###
Häromdagen hade jag en kort diskussion på Twitter angående en artikel i Dagen som hävdade att det är förvirrande, och eventuellt felaktigt, att påstå att Jesus uppstod på tredje dagen, när det bara gått två dagar.
Min första kommentar gick ut på att det väl inte är något konstigt alls, om fredagen är första dagen så är söndagen den tredje, även om det är bara omkring två dygn som passerat.
@dreadnallen påpekade då att Jesus i Matteusevangeliet (12:40) säger att han ska vara död (eller i alla fall begraven) i tre dagar och tre nätter.
"Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter"
Sant. Och här är (ännu ett) av alla de där ställena i Bibeln där man får problem om man har ett behov av att se varje ord i den som bokstavligt sann. Eller, för all del, en lösning är förstås att säga att det är bokstavligt sant både att Jesus faktiskt sa så, och att han sedan uppstod efter bara två nätter (tre dagar kan man ju få det till, men inte tre nätter). Jesus hade fel, helt enkelt, och Jona-tecknet kom aldrig att förverkligas.
Men en mer givande lösning är att släppa det där krampaktiga fasthållandet vid att varje text i Bibeln är bokstavligt sann, och i stället lyssna till vad det är texten själv vill säga. Att faktiskt på allvar visa bibeltexten respekt (att vilja diktera villkoren för en text, snarare än att lyssna in texten själv, kan aldrig vara att respektera den).
Då blir det mindre viktigt hur många nätter och dagar det handlar om, och mer viktigt vad texten försöker säga oss. Vilken poäng texten vill göra, helt enkelt. Det är det som, med formuleringen i titeln på det här inlägget, är poängen med poängen.
Vad Matteusevangeliet beträffar så är en av de viktigare poänger som författaren* genomgående vill göra, att foga in Jesus i den judiska traditionen, och visa på att Jesus är Messias.
Det är en av de poänger som blir tydliga redan i den släktlinje som Matteus tecknar för Jesus, en släktlinje som har till huvudsyfte att visa dels på att Jesus är ättling till kung David (vilket Messias skulle vara), och dels, vilket visas i att det är hos Abraham som släktlinjen börjar, Jesu tillhörighet till det judiska folket som sådant.
En annan egenhet med Matteus släkttavla för Jesus, som kan förklaras med just den judiska traditionen, är att den är baserad på sjutalet (heligt i judisk talmystik), och att den delas in i tre delar à fjorton led var (talet fjorton motsvarar Davids namn i judisk talmystik).
Som av en ren slump är också just släkttavlorna ett annat exempel på passager där man får problem om man vill hävda att allt i Bibeln är bokstavligt sant.
Matteus är nämligen inte överens med vare sig Ruts bok, 1 Krönikeboken eller Lukasevangeliet när det gäller släktleden.
Lukasevangeliet i sin tur presenterar för övrigt den mest egenartade släkttavlan i Bibeln (den enda punkt före Josef, Marias man, där Lukasevangeliets version överenstämmer med någon annan, är i påståendet att Serubbabel är Shealtiels son). Men även Lukas har en poäng med sin släkttavla, författaren är hednakristen och skriver för hednakristna, och vill visa, genom att dra släktlinjen ända till Adam, att Jesus tillhör hela mänskligheten, inte enbart det judiska folket.
Vad gäller släkttavlorna finns ingen räddning för bokstavstolkningen, de kan helt enkelt inte vara bokstavligt sanna allihop. Det är däremot ingen anledning till depp**, för det är precis däri som släkttavlorna blir spännande, snarare än att vara exempel på träiga och meningslösa stycken i Bibeln som de ofta får vara. Det är det som gör släkttavlorna betydelsebärande.
Man kan hitta hur mycket spännande som helst i släkttavlorna om man läser dem just med förutsättningen att författaren försöker göra en poäng med dem, snarare än att de är en bokstavligt sann uppräkning av släktled.
Det är det som är poängen med poängen, helt enkelt.
-----
* För enkelhets skull kallar jag i fortsättningen författaren till Matteusevangeliet för Matteus, även om senare tiders bibelforskning visar att det är högst osannolikt att det är just Matteus som skrivit Matteusevangeliet. För mer ingående förklaring angående författarskapet rekommenderar jag valfri grundbok i nytestamentlig teologi, alternativt The Oxford Bible Commentary eller liknande.
