onsdag 26 januari 2011

Kaos är granne med Gud I: Naivitet och sexualitet

Pratade (diskuterade tycker jag känns fel att säga) med Tea i kommentarsfältet till Same, same but different II, och kom in lite på det där med att vara tonåring i frikyrkan. Pingstkyrkan, i mitt fall.

Jag skrev redan där i kommentarstråden att det kanske borde bli en bloggpost av min(a) långa kommentarssvar. Men inser att det nog snarare får bli flera. Varav detta då alltså blir den första. Kaos är granne med Gud, heter posten för att det var en rubrik på en inledning till det fotoreportage som den ursprungliga bloggposten handlade om. Och för att det är en alldeles lysande sammanfattning av mina pingstkyrkliga tonår, faktiskt. Undertiteln kommer av... ja, det märker ni.

Att de som hörde till kyrkan väldigt odelat och sen barnsben, som hade mor- och farföräldrar i samma kyrka/samfund o.s.v. kunde upplevas som (och nog i många avseenden var) naiva, var nog jag och Tea ganska överens om, som jag uppfattade det.

Själv hörde jag inte till den skaran, utan var del av en familj som kommit ny till kyrkan. En familj som inte var kärnfamilj dessutom, till råga på eländet alltså...

Och naiva, eller omogna (om det inte är lite samma sak) upplevde jag alltså de "infödda" i kyrkan som.

För mig innebar det där att jag inte direkt umgicks med de i min egen ålder, eftersom jag inte riktigt kände att vi var i samma ålder s.a.s. Jag trivdes bättre med de som var sådär 10 år äldre (d.v.s. när jag var 13-14 var väl de en sådär 20-25 i alla fall).

Jag vet inte om det berodde på vilka jag umgicks med, eller på att jag nog kunde verka (och kanske var) ganska allvarlig, men jag blev ofta uppfattad som ett antal år äldre än jag i verkligheten var också.

Det spelade naturligtvis in för mitt val av umgänge, kan jag se när jag tittar tillbaka, även om jag inte hade kunnat sätta fingret på det då, att de som var i min ålder just var i sin första, och mest intensiva, kill- och tjejintresserade fas. Det vill säga de var OERHÖRT heterosexuella. På det sätt man väl är i den tidiga puberteten, under förutsättning att man nu är hetero alltså. Men svårt att relatera till för den som inte har det där intresset för det motsatta könet. De äldre ungdomarna var säkerligen också, i flertalet fall, heterosexuella. Och, visst, det flörtades o.s.v. där också (ja, i regel på det där oskyldiga och inlindade frikyrkosättet alltså...), men de hade blivit så pass mycket äldre att de hade andra intressen OCKSÅ.

I och för sig, om det vore bara en fråga om heterosexualitet + pubertet skulle givetvis samma sak gällt i skolan, men det gjorde det inte riktigt på det sättet. Även om väl också de jag umgicks med där hade mycket (ibland enerverande mycket, det medger jag...) av spanande, förälskelser o.s.v. i fokus, så genomsyrade det ändå inte precis allt.

Där tror jag att det spelade in att de sakerna kunde vara mer uttalade i den icke-troende skolmiljön, det behövde inte lindas in och tryckas ner, utan kunde släppas ut och vara borta sen.

Den som oupphörligen måste censurera sina pubertala tankar och känslor för att inte ge uttryck för synd, kommer naturligtvis att verkligen oupphörligen vara upptagen med just de sakerna. Vilket, har jag en känsla av, säkerligen bidrog till naiviteten, genom att lämna mycket lite utrymme för att ta in och förhålla sig till så mycket annat i tillvaron.

Naivitet och sexualitet, således, som på något sätt förstärker vartannat.

Såhär kunde det se ut i kyrkans innersta innandömen 
under mina tonår. Har i övrigt mycket litet med
bloggposten att göra...

10 kommentarer:

  1. Intressant. Jag växte ju upp som helt och hållet marinerad i tro, har väl aldrig tvivlat på Guds existens, men i Svenskkyrkliga sammanhang. Men mina föräldrar kom från laestadiansk resp. bapristisk-Missionar-bakgrund.

