Olik andra män

"En lång man med uppstruket vågigt hår. (Alla män jag sett hade en lugg som hängde ned i pannan, eller om jag bara tyckt det, därför att min styvfar hade en lugg i pannan.) Strålande bruna ögon, som väl såg mörkare ut än de var mot det blonda håret. Tänderna skrattade vita vid varje ord han sade, och då han log och bad oss välkomna strålade skrattvecken ut kring ögonen likt glorior. Alla rörelser han gjorde var olika andra mäns jag sett. Den randiga hemvävda skjortan han bar såg finare och annorlunda ut på honom än på andra män, jag ser bilden av mannen ännu, [...]" [ Moa Martinson Mor gifter sig (fetstil av mig). ]

Citatet ovan ur Mor gifter sig av Moa Martinson handlar om den man den sjuåriga flickan Mia träffar när hon följer med Karlbergs till deras släktingar en söndag. Han skiljer sig från de män hon tidigare träffat, genom sin mildhet i både blick, sätt och språk, sin nykterhet, genom att sy och laga mat. Skillnaden mellan honom och andra män förklaras delvis av att hans hustru är sjuklig, och att han därför fått ta över hennes uppgifter i hemmet också, men ännu mer av hans frikyrkligt kristna tro.

Och det ligger ju nånting i det där. Att de frikyrkliga normerna, både de som är mer tydligt moralregler och de som är mer av subkulturella handlingsmönster, har det gemensamt att de är brott med det som i den övergripande kulturen definieras som manligt. Att supa, svära och slåss som en hel karl kommer helt enkelt inte på fråga... Dessutom hyllas ideal som kan karakteriseras som känslosamhet: Att en man gråter är betydligt vanligare, och också betydligt mindre uppseendeväckande, i en predikstol eller bänkrad i en frikyrka än i exempelvis en fackföreningslokal (för att nu välja ett jämförbart exempel). Teman som berör känslor, hjärta, tårar, kärlek, etc., är ju också ofta återkommande i sånger, och i predikningar, även av manliga predikanter. Kanske är det här med känslosamheten något som är mer utpräglat i karismatiska sammanhang än i övriga frikyrkan. Den svenska pingströrelsens första kvinnliga församlingsföreståndare, Wasti Feldt-Johansson, nämner ju mötet med människor som vågade både gråta och skratta som det som attraherade henne allra mest i hennes första kontakter med pingströrelsen när hon kom dit från Frälsningsarmén (Kvinnan i Frikyrkan, sid. 91) . Men jag tror det är en gradskillnad mer än en artskillnad.

Det här innebär förstås något för kontakten man och man emellan också. Det finns möjlighet till mer mjukhet och närhet där också. Inte minst i samband med förbön (se exempelvis det här fotot som Carl-Henric Jaktlund på Dagen tog vid förbönsstunden för då nytillträdde föreståndaren för Pingst FFS, Pelle Hörnmark, för ett exempel på vad jag menar. Finns i större version, och med kommentarer, också i hans bloggpost om det (bloggposten arkiverad och återfinns nu här, dock utan foto).

Ömsint kram mellan män.
Skärmdump av bilden som publicerades i Dagen (se ovan)

Allt det här är vackert. Men jag tror dessvärre också att det här är en viktig del i förklaringen till den så mycket starkare homofobin inom just frikyrkan i allmänhet, och kanske de karismatiska delarna i synnerhet. Att man har ett manlighetsideal för heterosexuella män som gör att dessa kommer att ligga snubblande nära den allmänna bilden av omanlighet och icke-heterosexualitet innebär att man måste bevaka den där gränsen till bögigheten så mycket mer nitiskt. Eller i alla fall tror sig vara tvungna till det. För att själv komma undan misstanken.

För att hårddra det: Vi må vara fjolliga mjukismän, men vi är i alla fall INTE bögar. Och hör sen!

Men jag tror inte det är det enda sättet att lösa den konflikten. Eller att anpassa sitt sätt att vara män till det övriga samhällets är det enda andra alternativet. Jag tror det är fullt möjligt att bevara de här särdragen (för det ÄR vackert), OCH släppa på rädslan för att uppfattas som/förväxlas med homosexuella – samtidigt.

Det kräver dock en vilja att se och försonas med de egna särdragen, självinsikt helt enkelt. Vilket sedan bildar den enda möjliga grunden för att också möta andra människor, vare sig det handlar om heterosexuella män med ett annat manlighetsideal, eller om det handlar om icke-heterosexuella män och kvinnor. Eller om några helt andra. Lite grann vad jag försökte komma åt i min bloggpost Glad pride, kära pingstvänner! (fast där talar jag om pingstsubkulturen bredare än bara, eller ens övervägande, i fråga om manligheter).

Läs gärna DEL II i denna bloggserie också.
----
För den som är intresserad av mer resonemang kring detta (fast inte så mycket om homofobin, mer om queera inslag i pingstkulturen) kan jag rekommendera min uppsats "När som en stridsman i hans här..." och min essä Jesus, Jesus, I'm in love with you.