** För den som har det där djupa behovet av att läsa Bibeln på det bokstavstroende sättet, och som känner ångest vid tanken att det kanske inte håller, kan det kanske initialt medföra visst depp. Men jag lovar, i förlängningen berikar det. Sanningen gör fri, i det här fallet gör sanningen både texten och läsaren fri.
Jag älskar Jesu släkttavlor de säger så mycket.
SvaraRaderaT ex är det väldigt intressant vilka kvinnor som nämns i uppräkningarna samtliga är icke-judar och de var sexuellt försigkomna-minst sagt-är inte det ett statement så är inget det!
Absolut! Det tror jag är poäng nummer två i släkttavlan hos Matteus. Hade tänkt komma till det i den här posten, men insåg att jag redan hade skrivit alldeles tillräckligt långt...
SvaraRaderaDär kan man ju också, liksom när det gäller poängen med den judiska traditionen och med Jesus som Messias, spåra fler exempel på samma poäng senare i evangeliet. Det är ju, till exempel, hos Matteus som eunuckerna (en grupp som var avvikare på köns- och sexualitetsområdet, och som enligt judisk lag var orena) ges upprättelse. Där har Matteus förvisso Jesaja med sig (som talar om att eunucker som håller Guds sabbat, och gör vad som behagar Gud, ska ges ett namn bättre än söner och döttrar).
Ja..., som du märker var det nog bra att jag avrundade där jag gjorde, det här hade kunnat bli precis hur långt som helst... ;-)
Och det tråkiga med det bokstavstroende sättet att läsa blir ju just att allt som texten faktiskt vill säga göms undan, till förmån för en läsning som gör texten till en torr faktauppräkning. Alla statements missas – hur övertydliga de än är.
Ja, det var så bra sagt av dig det där om att inte respektera texten. Jag har skrivit det förut, men det tål att upprepas om man verkligen tar Bibeln på allvar kan man inte sitta och räkna timmarna Jesus, eller för den delen Jona, var i dödsriket. Det visar ju hur orimligt de läser texterna. "Summan av ditt ord är sanning" står det i hebreisk grundtext i en vers ur psaltaren 119. Man måste se på vad det samlade intrycket är och inte petimäteraktigt läsa varje bokstav (vilken version i så fall) som absolut. Lite grann som aspergare uppfattar världen i stort.
SvaraRaderaJag tycker faktiskt att det just handlar om respekt för texten. Att inte försöka tvinga poesi att vara historieskrivning eller naturvetenskap. Eller, för den delen, att inte vilja tvinga de ideal för historieskrivning som uppstod i västuropa efter upplysningen på antika texter från mellanöstern och medelhavsområdet. Att ta texten på dess egna villkor, helt enkelt.
SvaraRaderaOch det upphör aldrig att förvåna mig hur bokstavstroende kan kalla den attityden för bristande respekt för bibelordet.
Ja precis! Till exempel försöker man få synoptikerna att stämma med Johannes och förstås synoptikerna med varandra, fast de som historiskt dokument är mycket mer intressanta om de avviker från varandra och inte har kopierat varandra. Bildningsfobin är ett problem som stänger bibelordet för dem som säger sig tro på det mest.
SvaraRaderaJag gillar Erich Auerbach inställning till GT som han presenterar den i Mimesis; för mig ökar det min kärlek till Bibeln och gör att jag får ut mer att leva av ur bibelordet. Vet man att GT användes som lärobok för judiska barn förstår man ju bättre-inte sämre vad de olika böckerna vill säga.
Att Bibeln skulle mista sin genomslagskraft om man läser texterna som de är gör ju absolut inte att det blir mindre sant det som står där eller mer sant om man krystar in det i någon slags dokumentär "sanningsgenre" typ "Pojken som kallades det".
NTs enorma fräschör och enkla språk vittnar ju om en vilja att berätta om vad man sett och hört och inte kan vara tyst om. Det är inte historiker från vår tid som skriver och det är ju det som gör att Jesus blir så levande ännu i evangelierna.
Man tar upp sådant som verkar konstigt och sådant som verkar fint utan större urskiljning och man vågar sticka ut och ta föraktade människor i försvar. Just det gör ju att det är trovärdiga texter, inte noggrant uttänkta propagandaskrifter, då hade man sett till att synka redan då.
