Jag marscherar inte mer

Veckans fredagssång blir vad vi kan kalla en sångkedja.

Själva "huvudsången", den som kedjan tar sitt avstamp i, är I ain't marching anymore med och av Phil Ochs (1940-1976).

En folksångare, eller singer/songwriter vars liv fick ett tragiskt slut då han 35 år gammal (eller ung) begick självmord efter en längre tids kämpande med både bipolär sjukdom (manodepressivitet) och alkoholism, men innan dess hann han skriva och framföra en hel hög bra sånger, samt engagera sig i flera saker. Inte minst mot Vietnamkriget, och mot krig i allmänhet (vilket uttrycks bland annat i den här sången).

Själv upptäckte jag honom genom att jag hörde låten I dreamed I saw Phil Ochs last night med Billy Bragg.

Den som kan sina revolutionära klassiker hör förstås redan i titeln (eller om inte det, så åtminstone i själva låten) att det är en parafras på I dreamed I saw Joe Hill last night, också känd som The ballad of Joe Hill (här med Joan Baez, live på Woodstock 1969).

Vilket onekligen väckte min nyfikenhet på vem den här Phil Ochs var.

Och på den vägen är det, skulle man kunna säga.

I min Phil Ochs-samling idag ingår, bara för att forma kedjan till en cirkel, även en sång om Joe Hill av och med Phil Ochs. Här framförd i ett TV-inslag från hans Sverigebesök i Juli 1968.

Det som blir uppenbart i den här kedjan är kanske framförallt två saker. Det ena är att konceptet "en man, en röst, en gitarr" (för att låna en fras från en skivtitel av Afzelius, men "man" kan givetvis bytas ut mot "person") är ett säkert sätt att bli en av mina favoriter. Det andra är att jag fastnar för sånger där texten berättar en berättelse.