Råkade snubbla över en tweet av @malinaronsson08 som länkade till en krönika av henne om det där med att lära barn att säga tack för skjutsen (och i förlängningen att visa uppskattning öht) till föräldrar som agerar träningstaxi.
Det fick mig att tänka på när vi var nyinflyttade där vi bor nu (för ca 15 år sen, give or take nåt år...huva vad tiden går...), och några insikter vi gjorde då. Som nog inte alls går att tillämpa på träningstaxiverksamheten, tyvärr, ber om ursäkt för det på förhand...
(De som bodde i vår trappuppgång då var med något undantag andra än de som bor här nu, så detta handlar inte om våra nuvarande grannar, ska jag också snabbt skjuta in för säkerhets skull...).
Det var då väldigt ovanligt att gannar hälsade på varandra i trappen. Och i början var det många som inte ens svarade när vi hälsade på dem, utan vi fick bara en misstänksam eller förskrämd blick ("De hälsar! Måste vara psykopater!" Eller nåt sånt...).
Det fanns dessutom några barn i huset som var lite av problembarn. Truliga bråkstakar som definitivt varken sa hej, eller tack, eller varsågod eller något annat sånt där småord (anledningen därtill var tyvärr ganska uppenbar, det var inte så mycket en fråga om att de var ouppfostrade - även om man kanske skulle kunna beskriva dem så också - utan framförallt ett utslag av att de behandlade världen och människorna de mötte ungefär som de själva alltid blivit behandlade).
Vår envisa sida tog överhanden och vi bestämde oss för två saker:
1) Att fortsätta säga hej till alla vi mötte i trappen, oavsett om någon någonsin skulle svara.
och
2) Att inte skälla på problembarnen när de uppförde sig illa (det fick de tillräckligt av ändå, fanns ingen anledning för oss att stämma in i den kören) men att däremot vinnlägga oss om att visa dem vänligt bemötande (t.ex. hålla upp dörren för dem när vi kom eller gick samtidigt, berömma sånt de gjorde bra och tacka för vänligheter från dem - även om det sista på det stadiet var något helt hypotetiskt, för sånt hade dittills inte förekommit... - såna småsaker bara).
På kort sikt var det verkligen nån slags övning i meningslöshet. Eller i varje fall en övning i tjurskallig envishet... Något vi gjorde för vår egen skull, för att vi hade bestämt oss för det. Det hade ingen yttre effekt alls.
Men på längre sikt var effekten faktiskt ganska mirakulös.
Trappuppgången där ingen hälsade blev trappuppgången där alla hälsar.
Problembarnen lärde sig att säga både "tack" och "varsågod".
Det senare fick de tillfälle att praktisera ofta, för de började komma springande för att öppna dörrar när vi kom eller gick (och tävla med varandra om att hinna först).
Det gick upp för mig att de inte höll upp dörrar för oss bara (eller ens mest) för att de lärt sig av oss att man kan göra så, utan mer för att få höra någon säga "tack" till dem - och få svara "varsågod". Det hade de inte varit med om alltför ofta. Och det var uppenbarligen något eftersträvansvärt.
Man kan säga att det inte bara var vi som lärde dem värdet av vardaglig vänlighet - utan genom sin (på längre sikt) respons på den lärde de oss något om det också.
(Och jag insåg dessutom att den där dikten "Ett barn" - ni vet den där "ett barn som kritiseras lär sig att fördöma" o.s.v. - som satt på affischer från BRIS lite överallt på skolor, bilbliotek etc när jag var liten, inte är en idealistsk och vacker tanke, utan handfast bokstavlig verklighet).
............
PS Varför vi gjorde något så osvenskt som att hälsa på folk i trappen vet jag inte riktigt... Men kanske hade det att göra med att vår senaste bostad då var en lägenhet som var en av de endast två bebodda lägenheterna i huset (japp, jag menar faktiskt att merparten av huset bestod av tomma och obebodda lägenheter, samma sak i flertalet hus på området), där det där med att möta människor i trappen inte hände alltför ofta... Och att våra bostäder före den senaste varit studentbostäder (korridorer och lägenhet på studentområde), och samvaron i dylika blir ju lite mer informell.