"Vad är sanning?" svarar Jesus Pilatus som vill utreda och få alla saker på plats i logisk ordning- den sanna sanningen är inte sådan-upplysningen hade het enkelt fel. Jag tycker som du att upplysningen och romantiken fått påverka "läseriet" i alltför hög grad, man får väl säga som reformatorerna "Ad fontes"-eller kanske "läs som barn i slukaråldern" ibland förstår man en text allra bäst när man låter sig tas i dess våld och inte försöker vara dess korrekturläsare.
Vad det gäller släkttavlorna så finns det ju ett problem till med dem för de bokstavstrogna. Första ledet.
SvaraRaderaJesus anges tydligt som Josefs son... Har aldrig hört någon av de kommatuggande bokstavsstirrarna vilja tolka den detaljen bokstavligt.
AT (som visserligen inte tror själv, men som åtminstone kan fås att tvivla om han möter rätt sorts kristna.)
Alma: Gamla testamentet är en helt ovärderlig bakgrund till Nya Testamentet. Jag skulle vilja påstå att utan GT förstår man helt enkelt inte NT. Alls. Därför är det synd att GT betraktas som så oviktigt och ointressant av många kristna.
SvaraRaderaVilket märks i sättet många kristna läser Bibeln, men också, dessvärre, i den teologiska utbildningen, som jag bloggade lite om här:
http://libreb.blogspot.com/2010/12/adventskalendern-lucka-4.html
Den där inställningen är ju kopplad till ersättningsteologin också: I och med att man tänker att NT har ersatt GT, snarare än lagts till, blir det mindre viktigt med texterna i GT. Den absolut största faran med den teologin är förvisso antisemitismen, men när den dessutom urvattnar kristendomen intellektuellt gör den ju ingenting bättre s.a.s.
AT: Välkommen hit!
SvaraRaderaBåde jungfrufödseln och det där med när och hur Jesus egentligen blir Guds son (i födelsen, vid dopet, eller vid uppståndelsen, alla tre sakerna hävdas någonstans i NT) är saker som – egentligen – krånglar till det för bokstavstroendet. Absolut. ;-)
Faktiskt tycker jag att det är ganska psykologiskt intressant, det där med att lyckas läsa uppenbart motsägelsefulla påståenden utan att se motsättningarna. För så är det ju för den bokstavstroende som, exempelvis, läser att Jesus ska vara begraven i tre nätter, och sedan att han avrättas på en fredag och uppstår på en söndag. De ser helt enkelt inte en motsättning där. Och på något vis tror jag ju ändå att de flesta av dem skulle reagera på den typen av inkonsekvens i andra sammanhang. Jag skulle gärna se någon religionspsykolog utreda det närmare, ur någon form av kognitionsteoretiskt perspektiv.
Ja ersättningsteologin är skrämmande på många sätt och lever i högönsklig välmåga här och där och som du sa , den gör bibelläsning både obegriplig och mindre spännande.
SvaraRaderaDen bokstavstroheten vi talar om förhåller sig till texten som om den "inspiration" som romantikens diktare talade om, som ett eget magiskt väsen, ledde dem som skrev bibeln i någon slags transtillstånd att skriva helt frikopplat från egna erfarenheter och åsikter.
Trots denna romantiska syn på textens uppkomst avkräver man Bibeln vetenskaplig stringens som den värste perukstock från upplysningen. Det kan bara bli fel- varför är det så svårt att bara läsa på textens villkor?
Intressant det där med inspirationen från romantiken – just i förståelsen av ordet inspiration dessutom... ;-)
SvaraRaderaDet lustiga, eller möjligen tragikomiska, med den sortens bokstavstro är att den i sin iver att hävda bibelordets tidlöshet och evighet, gör det oerhört tids- och kulturbundet...
För mig var det att, via teologistudier, få verktygen/kunskapen för att kunna se exakt hur orimliga de bokstavstroende tolkningarna var (och hur föränderliga över historien, allt annat än eviga) som öppnade vägen för tro igen. Så att kunna genomskåda bokstavstroendet behöver inte alls innebära att avfärda tron som sådan. Det kan lika gärna bli/vara tvärtom.
Och bokstavstolkningarna som sådana kan lika gärna ligga i vägen för tron, det gjorde de för mig.
Själv hörde jag i en predikan för några veckor sedan att släkttavlorna i Matt och Luk skiljer sig, för att den ena är Marias släkt medan den andra är Josefs.
SvaraRaderaJag har ingen aning om huruvida det är sant eller enbart ett sätt att försöka få texterna att harmoniera bättre.
