Infrostad balkong...

...kan man få vintertid om man vanligtvis har en inglasad. Vackert är det hursomhelst. Och ännu vackrare i verkligheten än på foto.

Advent...

En riktigt lyckad 1a adventshelg måste jag säga att vi haft. Hunnit med både julklappsshopping, godistillverkning, städning, hårklippning och adventsglögg med grannen.

Och det ser ut som om katterna uppskattade adventsbuffén också...

Träffsäker frikyrkoparodi

Att alla frågor, i vissa kretsar, på något mystiskt sätt kan föras tillbaka till frågan om homosexualitet är väl känt för den som någon gång läst kommentarer på Dagen.se. Det spelar ingen roll vad bloggposten, artikeln eller "dagens fråga" handlar om, förr eller senare kommer diskussionen ändå att handla om homosexuella och homosexualitet.

Eller ta, förresten, de poster här på bloggen där jag kritiserat oärligheten och hymlandet från Smyrnakyrkans håll i fallet med Peter Härnstam, där flera av de som kommenterat svarat på frågan om ärlighet i frikyrkan genom att börja argumentera för.... yes, you guessed it, att homosexualitet är synd.

Man får anta att när oärlighet präglar delar av den frikyrkliga kulturen så är det också "Bögarnas fel!

Detta fascinerande fenomen uttrycks humoristiskt och träffsäkert i Grotescos parodi "Bögarnas fel!". Och som extra bonus är även kroppsspråk, mimik, klädstil och frisyrer ganska träffsäkert återgivet.

Naturligtvis är det vridet ett par snäpp extra och därmed taget till sin spets, det är ju parodins kännemärke. Underhållande är det hursomhelst.

Lite försmak på julafton

Mycket julpyssel och julshoppande i dessa dagar. Vi har adventsglögg i morgon, och den första laddningen julklappar måste vara fixade före nästa helg...

Men vad passar då bättre än en liten påminnelse om vad det är vi jäktar till. Här en försmak på en av julaftons höjdpunkter i de svenska hemmen. Och, förresten, jämfört med Askungen jäktar vi nog inte så farligt trots allt...

Håll till godo!

Länkproblem

Jag har fått indikationer på att länkar som innehåller å ä ö i addressen fungerar dåligt i, åtminstone, iPhone. Kanske på andra apparater också, säg gärna till i så fall.

Här hos mig fungerar det bra, även i iFånen, så det är lite svårt för mig att veta vad det är som inte fungerar.
Men jag prövar att lägga de två länkar som det varit problem med här, fast utan å ä ö i själva länken (i addressen är det däremot å ä ö, eller å & ö i alla fall, fortfarande):

Vill du läsa poster som handlar om Smyrnakyrkan i Göteborg klickar du på Smyrna

Vill du läsa poster som handlar om Borås klickar du på Boras


Fungerar det hos er? Säg till annars.

En bokenkät

Hittade den här hos Monica O Kolkman och bestämde mig för att svara på den.

Favoritbok i barndomen?
Jag tror inte jag hade bara en favoritbok. Jag slukade det mesta jag kom över. Minns att jag blev helt förstummad av chock nån gång i 13-årsåldern då någon frågade hur många böcker jag läst i mitt liv. Det tappade jag väl räkningen på redan innan jag började skolan, liksom...

Vad läser du just nu?
Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist
Jag lutar åt Gud av Tomas Sjödin, när jag bara har en kort stund (det är en samling krönikor)

Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
En lång, lång lista.

Dålig bokvana?
Kan ha svårt att börja i en ny bok medan jag håller på i en. Om det inte är väldigt olika böcker (se svar på Vad läser du just nu?)

Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Det ligger ett par travar i "aktuellt-hyllan" här...

Har du en läsplatta?
Nej. Och jag vet inte om jag är så intresserad heller i dagsläget. Skulle gärna ha en iPad, men tror inte jag skulle läsa böcker på den. Har svårt att läsa långa texter på en skärm. Får huvudvärk och ont i ögonen.
Använder Google Books som ett bra sätt att hitta det där citatet jag letar efter i boken jag redan läst, snarare än som en plats att läsa på. Och det är klart, just vad gäller sökbarheten är de elektroniska versionerna utmärkta. Hur många timmar har man inte spenderat med att bläddra fram och tillbaka i böcker för att hitta just det där stället man letar efter, liksom?

Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Föredrar definitvt en åt gången. Men önskar att jag vore bättre på slalomläsning. Se svar på dålig bokvana.

Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Nej.

Sämsta boken du läst i år?
Det var en deckare som jag varken minns titel eller författare till (förträngning är en barmhärtig mekanism ibland...). Språkhanteringen i den var bedrövlig.


Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Bevämlighetszon???

Vilken är din läsbekvämlighetszon?
Se ovan.

Kan du läsa på bussen?
Ja. Men tittar oftare ut genom fönstret...

Vilken är din favoritplats att läsa på?
Badkaret. Definitivt. Vi har ett hemsnickrat (eller, snickrat och snickrat, men tillsågat, sandpapprat och lackat i alla fall...) läsbord till badet som rymmer både bok, handduk och kaffekopp. Och katt... Men varma dagar är balkongen, eller för den delen en uteservering, inte heller helt fel.

Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Om jag absolut inte kan/vill bli av med boken lånar jag ogärna ut den. Det gäller film och skivor också. Köper hellre ett extra exemplar till den person jag vill rekommendera boken till. Men om och när vi lånar ut så noterar vi till vem och när i vår databas över böcker, skivor och filmer i vår ägo. Visa av erfarenhet... Vi har blivit av med alltför många böcker, skivor och filmer, med bara en vag aning om att vi lånat ut det.

Viker du hundöron i dina böcker?
Nej. Använder något som bokmärke i stället, ett kvitto eller vad som helst. Går också runt och lägger ihop de böcker Anna lämnar uppslagna uppochnervända, och lägger något i dem istället...

Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Ja! Marginalerna är ju bokens kommentarsfält liksom... Gillar att läsa andras marginalanteckningar också.

I studierelaterade böcker då?
Där också.

Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Jag läser lika gärna på svenska som på engelska och danska. Har aktat mig lite för att läsa på norska, för att inte "röra till" min danska. Men skulle gärna utöka min samling av lässpråk. Vad jag däremot får allt svårare med är översättningar. Så jag antar att korrekt svar på frågan är: Originalspråk, om möjligt.

Vad får dig att älska en bok?
Om det är skönlitteratur, att den skapar en värld att gå in i. Eller kanske rent av en värld som jag fångas i (och lite lever kvar i även efter att jag lagt boken ifrån mig). Exempel på rak arm är Dayborn i Flight of the Stone Angel.
Om det är facklitteratur, att den antingen ger mig helt nya tankar, eller sätter ord på något jag tänkt men inte kunnat formulera. Försöker komma på *ett* exempel, men en hel lista anmäler sig genast... så jag avstår. Ingen nämnd, ingen glömd.

Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Se ovan.

Favoritgenre?
Svårt. Jag läser många olika genrer.

Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Jag har varit lite dålig på att läsa biografier, men börjar bli bättre.

Favoritbiografi?
Se där ja...Apropå förra frågan, liksom... Men det är helt klart Suits me; the double life of Billy Tipton (skriven av Diane Wood Middlebrook), och Personligt (utdrag ur Barbro Alvings dagböcker och brev, sammanställda av Ruffa Alving-Olin och Birgit Petri), finns i flera band (ett decennium i varje).


Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Nej, inte vad jag vet.

En liten stund med Jesus

Blev av en tweet signerad @anna_kettner påmind om sången En liten stund med Jesus (se video nedan).

En av de saker jag verkligen älskar med den sången är det stegrande begäret i texten. Det börjar med "en liten stund" går sedan raskt vidare till en liten stund men ofta med raden "så ge mig käre Herre, ja ge mig ofta då, en liten stund [...]", för att därefter gå direkt mer eller mindre till "en evighet" i raden "mitt hjärtas djupa längtan är denna enda blott: en evighet med Jesus".

I den sist citerade raden finns förresten den där spänningen mellan anspråkslöshet ("denna enda blott") och stegrande begär ("en evighet") också inbyggd i meningen som sådan.

Om förlåtelse. Ur Derridas synvinkel.

Postmodernismen och poststrukturalismen anklagas ibland för att vara amoralisk, och, kanske i synnerhet från feministiskt och socialistiskt håll, för att vara apolitisk. Derrida bevisar i sina essäer "On cosmopolitanism" (som berör flyktingfrågan) och "On forgiveness" (som handlar om förlåtelse och försoning, utifrån, i första hand, exemplet Sydafrikas process efter apartheid), att så verkligen inte behöver vara fallet. Båda är högst läsvärda och båda är, i engelsk översättning, samlade i en volym: "On Cosmopolitanism and Forgiveness". Och båda visar att även dessa politisk-moraliska frågeställningar mår bra av att synas i sömmarna av någon som satt språket i centrum för sitt tänkande, någon som med Derridas egna ord är "a philosopher who tries to be rigorous with what's said, and tries to understand the meaning of words and evaluate their senses and implications"

Så småningom tänker jag skriva en post som tar sin utgångspunkt i "On forgiveness", mer än handlar om den. Men i väntan på det, här en sammanfattning av tankarna i den. Ursprungligen tänkte jag mig att helt enkelt bädda in ett youtube-klipp där Derrida själv lägger ut texten, men jag hittade inget som både var kort, fokuserade på just förlåtelsen, och tillät inbäddning. Därför får jag punkta upp det i text istället. Allt ska man behöva göra själv... (Men den som hellre tittar på youtube hittar ett kort och bra klipp här och en längre föreläsning här).

