Dagens språkpolisiära insats: sanna och falska homofoner

Homofoner är ord som låter lika, men stavas olika. Det vanligast använda exemplet är kol och kål.

En annat homofonpar som ofta ställer till bekymmer i stavningssammanhang, och som jag i en tidigare bloggpost lovade återkomma till, är enda och ända. Och bara för att fullfölja mitt löfte om att återkomma till dem, en kort förklaring: Enda är härlett från en som i 1, och handlar alltså om antal (och ett ganska begränsat sådant), t.ex. "den enda som kom till lektionen var läraren". Ända handlar däremot om ändelse, eller slut (härunder även den kroppsdel som ibland ges omskrivningen ryggslutet), och används ofta för att markera fullföljelse: Han nådde ända fram eller Hon sprang ända till slutet.

Homofoner har kanske alltid varit ett bekymmer i stavningssammanhang (var det kolpudding eller kålpudding ni åt till middag?), men har blivit det mångdubbelt mer tack vare rättstavningsprogrammen. Och kanske ännu mer för att alltför många förlitar sig alltför mycket på dem. Rättstavningsprogrammen vet nämligen inte att man eldar med kol men äter kål, de vet bara att båda orden finns i deras ordlista.

Oavsett om du skriver att du äter kol eller att du äter kål kommer alltså ditt rättstavningsprogram godkänna skrivningen, men bara det ena är rätt. Vilket av det som är rätt vet bara du, för det är bara du som vet om du syftade på grönkål eller på grillkol. Detta för oss tillbaka till det som är lite en röd tråd i många av mina språkpolisiära insatser: Betydelsen! Du kan undgå så mycket stav- och skrivfel om du bara följer detta råd:

"Kontrollera att det du skriver och det du menar är samma sak!"

Rättstavningsprogrammen är ett bra hjälpmedel, men det är också det enda de är. DU är den som skriver texten. DU är den som måste avgöra vad det är DU vill ha sagt i slutänden.

Så långt de sanna homofonerna, alltså. Men de falska då? Jo, med det menar jag helt enkelt stavfel som beror på att ett ord stavats "som det låter", utan att det för den skull blivit rätt (och utan att det för den skull blivit en stavning som ett rättstavningsprogram skulle godkänna).

Ett av de senaste exemplen på det som jag träffade på (men jag säger inte var...) nämnde jag på Twitter igår:

Bästa stavningen hittills på dylikt: "Dykligt". Hmm. Neutrumform av "dyklig", i sin tur adjektivisering av "dyk"? #fantasieggande #språkpolis

Här har vi ett exempel på ett felskrivet ord som inte skulle godkännas av ett rättstavningsprogram, men som, med eller utan automatisk stavningshjälp, hade kunnat skrivas rätt om författaren använt sig av den enkla regeln jag redan nämnt:

"Kontrollera att det du skriver och det du menar är samma sak!"

För även om jag skämtar lite i min Twitterkommentar, så är det alltså just i en neutrumform (t-ändelsen, återkommer till det i en annan språkpolisiär insats) av en adjektivform av ett dyk (substantiv) eller att dyka (verb) som man hamnar om man vill dra fram betydelsen i "dykligt". Ett ord som i all sin icke-existens förvisso är fantasieggande (exakt hur kan något som inte är ett dyk vara "som ett dyk"?), men ändå inte alls den betydelse som den som skrev var ute efter.

I språket är det inte location, location, location utan betydelse, betydelse, betydelse, för språkets själva essens är att förmedla en betydelse. En betydelse som helst inte ska gå förlorad på vägen.