Benfeber

###

När jag läste Fever of the bone strax efter jul hade jag någon slags superduperinfluensa, eller liknande. Så pass att jag vaknade av feberfrossa vid flera tillfällen. Det är nog första gången jag som vuxen upplevt att feber fortsatt stiga ordentligt medan jag sover. Den brukar snarare sjunka då, eller möjligen, om man är riktigt sjuk, vara relativt oförändrad.

Jag kommenterade i alla fall redan då att boken ju hade en för tillfället oerhört passande titel. Vad ska man läsa när feberfrossa håller en vaken, om inte just Fever of the bone, liksom...

Nu var det mer än titeln som var bra med boken, och jag tyckte att den förtjänade att läsas om av mig i ofebrigt skick. Den blev därför det givna valet som tågbok när vi åkte till (och från) Stockholm härförleden, för att hälsa på nya brorsbarnet.

Ironin i att jag då blev sjuk (om än mindre), igen, och fick feber (om än inte lika hög), igen, är ju svårslagen. Nästan så att man vill skicka boken till något slags lab för analys, eller i alla fall sprittvätta den och vad man nu mer kan göra för att sterilisera en bok...

Fast sambandet mellan sjukorna är förstås småbarn, inte boken. Jag träffade syskonbarnen, varav i alla fall ett var riktigt hängig, över jul också. Och när vi var i Stockholm följde jag dessutom med systerdottern till hennes dagis.

Trots detta, och med eller utan feber, nu har jag i alla fall läst om den, och den här gången var jag åtminstone inte så sjuk att det påverkade min läsning. Att jag redan visste vem mördaren var, och mindes i alla fall på ett ungefär hur de hittade vederbörande, störde inte läsningen heller. Det är mycket mer än en "Whodunnit", och skrivhantverket runt själva gåtan och mördarjakten är också så skickligt gjort att det inte spelar någon avgörande roll att man redan vet svaret.

Huvudpersonerna, Tony Hill (konsulterande rättspsykiatriker, eller profilerare) och Carol Jordan (polis som chefar över ett specialteam inom Bradfields poliskår), känner säkert många igen från TV-serien "Wire in the blood".  Många med mig ser nog också skådespelarna Robson Green och Hermione Norris framför sig när de läser om Carol och Tony.

I Fever of the bone ställs Tonys och Carols nära, men otroligt komplicerade, relation inför ett vägskäl. Ett som så att säga byggs upp genom hela boken. Vilken väg den kommer att ta är en öppen fråga (och ett skäl att vilja kasta sig över nästa bok i serien) fortfarande när sista sidan är läst.

Ett annat tema är den om biologiskt släktskap och biologiska band. Det spelar egentligen ingen roll hur man ställer sig i den frågan, för bokens vridande och vändande på det blir intressant ändå.

Slutligen, när kopplingen mellan seriemördarens offer framkommer ser Paula* det lite tydligare än de övriga i teamet, och när de andra står oförstående fäller hon följande kommentar (vilken blir den enda ledtråd jag ger er...).

"It's obvious. At least, it is to a lesbian"

Jepp. För den som är antingen HBT-person eller bara lever lite utanför den snäva heterosexuella normen på annat sätt, är det, om inte uppenbart, så i alla fall inte alltför svårtytt. Själv hade jag sett kopplingen långt innan den var uttalad i boken. Och det till och med när jag läste med feberfrossa...

Men det gör faktiskt inget. Inte för mig i alla fall. Det är inte övertydligt på ett irriterande sätt. Det till och med bidrar till bokens kvaliteter (kryptiskt uttryckt, jag vet, men jag vill inte förstöra spänningen för er i onödan).

Kort och gott: Läs den!

Här är den alltså, Feberboken... 

-----

* Ja, i böckerna är Paula lesbisk. I TV-serien är det väl i alla fall inte något som är uttalat, tycker jag mig minnas.