    Jag bodde i en by där jag var flitig i kyrkan, fast mina föräldrar aldrig gick dit. Mina kyrkkompisar var samtliga mycket fullvuxna och jag längtade efter jämnåriga kristna vänner. Det fick jag så småningom i frikyrkor och svenska kyrkan i stan. Men det störde mig att många var så fixerade vid att flirta när jag helst ville gå i kloster. Jag är hetero men har aldrig förstått mig på detta jagande efter partner när det finns så mycket annat spännande i livet.

    Jag gifte mig ändå tidigt och fick barn ännu tidigare-nu är de fem sammanlagt. Det lustiga var att i pingstkyrkorna upplevde jag flirtandet som mycket intensivare än i SvK, trots att vi var lika gamla.

    Vad kan det ha berott på? Jag tycker så här i backspegeln att pingstkyrkliga tjejer var mer fixerade vid att ha en man än pingstkyrkliga pojkar. Flickorna var också lika piffiga och sminkade och moderiktiga som jag och mina SvK-kompisar inte var. En gång sa till och med en frikyrkopojke till våra killkompisar: "Stackars er som bara har Alma och X i Kiruna, dom som är så fula." Stolt kan jag säga att våra killkompisar försvarade oss.

    Jag förstod inte alls denna jakt på en karl, vem som helst. "Young hearts are foolish...they´re much too eager to give their love away" Var liksom rubriken över pingstkyrklig ungdom. Har du någon fundering kring detta?

    SvaraRadera
  2. Alma-Lena: Tack för din kommentar!

    Trott på Gud har jag nog faktiskt gjort så länge jag kan minnas. För mig är det där med tro och det där med kyrka två olika saker. Även om jag blir mer och mer medveten om att det för den som är född in i och har blivit kvar i en viss kyrka är oerhört svårt, eller rent av omöjligt, att skilja på det. Deras tro har ju alltid uttryckts i en viss kyrkform, och var det ena slutar och det andra börjar blir då inte alltid så lätt att se.

    Men, nåja, flirtandet i pingstkyrkan var det ju… Jag har också intrycket, och hade redan som tonåring, att det där piffiga och modemedvetna är väldigt maxat i pingstkyrkan, och definitivt mer så där än i många andra kyrkor (möjligen Livets Ord undantaget, i alla fall Livets Ord på 1980-talet).

    Om det var mer eller mindre flirtande där kan jag inte riktigt avgöra, men jag tror säkert du har rätt i det också.

    Jag har åtminstone ett par funderingar kring det.

    Det ena är att pingströrelsen är, och alltmer uttalat blir, en kyrka där heterosexualiteten som sådan gjorts till föremål för religiös vördnad (och mer eller mindre tillbedjan). När Urban Ringbäck gick ut och sa att de tre kärnvärden som en person måste omfatta för att kunna vara medlem i Smyrnakyrkan är tron, dopet och synen på det heterosexuella äktenskapet, så studsade jag i och för sig lite över att dyrkandet av heterosexualiteten så uttalat gjorts så central i tron. Att det uttalat gavs samma tyngd som tron och dopet. Men det var egentligen bara det blatant uttalade som chockade mig en aning, inte innehållet som sådant.

    Och när någon pingstpastor (har faktiskt förträngt vem) satt i TV i samband med debatten inför tillägget av sexuell läggning i hetslagstiftningen, och sa att om det blir förbjudet att hetsa mot homosexuella (i lagens definition: att sprida hat och missaktning mot) så "hindras vi från det som är allra mest centralt i vår tro" – han sa precis så, "allra mest centralt i vår tro" – så chockades jag visserligen av att någon vars yrke det var att sprida evangeliet satt i TV, i ett program med höga tittarsiffror, och berättade för svenska folket att det allra mest centrala i den kristna tron är att få tala hatiskt och nedsättande om homosexuella. Men ATT det är hyllandet av heterosexualiteten (och därmed, för många, också föraktet för homosexualiteten) som är det allra mest centrala i tron för många i den delen av kristenheten, det visste jag i och för sig redan.

