foto: Montuno
I morse läste jag en recension i DN av en uppsättning av densamma på Uppsala stadsteater, och inte långt senare fick jag tips om gymnasieprojektet Att besöka en roman; en hemsida som tar fasta i romanens beskrivning av Blackeberg, gjord av tre gymnasieelever i Stockholm. Bland annat med en virtuell vandringsguide för den som vill göra sin egen Låt den rätte komma in-vandring i Blackeberg.
Kring recensionen har jag framförallt två reflektioner.
Den första, att recensentens förhandsbekantskap med berättelsen tycks komma uteslutande från filmatiseringen. Det hon betraktar som onödiga tillägg, angående relationen mellan Eli och Håkan, och angående Elis könstillhörighet, finns nämligen i boken, men inte i filmen. Onödigt kan man tycka att det är ändå, det är en smaksak, men något tillägg som gjorts i adaptionen till teaterscenen är det alltså inte. För egen del tycker jag att det, i boken, är viktiga bidrag till den monsterbild som tecknas. Om det i pjäsen också fyller den funktionen ska jag låta vara osagt, eftersom jag inte sett den.
Den andra är att jag, återigen, undrar lite över den tvärsäkra karakteriseringen av berättelsens tema som barn, barndom, och barns vänskap. Den återkommer i de flesta recensioner av historien, så det är recensenten här allt annat än ensam om. För mig framstår det dock som en den vuxnes försök att värja sig mot det svarta, svåra och komplicerade i livet, genom att placera det entydigt i barndomen. För mig handlar nämligen boken om relationer, i stort. Mänskliga relationer. Inte vuxenrelationer, och inte heller barnrelationer. Mänskliga. Det handlar om människolivet som sådant. Och det är inte bara i barndomen som det inte alltid är vackert.
Det är ju också lite tveksamt om Eli, som levt i hundratals år, kan sägas vara ett barn, helt otvetydigt. Eller, för den delen, om Eli kan sägas vara vuxen, eller gammal, helt otvetydigt, med tanke på att h*n levt (i stort sett) som barn under sitt mycket långa liv. Eli är en vampyr. En barnvampyr, om man så vill, men inte bara och enbart ett barn. Som just vampyr belyser h*n däremot mycket i mänskligheten, däribland även barns utsatthet.
Om hemsidan/elevprojektet Att besöka en roman vill jag framförallt säga att jag imponeras av sammanvävningen mellan romanen och annan beskrivning, att låta citatet:
"Där trevåningshusen står nu, fanns förut bara skog. Man var utom räckhåll för det förflutnas mysterier; hade inte ens en kyrka. En ort med tio tusen invånare, utan kyrka. Det säger en del om platsens modernitet och rationalitet."
från romanens inledning illustrera avsnittet om Blackebergs historia, exempelvis. Därutöver, förstås, att jag imponeras av ambitionsnivån och kvaliteten. Ett utmärkt sätt att arbeta med skönlitteratur i projektform! Gå dit och läs och titta!
Vilket superbra tips! Tyvärr undervisar jag inte i svenska just nu, men i en av skolorna där jag jobbat jobbard e mycket med min vän Åsas böcker och det skulle vara perfekt med ett sådant projekt i Kiruna kommun.
SvaraRaderaSjälv ska jag göra något liknande i franska just nu, men det blir förstås på en annan nivå jag har bara två elever från franskspråkigt land.
Det skulle ju passa mycket bra det också! Skönlitteratur är förvisso fiktion, men det är också genom den vi ofta lär känna platser vi aldrig besökt, så varför inte använda den även till att bekanta sig med platser vi har omkring oss+ Och tvärtom, använda de platser vi har omkring oss till att bekanta oss med den skönlitteratur som skildrar dem.
SvaraRaderaSåg förresten att översta raden i det här inlägget försvunnit, råkade troligen radera den när jag satte in bilden, men det är åtgärdat nu.