Eller så är vi bara konstiga. Det är också en möjlighet...
Hälsa på folk i trappen är väl fullständigt normalsvenskt? Är du ironisk där? Möjligen kan jag tänka mig att det dör ut i jättestora hus, där man inte förväntas hålla reda på alla människor.
SvaraRaderaSjälv hade jag svårt för de där orden tack och förlåt. Jag fick lära mig dem på ett mekaniskt sätt, som något som skulle sägas. Ingen förklarade liksom vitsen men mamma blev sur om jag inte använde dem. Det liksom låste sig, på nåt sätt. I tonåren experimenterade jag med andra sätt att uttrycka tacksamhet, för att gå runt det. Nu är spärren borta - även om jag säkert ibland missar.
Ja visst är det fascinerande hur ens eget agerande mot andra faktiskt påverkar ens omvärld. Kanske det är nästan det enda sätt att utöva inflytande man har.
Kul vändning på min tack-fascism! Gillar er taktik:)
SvaraRaderaVilken framgång och ett gott föredöme. Jag undrar liksom Rebella över seder och bruk i vårt avlånga land. Här i norra Norrland är det konstigt att inte hälsa i trappen, på bussen (åtminstone busschauffören-alla barn hälsar och tackar också) eller på byn. Det är som att inte hälsa på fjällvandring-superkonstigt. Att gå i egna tankar, som jag ofta gör, är ingen ursäkt. Hälsar man inte är man knäpp. Vi har verkligen olika seder fast vi är ett relativt litet land.
SvaraRaderaI min kåk i en stockholmsförort hälsar man i trappen. Tror jag. Jag gör det iaf. Möjligen finns någon som inte skulle hälsa om inte någon annan hälsade först, det vet jag inte, men ingen låter bli att säga hej tillbaka.
RaderaDäremot hälsar man inte på folk man inte känner igen, när man är ute och går i området eller i närmaste skogsparti. När min mamma är här tycker hon det är jätte-jätte-konstigt.
Svenskarna är ju generellt väldigt reserverade mot de som de kategoriserar som främlingar. Däremot finns det stor variation på var gränsen exakt går. Det kan vara vid porten på flerfamiljshuset (= man hälsar på de man möter i trappen, men inte på de man möter på gatan sådär generellt). Det kan också vara vid den egna lägenhetsdörren för många.
SvaraRaderaJag har bott på många ställen och varit med om båda delarna.
Att det inte hälsades i trappen här tror jag däremot inte ska ses som utmärkande för den här stan, för här är den generella normen att man hälsar på alla man känner igen (obs! känner igen, behöver inte vara närmare bekant med, egentligen, eller ens veta vad de heter eller så). Det där orsakade viss förvirring för oss när vi var nyinflyttade. Vi var länge övertygade om att vi måste ha dubbelgångare i stan, eftersom var och varannan hälsade på oss (vinkade eller hejade eller så) när vi rörde oss ute...
Vi trodde helt enkelt att de trodde att de mötte någon eller några de kände – som vi var väldigt lika...och därför hälsade på oss, s.a.s. av misstag.
I verkligheten var det alltså en kombination av liten stad + vi är lite "konstiga" och blir snabbt igenkända + normen "man hälsar på alla man känner igen" (som var ny för oss, för oss var det "för att hälsa på människor på stan ska man vara åtminstone lite bekant" som gällde).
En annan lite avvikande sak med denna charmerande ort är att man inte bara säger hej till busschauffören när man går på bussen, utan även säger hej då när man går av... I början vägrade vi det för det kändes för fånigt, men sen började det ju kännas fånigt att inte göra det, så då åstadkom vi nån slags "kan tolkas som en vinkning eller hejdånick, kan tolkas bara som att man vrider lite på huvudet eller rättar till jackan eller nåt"- rörelse.
Vi ser den där halvvinkningen ibland hos andra som går av bussen här, så jag tror det är en ganska vanlig "har bott här tillräckligt länge för att ha sett att man säger hejdå när man går av, men inte tillräckligt länge för att det ska kännas naturligt och bekvämt"-fas...