lyssna till vad det är texten själv vill säga. Att faktiskt på allvar visa bibeltexten respekt (att vilja diktera villkoren för en text, snarare än att lyssna in texten själv, kan aldrig vara att respektera den).
Då blir det mindre viktigt hur många nätter och dagar det handlar om, och mer viktigt vad texten försöker säga oss. Vilken poäng texten vill göra, helt enkelt. Det är det som, med formuleringen i titeln på det här inlägget, är poängen med poängen.
Vad Matteusevangeliet beträffar så är en av de viktigare poänger som författaren* genomgående vill göra, att foga in Jesus i den judiska traditionen, och visa på att Jesus är Messias.
Det är en av de poänger som blir tydliga redan i den släktlinje som Matteus tecknar för Jesus, en släktlinje som har till huvudsyfte att visa dels på att Jesus är ättling till kung David (vilket Messias skulle vara), och dels, vilket visas i att det är hos Abraham som släktlinjen börjar, Jesu tillhörighet till det judiska folket som sådant.
En annan egenhet med Matteus släkttavla för Jesus, som kan förklaras med just den judiska traditionen, är att den är baserad på sjutalet (heligt i judisk talmystik), och att den delas in i tre delar à fjorton led var (talet fjorton motsvarar Davids namn i judisk talmystik).
Som av en ren slump är också just släkttavlorna ett annat exempel på passager där man får problem om man vill hävda att allt i Bibeln är bokstavligt sant.
Matteus är nämligen inte överens med vare sig Ruts bok, 1 Krönikeboken eller Lukasevangeliet när det gäller släktleden.
Lukasevangeliet i sin tur presenterar för övrigt den mest egenartade släkttavlan i Bibeln (den enda punkt före Josef, Marias man, där Lukasevangeliets version överenstämmer med någon annan, är i påståendet att Serubbabel är Shealtiels son). Men även Lukas har en poäng med sin släkttavla, författaren är hednakristen och skriver för hednakristna, och vill visa, genom att dra släktlinjen ända till Adam, att Jesus tillhör hela mänskligheten, inte enbart det judiska folket.
Vad gäller släkttavlorna finns ingen räddning för bokstavstolkningen, de kan helt enkelt inte vara bokstavligt sanna allihop. Det är däremot ingen anledning till depp**, för det är precis däri som släkttavlorna blir spännande, snarare än att vara exempel på träiga och meningslösa stycken i Bibeln som de ofta får vara. Det är det som gör släkttavlorna betydelsebärande.
Man kan hitta hur mycket spännande som helst i släkttavlorna om man läser dem just med förutsättningen att författaren försöker göra en poäng med dem, snarare än att de är en bokstavligt sann uppräkning av släktled.
Det är det som är poängen med poängen, helt enkelt.
-----
* För enkelhets skull kallar jag i fortsättningen författaren till Matteusevangeliet för Matteus, även om senare tiders bibelforskning visar att det är högst osannolikt att det är just Matteus som skrivit Matteusevangeliet. För mer ingående förklaring angående författarskapet rekommenderar jag valfri grundbok i nytestamentlig teologi, alternativt The Oxford Bible Commentary eller liknande.
** För den som har det där djupa behovet av att läsa Bibeln på det bokstavstroende sättet, och som känner ångest vid tanken att det kanske inte håller, kan det kanske initialt medföra visst depp. Men jag lovar, i förlängningen berikar det. Sanningen gör fri, i det här fallet gör sanningen både texten och läsaren fri.
