Kärleksbarnet

Vi var och tittade på 100-årsfirandet/Nationaldagsfirandet igår. Var kanske mest intresserade av den där raggarbilskortegen som kungaparet skulle köras i från Medborgarhuset till Trollsjöparken. Det kändes som ett lite otippat val på nåt vis... Men det berodde nog på (eller hade i alla fall något samband med) att det samtidigt firades motordag.

Eftersom vi hade sett kortegen, om än bara väldigt precis (den avgick lite före utsatt tid, och vi var inte ute i särskilt god tid), så tyckte vi att vi lika gärna kunde gå upp till Trollsjöparken också.

Vi kom inte särskilt nära scenen (hade säkert kunnat armbåga oss i alla fall lite närmare, men det kändes inte jätteviktigt, intressantare var, precis som i lördags, folklivet), därför hörde vi mer än såg vad som försiggick där. Den talare som redan var igång med sitt tal när vi kom (och som vi därför missade introduktionen av/för) kunde vi därför inte direkt identifiera, och han förvirrade oss en hel del genom att dels tala extremt utpräglad Stockholmsdialekt, och dels uttrycka sig som en representant för Eslöv (genom att säga "vi här i Eslöv", och dylikt). Givetvis kan man vara Eslövsbo och tala Stockholmska, det finns det faktiskt en hel del som gör här i vårt bostadsområde, men att tala så extremt utpräglat Stockholmskt är ändå lite ovanligt. Jag sa något skämtsamt om att han kanske gått en snabbkurs i Stockholmska för att kunna tala så kungen förstår... Anna sa: "Men du...det är kanske kungen? Han pratar som kungen." Sen, efter ytterligare lite spetsade öron en stund, ändrade hon sig: "Nej, han pratar inte alls som kungen. Han pratar som om han vore kungens och Olof Palmes kärleksbarn, som uppfostrats av dem tillsammans, med gemensam vårdnad. Precis så skulle deras barn låta."

Och, jo, bättre än så kan man nog inte beskriva den talarens dialekt, intonation etc. Kungens och Olof Palmes kärleksbarn, helt enkelt.

Fast sen tänkte jag vidare på det, och tänkte att Kungens och Palmes kärleksbarn, är det inte ganska precis vad det svenska samhället var. Inte vad det är, men vad det var för inte så väldigt länge sen. Det här lätt-och-lagom-rojalistiska ("Monarki – fast med förnuft"), men demokratiskt socialistiska, folkhemmet.

Undrar vad som hände med det kärleksbarnet? Växte det upp och flyttade hemifrån? Visst var det kanske inte i alla avseenden ett A-barn (som man sa förr), men nog var det ändå ett på många sätt ganska lovande barn? Innan det flyttade hemifrån och slutade ringa, alltså.