Kaos är granne med Gud III: Berøringsangst

Danskan har ett mycket bra ord för det jag vill ta sikte på i den här bloggposten, nämligen det jag använder i rubriken: "berøringsangst". Ursprungligen är det mer av en psykiatrisk term, som används för en fobi för (en ångest som kommer av) beröring, eller för att människor kommer för nära. Eller, enligt min danska ordbok, en fobi för det främmande och okända. Men det används, åtminstone numera, mer i överförd bemärkelse, för att beteckna en ovilja att "ta i", eller förhålla sig till något visst.

I frikyrkan finns, som vi kom in på i kommentarerna till Same, same but different II, helt klart en berøringsangst i förhållande till allt som är svårt: Mörka känslor, svåra erfarenheter. Det är locket på, och fastspikade leenden. Det är hallelujarop (men inga klagovisor). Det är den besvärade tystnaden om någon ändå skulle drista sig till att tala om något som är svårt (i nutid, i alla fall, att tala om övervunna svårigheter, gärna sådana från tiden innan man kom till tro, är däremot en helt annan sak, det förstärker ju föreställningen om det alltid lyckliga kristna livet).

Det är jag långt ifrån den förste att kommentera. Och faktum är att det just nu kommenteras på många håll i den kristna bloggosfären. Samuel Varg Thunberg gör till exempel en utmärkt koppling mellan detta, som han kallar "kyrkans Hakuna matata" (lysande uttryck!) och församlingstukten. Och David Hayward, kanske mer känd som nakedpastor, återpublicerade nyligen sin träffande skämtteckning (översätter man cartoon så?) med titeln happy happy people. Gå in och läs, respektive titta!

Kanske kan man ana en förbättring på det här området. Men det finns en risk att man gör de enstaka företrädare som förknippas med de svårare frågorna till ett sätt att komma undan att själv ta i dem. Men kan låta de få utvalda ta i den biten, och själv bevara sin berøringsangst. Det är en icke försumbar risk.

Men också i förhållande till sånt som är teologiskt komplicerat finns en berøringsangst. Kanske allra tydligast i just ungdomssammanhang (som ju är det huvudsakliga temat för den här serien bloggposter), och i den undervisning som ges till ungdomar. De enkla svaren, den svart-vita världsbilden, dominerar. Om någon ställer en fråga vill man så mycket hellre kunna svara ett "såhär, och bara såhär, är det", än att säga att det är en svår fråga, och kristna har på lika goda grunder kommit till vitt skilda slutsatser.

Det finns en risk, en högst verklig risk, att detta leder till att alltför få som lämnat tonåren kan känna att frikyrkan är relevant för dem. Har något att säga dem. Vilket Carl-Henric Jaktlund skriver bra om i "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar."

Lösning på det här? Jag vet inte. Det är inte direkt en liten detaljförändring som krävs, snarare en mycket grundläggande och genomgripande förändring. Även om den kanske är på väg.

Lyckas det? Det får väl tiden utvisa.


Förresten, den där bibetydelsen av rädsla för det främmande och okända, gör OCKSÅ berøringsangst till ett passande begrepp att använda om mycket i den alltför likriktade frikyrkliga subkulturen, dessvärre. Det ligger ganska mycket i det (halvt) skämtsamma uttrycket "Kom som du är, bli som vi". Tyvärr. Men det är en helt annan bloggpost,.

---
Tidigare delar i denna bloggserie finns här och här.