Den mest grundläggande och genomgående tanken i On forgiveness är denna paradox:

Den sanna förlåtelsen är till själva sin definition omöjlig. Detta för att om något är möjligt att förlåta, alltså är ursäktligt, behöver det inte förlåtas, och förlåtelsen blir då inte, per definition, en sann förlåtelse. Endast när förlåtelse är omöjlig, blir den möjlig, detta är förlåtelsens paradox enligt Derrida.

Det andra Derrida fäster uppmärksamheten på är frågan "Någonting eller någon?" Alltså: Förlåter vi en ond handling (vilket är att förlåta någonting), eller förlåter vi en skyldig (att förlåta någon), en person som aldrig helt kan vara identisk med felsteget, eller med skadan som åstadkoms?

Slutligen, det jag skulle kalla den tredje grundtanken i On forgiveness: Förlåtelse kan aldrig någonsin krävas. Den är en rätt för den förorättade, att ge, inte en rätt för den förorättande, att få. Den tillhör också alltid en individ. En stat eller en organisation kan inte förlåta.

Jo, tack, bara bra

En gång för några år sedan när jag hade svarat att "jo, tack, det är bra med oss" på det där vanliga "Och hur är det med er?" i början av ett samtal, så kom jag lite längre in i samtalet att nämna, kanske mest i förbigående, att mitt sämsta knä var sämre igen, och att Anna nog hade ett litet skov.

För den jag talade med behövdes inte mer förtydligande än så, men för läsaren här kan det kanske vara aningen luddigt. Därför: Jag har alltså inte ett bra och ett dåligt knä, men ett bättre och ett sämre, som sjukgymnasten uttryckte det en gång. Det sämre har opererats ett par gånger. Och Annas MS är vad som kallas skovvis förlöpande, det vill säga att nya symptom kommer i "skov",och sedan kan försvinna igen helt eller delvis.

Hursomhelst sa personen i andra änden av telefonlinjen strängt: "Men då är det ju inte bra med er!"

Jag svarade att "Njaej...kanske inte...om man ska vara petnoga. Men om jag alltid skulle vara tvungen att räkna in de sakerna, så skulle jag ju aldrig kunna säga att det är bra. Och bortsett från det, så ÄR det faktiskt bra just nu."

Och jag har funderat på det där sedan dess.

Å ena sidan, visst finns det något tröttsamt i att både frågan och svaret ofta är mer en slags betydelselösa ramsor, än verklig kommunikation. Det är artighetsfraser, men inte mer.

Å andra sidan, livet är kanske sällan så okomplicerat att det är antingen bra eller dåligt med allt. I synnerhet inte om man har något som är kroniskt på något vis, men nog egentligen inte annars heller. Och ibland ÄR det, som i det här fallet, faktiskt övervägande bra, även när mycket, rent objektivt, står på minus,

Kanske i synnerhet just om det som står på minus brukar stå där. Även om det – definitivt! – vore alldeles för förenklat att påstå att sådant som är kroniskt vänjer man sig vid en gång för alla efter någon tid, och sedan påverkar det en aldrig mer.

Snarare att det som är kroniskt påverkar på ett annat sätt. Det är som det är med det, liksom.

The Jones boy

Nu var det väldigt länge sedan vi hade något med Torchwood här på bloggen... Därför, en glad och pigg hyllning till Ianto Jones, a.k.a. the coffee boy, a.k.a. the welsh boy, a.k.a. The Jones boy.

Håll till godo!

Berättelse om herr Roos

Har just läst ut Berättelse om herr Roos av Håkan Nesser. En lite ovanlig deckare (det är väl de flesta av hans deckare i och för sig, det märks, på ett bra sätt, att han skrivit, och skriver, även annat än just kriminallitteratur). Vacker och sorglig. Eller vemodig kanske. Men på något underligt vis med en positiv grundton under det sorgliga. Och fullspäckad med underfundiga och humoristiska formuleringar. Kan absolut rekommenderas, under alla omständigheter.

Tänkte illustrera den med ett par-tre citat som, förhoppningsvis, inte avslöjar alltför mycket, men ändå ger ett intryck av själva tonen i boken.

Det första, en bön av en av huvudpersonerna:

"Hon lade undan pipan och knäppte händerna. Käre, gode Gud, bad hon. Kan du inte se till att hålla ett vakande öga över mig. Jag vill verkligen inte trilla dit en gång till, jag vill leva ett värdigt liv. Det är inte så kinkigt med detaljerna, men jag tror att jag skulle behöva en stor dos trygghet, åtminstone den närmaste tiden. Tack för att du sände Valdemar i min väg. Han får gärna stanna kvar i mitt liv länge, länge, och jag tror faktiskt att jag är lite nyttig för honom också. Tack på förhand, varma hälsningar från Anna. Amen."

Om hon får den ganska anspråkslösa begäran, där det inte är så kinkigt med detaljerna, beviljad? Jag har läst boken, och jag vet fortfarande inte skulle jag säga. Det är en tolkningsfråga. Kanske?

Nästa, en förmaning från kommissarie Barbarottis hustru, till honom, när de sitter på terassen en oktoberkväll:

" 'Jag tycker att det är en stor nåd att vi får sitta så här, du och jag. Vi får aldrig tro att vi har gjort oss förtjänta av det. En stor nåd, hör du det?'


 'Menar du huset och trädgården och sjön?' frågade Barbarotti.


 'Nej, dumskalle', sa Marianne. 'Jag menar dig och mig och barnen. Det är fint med huset och trädgården och sjön också, men det är inte det viktiga'  "

Det är inte så kinkigt med detaljerna, som sagt. Men det gäller att komma ihåg att inte ta varandra för givna. Och inte få för sig att man förtjänat allt som kommer i ens väg.

Så till sist, själva slutraden i boken:

"[...]den egenartade inte tillfredsställelse en blind höna känner när hon äntligen tror sig ha hittat ett korn."

Kan man avsluta en deckare, eller bok överhuvudtaget, bättre?

Vilda och tama främlingar: Dagens språkpolisiära insats 18 nov 2010

Kom att tänka på det egentligen märkliga i uttrycket "vilt främmande". Vild i vilket avseende liksom? Och finns det tama främlingar?

Lite funderande senare insåg jag: Tama främmande är förstås de främmande man har på middag ibland...

Det här är kanske inte en språkPOLISIÄR insats per se. Eftersom det är helt korrekt att använda både uttrycket "vilt främmande" och att säga att man har främmande hemma. Om än lite märkligt när man tänker närmare på det, som fasta uttryck plägar vara.

Mer en språkfundering alltså. Men jag väljer att låta "språkpolisiära insatser" vara samlingsrubriken för det som rör språk här på bloggen.

Nej, men det känns bättre

Bromsmedicinerna mot MS (Multipel Skleros), som Anna tar i form av injektioner tre kvällar i veckan, ger vad som med ett något eufemistiskt samlingsnamn kallas "influensaliknande biverkningar". Vad det är kan variera mellan olika personer, och, definitivt, från gång till gång hos samma person. För Anna handlar det oftast om frossa (det tar sig samma uttryck som feberfrossa även om hon inte har feber) och om värk i kroppen. Ibland kompletterat med huvudvärk.

Det är inte alltid lika illa. Det kan vara på max alla medicinnätter i samma vecka, eller i veckor. Och det kan gå månader utan att det alls märks av. Det kan också bli riktigt illa en natt, men bara den natten. Och man kan aldrig förutspå hur det blir.

Om jag vaknar när hon blir dålig. Och det gör jag oftast, även om det bara är när hon blir riktigt, riktigt dålig, och behöver hjälp, som hon väcker mig. Men om jag vaknar, alltså, så brukar hon vilja att jag håller om henne.

Jag tänkte att det måste ha något med kroppsvärmen att göra. Eftersom hon känner det som att hon fryser när frossan sätter in. Och jag funderade på om det inte gick att göra bättre och effektivare på något vis. Kanske med en elfilt? Något som kunde värma henne bättre än jag kan. Så jag frågade henne en gång:

"Blir det bättre när jag håller om dig?"

Hennes svar, som jag tänkt mycket på, var:

"Nej, det blir inte bättre. Men det känns bättre."

Fick lägga ner elfiltsplanen... Blir det inte bättre av min kroppsvärme så blir det nog inte bättre av en elfilt heller. Och frågan är om det *känns* bättre av en elfilt.

Men det är en viktig distinktion det där. Det är inte alltid vi kan få något att *bli* bättre. Att det känns bättre får helt enkelt vara en tillräcklig seger i sig självt.

Välsignade förkylning

I morgon kväll samtalar Kattis Ahlström med Tomas Sjödin i Västerkyrkan i Lund. Samtalet inramas av musik av/med Irma Schulz Keller. Jag såg en annons (tror jag att det var) för arrangemanget för ett par månader sedan, och gjorde en mental notering om att komma ihåg att köpa biljett(er) (evt. till oss båda) i tid.

Sedan inträffade det jag tänker kalla (och har kallat) för Smyrnadebaclet. Ni vet, DO-anmälan som offentliggjorde det faktum att det som sägs på Smyrnas hemsida, och det som företrädare för Smyrna sagt tidigare, om medlemskap inte var med sanningen överensstämmande. Jag har skrivit om detta tidigare, och ni har säkerligen läst om det på andra platser också, så jag behöver inte gå in närmare på det just här och nu.

Det gjorde i alla fall att jag kände att jag behövde ta en paus i mitt förhållande med (fri)kyrkan. Eftersom min tidigare, och stora, besvikelse beträffande kyrkan just handlar om hymlande, överslätande och döljande. Jag orkade liksom inte försöka bortse från det mer.

