Likt vredgade bin

Mitt under tentaläsning, som delvis handlade om arbetarlitteratur, snubblade jag en gång över en dikt av fabriksarbetaren Ernst Prihm, "Dröm i fabriken natten mellan den 7 och 8 december 1929". Han hade när han skrev den arbetat omkring 30 år i bruksortens sulfitfabrik, och uttrycker här en lågmäld önskan om lite omväxling. Den får bli veckans fredagsdikt.

De av oss som har möjlighet till promenader i skog och mark kan ju tänka lite extra på Ernst nästa gång vi tar en sådan.


"Dröm i fabriken mellan den 7 och 8 december 1929


Det är lördagsnatt, det är helgdagsfrid
då andra får vila från jordelivets strid.
Jag kämpar min kamp för mitt dagliga bröd
så att jag och de mina ej ska lida nöd.


Jag drömmer mig här från fabrikens sal
från svavelångans odrägliga kval.
Jag drömmer mig här från maskinernas dån
från virvlande damm och flygande spån.


Jag drömmer mig vandra på skogsklädda höjd
där jag lyssnar till fåglarnas jublande fröjd.
Där hjärtat uppstämmer sin skapares lov
i naturens stora och härliga hov.


Men drömmen förbliver dock städse en dröm
som alltid försvinner likt berusande ström.
Ty plikten mig kalla hän till min maskin
som surrar och surrar likt vredgade bin."

Visst önskar man honom den där skogspromenaden han drömde om på natten i den bullrande fabriken? Och visst undrar man om han fortfarande fanns kvar den dan då fabriken sprängdes – som ett slutgiltigt tecken på att byns tid som bruksort var förbi. Och vad kände han då; var det en befrielse att de där "vredgade bina" och "svavelångans odrägliga kval" förvandlades till ett minne blott? Eller var det som att se slutet på sitt livsverk? Kanske lite av båda delarna?

---
PS
Om någon undrar om detta är ett inlägg jag tidigare publicerat på annan blogg, så är svaret: Ja, delvis. Dikten är förstås densamma. Resten av inlägget är delvis omarbetat, delvis detsamma.