Mackan: Det är ett vanligt påstående i predikningar (ett vanligt räddningsförsök, helt enkelt). Men det är alldeles fel.
SvaraRaderaMatteus slutar med Josef som far till Jesus: "och Jacob till Josef, Marias man; av henne föddes Jesus som kallas Kristus" (1:16)
Lukas går på andra hållet, och börjar hos Jesus som son till Josef: "[...]. Han var, menade man, son till Josef, som var son till Eli" (3:23).
Lukas sätter visserligen ett frågetecken vid om Josef var far till Jesus ("menade man"), men det Josefs släkt bägge evangelier tecknar. Och tecknar helt olika (förutom då det där med att Serubbabel är Shealtiels son...). Lukas släkttavla är hans helt egna, Matteus har fler överensstämmelser med de gammaltestamentilga, men kör, även han, lite sitt eget race i släktfrågan.
Det var just alla de där rena lögnerna man utsatts för i predikan efter predikan som gjorde mig fly förbannad när jag började läsa teologi. Nu tror jag i och för sig inte att de flesta predikanter ljuger avsiktligt, utan de är hört av nån, som har hört av nån, som har hört av nån, och så för de vidare det, helt okritiskt (vilket är illa nog), men inte avsiktligt lögnaktigt.
När Carl-Henric intervjuade mig, för Dagen, ang. att vara kristen utan kyrka nån gång i höstas så svarade jag något väldigt svamligt om det där "men undervisningen då". Men det var bara för att jag kände att jag var alldeles för snäll (mesig?) för att säga vad jag menade, vilket var att den så kallade "undervisningen" från predikstolen till 99% snarare är en ren intellektuell förolämpning.
Det finns undantag förstås, men de undantagen är inte bundna till en särskild kyrka/församling. Jag har en samling podcastade (etc) predikningar som är riktigt bra, tillräckligt bra för att lyssnas på mer än en gång, och där ingår även ett par predikningar av dig.
*Rodnar*
SvaraRadera(Tack. Du får gärna någon gång berätta vilken / vilka...)
Det här kanske är lite vid sidan av ämnet, men...
Under tiden jag läste teologi hände det emellanåt att det kom in någon kille i klassen (alltid kille) som stannade kvar och läste några enstaka kurser, blev underkänd i någon exegetisk uppgift, hävdade att det var för att han kommit fram till en annan slutsats än lärarna och sedan hoppade av. Oftast med avskedsorden att de här studierna enbart förstörde människors tro.
För min egen del var det där väldigt underligt. Jag menade att själva idén med att läsa teologi var att låta sitt hjärta påverkas. Att liksom bli förändrad. Om jag bara kom dit för att söka bekräftelse för mina egna åsikter så - vad är poängen, liksom?
"Slutsatsen" eller snarare Att Ha Rätt Tro var i de här fallen mycket viktigare än att faktiskt arbeta med texterna eller lära sig metoder för att göra det. Fortfarande möter jag det gång på gång.
Och jag förstår det inte? I princip alla som jag pluggade med gick vidare och arbetar idag som pastorer eller präster. Hur kommer det sig att DE väljer att predika på det sättet? Hur kommer det sig att vi ser på Församlingen som... lite dum? Någon som inte klarar av att hantera sanningen? Människor som inte är myndiga att tänka själva?
Jag ska vara lite teologisk till slut. Sorry att skräpar ner ditt kommentarsfält...
Men jag anser att om nu Anden är utgjuten över HELA församlingen, då borde vi få fler pusselbitar till Sanningen, ju fler vi lyssnar på. Och då borde ledarskapets roll inte vara att styra folks tankar, utan att se till så att så många röster som möjligt hörs, så att vi kan lyssna tillsammans.
Blev det flummigt nu?
Hur som helst - stort tack för både bloggpost och kommentar. Me like!
Tror jag vet ungefär typen...
SvaraRaderaOch, jo, det är märkligt att även pastorer och präster med teologistudier i bagaget gärna ägnar sig åt förenklad och svart-vit undervisning à la det-finns-bara-en sanning-och-det-är bara-jag-som-har den-stuket. Kanske är det nån slags rädsla att den "korkade vanlige" församlingsmedlemmen inte ska kunna hantera nånting mer komplext än så, som du säger.
Men nu får du komma ihåg att det är pingst som är den tradition jag har bakgrund i, och där hade den där killen du berättade om utmärkt sig för oerhört lång teologisk utbildning, även om han var pastor... Och hans berättelse om sina studier hade tagits till intäkt för det som alla redan visste, att teologistudier är djävulens redskap för att kväsa både Anden och all Sann Tro i världen...
