Berättelse om herr Roos

Har just läst ut Berättelse om herr Roos av Håkan Nesser. En lite ovanlig deckare (det är väl de flesta av hans deckare i och för sig, det märks, på ett bra sätt, att han skrivit, och skriver, även annat än just kriminallitteratur). Vacker och sorglig. Eller vemodig kanske. Men på något underligt vis med en positiv grundton under det sorgliga. Och fullspäckad med underfundiga och humoristiska formuleringar. Kan absolut rekommenderas, under alla omständigheter.

Tänkte illustrera den med ett par-tre citat som, förhoppningsvis, inte avslöjar alltför mycket, men ändå ger ett intryck av själva tonen i boken.

Det första, en bön av en av huvudpersonerna:

"Hon lade undan pipan och knäppte händerna. Käre, gode Gud, bad hon. Kan du inte se till att hålla ett vakande öga över mig. Jag vill verkligen inte trilla dit en gång till, jag vill leva ett värdigt liv. Det är inte så kinkigt med detaljerna, men jag tror att jag skulle behöva en stor dos trygghet, åtminstone den närmaste tiden. Tack för att du sände Valdemar i min väg. Han får gärna stanna kvar i mitt liv länge, länge, och jag tror faktiskt att jag är lite nyttig för honom också. Tack på förhand, varma hälsningar från Anna. Amen."

Om hon får den ganska anspråkslösa begäran, där det inte är så kinkigt med detaljerna, beviljad? Jag har läst boken, och jag vet fortfarande inte skulle jag säga. Det är en tolkningsfråga. Kanske?

Nästa, en förmaning från kommissarie Barbarottis hustru, till honom, när de sitter på terassen en oktoberkväll:

" 'Jag tycker att det är en stor nåd att vi får sitta så här, du och jag. Vi får aldrig tro att vi har gjort oss förtjänta av det. En stor nåd, hör du det?'


 'Menar du huset och trädgården och sjön?' frågade Barbarotti.


 'Nej, dumskalle', sa Marianne. 'Jag menar dig och mig och barnen. Det är fint med huset och trädgården och sjön också, men det är inte det viktiga'  "

Det är inte så kinkigt med detaljerna, som sagt. Men det gäller att komma ihåg att inte ta varandra för givna. Och inte få för sig att man förtjänat allt som kommer i ens väg.

Så till sist, själva slutraden i boken:

"[...]den egenartade inte tillfredsställelse en blind höna känner när hon äntligen tror sig ha hittat ett korn."

Kan man avsluta en deckare, eller bok överhuvudtaget, bättre?