Och därmed kände jag mig också plötsligt väldigt tveksam även till att gå och lyssna på det där samtalsarrangemanget. Strök den mentala noteringen om att köpa biljett.

Det handlade inte om, och det vill jag understryka, att Tomas Sjödin är pastor i Smyrna. Det jag skrev om att det här inte påverkat mitt förtroende för honom i någon menlig riktning var och är alldeles sant. Tror förresten inte alls att det var en slump att den posten hade ärlighet som ett slags tema. För att just på det vilar mitt förtroende för honom till stora delar. Men just på den punkten har jag INTE förtroende för frikyrkan som helhet, eller för Smyrnakyrkan.

En förtroendekris som kanske är kronisk, men som under alla omständigheter just nu är akut nog att ge mig en motvilja mot att gå in i, och sätta mig i, en kyrka. Just precis det kommer säkert att gå över, men nu är det så.

Och där är den springande punkten. Arrangemanget är ju alltså i en kyrka. Kanske att det till form o.s.v. inte är helt überkyrkligt, men ändock. I en kyrka.

Har velat fram och tillbaka om det där. Hur göra? Är det lokalen eller arrangemanget som motviljan mest handlar om? (svaret på det är att det är båda delarna, beroende lite på hur mycket man ska uppfatta det som ett kyrkligt arrangemang, eller inte)

Så igår kväll började jag känna av den småbarnsförkylning som Anna redan insjuknat i (tack vare syskonbarn) och i morse vaknade jag riktigt dunderförkyld. Eller vaknade knappt, snarare. Sov i 12 timmar och släpade mig sedan motvilligt ur sängen.

Det finns inte en möjlighet att jag är bra (bättre, kanske, men inte bra) till i morgon kväll. Alltså slipper jag bestämma mig. Förkylningen väljer åt mig.

Välsignade förkylning!

Men för den som befinner sig i Lundatrakten och varken är akut förkyld eller har en akut förtroendekris för frikyrkan kan jag ändå rekommendera arrangemanget i Västerkyrkan i morgon. Klockan 19 alltså. Biljetter kan inte längre köpas via webben, men kanske via Arkens bokhandel, eller på plats? Ring Arken på 046-333 888 och hör efter (säkrast mellan 10-12 och 13-16). Eller gå till Västerkyrkan strax innan klockan 19 och hoppas på turen.

Om aggressiva kristna i bloggosfären och på webben

*****

Någon gång syns de till på min blogg här. Oftare ser jag dem på andra platser. Och ibland är de rent av samma personer. Men de har det gemensamt att de spenderar mycket av sin tid med att sprida aggressiva, ibland hatiska rent av, kommentarer om andra kristna (ofta handlar det om att de inte vill att deras syskon i tron alls ska räknas som kristna).

De brukade ge mig huvudvärk av ilska. Men jag har kommit att alltmer känna medlidande för dem. Något är det som driver dem till att lägga så mycket av sin tid, sin energi och sitt engagemang på att hata. På att vara emot. Och jag anar att detta något är något som gör mycket ont.

Hörde en predikan en gång om en man som skämdes så för allt det där i sitt eget liv som han hoppades att ingen någonsin skulle få veta att han blev en oförtröttlig moralpredikant i politikens värld. Krävde den ena moralistiska lagen efter den andra. Allt för att visa upp en yta som skulle hindra att folk såg vem han verkligen var.

Och jag kom att tänka på vad min lillasyster, då. ca. 13-14 år, sa om de heilande nazisterna under tidigt 90-tal:

"Alltså. Om jag inte hade något annat att vara mallig över än att jag råkade födas i Sverige. Då hade jag legat VÄLDIGT lågt med det."

Lite så är det kanske. Det finns något som man skäms över. Om det sedan är något man är eller något man inte är kan nog göra detsamma. Man blir hatisk och aggressiv (kanske aggressivt moralistisk rent av) för att vända det man känner för sig själv mot andra. Och kanske har man ingenting annat att berömma sig över än att man, för att nu ta hbt-debatten som exempel, utan egen förskyllan råkade födas som heterosexuell. Men istället för att ligga VÄLDIGT lågt med det så torgför man det.

Vad jag önskar är att de skulle få möta, och verkligen våga ta emot, den Gud som är den fullkomliga kärleken. Som ser dem bakom all aggressiv retorik. Och älskar vad han ser.

Med anledning av guldbollen...

När nu Zlatan fått sin femte guldboll är det kanske läge att lyssna/titta en stund på den här gamla godingen.

"I love you, Ich liebe dich, Zlatan Ibrahimovic" 

            ; )

Men när jag gjort det får jag nog inta viloläge igen. Småbarnsbesöket i helgen har fått sin traditionella påföljd, vi är båda förkylda med andra ord.

Hedervärt men ohederligt!

Missade helt SVT debatt om utställningen Jerusalem förra veckan, troligen beroende på att jag var upptagen med förlovningsdag ; ) Så tack för tipset, Dagen!

Ett par korta kommentarer så här när jag äntligen har tagit mig igenom den hackiga versionen på svtplay:

För det första, Stanley Sjöberg säger att han inte fick chans att tala till punkt. Nej, TV-debattsformatet är ju inte formatet för den typen av samtal, tycka vad man vill om det. För den som vill se/lyssna till ett mer djuplodande samtal kring utställningen rekommenderar jag panelsamtalet som finns utlagt på Världskulturmuseets blogg.

För det andra, ett par ord om vad Stanley Sjöberg faktiskt sa: Hedervärt att utan omsvep erkänna att Sodom-texterna i GT inte alls handlar om homosexualitet. Något som alla som har någorlunda kunskap om gamla testamentets texter, och om judisk texttolkning inte minst, är väl medvetna om, men som inte brukar erkännas av evangelikaler av Sjöbergs snitt. Däremot djupt ohederligt att låtsas som att de texterna aldrig av kristna har ANVÄNTS om/mot homosexuella.


Mer kommentarer om det som sägs om Smyrnakyrkan kommer här inom kort. Finns nedan. Se tillägget.

Tillägg klockan 20:30 ca (efter avklarad kvällsmat...)

En kort diskussion om Smyrnakyrkan i Göteborg, och då framförallt det att Peter Härnstam inte får vara medlem där efter att han gift sig med en man, utbröt ju också i debatten. Kanske kunde uppfattas som ett litet avsteg från ämnet, men var det egentligen inte eftersom han är ett levande exempel på att detta med kristen heterosexism är pågående nu, och inte bara handlar om historien. Några ord om den delen av debatten också här.

Det var, för det första, intressant att höra att Peter Härnstam också reagerat på hymlandet, minst lika mycket som på själva beslutet i medlemsfrågan. Att han också pekar på inkonsekvensen i att påstå på hemsidan att tro och dop är de enda kraven för medlemskap, och sedan i praktiken tillämpa något annat. Det är ju precis det som jag reagerat starkast på i den här härvan. Framförallt reagerat starkast känslomässigt.

Det är kanske dags för frikyrkan att börja lyssna på vad deras kritiker faktiskt säger. Inte reflexmässigt börja tala om sex när frågan gäller ärlighet, tydlighet och rakhet.

För det andra, att påstå att själva kärnan i kristen tro är hyllandet av heterosexualiteten (vilket man gör om man hävdar att en homosexuell i församlingen skulle vara som en drinkare i en nykterhetsförening) är att slänga inte bara Jesus Kristus och korset, utan hela den treeniga Guden, på soptippen (eller åtminstone låsa in i ett dammigt förråd någonstans), och istället göra sin egen sexdrift (om man är heterosexuell) till centrum för tro och tillbedjan. Det är inte kristen tro, det är heterosexism.

Men, för all del, jag ska inte diktera hur du ska tro. Om du som heterosexuell kristen vill tillbedja din egen sexualitet, så gör det.

----------
Mina tidigare bloggposter som berör Smyrnakyrkan i Göteborg kommer du till genom att klicka på just "Smyrnakyrkan i Göteborg" här i texten, eller i etiketterna nedan. Ett par utvalda poster har jag också länkat till separat i texten, i andra stycket om Peter Härnstam.

Borås, Borås...The stuff nightmares are made of

"If you make it here, you're gonna make it anywhere"

eller ska det kanske snarare vara

"If you survive here, you're gonna survive anywhere"

Twittrade i förmiddags om att jag de korta stunderna jag fick sova i natt drömde att jag varit tvungen att vara i Göteborg en vecka. Och om att det faktiskt är en mardröm för mig. Även om en vecka i Götet i verkligheten nog ändå skulle vara något mer uthärdligt, och mindre maximerat störigt, än det var i min dröm i natt. Enstaka helger tillbringar jag ju faktiskt där utan att lida fullt så mycket... Och också om att det annars är Borås som är det stående inslaget i mina mardrömmar numera.

Tänkte att jag skulle utveckla det där lite.

För så är det alltså. Min "standardmardröm" numera går ut på att vi av varierande orsaker får för oss att flytta tillbaka till Borås (det händer att det snarare är så att vi är tvungna, men i den vanligare drömmen kommer vi själva på det genidraget, intressant nog...). I den drömmen brukar det inte vara förrän vi står där i lägenheten i Borås, och har bränt broar tillbaka (typ sagt upp oss, skrivit på ohyggligt bindande kontrakt om att stanna i Borås en viss tid, etc. etc) som vi plötsligt minns, med fasa, varför vi inte ska vara där...

Vi bodde, i verkligheten, i Borås i 2 år, åtta månader och 18 dagar. Men vem räknar?, som jag brukar tillägga... Det underförstådda svaret är förstås att räknar dagarna gör den som antingen längtar starkt bort från något, eller till något. I vårt fall var det främst det förstnämnda. Häromdagen hittade jag faktiskt "muck-kalendern" (bild nedan) som vi gjorde och satte upp i köket så fort vi hade ett fastslaget flyttdatum. Varje kväll, efter kvällste och tandborstning, som det absolut sista på dagen, satte vi ett stort kryss med svart spritpenna i en ruta där, och kände lättnaden i att ännu en dag i Borås släpat sig bort. Att vi var ännu en dag närmare friheten.

Hur beskriver man det som gör/gjorde Borås till det stoff som mardrömmar vävs av, utan att skriva en roman?

Jag tror jag stannar vid bara en bild.

När vi pratar om Borås*, och försöker förklara hur det är att inte kunna gå utanför dörren utan att vilt främmande människor stirrar, pekar och kommenterar, eller (inte alltför sällan, dessvärre) ropar något nedsättande efter en, så händer det att människor frågar: "Men det händer väl inte här?" (och då med "här" menar någon annanstans än Borås). Och då får vi svara att: Jo, visst händer det. Vi har till och med blivit angripna fysiskt på andra platser än i Borås.

Ibland får vi då kommentaren att, men vad är då skillnaden, om det händer här också?

Skillnaden, den helt enorma jätteskillnaden, är att "här" är det något som händer nån gång, i Borås var det ett konstant tillstånd. Jag vet inte om den skillnaden verkar obetydlig och abstrakt för den som inte lever i vår verklighet. Det tycks så ibland. Men det är den inte. Det bästa jag kan komma på för att beskriva den är att det är som skillnaden mellan att bli blöt av ett plötsligt skyfall å ena sidan, och att simma runt i ett stort kallt hav, och inte se land någonstans, å den andra.

Och, för att återknyta till drömmen, vi kände ju egentligen till detta innan vi flyttade till Borås också. Det vill säga, vi kände till det teoretiskt. Vi kände till statistiken över hatbrott i västsverige jämfört med resten av Sverige. Vi hade läst om det. Vi till och med skämtade om det medan vi packade lådor inför flytten. Men på något vis trodde vi ändå inte riktigt på det. Vi kände inte till det som levd verklighet. Vilket väl innebär att vi då förstod, eller inte förstod, på samma vis som många av de vi idag försöker förklara det för... Och jag tror faktiskt att det är det som det där i min återkommande dröm handlar om. Det där att det är vi själva som mot vad som borde vara bättre vetande beslutar oss för att flytta till Borås. Det är mitt undermedvetnas sätt att uttrycka den där skillnaden mellan att "veta" och att "förstå".

"Start spreading the news. I'm leaving today."

Men, för att nu avsluta positivt, med en stulen textrad (se ovan)från sången jag alluderar till redan i början. Vi kom ju därifrån. Vi skålade i champagne när vi passerade stadsgränsen, på fullt allvar, det gjorde vi. Och i handbagaget låg den färdigkryssade muck-kalendern.

Någon del av oss blev kanske kvar där. Därav drömmarna, och därav det faktum att vi i drömmarna aldrig kommer därifrån, bara dit. Men, det finns de som på riktigt och med hela sig blir kvar i den verkligheten hela livet.

Det orkar jag knappt tänka på.


-----
* De flesta Boråsare, det är i alla fall vår erfarenhet, är trevliga när man lär känna dem. Men du vill inte vara en främling i Borås. Framförallt vill du inte vara en främling som faller utanför den snäva ramen för hur en Boråsare ska se ut och vara. I vårt fall handlade det om kön. Men genom vänner vet vi att det kunde vara ganska likadant att ha fel hudfärg. Och genom våra arbeten med multihandikappade (jag) och med äldre (Anna) såg vi att detsamma gällde människor som inte är fysiskt och/eller mentalt kapabla på samma vis som andra. När jag var ute och gick med någon av "mina" vårdtagare i rullstol kunde jag ofta (men inte alltid) slippa det där stirrandet etc. för egen del, eftersom rullstolen fångade förbipasserandes uppmärksamhet innan de hade sett mig. Och jag såg att blickarna de gav honom eller henne i rullstolen var desamma som jag annars fick.

En aftonbön på måndagförmiddagen

Precis när jag skulle somna igår kom jag att tänka på Tomas Sjödins bön om att "defragmentera mitt hjärta", uttryckt bland annat i Tankar för dagen i Sveriges Radio för drygt ett år sedan. Det kändes som en mycket passande aftonbön just när ett virrvarr av tankar for omkring i huvudet, så jag lånade den.

Att nattsömnen sedan blev svårt lidande av omkringfarande katter är en annan sak, och hade säkerligen ingenting med aftonbönen att göra... ; )

Lyssna gärna till Tomas tankar om defragmentering av hjärtat. Bara att klicka på länken ovan och välja att antingen lyssna direkt eller ladda ner.


Ett tekniskt PS, tillagt på tisdageftermiddagen, på förekommen anledning... (tack för påminnelse, K!):
Jag har Mac. Jag kommer aldrig ihåg om PC-användare högerklickar eller vänsterklickar när de vill få upp en såndär listmeny (med "spara som" etc). Men jag antar att ni som är PC-användare själva vet vilket. Den som vill ladda ner Tankar för dagen från ovanstående länk ska i alla fall göra så (högerklicka/vänsterklicka, vilket det nu är), och så välja något av "spara"-alternativen. (Och för den som eventuellt har juridiska funderingar, länken går till Sveriges Radios podcast av programmet, det är helt lagligt att ladda ner).

Tills när ska man vänta med sex?: Dagens språkpolisiära insats 14 nov 2010

Eller kanske är det snarare en språkfundering? Språkpolisiär insats med påföljande språkfundering?

Vad det handlar om är i alla fall att jag nu ett par gånger på kort tid stött på uttrycket "att vänta med sex till efter äktenskapet", dessutom är det inte alltför länge sedan som Gladys del Pilar, i alla fall enligt Dagens rubrik, sa att hon och hennes tilltänkta ville vänta med sex till bröllopet.

Nu kan man ju räkna bröllopsnatten till bröllopet, och om man dels gör det och dels förväntar sig att ha orken till sex efter en så fullspäckad dag som ens egen bröllopsdag, så blir väl det senare i och för sig ett uttryck som fungerar. Även om det låter lite halvmärkligt. Men att vänta med sex till efter äktenskapet verkar vara att ta avhållsamheten ett par steg för långt, det innebär rimligen (om man ska tolka det bokstavligt), att man först måste ha skilt sig (eller blivit änka/änkling) innan sex är ok. Man kan också fråga sig vem det i så fall är ok att ha sex med? Samme person som man skilt sig ifrån? Eller vem som helst, så länge det bara är *efter* äktenskapet?

Det tycks alltså finnas en viss begreppsförvirring vad gäller äktenskapet å ena sidan, och den ritual/festlighet som markerar ingången till detsamma å den andra. Två saker som visserligen har beröringspunkter, men inte är synonymer. Det tror jag de flesta kan hålla med om. Jag kan visserligen ha en fallenhet för hårklyverier ibland, men att skilja på bröllop och äktenskap är knappast hårklyverier. Annat än  möjligen när det gäller sådana superkorta varianter som Britney Spears 55-timmars äktenskap. Där kan det kanske vara lite svårt att avgöra när det ena slutar och det andra tar vid, så att säga...

Visst, visst, jag raljerar en aning, det erkänner jag, men det märkliga här, tycker jag, är att de som använder orden kring bröllop, vigsel och äktenskap så slarvigt och otydligt, är just människor för vilka äktenskapet har en så stor religiös och/eller moralisk betydelse, eller i alla fall själva skulle säga att det har det. Troligen snarare för att det är de som har ett behov av att uttrycka sig kring sex och äktenskap i kombination, än för att de har sämre begrepp om de sakerna än folk i allmänhet. Förvisso. Men OM man nu sätter äktenskapet så högt, är det inte rimligt att förvänta sig att man kan skilja det från bröllopet? Lite som att den som är motorintresserad kan skilja på motorns olika delar (och aldrig skulle drömma om att blanda ihop dem), även om det för många andra är bara en och samma bullriga och oljiga sak?

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, lär visst Tegnér ha sagt. Och jag undrar om det inte stämmer väldigt bra, även här. Jag misstänker helt enkelt att de som uttrycker sig så pass slarvigt och otydligt kring äktenskap faktiskt inte har tänkt särskilt mycket kring just äktenskap. Man har fått lära sig att det hänger ihop med sex, men mycket andra tankar verkar man inte ha tänkt kring det.

Som begrepp menar jag då, jag tror säkert att man tänkt över sin relation till den man gifter sig med (den relation man därmed omvandlar till ett äktenskap).

Babels torn, av Pieter Bruegel d.ä.

Bröllopstips för hbt-par

Tänkte tipsa om en av de kringritualer vi fick nyuppfinna till vårt bröllop. Det som rör blommorna:

Brudbukett eller inte brudbukett? Och om man har bukett, ska då bägge ha?

Den klassiska heterosexuella modellen, där blommorna blir ytterligare ett av miljarder sätt att markera könsolikhet i bröllopsritualen gick ju fetbort. Dessutom ville vi ju egentligen undvika någon slags ritualiserad femininisering, eftersom ingen av oss riktigt identifierar oss som kvinnor. Men samtidigt är det trevligt med blommor. Det är liksom inte så konstigt att de en gång i tiden har tagit sig in i traditionerna kring vigsel. Att de sedan blev könsmarkörer när de blev en del av det heterosexuella bröllopet är en annan sak. Och antagligen oundvikligt, eftersom allt, i princip, i det heterosexuella bröllopet handlar om just kön. Det beror inte på blommorna som sådana. Hade granitblock varit del av det traditionella heterosexuella bröllopet hade de också handlat om kön, i just den kontexten.

