Av olika skäl är det många som inte vill använda sig av utvägen "dom" (som i så fall naturligtvis ska användas konsekvent, i hela texten i fråga) när de har svårt att skilja på de/dem, utan istället hellre antingen försöker, men misslyckas, med att skilja på de och dem, eller (jag är böjd att tro att det är flertalet) skriver "dem" konsekvent.
Själv tycker jag att det går alldeles utmärkt att tillåta sig att skriva "dom" (om man gör det konsekvent), även om jag själv helst slipper (och bland annat därför ogärna skulle se att det blev allenarådande skrivning). Men jag tror att det finns många som faktiskt är lika ovilliga som jag är att skriva "dom", men dels känner sig lite osäkra på och otrygga med grammatik, och dels har svårt att veta vilket av "de" och "dem" som ska användas.
Så för er, som får lite lätta paniksvettningar över ord som objekt och subjekt, för att inte tala om uttryck som direkt objekt och indirekt objekt, men ändå vill kunna skriva de/dem i era texter, följer här ett par "tjuvknep".
Det första, och kanske enklaste, är att byta ut de/dem mot antingen han eller hon (motsvarar de), eller mot honom eller henne (motsvarar dem). Många har ju betydligt lättare att skilja på han/honom än på de/dem. Ett annat utbytespar som fungerar lika bra är vi/oss.
Därutöver har jag ett extraknep, som jag delar med mig av här: Jag kallar det för aktiv/passiv-regeln. Är verbet som de/dem hänger ihop med "aktivt" (alltså är det något som de/dem aktivt gör) så ska det vara "de", är det istället "passivt" (alltså, är det snarare något som de/dem passivt utsätts för) så fungerar "dem" oftast bättre.
Skarpögda iakttagare ser förstås att aktiv/passiv är ganska nära besläktat med frågan om vad/vem som är subjekt och objekt, men poängen är att många som kan förstå och använda aktiv/passiv-distinktionen, blir lätt panikslagna inför subjekt/objekt. Jag skyller på den svenska skolan där, just språk och grammatik har den inte lyckats väl med att prioritera och förmedla. I sådär 99,9% av fallen troligen mer beroende på politiska beslut än på brister hos lärarna.
För egen del vet jag i alla fall att jag hade hunnit gå ut skolan med god marginal innan jag upptäckte hur spännande det kan vara med grammatik. Det jag lärde mig i skolan om grammatik kan i stort sett sammanfattas med att det är svårt, och ganska onödigt. Nu hör det i och för sig till saken att jag tack vare språköra sällan behövde grammatiken för skrivande/talande, så på så vis var det väl i någon mån onödigt för mig, men jag tycker att undervisningen också gav den känslan.
Jag kan också tänka mig att den som hade behövt den mer uttalade och teoretiska grammatiken för att få ordning på sina texter i svenskan, eller på andra språk, har fått med sig känslan "svårt" starkare än känslan "onödigt". Jag tror också att det är just dessa som nu i vuxen ålder får panikkänslor av tanken på grammatik. Där kan jag tycka att svensk skola, i all välmening*, har svikit just de man ville vara snäll emot.
Men det där är skolpolitik och inte några språkpolisiära tips, så vi lämnar det.
Kom bara ihåg:
De= han/hon, vi, jag, och aktiv
Dem= honom/henne, oss, mig, och passiv.
Använd gärna Svenska Dagbladets de/dem-quiz för att testa dig fram till den tumregel som fungerar bäst för dig.
----
* För att underlätta har man velat ta bort den där svåra grammatiken, har mitt intryck varit. Problemet är ju att det är just de elever man då "underlättar" för som i särskilt stor grad hade behövt den.
Så sant om grammatik i skolan. Men även vi som hade lätt för språk har ju glädje av grammatiken, allt blir bättre med djupare förståelse. Man kan leka mer med språket med djupare kunskaper i garmmatik=kul. Man kan diskutera språket som företeelse med andra när man kan de grammatiska begreppen=kul.
SvaraRaderaEn gång hade jag en elev som sa "ska vi aldrig göra något tråkigt(hon menade nyttigt) till exempel grammatik". När jag sa "det är just det vi har gjort" när vi jobbat med hur man kan förkorta satser i engelska, blev hon förvånad. Grammatik hade hon fått för sig var tråkigt. Men hur kan det vara tråkigt när det är kul att leka med språket och diskutera det?
Det är alltså bara en fördom och när man tar bort den försämrar man, precis som du säger, för de elever som behöver den bäst.
Jo, precis. En fördom. En relaterad fördom (eller en som nog sitter ihop med det där att grammatik kan skalas bort, som varande onödigt) är ju att man kan skilja på språkets huvudfunktion, som är kommunikation/betydelse, och så grammatiken som är utsmyckning. Grammatiken är ju i högsta grad betydelsebärande!
SvaraRaderaOch, jo, om man känner till språkets system (som till största delen är grammatik) kan man ju också både leka med och diskutera språket som företeelse = betydligt intressantare. Det är ju så otroligt mycket som går förlorat när man lär ut att "man kan göra lite som man vill", förutom att man faktiskt lurar eleverna, eftersom det inte är sant att "anything goes" (i alla fall inte i nuläget, om tillräckligt många generationer får den undervisningen blir det kanske en sanning, men det sammanfaller i så fall med den tidpunkt då all skriftlig kommunikation bryter samman).
Jag minns när jag under mitt "andra varv" på universitetet blev opponent på en uppsats som en dansk utbytesstudent hade skrivit (och som alltså var skriven på danska, för regeln är ju att studenter har rätt att skriva på grannlandsspråken). Hon, jag och några andra studenter åt sedan lunch tillsammans, och vi kom att prata om skillnader mellan danska och svenska. En av skillnaderna är ju kommateringen (där danskan har, utöver uppräkningskomman etc., grammatiskt komma, vilket innebär att man måste kunna ta ut satsdelar för att sätta komman rätt, bland annat). Hon hade, mycket riktigt, reagerat på kommateringen i den svenska uppsats hon opponerade på, och jag sa att jag förstod att hon gjorde det, eftersom det är en sak som skiljer sig så mycket mellan svenskan och danskan (när jag skrev uppgifter när jag läste danska så skrev jag texten först, och gick tillbaka och satte komman sen, för de danska kommatecknen kom liksom inte naturligt för mig).
Här sköt en annan svensk student (som var i 20-årsåldern) in: "På svenska finns inga regler, man sätter komman precis där man vill."
Jag var lite för häpen för att säga något om det, men jag tvivlar i och för sig inte på att det är precis vad hon fått lära sig i skolan. Men särskilt sant är det ju inte...
Tycker att alltför många använder ordet dem istället för de eller dom idag på ett sätt som gör texten svårläst och oskön
SvaraRaderaKram
mamma
Absolut! Många använder dem genomgående, eller överanvänder det i alla fall gravt. Då är det väldigt mycket att föredra att de använder dom istället.
SvaraRaderaKram tillbaka!