Livet på landet

foto taget under morgonpromenad i vad som tydligen

är en bostadsmiljö som är bra för hjärnan.

Läste i DN att en undersökning visat att de delar i hjärnan som hanterar stress fungerar sämre (sämre förbindelse mellan amygdalia och anterior cingulate, och amygdalia gav kraftigare utslag [=starkare upplevelse av rädsla/hot] när försökspersonerna utsattes för stress) hos personer uppväxta i storstad jämfört med personer uppväxta i mer lantlig eller småskalig miljö. Det kan bidra med en rent neurologisk förklaring av det sedan tidigare kända mönstret att depressioner och ångesttillstånd är vanligare i storstäder.

Det kan säkert finnas många förklaringar till det, väldigt många undersökningar har ju exempelvis redan påvisat skadligheten i så kallad ljudstress (att det aldrig blir tyst). Tidigare stressforskning har ju också visat att långvarig, kontinuerlig stress (vilket människan inte är byggd för att klara av särskilt bra) bryter ner just förmågan att hantera stress överhuvudtaget (med bland annat utmattningsdepressioner, så kallad utbrändhet, som följd).

Men naturligtvis kan orsakssambandet vara det motsatta också, att människor med sämre funktion i de områdena av hjärnan dras till och trivs i städerna. Kanhända med följd att de som föds i städerna löper  större risk att bära på anlag för den typen av skador (om det nu alls är genetiskt betingat, det vill säga).

Den tredje möjligheten, att orsaken är något som inte alls har med staden som miljö att göra, men ändå är något som främst drabbar människor i städer, känns en aning mer långsökt i just det här fallet (för hur skulle det, samtidigt, kunna ha inget samband med städer, OCH drabba just de som bor i eller söker sig till städer).

Oavsett vilket så känns det ju skönt att veta att den miljö just vi två trivs allt bättre i numera är nyttig för hjärnhälsan, även om jag själv förvisso är en riktig asfaltsunge från början.

Kan förresten avslutningsvis passa på att sätta ett frågetecken vid det där antagandet om låg utbildning hos de som bor på landet, som Karin Bojs i DN gör: Vi två vuxna i det här hushållet har sammanlagt 14-15 års universitetsutbildning (om doktorandstudier räknas in), och bor ändå väldigt lantligt. Tror att det sambandet möjligen var starkare före, för det första,  utbyggnad av kollektivtrafik och pendlingsmöjligheter, och, för det andra, utvecklingen av tekniska lösningar som gör det möjligt att kommunicera och arbeta med andra utan att nödvändigtvis vara i samma rum rent fysiskt. När den som hade en universitetsutbildning oftast var tvungen att bo i stadsmiljö för att kunna ha ett arbete som motsvarade utbildningen (med undantag för provinsialläkarna, präster och de lärare som arbetade i mindre städer och på landsbygd, det vill säga).

Givetvis måste det forskas mer på vad exakt som ger upphov till de här neurologiska skadorna, för att kunna minska dem i framtiden, där är jag helt enig med Karin Bojs. Jag skulle dessutom vilja lägga till att vi bör arbeta för att öka valfriheten när det gäller bostadsort. Bygga bort bostadsbristen i städerna, men också arbeta för att pendling och distansarbete ska bli ännu mer av en möjlighet (särskilt när det gäller det senare tror jag faktiskt att vi bara har sett början). Inte för att alla ska flytta tillbaka till landet, men just för att alla ska ha valfriheten: Den som vill bo i storstaden ska inte tvingas ut på landet på grund av vansinnig bostadsmarknad (vilket DN också hade en artikel om), och den som vill bo utanför staden ska heller inte tvingas in i den på grund av en alltför stelbent arbetsmarknad (eller dåligt fungerande kollektivtrafik). Valfrihet, helt enkelt.

Nåja, njuta av den här tolkningen av Pepsklassikerna Livet på landet och Oh boy kan vi i alla fall göra, oavsett vad som ligger bakom den neurologiska skillnaden mellan storstadsbor och lantisar, och oavsett var vi trivs bäst.