Så lösningen? Ingen och båda, skulle man kunna säga. Ingen hade en brudbukett. Men vi hade båda varsin långskaftad ros som vi efter vigseln satte samman till en bukett i samma vas. En symbolik som handlar om att två blir ett, snarare än om parternas kön.

Vid närmare eftertanke, och trots rubriken...det passar nog för alla par egentligen.

Intressant!

Ledarkommentaren i Dagen av Thomas Österberg, om pappaskap i frikyrkan, uppmärksammade mig på en nyhet jag missat. En intervju (tack till Tea för länken!) med forskaren Roger Klinth, som konstaterar att det där att vara hemma med sina barn är viktigt för män i frikyrkan. Kanske till och med viktigare än för andra män.

Det här är ju helt i linje med de två bloggposter om manlighet i frikyrkan som jag skrivit tidigare den här veckan:

Olik andra män
och
Inte som andra män (del II)

Ain't no ceremony for the vows that I took

 *

Från inget till partnerskap till äktenskap och kyrkbröllop för homosexuella. En resa sedd genom linsen av vårt liv. 

Såhär på förlovningsdagen blir det ju en del smörromantik på musikfronten... Till kvällen skulle jag tro att det blir den spellista som utgjorde bakgrundsmusik på vår bröllopsmiddag (även om det då inte var en spellista per se, eftersom detta utspelade sig en liten stund före iTunes och liknande...).

I morse blev det en spellista av liknande sort, men bestående mer av låtar som tillkomit senare. Den med Daniel Lemma i förra bloggposten exempelvis. Dessutom även Marry me av/med Amanda Marshall, som finns i videon här nedan (och som jag snott titeln till bloggposten ifrån).

Skickade den låten som en hälsning till Anna på vår 10:e bröllopsdag, med orden: "Kanske lite väl sent påtänkt med ett frieri såhär 10 år senare. Men dig kan jag gifta mig med igen och igen, så:

'baby, if you're free, marry me' ". 

Idag fick den mig att tänka på allt som faktiskt hänt sedan vi förlovade oss. I våra liv, förstås, men kanske ännu mer på vad som hänt i samhället.

Då fanns inte ens möjligheten att ingå partnerskap ännu. Lagen var genomröstad i Riksdagen några månader tidigare, men hade ännu inte trätt i kraft.

När vi började planera förlovningen fanns partnerskapslagen inte ens som riksdagsbeslut än, även om vi väl hoppades och trodde att den skulle komma, om nu inte det året så i alla fall inom kort. (Planerade ni verkligen förlovningen i mer än fem månader undrar ni kalenderbitare nu. Jajamen! Och bröllopet planerade vi i fyra år...).

På den tiden hade, tror jag, förlovning en annan tyngd i gayvärlden än i den heterosexuella världen. Eftersom det var liksom "steget". Det enda, utöver att flytta ihop, som man kunde göra för att markera att man hörde ihop och ville höra ihop. Dessvärre spelar allvaret som de ingående lägger i en symbolhandling som ringväxling ingen roll alls för juridiska rättigheter. Därför är det så oerhört bra att vi nu har samma möjlighet och rättighet som andra par att även i lagens ögon vara varandras närmaste.

Och det blev vi ju när vi så småningom gifte oss. Vilket var en historia i sig. Alla "Så här gör du" kring bröllop var baserade på heterosexuella par. Verkligen. Precis alla. Låter det som att det är bara att helt enkelt byta ut "brud och brudgum" mot "[valfria ord här]" och sedan använda de etikettreglerna och råden rakt av? Det är det inte, kan jag avslöja. Eftersom allt som hör till ett heterosexuellt bröllop är så otroligt intrasslat i kön (för en icke-heterosexuell betraktare kan det faktiskt framstå som att det heterosexuella bröllopet handlar mycket, mycket mer om att bekräfta de ingående parternas kön, än om att bekräfta deras relation).

Som mina systrar sa vid presentöppningen (apropå kortet på presenten från dem): "VET ni hur länge vi letade efter ett enda kort som bara sa grattis till bröllopet, utan att uttryckligen i både ord och bild tala om att det var till en man och en kvinna?"

"Hej, och välkomna till vår verklighet", svarade vi...

Eller som en av raderna i sången säger:

"Ain't no ceremony for the vows that I took."

Vigselceremoni fanns ju i och för sig, även om det rent formellt inte hette så (det här var på partnerskapslagens tid). Och även om vår vigselförrättare råkade använda det heterosexuella formuläret istället. Bara av ren rutin skulle jag tro. Och det gjorde oss inget. Bara en kul grej. Anna muttrade visserligen lite över att det var jag som blev "denne" (maskulinum/brudgum, alltså)... Det var väl det epitet vi helst skulle ha tagit oss bägge, om vi nu fått välja. Men resten av vigseln, som förrättaren hade utformat helt på egen hand, och överraskade oss med när vi förväntade oss 2-minutersdealen på Rådhuset, var precis hur fin som helst. Vackra dikter och vackert tal.

Det var "bara" ceremonierna runt omkring som vi behövde liksom uppfinna på nytt. Vilket jag tänker mig att de som kommit efter oss kanske inte behövt i samma utsträckning.

Och direkta kyrkbröllop, som man kan ha idag, fanns ju inte heller. Det fanns välsignelseakt (eller, ja, formalian för det kom inte förrän 7 år senare, men det fanns präster som välsignade "inom ramen för sitt själavårdande uppdrag") som väl kunde fylla en motsvarande funktion. Det diskuterade vi, men ville inte ha.

"We don't need no preacher man reading from the good book"

Orsaken var dels att det var just en välsignelseakt, snarare än vigsel, och kanske ännu mer alla de förbehåll som det omgärdades av. Fick inte ske i kyrkorummet, exempelvis (återigen, det förekom det också, men kyrkans övergripande inställning var sådan). Husdjur, grönsaker och döda ting kunde välsignas i kyrkorummet. Men inte homosexuella eller bisexuella människor. Svårt att riktigt känna att en sådan kringskuren och halvhjärtad välsignelse är en välsignelse man vill ta emot.

Och nu ger kyrkan alltså hela välsignelsen, med hela hjärtat och öppna händer. I kyrkorummet. ; ) Rent teoretiskt skulle vi faktiskt också kunna ha ett kyrkbröllop nu. I och med övergång från partnerskap till äktenskap. Men, oavsett det där om att jag skulle kunna gifta mig med Anna hur många gånger som helst, så får det nog vara så med den saken för oss.

"We don't need no preacher man reading from the good book", för:

"From the moment I met you, I have been blessed."

Guds välsignelse har vi fått och får vi kontinuerligt. Att vi möttes och blev kvar hos varandra är en av de största välsignelserna. Men kyrkans välsignelse kan vi fortfarande leva utan. För egen del. Däremot är vi väldigt glada för alla dem som den betyder så mycket för, som nu kan få den. Kanske betyder en välsignelse till och med mer för den som varit mer om att förnekas den?

Men vi nöjer oss med att:

"lets make a toast, and drink up the wine. here's to you lying here next to me. Until the end of time."

Och när vi ändå skålar för oss och vårt förlovningsjubileum i kväll kan vi ju passa på att också skåla för den fantastiska resa vi fått vara med om i form av förändringar och förbättringar, inte bara för oss utan också för alla som kommer efter oss.

Uppdatering 101112: Läser i Dagen att även den finska folkkyrkan nu börjat gå åt det här hållet. Grattis alla finska par som önskar en bön över sitt partnerskap och nu kan få det!

Sweet sixteen

Idag är det sexton år sedan jag och Anna förlovade oss under en av lyktorna utanför domkyrkan i Lund. Om man ska vara riktigt petnoga infaller årsskiftet i det avseendet inte förrän cirka klockan 19:05 i kväll (tanken var att vi skulle förlova oss prick, för att få lite klockklang från domkyrkan som ljudkuliss, men ett par för tillfället inköpta byxor som behövde läggas upp i sista minuten försinkade oss... sådär kan det gå när planerna och verkligheten möts... men vi fick ju klockklang på vägen dit istället...). Vi hade då varit tillsammans omkring ett år. Give or take några månader beroende på hur man ska räkna (grunna på den ni...).

Tänkte fira tilldragelsen genom att lägga upp If I used to love you med Daniel Lemma. Det är lite av vår låt (numera, får väl tilläggas, för sången är ju betydligt yngre än vårt förhållande).

If I used to love you, baby.

Ain't nothing like I am lovin' you now.

And if I used to wonder 'bout you

Ain't nothing like I am, I am wonderin' now. 

[...]

The way that I've been lovin you, baby

That ain't nothing like I, like I love you now

[...]

Like a rainbow round my heart...

And that's how strong my love is, baby.

Like a rainbow round my heart.

Så är det ju verkligen med kärleken, när den får växa. Den mognande kärleken är nothin' like den nya förälskelsen. Det är inte samma sak som att den kärleken inte innehåller förälskelse, för det gör den. Också. Men den innehåller så mycket mer, och går så mycket djupare.

Ändå finns det ingen magisk trestegslösning för att få kärleken att hålla och växa. Ingen alls. Alla relationer kräver arbete, ja. Men arbetet kan inte ge allt. Därutöver är det bara ren välsignelse och ren nåd.

Så jag vill säga grattis till oss, och ja, må vi leva i hundrade år. Men ännu mer vill jag säga:

Tack!