Visst, det där börjar så sakteliga förändras, numera finns ju en alldeles sprillans ny teologisk utbildning även för pastorer inom pingst. Men tills nyligen var det ju så det var, det brukade skämtas om att pastorn hade en kand. pingst. (vilket innebar en 1-2 veckors bibelkurs). Och där var det (är kanske fortfarande på sina håll) mer urban myths (typ det där med att Lukas och Matteus egentligen inte motsäger varandra ang. Jesu släkt, och liknande som de hört från nån som hört från nån som hört från nån i väckelsens barndom) än teologisk kunskap som både formade och kryddade predikningarna.
Det, eller det som min Anna sa någon gång när hon var med på en gudstjänst: Predikanten pratar managementska, med enstaka bibelord inslängda.
Eller en kombination.
Men jag gillar verkligen det du säger om pusselbitar till Sanningen! Inte flummigt alls.
Dina predikningar i min samling är dels en om kyrkan, och dels en om pingsten, från april och maj 2009 (tror jag, jag har dumt nog inte antecknat år, men iTunes daterar filerna till 2009 iaf).
-----
* managementska= en vokabulär bestående av de floskler som personer i managementställning gärna svänger sig med. Det kanske mest kända exemplet är väl "jobba smartare inte hårdare", men vokuabulären är ganska stor; Blev en gång roat vittne till hur två personer på tåg hela sträckan Malmö-Stockholm samtalade på flytande managementska, utan inslag av andra kända språk (dock inte utan inslag av upprepningar)....
(Vid närmare eftertanke var nog faktiskt i alla fall två av dem pingstnissar. Båda var redan predikanter på något sätt. Den tredje minns jag inte om jag fick reda på vilken tradition han kom ur...)
SvaraRaderaEn fråga: Har du någon källa till att släkttavlorna inte speglar de olika familjesidorna? Tyckte du hänvisade någonstans till något, men ser det inte nu när jag letar. (Har för mig, nämligen, att jag hört av högskoleutbildade teologer just förklaringen att de endera går på olika sidor (fädernet/mödernet), eller att man väljer att hoppa över generationer och då är det olika generationer som hoppas över i de olika släkttavlorna.)
SvaraRaderaDet räcker att läsa släkttavlorna, faktiskt. Det är Josefs släkt i bägge fallen, det framgår redan i själva bibeltexterna. Skillnaden är att de går åt olika håll, Lukas börjar med Josef som (påstådd) far till Jesus, Matteus slutar istället med Josef som far till Jesus. (Luk 3:23, resp. Matt. 1:16).
SvaraRaderaSkillnaderna finns också kommenterade av fackteologer i noterna i de flesta bibelutgåvor (kanske inte Folkbibeln dock, har inte den), och utförligare i bibelkommentarer typ Oxford Bible Commentary.
Så man behöver egentligen inte söka särskilt långt, alltså, egentligen inte längre än till bibeltexten själv.
Därför ÄR det fascinerande hur livskraftig den där myten är, men det visar väl dels på det som de flesta säger själva om sin bibelläsning, att släkttavlorna skummar man snarare än studerar, och dels på hur starkt behovet är hos många att blunda för och bortförklara uppenbara motsägelser i Bibeln. Det senare skulle jag, som sagt ovan i kommentarstråden, gärna se en religionspsykologisk utredning av/om. Det finns ju teorin om olika religiösa personlighetstyper, men den känns väl dels ganska problematisk i sin stereotypisering, och dels inte särskilt uttömmande.
Jag roade mig en gång med att jämföra släkttavlorna i Krönikeboken, Rut, Matteus och Lukas. Det blir ju lite pill eftersom man måste dels vända dem åt samma håll, så att säga, och dels passa in dem mot varandra (alla omtalar ju inte samma sträcka av historien så att säga, och i Krönikeboken är släkttavlan dessutom uppdelad, inte samlad på ett ställe). Tyvärr har jag inte dokumentet kvar, men resultatet var oerhört givande. Och sa väldigt mycket om såväl Ruts bok, som Krönikeboken och de bägge evangelierna. Men ganska lite om vem som egentligen, på riktigt, var släkt med vem...
Det är poängen som är poängen, helt enkelt...
