Att den av vissa i den kristna högern i USA utnämndes till årets mest antikristna film (tyvärr har jag ingen länk, det var några år sen jag läste det), är bara ännu ett exempel på de problem som fundamentalism har med kreativitet, kultur och konst (se exv. min push från i lördags, eller min bloggpost om berøringsangst, för mer om det). En recensent i en annan amerikansk kristen tidskrift (återigen ingen länk) kontrade med att utnämna den till 2004 års bästa kristna film. I den mån en film kan vara kristen, vilket jag har vissa reservationer inför*, så är jag snarast böjd att hålla med i det senare påståendet. Filmens slutord, levererade i en voiceover av huvudpersonen Mary, ger åtminstone knappast stöd för att kalla budskapet antikristet:
"I mean, really, when you think about it. What would Jesus do? I don't know. But in the meantime we'll be trying to figure it out...together."
Naturligtvis, den fundamentalistiska världsbilden, som bygger på tanken att det finns en enda, otvetydig och glasklar sanning, som du bara har att acceptera och underkasta dig (utan ifrågasättande), utmanas naturligtvis rejält av tanken att Jesu vilja är något vi gradvis och bitvis får försöka förstå, tillsammans.
Men låt bokstavskramarna debattera filmens religiösa tillhörighet och eventuella heterodoxi, vi andra kan väl helt enkelt kasta oss in i, och njuta av, filmen som sådan. Jag gör det genom att presentera persongalleriet (och därigenom indirekt en del av filmens handling). Till skillnad från de sammanfattningar (exv. den på IMDB) av Saved! som bara talar om Mary och hennes pojkvän, Dean, så anser jag nämligen att filmen skildrar, minst, ett tiotal personer (exklusive biroller), och att de alla är en omistlig del av filmen. Analogt med filmens slutord, om att Jesu vilja förstås tillsammans, menar jag alltså att Saved! bäst förstås och presenteras genom de ingående personerna, och relationerna, tillsammans.
Och de är alltså följande:
Mary är sistaårselev på ett kristet (i den karismatiska, evangelikala traditionen) gymnasium. Hennes pojkvän, Dean, berättar under sommarlovet för henne att han tror att han är gay, Jesus talar till Mary i en uppenbarelse, och säger att Dean verkligen behöver henne just nu, vilket hon tolkar som att hon genom att ha sex med honom fast de inte är gifta ska få honom in på den rätta heterosexuella banan. Det har inte någon annan konsekvens än den att Mary blir gravid (även om hon i det längsta hoppas att det är cancer hon har fått). Deans föräldrar skickar Dean till ett slags kristet, fundamentalistiskt behandlingshem, the Mercy House, där det är meningen att han ska bli straight.
Pastor Skip är lärare, och kanske även någon slags rektor, på det kristna gymnasium där Mary går. Han är gift, rent formellt i alla fall, men han och hans fru har bott isär (rent av i olika världsdelar) i ett antal år. I praktiken är de skilda, men avstår skilsmässa på papperet. De har en son, Patrick, som bott med sin mamma ett tag, men som när filmen tar sin början kommer för att bo hos sin pappa och börjar i Marys klass.
Marys pappa dog när Mary var liten, och Marys mamma, Lillian, har sedan dess levt ensam med henne. En romans börjar spira mellan Lillian och pastor Skip. In i det längsta förnekar de dock båda två sina känslor (även om de träffas ofta), eftersom i synnerhet Skip får svåra skuldkänslor kring att en annan kvinna än hans (i praktiken f.d.) fru väcker de känslorna hos honom. Patrick försöker få honom att inse att det är dags att han går vidare med sitt liv.
På Mary's skola finns ett innegäng (precis som på vilken skola som helst), de utgörs av de som hör till kretsen runt den populära Hilary Faye. I filmens inledning hör även Mary dit, men hennes bekymmer kring (den ännu så länge hemliga) graviditeten får henne att dra sig undan (om inte annat så för att bevara sin hemlighet), och när Hilary Faye berättar för hela skolan att Marys pojkvän är bög, och arrangerar ett bönemöte för hans "räddning" (fast i verkligheten egentligen mest för att få chans att stöta på Patrick), blir brytningen total.
Hilary har verkligen många osympatiska drag, men till filmens styrkor hör att den inte gör henne till en ensidigt osympatisk person. Hon har inte alltid varit lyckad och populär, tvärtom, och hennes hänsynslösa och aningen desperata kamp för att hålla sig kvar på den positionen bottnar egentligen i en stor osäkerhet och dålig självkänsla. Vilket också framgår av filmen.
Precis som alla skolor har också denna även en grupp av, mer eller mindre, outsiders. Till dessa hör Cassandra, skolans enda icke-kristna elev (hon är judinna), samt Roland, Hilary Fayes halvförlamade och rullstolsburne bror (ännu ett par där romantiken spirar, för övrigt). Cassandra är den enda på skolan som inser att Mary är gravid, och hon tar henne under sina vingars skugga. Även Patrick söker sig mer och mer till den gruppen (inte minst för Marys skull, kanske).
Många relationer med dramatisk potential, och alla får de på något sätt sin stora urladdning på skolans avslutningsbal, Prom Night. Spännande? You bet! Men framförallt varmt och humoristiskt. Feel good, alltså.
Driver filmen med kristna människor och/eller med kristen sexualmoral (för det skulle väl vara därför den var antikristen)? Nja. Eller, jo, ett visst segment av den karismatiska evangelikala protestantiska traditionen, och egenheter som förekommer där, är förvisso vad filmen skildrar, och därmed också vad en stor del av humorn kretsar kring. Men det är en kärleksfull, inkännande, och inte minst subtil, humor. Det skrattas med, snarare än skrattas åt. De allra flesta av filmens roligheter kräver dessutom en ganska god kännedom om just, precis den delen av den kristna traditionen för att man alls ska uppfatta dem (det har vi, om inte annat, noterat när vi visat filmen för människor som inte alls har den bakgrundskunskapen). Det är alltså inte alls fråga om några överdrivna och grovt tillyxade karikatyrer. Det är ett skratt inifrån, och med, inte ett skratt utifrån och åt.
Köp den, eller hyr den, eller se den när den kommer på TV!
Trailer nedan. Den gör kanske inte filmen helt rättvisa, men det är ett litet smakprov på filmens karaktärer i alla fall (klicka upp den i helskärm för att se bättre).
---
* Och mina reservationer handlar alltså inte om att film skulle vara ett särskilt okristet medium, utan om det meningsfulla i att sätta religiösa och politiska etiketter på kulturprodukter. En människa kan vara kristen, eller buddist, kan också vara socialist, eller liberal. Att ingen människa är *bara* kristen, eller *bara* socialist, utan rimligen också en hel uppsättning andra saker, mer eller mindre (o)relaterat till den religiösa och politiska åskådningen (ett syskon, en vän, en förälder, ett barn, en partner, en person med en yrkesroll, öht, en människa med en mångfacetterad historia och dito relationer och roller), det ligger ju lite underförstått, även när vi ger oss själva eller andra politiska och religiösa etiketter. Att se på böcker eller filmer på ett sätt som går ut på att bara avgöra om de har rätt politisk och eller religiös etikett, eller inte, riskerar däremot att reducera kulturprodukter till propagandapamfletter.
Tack det låter som en underbar film!
SvaraRaderaDet är den verkligen!
SvaraRadera