En slutpunkt och en tillbakablick

Jag har precis läst ut Mankells Wallander-deckare "Den orolige mannen" (den var en del av "bytet" när vi biblioteksfyndade härförleden). Jag sa när jag kommit sådär 100 sidor in i den (den är på över 500 sidor) att "den är inte fantastisk, men väldigt lättläst". Såhär i efterhand kan jag kanske modifiera det med ett inskjutet: "men riktigt bra som thriller betraktad", för en politisk thriller som i hög utsträckning berör det svenska 80-talet och ubåtsjakterna är vad det är, utöver att vara en slutpunkt för Wallander-serien.

Det finns enstaka språkliga, och i något fall kanske också logiska, missar som störde mig en del, och det var i första hand dem jag hade i åtanke när jag sa att den inte var fantastisk. Ett exempel är att det redan på andra sidan av prologen konstateras "Men som sagt, inte ens han hade kunnat förutse det raseriutbrott som skulle bryta lugnet", utan att ett ord har yttrats (eller nedtecknats) innan dess om den åsyftades förmåga att förutse vare sig detta, eller egentligen något, raseriutbrott. "som sagt" är alltså lite för mycket sagt... Fruktansvärt petigt, jag vet. Och helt säkert ingenting annat än ett tecken på att Mankell hade tänkt, eller rent av skrivit, en formulering i inledningen, som sedan inte kom med. Tyvärr är det sånt som stör läsning för mig.

Men, å andra sidan, jag tyckte den sortens missar blev betydligt färre längre in i romanen. Och, framförallt, boken har naturligtvis många andra kvaliteter, som nog kan väga upp de småmissarna. Spänningen, förstås, och de skickligt utlagda ledtrådarna, som är precis tillräckliga, men inte blir övertydliga. Dessutom ett resonemang kring Sveriges roll i kalla kriget, som är intressant och givande läsning. Kanske särskilt för de av oss som är gamla nog att minnas det, men som fått uppleva det fascinerande att det som varit allas verklighet och vardag* på otroligt kort tid i princip upphörde att existera i det allmänna medvetandet. Från murens fall gick inte lång tid innan det var som om varken Sovjet eller järnridån existerat annat än möjligen i obskyra spionfilmer, som ingen ändå sett. Rysskräcken överlevde nog (den är trots allt betydligt äldre än Sovjetimperiet nånsin blev), men tog sig nog nya former och uttryck (en överdriven rädsla för invandrare från öst, bland annat).

Och kanske just detta, att det berör en del av vår nutidshistoria som tycks ha försvunnit lika spårlöst som det äkta paret i deckaren, gör läsningen intressant också för de som fötts för sent för att minnas något av de turerna i världsläget och i den svenska politiken.

Dessutom får vi alltså ta farväl av Wallander. Ett farväl som känns ganska slutgiltigt. Skulle Mankell ångra sig och vilja skriva om Kurt Wallander igen, får det nog bli i form av berättelser om hans tidigare karriär. Eller utvecklingar av sådant som bara nämnts i förbifarten i romanerna hittills.

Den här fotot av en rysk ubåt, taget av en anställd i den amerikanska

marinen, får bli min enda ledtråd till bokens upplösning... 

* Vem minns inte skolgårdsdiskussionerna om vad som skulle hända om Sovjet invaderade, och om vem som egentligen var det största hotet Sovjet eller USA (jo, på mina skolgårdar fanns den diskussionen också, trots att den i "Den orolige mannen" framstår som en icke-existerande diskussion, och trots att de flesta nog "höll på" USA, och nog ingen "höll på" Sovjet, de avvikande rösterna var de som såg USA som något mindre entydigt i hjälterollen enbart)? Har du glömt de stämningarna är du, uppenbarligen, inte ensam, men då kan du påminna dig med hjälp av det här klippet från Barnjournalen 1983.