Inte som andra män (del II)

Sitter just nu och bringar lite reda (förhoppningsvis...) i sparade artiklar, och snubblade då över ett par som jag hade glömt, men som fick mig att tänka på det där med manligheten inom frikyrkan ett varv till.

De första rörde det examensarbete* som Ulrika Stenlund och Anna Jonsson fick mångfaldsstipendium för vid Högskolan i Skövde vårterminen 2006, och som handlade om kvinnlighet och ledarskap inom pingströrelsen, vilket uppmärksammades av Sveriges Radio och Pingst.nu. Resultatet av arbetet var, i stark förenkling och förkortning, att de egenskaper som efterfrågas när pingstförsamlingar rekryterar ny pastor i stor utsträckning är sådana som brukar uppfattas som kvinnliga: mjukhet, en inriktning mot relationer, och att vara lyssnande och kommunikativ. Samtidigt var det kön man i regel helst ville ha på pastorn manligt. Bilden av en ideal pastor är kort och gott en ganska feminin man (inom parantes sagt uttrycktes också starkt avståndstagande mot kvinnor med maskulina egenskaper eller personlighet, idealet är helt enkelt feminint rakt över).

Den tolkning som görs, och som kanske lyfts fram mest i Sveriges Radios inslag om det, är att detta ju borde öppna för fler kvinnliga pastorer och föreståndare inom pingströrelsen. När det nu ändå är kvinnliga egenskaper som efterfrågas.

Och det är förstås en slutsats att dra. Men en annan är att det kanske helt enkelt är feminina män som efterfrågas. Det är den som ligger närmare till hands att dra för den som inte anser att maskulinitet automatiskt sitter ihop med män, eller femininitet med kvinnor.

I ljuset av det blev det ju ännu intressantare att den intervju med Mats Särnholm från Karlstad Pingstkyrkas hemsida (vet inte när den publicerats, men min utskrift är från juni 2009) som jag sedan plockade upp för att sätta in i databasen, beskrev Gud som en man med kvinnliga drag. Uttryckligen så faktiskt. Det står: "Han beskriver Gud som en person, en man med kvinnliga drag, rakt igenom god, ständigt närvarande i alla vardagliga situationer"

Wow. Den feminine mannen är alltså inte bara den ideale pastorn, utan även bilden av Gud. Nu är jag förvisso medveten om att Mats Särnholm bara är en person, om än pingstpastor och föreståndare i en pingstförsamling. Men något tycker jag ändå att det säger att det kan uttryckas på det tydliga sättet i en presentation av församlingsföreståndaren på församlingens hemsida (det var alltså kontexten för intervjun), utan att det, uppenbarligen, upplevs som kontroversiellt.

Tyvärr finns inte intervjun med Mats kvar på Karlstad Pingstförsamlings hemsida,
antagligen för att församlingen nu har en annan föreståndare,
så jag ger er en skärmdump av inledningen av den istället för en länk. 

Man kan sätta detta i relation till det jag skrev tidigare, om att normerna i frikyrkan i allmänhet innebär, om inte kvinnlighet, så i alla fall omanlighet (den nedtonade aggressiviteten, nykterhetsidealet, ett sexideal som innebär avhållsamhet utanför äktenskapet, känslosamheten o.s.v.). Och det kan till viss del förklara det. Om idealet för alla män är ganska feminint/omanligt så blir det, på sätt och vis, logiskt att sätta den ribban ännu högre för den som ska vara ledare. Och kanske blir det också logiskt att se Gud som den ultimate feminine mannen.

Samtidigt tycker jag inte att det räcker riktigt hela vägen som förklaring. På något sätt och i någon mån har helt enkelt den feminine mannen blivit ett starkt ideal inom frikyrkan, eller åtminstone inom pingströrelsen, även bortom moralregler.

Och det ser jag inte alls något fel i (möjligen ser jag ett problem i att uppmuntra män att bryta mot könsnormerna i samhället, men ogilla att kvinnor gör det, men det är en annan sak). Verkligen inte. Tror bara att det vore väldigt mycket bättre om man blev medveten om det och vågade stå för det. Som jag har skrivit flera gånger tidigare tror jag bara det är så man kan bli kapabel att möta nya och andra människor.

Läs gärna DEL I också

------
* Jag har letat efter arbetet på webben för att kunna länka till det, men tyvärr ännu så länge utan framgång. Jag har själv fått det på mail från Ulrika en gång i tiden, men vet inte om jag tycker det känns ok att lägga ut någon annans arbete på webben. Så tyvärr... tills vidare ingen länk, men hittar jag en kommer jag att uppdatera bloggposten genast. Och skulle ni hitta det: Läs gärna, för det är mycket intressant! Och hojta sen till om länken till mig...

Förhandsavisering

Sitter just nu och filar på ett blogginlägg om manlighetsidealet inom frikyrkan. Kommer troligtvis upp någon gång i kväll.

Om MS

Här är en kort men informativ video om vad MS är. Brukar tycka den är bra att hänvisa folk till när de undrar över Annas sjukdom. Tänkte därför att det kunde vara en bra idé att lägga upp den här på bloggen också, när jag nu börjat blogga lite även om Annas MS.

Den är väldigt grundläggande, så den medicinskt fackkunnige lär sig knappast något nytt av den. Men det är också vad som är bra med den, MS 101 på kort tid och med pedagogiska animationer, helt enkelt.

Olik andra män

"En lång man med uppstruket vågigt hår. (Alla män jag sett hade en lugg som hängde ned i pannan, eller om jag bara tyckt det, därför att min styvfar hade en lugg i pannan.) Strålande bruna ögon, som väl såg mörkare ut än de var mot det blonda håret. Tänderna skrattade vita vid varje ord han sade, och då han log och bad oss välkomna strålade skrattvecken ut kring ögonen likt glorior. Alla rörelser han gjorde var olika andra mäns jag sett. Den randiga hemvävda skjortan han bar såg finare och annorlunda ut på honom än på andra män, jag ser bilden av mannen ännu, [...]" [ Moa Martinson Mor gifter sig (fetstil av mig). ]

Citatet ovan ur Mor gifter sig av Moa Martinson handlar om den man den sjuåriga flickan Mia träffar när hon följer med Karlbergs till deras släktingar en söndag. Han skiljer sig från de män hon tidigare träffat, genom sin mildhet i både blick, sätt och språk, sin nykterhet, genom att sy och laga mat. Skillnaden mellan honom och andra män förklaras delvis av att hans hustru är sjuklig, och att han därför fått ta över hennes uppgifter i hemmet också, men ännu mer av hans frikyrkligt kristna tro.

Och det ligger ju nånting i det där. Att de frikyrkliga normerna, både de som är mer tydligt moralregler och de som är mer av subkulturella handlingsmönster, har det gemensamt att de är brott med det som i den övergripande kulturen definieras som manligt. Att supa, svära och slåss som en hel karl kommer helt enkelt inte på fråga... Dessutom hyllas ideal som kan karakteriseras som känslosamhet: Att en man gråter är betydligt vanligare, och också betydligt mindre uppseendeväckande, i en predikstol eller bänkrad i en frikyrka än i exempelvis en fackföreningslokal (för att nu välja ett jämförbart exempel). Teman som berör känslor, hjärta, tårar, kärlek, etc., är ju också ofta återkommande i sånger, och i predikningar, även av manliga predikanter. Kanske är det här med känslosamheten något som är mer utpräglat i karismatiska sammanhang än i övriga frikyrkan. Den svenska pingströrelsens första kvinnliga församlingsföreståndare, Wasti Feldt-Johansson, nämner ju mötet med människor som vågade både gråta och skratta som det som attraherade henne allra mest i hennes första kontakter med pingströrelsen när hon kom dit från Frälsningsarmén (Kvinnan i Frikyrkan, sid. 91) . Men jag tror det är en gradskillnad mer än en artskillnad.

Det här innebär förstås något för kontakten man och man emellan också. Det finns möjlighet till mer mjukhet och närhet där också. Inte minst i samband med förbön (se exempelvis det här fotot som Carl-Henric Jaktlund på Dagen tog vid förbönsstunden för då nytillträdde föreståndaren för Pingst FFS, Pelle Hörnmark, för ett exempel på vad jag menar. Finns i större version, och med kommentarer, också i hans bloggpost om det (bloggposten arkiverad och återfinns nu här, dock utan foto).

Ömsint kram mellan män.
Skärmdump av bilden som publicerades i Dagen (se ovan)

Allt det här är vackert. Men jag tror dessvärre också att det här är en viktig del i förklaringen till den så mycket starkare homofobin inom just frikyrkan i allmänhet, och kanske de karismatiska delarna i synnerhet. Att man har ett manlighetsideal för heterosexuella män som gör att dessa kommer att ligga snubblande nära den allmänna bilden av omanlighet och icke-heterosexualitet innebär att man måste bevaka den där gränsen till bögigheten så mycket mer nitiskt. Eller i alla fall tror sig vara tvungna till det. För att själv komma undan misstanken.

För att hårddra det: Vi må vara fjolliga mjukismän, men vi är i alla fall INTE bögar. Och hör sen!

Men jag tror inte det är det enda sättet att lösa den konflikten. Eller att anpassa sitt sätt att vara män till det övriga samhällets är det enda andra alternativet. Jag tror det är fullt möjligt att bevara de här särdragen (för det ÄR vackert), OCH släppa på rädslan för att uppfattas som/förväxlas med homosexuella – samtidigt.