    Och det är faktiskt större än just bara homofobin, det handlar om att heterosexualiteten blivit central i tron som sådan. (När sedan någon homosexuell kristen säger att det går utmärkt att vara homosexuell OCH kristen så hävdar samma människor upprört att vederbörande låter sin sexualitet vara styrande för tron. Ehhum… En psykolog skulle kalla det projicering…).

    Det andra är att det sen nog inte är riktigt så enkelt och entydigt heller. Jag tror att den starka betoningen på heterosexualiteten (liksom flickornas myckna "piffande" etc) också hänger ihop med att pingst som subkultur inte är särskilt heterosexuell. Manlighetsidealet, t.ex., som jag bloggat om förut, är ju ganska feminint. Vilket redan det blir problematiskt för en normativ heterosexualitet.

    För att kompensera för det så (om jag ska uttrycka mig väldigt förenklat och schematiserat, för att undvika att skriva en roman istället för en bloggkommentar…), blir man dels otroligt upptagen av heterosexualiteten och dess överhöghet (ingen är bättre på att dra bögskämt och hävda sin heterosexualitet än den som är smyghomo, tomma tunnor skramlar mest, helt enkelt), och dels blir kvinnorna helt enkelt tvungna att bli extremfeminina (piffade, sminkade och moderiktiga etc) för att det fortfarande ska finnas en skillnad mellan det manliga och det kvinnliga genuset. För att det fortfarande ska vara just heterosexuellt när en man och en kvinna förälskar sig i varandra.

    Kort och koncist svar, va...

    SvaraRadera
  3. Jätteintressant svar tycker jag. Jag tror du har väldigt rätt. Är ju inte så insatt i Pingstsammanhang som du, men jag tror att detta jag undrat över fick ett giltigt svar.

    Jag har aldrig hört dessa konstiga uttalanden som du hänvisar till i "mina" sammanhang. Det är ju ren blasfemi att inte hitta mer centrala sanningar i kristendomen än sexuell läggning. Jag kan faktiskt bara se motsatsen i evangeliet OCH i GT. Både profeten Jesaja och Jesus säger ju att den kastrerade och främlingen(det mest avvikande på området på den tiden) har t.o.m mer rätt till Guds välsignelse än de som tror sig rättfärdiga i Israels folk.

    Ditt svar gav mig också minnen från när jag och min kompis i tonåren umgicks med Pingstungdomar. Vi gick på en av deras ungdomssamlingar och deras evangelist fick oss presenterade för sig som några från Kyrkans Unga. Då fick vi göra en slags personlghetstest genom att säga en siffra mellan 1 och 176 och så läste han ur psaltaren 119 den vers som vi sagt numret på. Min vers sa: "Jag hatar den som haltar på båda sidor" och då sa denne man som inte alls kände mig, tänk på det "disco kyrkan, disco kyrkan funkar inte" jag som aldrig någonsin var på sådana tillställningar och inte därefter heller. Sedan såg han mig och min kompis hålla handen, då sa han att "för den syndens skull förstördes Sodom". Vi fattade inte utan slog upp det och då såg vi att det inte alls står i Moseboken om varför Sodom förstördes mer än att "ropet från Sodoms synd" blivit så högt att Herren måste agera. Vi letade vidare och såg i Hesekiel att det står att Sodom förstördes pga "Se detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet, överflöd och tryggad ro hade blivit henne och hennes döttrar given, understödde hon likväl inte den arme och fattige. Tvärtom blev de högfärdiga och bedrev vad skamligt var inför mig." Inte ett ord om att tonårsflickor inte får hålla varandra i händerna.

    Din analys verkar alltså stämma även i min nordliga utpost av pingstförsamling.

    Men jag tycker annars att din text om den frikyrkliga manligehten var bra därför att "ute i världen" är det knappast pin fullt av sådana män och böghatet är ännu värre dock mer maskerat. Jag tycker det är tragiskt att världens tänkande så präglar frikyrkan att böghatet har fått en "fin" religiös ursäkt där.
    När den i stället borde våga stå upp för en annorlunda mans- och kvinnoroll, nämligen rollen som stakas ut i Mosebok 1:1: Låt oss göra människor.

    SvaraRadera
  4. Tack!

    Det där att se homosexualitet överallt ( t.ex. som i det du berättar om evangelistens reaktion på att du och din kompis höll varandra i handen) är ju också ganska typiskt. Kommer att tänka på flera liknande historier, exempelvis upprörda läsarbrev till redaktionen för en kristen/frikyrklig tidning angående ett omslagsfoto som visade två tonårspojkar i badbyxor vid en sjö eller liknande - enligt upprörda läsare en uppenbart homoerotisk bild... Eller den man som hävdade att eftersom man kan skymta en bänk i ett omklädningsrum i bakgrunden till Ecce Homos dopbild är det tydligt att bilden påstår att "Jesus" och "Johannes" tänker gå in där och ha sex på den bänken efter dopet... O.s.v. o.s.v.

    Det är ju väldigt talande, också, förutom att vara typiskt. Den som "ser" sex i en bild för att det finns en bänk på bilden, eller "ser" ett sexuellt förhållande i en oskyldig badbild, eller i åsynen av en flickhand i en annan, för den delen, sysselsätter uppenbart sina tankar väldigt mycket med de sakerna. Vad hjärtat är fullt av talar munnen, och ser ögonen dessutom.

    Det är intressant att du nämner just 1 Mos 1:1, förresten. För de flesta pingstkyrkliga utläggningar av människans skapelse till Guds avbild jag hört fokuserar snarare på heterosexualitet som själva kärnan i människans gudslikhet...

    Men jag tror du och har väldigt lika tankar kring Bibeln.

    SvaraRadera
  5. Ja, vi tänker nog lika om Bibeln tror jag. Det är en av mina favoritböcker och jag blir aldrig färdig med den. Du har rätt i speciellt frikyrkans heterofixering som till och med tar sig så bizarra uttryck som som det exempel du gav med en bänk i bakgrunden. Ser man sex i en möbel som man kan sträcka ut sig på blir livet antingen väldigt spännande =) eller väldigt jobbigt.

    Det finns så lite utrymme för ensamstående, människor som frivilligt lever i celibat (kloster är inte populära) och även de som inte valt sin singelstatus. Inom den laestadianska väckelsen är det till och med så att en änka eller änkling gifts bort av församlingen så fort som möjligt efter att makan/maken dött. Som om alla ska paras ihop och ingen får bli över.

    Samma tendens finns förstås överallt, men jag tycker kyrkan borde vara platsen där vi får vara människor i första hand. Vi är ju Guds barn och barn är inte könlösa, men kön spelar rent biologiskt liten roll innan puberteten. På samma sätt är det ju när vi blir gamla, vi liknar varandra mer till det yttre.

    Som du skriver så verkar dessa homofober vara fullt sysselsatta med snaskiga fantasier. Ibland tror jag att män med svårigheter på detta område dras till kyrkan. Kanske för att de hoppas få hjälp mot sina besvär där eller är det kyrkan som skapar dessa sexfixerade monster?

    SvaraRadera
  6. Ja, särskilt på senare tid tror jag att de ensamstående (oavsett om det är självvalt eller inte) fått det väldigt trångt i väckelserörelsen.

    När jag skrev min C-uppsats om kvinnor som var evangelister (och missionärer, fast uppsatsen fokuserade på evangelistfunktionen) i den tidiga pingströrelsen, så såg jag hur just det gav utrymme för åtminstone kvinnor att hitta ett annat liv och en annan roll än den som gift fru (det förekommer ogifta män i materialet, som levde evangelistlivet på samma sätt, men de var nog färre, och om inte annat tenderade de nog att bli pastorer så småningom, vilket ju kvinnorna inte kunde bli).