Förresten, ska kanske tillägga apropå det där med högskoleutbildade teologer, att jag också läst teologi på universitetet. Visserligen bara ett år, och jag skulle aldrig drömma om att kalla mig teolog, men det gav en väldigt bra grund att stå på för vidare egna studier.
Jag tycker också släkttavlorna säger mer än vem som är släkt med vem. Det där med de få kvinnor som nämns hos Matteus är ju underbart tydligt. Men här en annan av mina favoriter:
SvaraRaderaNär Nachor var 29 år blev han far till Terach. Efter Terachs födelse levde Nachor 119 år och fick söner och döttrar.
När Terach var 70 år blev han far till Abram, Nachor och Haran.
Terachs släkt
Detta är berättelsen om Terachs släkt. Terach blev far till Abram, Nachor och Haran, och Haran blev far till Lot. Haran dog medan hans far Terach ännu levde i sitt hemland, i Ur i Kaldeen. Abram och Nachor tog sig hustrur: Abrams hustru hette Saraj, Nachors hustru hette Milka, dotter till Haran, som var far till Milka och Jiska. Saraj var ofruktsam; hon hade inga barn.
Terach tog med sig sin son Abram, sin sonson Lot, Harans son, och sin svärdotter Saraj, hustrun till hans son Abram, och lämnade tillsammans med dessa Ur i Kaldeen för att utvandra till Kanaan. Men när de kom till Harran slog de sig ner där. Terachs livstid blev 205 år; Terach dog i Harran.
Mycket kortfattat tycker jag man ser ett familjedrama utspela sig här: Terach är äldste son till Nachor. Hans näst äldste får heta Nachor han också. Men denne son verkar han ha stått sin äventyrslystne pappa ganska långt ifrån.
Nachor har en duglig fru som föder barn, trots att de är nära släkt. Abram och Sarai är halvsyskon och det var tydligen inte bra för fruktsamheten i deras fall. Man gifter ju gärna bort sina barn med nära släktingar i Levanten fortfarande så det var nog ingen som tänkte att det kunde påverka fertiliteten.
Nachor stannar kvar i Ur och platsen Terach dör på heter nästan som hans döde son Haran. Gav han platsen det namnet? Eller vill den som berättar denna historia för små judiska skolbarn att han valde en plats som hette som hans döde son?
Glömde han aldrig sin yngste son och lät Storebror Abram och mellanbror Nachor hamna i skymundan? Var det osämja mellan bröderna som gjorde att de lämnade Nachor och Milka bakom sig? Duktiga storebror Abram följer med gamla pappa och tar sig an Harans son Lot, som också lämnar Ur.
Båda kvinnorna; Sarai och Milka heter något regentmässigt; furstinna och drottning. Var det främst de två som inte ville bo tillsammans?Har man redan i denna historia en föreställning om kvinnor som inte kan hålla sams?
Stannar Nachor tjurigt kvar i Ur med sin lyckade familj? De olyckade; faderlöse Lot, barnlöse Abram och Terach som mist sonen Haran, reser iväg för att söka lyckan på annat håll.
Ja, det finns så mycket för fantasin här och torra och tråkiga är släkttavlorna definitivt inte!
Absolut! Om man frågar sig vad släkttavlan (och i GTs fall även berättelserna om de som ingår i den) vill säga så får man så mycket mer ut av texten än om man ser dem som någon slags släktförteckning hos Skattemyndigheten...
SvaraRaderaJa, vad ville man lära sina judiska barn? Varför berättade man det här? Släktforskare idag är inte som de som skrev ner de här sedelärande historierna som skulle förklara för judiska barn vem de var-inte vem exakt de var släkt med utan vad de gjorde här på jorden och varför de bodde där de bodde.
SvaraRaderaHur höll man evangelierna berättelser vid liv tills de skrevs ner? Jo, för att de var viktiga och relevanta för den som berättade och de som hörde på. Då berättar man det viktiga inte hur många släktled det var på riktigt eller exakt vad alla hette i någons släkt. Det säger nämligen ingenting viktigt om Jesus-men Tamar och Rut säger något och då kommer de med för att visa att Jesus är för alla människor inte bara judar.
Hörde KG Hammar i morse-så bra- lyssna igen på P1 om du missade det. Han talade just om hur Bibeln alltid har ansetts bära sanningen, men inte som en naturvetenskaplig lärobok utan som en berättelse om insidan av allt-den bit som ingen vetenskapsman kan beskriva (min tolkning av vad han sa).