Det kräver dock en vilja att se och försonas med de egna särdragen, självinsikt helt enkelt. Vilket sedan bildar den enda möjliga grunden för att också möta andra människor, vare sig det handlar om heterosexuella män med ett annat manlighetsideal, eller om det handlar om icke-heterosexuella män och kvinnor. Eller om några helt andra. Lite grann vad jag försökte komma åt i min bloggpost Glad pride, kära pingstvänner! (fast där talar jag om pingstsubkulturen bredare än bara, eller ens övervägande, i fråga om manligheter).

Läs gärna DEL II i denna bloggserie också.
----
För den som är intresserad av mer resonemang kring detta (fast inte så mycket om homofobin, mer om queera inslag i pingstkulturen) kan jag rekommendera min uppsats "När som en stridsman i hans här..." och min essä Jesus, Jesus, I'm in love with you. 

Why religion matters

Gene Robinson är inte bara biskop, han är också en utmärkt talare/föreläsare/predikant. I den här föreläningen i två delar, som hölls på Emory University, förklarar han på ett pedagogiskt sätt både de stora bristerna i den bibeltolkning som vanligtvis används för att försvara diskriminering av homosexuella, OCH varför ingen bibeltolkning, inte heller hans egen, kan och bör användas för att lägga grunden för lagstiftningen i en demokratisk stat.

Och också varför religion ändå kommit att spela en så stor roll i den debatten.

Här nedan alltså. Ca två gånger 45 minuter (så lyssna när du har tid, alternativt låt den gå i bakgrunden när du ändå sysslar med annat)

del 1

del 2

He moved the fence

Det var väldigt tråkigt att läsa att biskopen Gene Robinson går i tidig pension på grund av att han för sin egen och sin mans skull inte orkar vara föremål för så många dödshot. Men samtidigt förstår jag att det är en press man inte orkar i hur många år som helst, redan när han ordinerades till biskop var han ju tvungen att bära en skottsäker väst under ordinationsgudstjänsten. Jag önskar honom och hans familj en fridfull pension, och att de som ständigt vill döda i Guds namn hittar någon annan att rikta sitt hat mot framöver. Låter som en cynisk önskan kanske, men jag tror det är den enda realistiska möjligheten för fred och ro för honom. Att de som dödar och hotar i Guds namn skulle på allvar öppna sig för den Gud som är kärlek vore förstås ännu bättre, men...

Jag tror också att han, med Guds hjälp, fått uträtta stora saker redan, att han, för att använda en parafras på den anekdot han ofta berättar, har fått vara med och flytta staketet. Som ett uttryck för tacksamhet för det han uträttat ville jag egentligen lägga ut en video där han själv berättar just den anekdoten, men jag letade förgäves efter den. Jag vet att jag har den nånstans, men jag hittar den inte just nu. Och den låg inte ute på youtube heller. Därför kommer den här i textform istället (fritt efter minnet):

The story is about four American soldiers during WWII. In the course of the war, one of them was killed and the other three wanted to give him a proper burial. They went to a local church and asked the priest if they could have him buried in the graveyard. 'Was he baptized?', the priest wanted to know. The friends didn't know. They had never talked about baptism. They had talked about many things. About the people they loved and missed. About things that made them laugh. And about things that made them cry. They had even talked about faith, and God, and about Jesus. But they had never talked about baptism. The priest said, that well, if he could not have a guarantee that the man was baptized, he could not allow him to be buried in the cemetery. But out of compassion for their situation, he could let them bury their friend just outside the fence, on the Northeast corner. The three friends felt this to be a poor second-class status, but probably the best they could get, and so they settled for that. Buried him just where they were instructed to, and marked the grave with a headstone. 

When the war was over, they returned to the cemetery, to bid a final farewell to their friend before going back home. But they could not find his grave. Distraught and angered they went to see the priest, to demand an answer. What had he done to their friend's grave?

'After you left,' the priest said, I realized that I had done a terrible thing. I knew I couldn't dig up the grave. So I did the only thing I could do, I moved the fence. 

Alltför många placeras ännu, på nåder, strax utanför kyrkomurarna. Som i fallet Peter som inte kan bli medlem i Smyrnakyrkan i Göteborg, på grund av att han är gift med en man, men som är välkommen att delta i gudstjänsten. Han har placerats precis utanför kyrkomuren. Men för honom, och för många, många andra, har ändå Gene Robinson fått vara med och flytta muren, eller i alla fall rucka på den. Göra den flyttbar.

He moved the fence.

Citat för idag

 "Om världen är, då är redan gränserna för det sannolika överskridna" Jostein Gaarder

Gud är inte...

Jag gillar verkligen videon, och låten förstås, God is not a white man, av Gungor. Särskilt gillar jag biten om hur förgäves alla försök att fånga in och förpacka Gud är (den bit där människor springer med håvar utanför en kyrka för att fånga in Gud som är "på rymmen", och den med löpande-band-paketering av likadana gudar i likadana gudkartonger).

För det är ju just det med Gud. Gud är större. Alltid större.

Eller som en annan tänkare har sagt: Varje gräns du sätter för Guds kärlek, är din egen gräns. Din egen oförmåga till kärlek.

Kan vara skönt att tänka på när man frustreras av alla de gränser som vi människor känner oss tvungna att dra

Gråt-TV

Vi råkade se ett avsnitt av TV3s nya serie "Välkommen hem", som i princip är en rip-off rakt av på det amerikanska "Extreme Makeover Home Edition", med gråt och allt.

För det är vad som brukar störa oss med EMHE, att 90% (minst) av programtiden fördelas på gråtande (familjen som får ett nytt hus gråter, deras vänner och familjer gråter, grannarna gråter, programledarna gråter) OCH gnäll över att tiden nog inte kommer att räcka för byggprojektet (fast på något magiskt vis blir de ändå alltid klara i slutändan...). Det senare, "UjUj, nu ligger vi efter i tidsschemat, kommer vi verkligen att bli klara" som en spänningshöjande teknik är förvisso något nästan alla inrednings- och byggprogram använder sig av idag. Och det är enerverande alldeles utan sällskap av sentimentalitet, eftersom det är ett så genomskinligt knep. Fast just EMHE brukar vi kommentera med att de nog inte skulle behöva oroa sig så mycket för tidspressen om de ägnade lite mindre tid åt att gråta och lite mer tid åt att faktiskt bygga (visst, vi vet, förhoppningsvis har inte lika stor del av inspelningstiden som av sändningstiden använts på det sättet, men i alla fall).

Men eftersom den sortens sentimentalitet ändå är mer en del av den amerikanska kulturen än av den svenska, åtminstone otvetydigt en del av den amerikanska underhållningskulturen, så kan man köpa det från ett amerikanskt program. Det är lite så jänkarna gör TV helt enkelt, se bara på Oprah... När ett svenskt program produceras med det uttalade syftet att få TV-publiken att gråta däremot, så känns det obehagligt, cyniskt och exploaterande.

I just det avsnitt vi såg, där det var den MS-sjuke Peter som fick sitt hem renoverat, förstärktes den cyniska känslan av att Peter framställdes på ett ganska nedlåtande och objektifierande sätt. Det var ingen av de medverkandes fel. Det var klippningen och programidén. Han framställdes för tittarna som ett barn, det var den känsla man fick. Att det är ett sätt som just funktionshindrade alltför ofta framställs och uppfattas på gör förstås inte nånting bättre. Jämför bara den enerverande ovanan hos folk att inte tilltala en person i rullstol direkt, utan hellre fråga dennes sällskap om  vad som önskas, på samma sätt som man frågar föräldern och inte barnet om barnet önskar/får något att äta exempelvis. Det är uttryck för samma objektifierande och omyndigförklarande.

Vi såg färdigt i alla fall, även om Anna ville stänga av. Mest för att jag var intresserad av lösningarna i det handikappanpassade köket, men det borde jag ju ha räknat ut (jag har ju sett Extreme Makeover Home Edition) att det man fick se av det rent praktiska var högst minimalt.

Och några fler avsnitt lär vi inte titta på.

Om sånt som är viktigt

När jag skrev Superkrafter och fuskpinnar häromdagen, vilket var det första blogginlägg här som direkt berörde Annas MS (jag nämnde det indirekt i någon passus i Det är dags att jag kommer ut... också, men där hade det ingenting med bloggpostens tema att göra), så upptäckte jag att jag tyckte det var lite svårt att blogga om. Lite till min egen förvåning, faktiskt. För det är ju inte så att jag aldrig tar upp det annars.

Men jag tror att jag kom på varför. Annars nämner jag det antingen för människor som har egen erfarenhet av att leva med MS eller annan neurologisk sjukdom (som den som är drabbad, eller som närstående). Eller för människor som så att säga är närstående till oss, det vill säga familj och vänner. Här på bloggen blir det lite annorlunda.

Det borde dock inte vara oöverstigligt. Och med tanke på att jag vet vad det betytt för mig att läsa andras bloggande om livet med MS (igenkännande är klart underskattat) så borde jag helt enkelt skärpa mig.

Här kommer därför en uppföljare till superkrafterna och fuskpinnarna, och målet är att ämnet ska bli hyfsat återkommande i fortsättningen. Kanske inte varje vecka, eller ens varje månad. Men nån gång nu och då.

En annan MS-superkraft än det där med sovandet, om än relaterat till det, är det jag i samtal med min syster kallade för "det ultimata get-out-of-jail-free-kortet". Vad jag syftade på var att numera finns, tack vare Annas diagnos, en stor förståelse för att jag och Anna kanske inte orkar stora festligheter, eller att vi går hem, eller går och lägger oss, långt tidigare än ett par på 30-nånting utan barn vanligtvis förväntas göra. Det fanns inte riktigt förr. Och det är skönt. Både för att det, förstås, är en stressfaktor mindre om man vet att man kan både tacka nej och ställa in utan att folk blir jättesura. Och för att vi faktiskt alltid, och helt oavsett MS, har varit ett sånt där par som trivs oförskämt bra i varandras sällskap, och därför gärna prioriterar det över annat sällskap (utan att för den skull ogilla andra, nota bene). Nu kan vi det.

foto: Mark Strozier. Original här.

Fast, som nästan alla superkrafter har det ju en baksida. Det att det faktiskt är så att orken ofta är mycket mindre än man skulle önska. För Annas del på grund av hennes MS-fatigue, för min del på grund av den ökade arbets- och ansvarsbördan (i barnboken My-Elins mamma har MS läste jag en träffande formulering om att sen mamma blev sjuk är pappa ofta trött. Lite så är det). Så när vi tackar nej till någon festlighet är det oftast för att vi helt enkelt inte orkar nånting alls. Även om vi skulle vilja. Ibland kan det vara för att vi prioriterar att umgås med varandra. Men de gångerna är det inte för att vi så gärna vill ha ytterligare en dag, av otaliga, tillsammans. Utan mer för att vi behöver/vill ha den lilla extra orken till att faktiskt umgås med varandra, inte bara befinna oss i närheten av varandra. Mer att vi vill ha någon dag överhuvudtaget tillsammans, alltså.

Å andra sidan. När nu den baksidan finns är det ju skönt att vårt get-out-of-jail-free-kort också finns. Annars skulle det ju lätt kunna bli outhärdligt.

Krokar och ramar

I kommentarerna till min bloggpost Sorg är kärlek som blivit hemlös skrev Dvärghundspossen (som tidigare, om jag fattat det rätt, varit aktiv i en samarbetsförsamling hörande till Baptistsamfundet och Missionskyrkan):

"... att många frikyrkliga människor tyvärr verkar behöva några konkreta 'krokar' att hänga identiteten... typ 'vi frikyrkliga är inte som andra, för vi är nykterister och har inte sex innan äktenskapet och är alltid hetero' eller vad det nu kan vara."

Någon annan lämnade, utan övrig kommentar, en länk till en blogg, där den då nyaste posten hade temat att några gränser för vilka som får vara med i en frikyrka måste det ju ändå finnas (inom parantes sagt; om du känner för att lämna en länk i kommentarerna här, gör gärna det, men jag uppskattar om du åtminstone skriver något därutöver, till exempel om varför du rekommenderar den länken. Gärna något som har med något i bloggposten att göra, men det är ren bonus... OK?).

Jag tänkte på det där och insåg att den bloggen egentligen uttryckte precis det som jag och Dvärghundspossen diskuterade där i kommentarsfältet (handlade om den svenska frikyrkans uteslutningshistoria). Sorgligt nog skulle man kunna säga.

Det är ju precis så det varit om man tittar på historien, NÅGON gräns mellan oss (inom frikyrkan) och dom (utanför, som, förstås, står lite lägre än oss på skalan) måste bara finnas. Om den gränsen handlar om hårlängd, nöjesliv och biografbesök, alkohol, arbetsplats (det förekom t.ex. i den tidiga svenska frikyrkohistorien att människor blev uteslutna för att de arbetade på en plats där något förbjudet, exempelvis alkohol, tillhandahölls, även om de själva inte tog del av det), graviditet utan äktenskap, fel praktik på nattvardsområdet (den formella orsaken till att Stockholms 7e baptistförsamling, där Lewi Pethrus var föreståndare, uteslöts ur baptistsamfundet var att man tillät troendedöpta icke-medlemmar att ta nattvard, det har också förekommit uteslutningar på grund av att någon gått till nattvard i exempelvis Svenska Kyrkan), äktenskap med icke-troende, eller äktenskap med någon av samma kön, spelar, om man tittar på den svenska frikyrkohistorien, absolut ingen roll. Huvudsaken är ATT gränsen finns. ATT det finns ett "vi" som är lite heligare och rättfärdigare än "dem". Och att gränsen däremellan är tydlig (det är givetvis skälet till att gränsen alltid har handlat om sådant som är synligt, och sådant som är hyfsat svart-vitt och antingen-eller, snarare än om t.ex. girighet, den synd Jesus annars talar mest om).

Dessutom, lär man sig om man läser den utmärkta forskning på området som finns, nämligen Owe Kennerbergs avhandling Innanför eller utanför samt Björn Cedersjös avhandling Bortom syndakatalogen, att detta inte alls är universellt. I en internationell jämförelse är den svenska frikyrkans historia unik med sitt uteslutningsnit. Av någon anledning har det just i den svenska frikyrkliga (sub)kulturen funnits och skapats behovet av den här... självförhävelsen. Något annat än självförhävelse kan jag inte kalla det, att välja (ständigt nya) faktorer som skiljer en själv från andra, och sedan peka på dem som bevis på att man själv står närmare Gud.

Jag vet faktiskt inte om de här krokarna, som Dvärghundspossen kallade dem, de svartvita ramarna, är något frikyrkan i Sverige kan befrias från, eller om det är något som sitter för djupt för det. Om det alltså kommer att vara något vi får leva med så länge frikyrkan lever vidare (vilket, i och för sig, inte nödvändigtvis är alltför länge till). Men finns det en möjlighet, så tror jag den handlar om kärlek, som dikten uttrycker det:

He drew a circle that shut me out –
Heretic, rebel, a thing to flout.
But love and I had the wit to win:
We drew a circle that took him in.
E. Markham

Vi måste hitta något sätt att rita den där cirkeln. Något sätt att älska bort rädslan för Den Andre inom frikyrkan. Något sätt att lära också de mest svavelsprutande helvetespredikanterna att älska sig själva (för, nej, även om självförhävelse på ytan kan se ut som att man älskar sig själv, så om man behöver konstant bekräftelse i form av konkreta "bevis" på varför man är lite bättre, renare eller rättfärdigare än andra, så älskar man inte sig själv, inte på riktigt).

Hur gör vi det?

Superkrafter och fuskpinnar

För ett antal år sedan tillbringade vi nyårshelgen med vår då 6-årige gudson (han är tonåring nu, fast ingen förstår hur det gick till...) och hans något yngre kusin och hennes mor. Anna sov någon timme på dagen på nyårsafton, medan gudsonen och kusinen hoppade runt och lekte superhjältar (det var ungefär det enda av leken vi tröga vuxna lyckades förstå, att den hade ett superhjältetema...). Kusinmodern förmanade barnen att lugna ner sig så att de inte skulle väcka Anna.

kusinen: Hon sover inte!

jag: Din mamma har halvt rätt. Hon sover. Men ni behöver inte oroa er för att väcka henne, det kommer inte hända.

kusinen (misstroget): Så...du menar att hon kan sova fast vi hoppar omkring här och skriker och allt?

gudsonen (innan jag hann svara): Ja. Det är hennes superkraft kan man säga.

Senare har Anna diagnosticerats med MS (multipel skleros), och den där superkraften är alltså en aspekt av hennes MS-fatigue (extrem trötthet, ett av de vanligaste symptomen vid MS). Numera är den superkraften någorlunda balanserad av dagligt intag av kryptonit, ehhm Modafinil. För det mesta i alla fall. men en superkraft är det likafullt.

Några år efter detta var vi på IKEA med Annas syster och systerdotter, då kanske 4-5 år gammal. Det råkade vara första gången systerdottern såg Anna gå med käpp. Medan Anna och hennes syster gick och tittade på saker lekte jag med systerdottern, för att hon inte skulle bli uttråkad och kinkig. Bland annat lekte vi tävling. Kanske mest som ett knep för att vi inte skulle tappa bort Anna och hennes syster hittade jag på att vi måste komma ikapp dem varje gång de var på väg att gå över till en annan avdelning. Och vid nåt av de tillfällena, när jag som en annan skynda-skynda-Gunde hojtade åt henne att hoppa upp på vagnen "Annars kommer vi sist!", så sa hon bistert:

"Hon är allt för snabb för oss den där Annan". och fyllde i "Men det är för att hon fuskar!"

"Gör hon?" sa jag

"Ja. Hon använder ju den där fuskpinnen ser du väl!" var svaret

Fuskpinne. Solklart. Givetvis är käppen en fuskpinne. Det ser väl vemsomhelst.

Fuskpinne. Extrautrustad. Ej Annas. Kan köpas från House of Canes

Tänkte på det här när jag såg Marvel Comics nya serie Superior, om pojken med MS som får en önskan uppfylld och förvandlas till superhjälten Superior. På ytan tilltalande. För visst är väl MS inte bara en superkraft och en licens för fuskpinne alla dar, ibland kan begränsningarna bli riktigt kännbara. Men samtidigt är det något som skaver där. Något med det där att superkraften bara finns bortanför och utanför det liv som är vårt. Något med att livet med MS och superhjälteskap är diametrala motsatser. Som kan överbryggas med magins hjälp, men motsatser likafullt (och mer motsatser än superhjälteskapet och livet som icke-funktionshindrad).

För livet vi lever är ju här och nu, utan särskilt många magiska önskningar till hjälp. Men mitt i alla de där dagliga hindren ligger faktiskt superkrafterna och lurar. Också. Inte som i det bedrövliga positiva tänkandet, där du med rätt attityd kan besegra allt som är i vägen för dig. Utan bara som att superkraften – också – är mitt i det. Oupplösligt förenat med det.

Och ibland krävs det ett barn för att se det.

Läs mer om Superior här

Uppdaterat 150520: Läs om filmen Mad Max ur detta perspektiv här