    Det tycks också som om den friheten kvarstod även efter avslutat evangelistarbete. Att "evangelistparen" (evangelisterna reste runt två och två, och var de ogifta var deras evangelistpartner av samma kön) fortsatte leva och bo ihop, försörja varandra och ta hand om varandra ända tills döden skilde dem åt var inte helt ovanligt.

    Men nånstans har det där gått förlorat på vägen, och fokuset på just äktenskap och kärnfamilj verkligen kopplat greppet.

    Jag tror att det är lite både och med det där om kyrkan drar till sig sexfixerade män, eller skapar dem. Jag tror definitivt att kyrkan kan ha en dragningskraft på de som, av olika skäl, har svårt att förhålla sig till sin sexualitet (oavsett vilken det nu är). Och kanhända är det i större utsträckning de av de som växt upp i kyrkan som stannar kvar. Merparten gör det ju inte, som bl.a. Carl-Henric Jaktlund har skrivit om, och möjligheten finns ju att de som blir kvar inte är ett helt representativt urval av de som fanns där under barndomen.

    Men sen tror jag också att kyrkans undervisning och starka syndastämpel på t.o.m. sexuella tankar, skapar sexfixerade människor. Det du inte får tänka på kommer du ju att tänka desto mer på.

    Vi gjorde ett experiment i psykologin i gymnasiet en gång, det kanske du också har stött på, där vi under 30 minuter absolut inte skulle tänka på isbjörnar. Gissa vad folk tänkte på?... Poängen med experimentet var att det "förbjudna tankeobjektet" skulle vara något som de flesta inte tänker så oupphörligt på i vanliga fall. Det gör det liksom tydligare hur mycket vi tänker på det vi försöker att inte tänka på... Jag tror, helt enkelt, att sex i många fall är frikyrkans "isbjörnar"...

    SvaraRadera
  7. Helt rätt det där med isbjörnen! Jag tror också både kloster och evangelistjänster gav kvinnor en chans att vara något annat än hårt arbetande barnaföderskor med arbetsdagar från långt innan soluppgång till sena natten utan möjlighet att ens gå i kyrkan varje söndag, djuren behövde ju tillsyn och kyrkan kunde ligga långt bort.

    SvaraRadera
  8. Absolut! Jag tror att det är en aspekt av religionens roll i kvinnors liv som helt förbises när man bara ser religionen som kvinnoförtryckande.

    Inger Hammar (KG Hammars fru) skrev en hel del om den religionsblinda svenska kvinnoforskningen, och hennes egen avhandling "Emancipation och religion" var nyskapande så tllvida att den inte bortsåg från religionens roll i en idédebatt om kvinnor.

    Ronny Ambjörnsson skrev en jätteintressant artikel/essä i DN för nästan tio år sedan, om hur positionen som nunna också gav kvinnor under medeltiden tillträde till en auktoritet de annars inte hade, genom att de kunde tala i Guds namn (och männen må stå över kvinnorna, men de stod inte över Gud, helt enkelt). Artikelrubriken är "Låna röst av Gud". Jag vet inte om du har möjlighet att gå in på Mediearkivet eller liknande och få fram den. Men annars kan jag skicka en kopia till dig, om du är intresserad.

    På senare tid har det ju också skrivits en del om nunnekloster som en alternativ kvinnokultur, eller motkultur. Jag antar att du redan känner till antologin "Nuns and Sisters in the Nordic Countries after the Reformation: A Female Counter-Culture in Modern Society" med Yvonne Maria Werner som redaktör (hon har ju skrivit en del annat på temat också http://www.ht.lu.se/o.o.i.s?id=21232&p=YvonneMariaWerner ).

    Men nu ska jag sluta med boktips! Jag faller lite väl lätt in i det ibland...

    SvaraRadera
  9. Nej, sluta inte med lästips! Jag är jätteintresserad av dessa frågor. Har liksom bara grunnat på detta i ensamhet och ser att det finns andra som tänkt samma sak. Då är man väl inte helt ute och svamlar!

    SvaraRadera
  10. Då kan det nog bli fler lästips då! ;-)

    SvaraRadera