eller ska det kanske snarare vara
"If you survive here, you're gonna survive anywhere"
Twittrade i förmiddags om att jag de korta stunderna jag fick sova i natt drömde att jag varit tvungen att vara i Göteborg en vecka. Och om att det faktiskt är en mardröm för mig. Även om en vecka i Götet i verkligheten nog ändå skulle vara något mer uthärdligt, och mindre maximerat störigt, än det var i min dröm i natt. Enstaka helger tillbringar jag ju faktiskt där utan att lida fullt så mycket... Och också om att det annars är Borås som är det stående inslaget i mina mardrömmar numera.
Tänkte att jag skulle utveckla det där lite.
För så är det alltså. Min "standardmardröm" numera går ut på att vi av varierande orsaker får för oss att flytta tillbaka till Borås (det händer att det snarare är så att vi är tvungna, men i den vanligare drömmen kommer vi själva på det genidraget, intressant nog...). I den drömmen brukar det inte vara förrän vi står där i lägenheten i Borås, och har bränt broar tillbaka (typ sagt upp oss, skrivit på ohyggligt bindande kontrakt om att stanna i Borås en viss tid, etc. etc) som vi plötsligt minns, med fasa, varför vi inte ska vara där...
Vi bodde, i verkligheten, i Borås i 2 år, åtta månader och 18 dagar. Men vem räknar?, som jag brukar tillägga... Det underförstådda svaret är förstås att räknar dagarna gör den som antingen längtar starkt bort från något, eller till något. I vårt fall var det främst det förstnämnda. Häromdagen hittade jag faktiskt "muck-kalendern" (bild nedan) som vi gjorde och satte upp i köket så fort vi hade ett fastslaget flyttdatum. Varje kväll, efter kvällste och tandborstning, som det absolut sista på dagen, satte vi ett stort kryss med svart spritpenna i en ruta där, och kände lättnaden i att ännu en dag i Borås släpat sig bort. Att vi var ännu en dag närmare friheten.
Hur beskriver man det som gör/gjorde Borås till det stoff som mardrömmar vävs av, utan att skriva en roman?
Jag tror jag stannar vid bara en bild.
När vi pratar om Borås*, och försöker förklara hur det är att inte kunna gå utanför dörren utan att vilt främmande människor stirrar, pekar och kommenterar, eller (inte alltför sällan, dessvärre) ropar något nedsättande efter en, så händer det att människor frågar: "Men det händer väl inte här?" (och då med "här" menar någon annanstans än Borås). Och då får vi svara att: Jo, visst händer det. Vi har till och med blivit angripna fysiskt på andra platser än i Borås.
Ibland får vi då kommentaren att, men vad är då skillnaden, om det händer här också?
Skillnaden, den helt enorma jätteskillnaden, är att "här" är det något som händer nån gång, i Borås var det ett konstant tillstånd. Jag vet inte om den skillnaden verkar obetydlig och abstrakt för den som inte lever i vår verklighet. Det tycks så ibland. Men det är den inte. Det bästa jag kan komma på för att beskriva den är att det är som skillnaden mellan att bli blöt av ett plötsligt skyfall å ena sidan, och att simma runt i ett stort kallt hav, och inte se land någonstans, å den andra.
Och, för att återknyta till drömmen, vi kände ju egentligen till detta innan vi flyttade till Borås också. Det vill säga, vi kände till det teoretiskt. Vi kände till statistiken över hatbrott i västsverige jämfört med resten av Sverige. Vi hade läst om det. Vi till och med skämtade om det medan vi packade lådor inför flytten. Men på något vis trodde vi ändå inte riktigt på det. Vi kände inte till det som levd verklighet. Vilket väl innebär att vi då förstod, eller inte förstod, på samma vis som många av de vi idag försöker förklara det för... Och jag tror faktiskt att det är det som det där i min återkommande dröm handlar om. Det där att det är vi själva som mot vad som borde vara bättre vetande beslutar oss för att flytta till Borås. Det är mitt undermedvetnas sätt att uttrycka den där skillnaden mellan att "veta" och att "förstå".
"Start spreading the news. I'm leaving today."
Men, för att nu avsluta positivt, med en stulen textrad (se ovan)från sången jag alluderar till redan i början. Vi kom ju därifrån. Vi skålade i champagne när vi passerade stadsgränsen, på fullt allvar, det gjorde vi. Och i handbagaget låg den färdigkryssade muck-kalendern.
Någon del av oss blev kanske kvar där. Därav drömmarna, och därav det faktum att vi i drömmarna aldrig kommer därifrån, bara dit. Men, det finns de som på riktigt och med hela sig blir kvar i den verkligheten hela livet.
Det orkar jag knappt tänka på.
-----
* De flesta Boråsare, det är i alla fall vår erfarenhet, är trevliga när man lär känna dem. Men du vill inte vara en främling i Borås. Framförallt vill du inte vara en främling som faller utanför den snäva ramen för hur en Boråsare ska se ut och vara. I vårt fall handlade det om kön. Men genom vänner vet vi att det kunde vara ganska likadant att ha fel hudfärg. Och genom våra arbeten med multihandikappade (jag) och med äldre (Anna) såg vi att detsamma gällde människor som inte är fysiskt och/eller mentalt kapabla på samma vis som andra. När jag var ute och gick med någon av "mina" vårdtagare i rullstol kunde jag ofta (men inte alltid) slippa det där stirrandet etc. för egen del, eftersom rullstolen fångade förbipasserandes uppmärksamhet innan de hade sett mig. Och jag såg att blickarna de gav honom eller henne i rullstolen var desamma som jag annars fick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar