Postmodernismen och poststrukturalismen anklagas ibland för att vara amoralisk, och, kanske i synnerhet från feministiskt och socialistiskt håll, för att vara apolitisk. Derrida bevisar i sina essäer "On cosmopolitanism" (som berör flyktingfrågan) och "On forgiveness" (som handlar om förlåtelse och försoning, utifrån, i första hand, exemplet Sydafrikas process efter apartheid), att så verkligen inte behöver vara fallet. Båda är högst läsvärda och båda är, i engelsk översättning, samlade i en volym: "On Cosmopolitanism and Forgiveness". Och båda visar att även dessa politisk-moraliska frågeställningar mår bra av att synas i sömmarna av någon som satt språket i centrum för sitt tänkande, någon som med Derridas egna ord är "a philosopher who tries to be rigorous with what's said, and tries to understand the meaning of words and evaluate their senses and implications"
Så småningom tänker jag skriva en post som tar sin utgångspunkt i "On forgiveness", mer än handlar om den. Men i väntan på det, här en sammanfattning av tankarna i den. Ursprungligen tänkte jag mig att helt enkelt bädda in ett youtube-klipp där Derrida själv lägger ut texten, men jag hittade inget som både var kort, fokuserade på just förlåtelsen, och tillät inbäddning. Därför får jag punkta upp det i text istället. Allt ska man behöva göra själv... (Men den som hellre tittar på youtube hittar ett kort och bra klipp här och en längre föreläsning här).
Den mest grundläggande och genomgående tanken i On forgiveness är denna paradox:
Den sanna förlåtelsen är till själva sin definition omöjlig. Detta för att om något är möjligt att förlåta, alltså är ursäktligt, behöver det inte förlåtas, och förlåtelsen blir då inte, per definition, en sann förlåtelse. Endast när förlåtelse är omöjlig, blir den möjlig, detta är förlåtelsens paradox enligt Derrida.
Det andra Derrida fäster uppmärksamheten på är frågan "Någonting eller någon?" Alltså: Förlåter vi en ond handling (vilket är att förlåta någonting), eller förlåter vi en skyldig (att förlåta någon), en person som aldrig helt kan vara identisk med felsteget, eller med skadan som åstadkoms?
Slutligen, det jag skulle kalla den tredje grundtanken i On forgiveness: Förlåtelse kan aldrig någonsin krävas. Den är en rätt för den förorättade, att ge, inte en rätt för den förorättande, att få. Den tillhör också alltid en individ. En stat eller en organisation kan inte förlåta.
Jag anser inte att något behöver vara ursäktligt för att kunna förlåtas. Inte heller anser jag att ursäktligheten tar bort behovet av förlåtelse.
SvaraRaderaDen som gjort mig illa har gjort mig illa även om jag förstår varför eller om personen i fråga inte var mogen eller karaktärsfast nog att välja annorlunda. Förlåtelsen hjälper till att läka sår oavsett om såren är avsiktligt eller oavsiktligt tillfogade. Och då har jag inte ens kommit in på den livsnödvändiga nåden...
Och Derrida skulle säga att om du förlåter för att läka sår så förlåter du inte, egentligen. Då handlar det om försoning mellan dig och någon annan, eller om terapeutiska skäl för dig eller någon annan. Vilket, understryker han också, kan vara mycket positivt och eftersträvansvärt. Men det är, definitionsmässigt, något annat.
SvaraRaderaHan talar ju främst om de här sanningskommissionerna och så vidare i Sydafrika, och på andra platser med blodig historia. Och han menar alltså att den förlåtelse som antingen krävs av ena parten ("vi berättar om hur det gick till, och i gengäld vill vi ha förlåtelse"), eller ges i syfte att uppnå en försoning ("jag förlåter för att få fred"), är försoning, och det är också ett gott, och också eftersträvansvärt, men förlåtelse är det inte.
Just den bakgrunden i politiska försoningsprocesser är förstås också anledningen till att han understryker att förlåtelsen, den sanna alltså, bara kan ges av en person, en individ, den kan aldrig ligga hos en organisation eller stat. En regering, eller ANC, kan ge amnesti, och kan utlova, och ge, motprestationer mot exv. att sanningen kommer fram. Men förlåta kan bara den enskilda göra.
För mig är det nästan en teologisk poäng det där. Att förlåtelse bara är möjlig när den är omöjlig, och måste ges fritt och för intet, är på något sätt kärnan i nåden.
Andra har förresten sett tydliga paralleller mellan det Derrida skriver om gåvan (alltså inte just i "On forgiveness") och Paulus utläggning av nåden i (främst) Romarbrevet. Exv. Theodore Jennings som skrev boken "Reading Derrida/thinking Paul".
Derrida skriver själv en del om nåden, då som Guds nåd främst, i "Hostipitality" (ja, den heter så, jag blev först irriterad på tryckfelet i min bok..., men det ska förstås som en sammanslagning av hospitality och hostage). Även om jag inte minns på rak arm om han refererar till Paulus där (han var ju jude, så de religiösa referenser som låg närmast för honom var nog hämtade från judendomen, även om han var mycket beläst även inom kristendomen och islam, och ofta refererar till begrepp därifrån också).
Ok, jag slutar tjatet här. Alla kan ju inte vara lika hopplöst förälskade i språkfilosofi som mig, jag vet... Men för mig är det just noggrannheten med orden som fängslar med Derrida, och med flera andra av de poststrukturalistiska tänkarna också.
Det var då rakt inget tjat utan bara intressant! Jag är ju ingen kännare av Derrida som du kanske märker så jag behöver all förklaring jag kan få.
SvaraRaderaMen att förlåtelse bara är förlåtelse om det sker helt utan egen vinst är väl samma sorts resonemang som att det inte finns några handlingar som inte i någon mån är egoistiska, eller att all mänsklig kärlek innehåller mått av egen vinning? F
För egen del intar jag nog den pragmatiska hållningen att om det funkar är det inte livsviktigt att motiven är helt "rena" så att säga. Vi människor är alltid delade i allt vi säger, tänker och gör. Det gör evangeliet desto mer fantastiskt!
Det påminner om det resonemanget, kan man kanske säga. Men jag vet inte om det är helt identiskt. Eftersom Derrida inte definierar den förlåtelse som inte är ren eller sann förlåtelse som något negativt (i.e. egoism), utan också som något positivt (i.e. försoning), men just något annat.
SvaraRaderaAnnars är jag böjd att hålla med om både att få eller inga handlingar är helt oegoistiska, OCH att det inte gör så mycket, så länge de goda handlingarna blir gjorda. Och så länge motivet inte styr för mycket. Menar med det sistnämnda alltså: Om jag gör något för någon annan så måste det ändå handla om den personen och den personens behov mer än om mina motiv, hur tveksamma och delade de senare än är.