En gång för några år sedan när jag hade svarat att "jo, tack, det är bra med oss" på det där vanliga "Och hur är det med er?" i början av ett samtal, så kom jag lite längre in i samtalet att nämna, kanske mest i förbigående, att mitt sämsta knä var sämre igen, och att Anna nog hade ett litet skov.
För den jag talade med behövdes inte mer förtydligande än så, men för läsaren här kan det kanske vara aningen luddigt. Därför: Jag har alltså inte ett bra och ett dåligt knä, men ett bättre och ett sämre, som sjukgymnasten uttryckte det en gång. Det sämre har opererats ett par gånger. Och Annas MS är vad som kallas skovvis förlöpande, det vill säga att nya symptom kommer i "skov",och sedan kan försvinna igen helt eller delvis.
Hursomhelst sa personen i andra änden av telefonlinjen strängt: "Men då är det ju inte bra med er!"
Jag svarade att "Njaej...kanske inte...om man ska vara petnoga. Men om jag alltid skulle vara tvungen att räkna in de sakerna, så skulle jag ju aldrig kunna säga att det är bra. Och bortsett från det, så ÄR det faktiskt bra just nu."
Och jag har funderat på det där sedan dess.
Å ena sidan, visst finns det något tröttsamt i att både frågan och svaret ofta är mer en slags betydelselösa ramsor, än verklig kommunikation. Det är artighetsfraser, men inte mer.
Å andra sidan, livet är kanske sällan så okomplicerat att det är antingen bra eller dåligt med allt. I synnerhet inte om man har något som är kroniskt på något vis, men nog egentligen inte annars heller. Och ibland ÄR det, som i det här fallet, faktiskt övervägande bra, även när mycket, rent objektivt, står på minus,
Kanske i synnerhet just om det som står på minus brukar stå där. Även om det – definitivt! – vore alldeles för förenklat att påstå att sådant som är kroniskt vänjer man sig vid en gång för alla efter någon tid, och sedan påverkar det en aldrig mer.
Snarare att det som är kroniskt påverkar på ett annat sätt. Det är som det är med det, liksom.
Jag brukar säga som svar på den frågan att "om du har tid så kan jag svara, annars är det ok" Då brukar folk le eller skratta eller komma av sig, beroende på vem det är såklart. :-)
SvaraRaderaHar funderat mycket på vad man skulle kunna använda som hälsnings alt artighetsfras istället, "guds frid" kanske, men det är mer en slutfras. Skämtar lite... Det skulle i alla fall få folk att reagera och man skulle få igång samtalet.
Man undrar ju om allt är ok med folk, man kan fråga "Läget?" ? Lite kort och oseriöst kanske.
Det är ändå irriterande att folk slänger ur sig artighetsfraser sådär i förbigående, bara som en inledning, jag gör det säkert själv av vana. Befriande då när folk ringer och drar igån sitt ärende i första meningen så man slipper förklara nåt ... även om såna personer ofta anses som lite konstiga.
Ja du, det där med normer är ett gissel.
Vi som lever med kroniska ständigt pågående problem med hälsan, vi blir nog lite särskilt störda av artighetsfraser tror jag, för om man säger att allt är bra så bllir man ofta bemött på ett sätt som att allt är bra...vilket det oftast inte är. Vad nu bra är, relativt.
Ja, jag är inte alls bra på det där med artighetsfraser. Jag är nog en av de konstiga. I det avseendet också... ;-)
SvaraRaderaJag är ganska dålig på att fråga saker också. Men det beror på att jag utgår ifrån att det folk vill berätta för mig kommer de att berätta utan att jag frågar, och det de inte vill berätta kommer de nog inte säga nåt om bara för att jag frågar. Men jag försöker bli lite bättre på det.
Reb - det är inte en självklar slutsats. För man öppnar sig för den som visar ett intresse genom att fråga. Tror jag. (Tänk - jag har inte facit i den här frågan heller! :) )
SvaraRaderaJag hade faktiskt en kompis när jag var omkring 20 och jobbade i församling (!), som var 90 och hade jobbat i samma församling. Han frågade alltid frågor i stil med "Är det jubel i din själ idag?" eller "Har du blodets kraft förnummit i din själ?" och sånt. Det var först när han frågade "Har du kvar din barnatro?" som jag förstod att det var rader ur sångtexter.
Men det där blev en hälsning oss emellan. Som oftast gick bortom det där med att fråga hur läget var. Och gubben brukade svara dem som frågade honom hur han mådde - "Jovars. På väg hem." Alltid.
(Han är f ö den enda jag sett/hört somna under en predikan och sedan vakna upp i predikans avslutning, mitt i en snarkning, med ett "Halleluja!" Jag skrattar fortfarande åt det och vill gärna tro att han drömde något gott!)
Så - oavsett hur du mår: Har du Blodets kraft förnummit i din själ?
:)
Hmm. jag tror faktiskt att man kan visa intresse utan att fråga också. I alla fall afk (på nätet, eller i nästan all textkommunikation för övrigt, blir nog enda sättet att just fråga).
SvaraRaderaIbland tror jag faktiskt att folk berättar mer, eller i alla fall andra saker, för en icke-frågare. I alla fall om denne, som jag, är ganska fåordig för övrigt också. Pröva ett tag så tror jag att du blir förvånad över allt du får veta... ; )
Och så finns ju problemet med att artighetsfrågorna ofta inte är verkliga frågor, utan mer just formulärfraser som det finns andra formulärfraser till svar på. Det löste ju mannen du berättar om ganska ypperligt genom att använda oväntade frågor förstås ; )
Och de där gamla originalen i frikyrkorna är definitivt skatter att vörda! Älskar också de gamla tanterna i hatt, som lever upp på bönemöten. Ofta är de (tanterna alltså, inte hattarna) så tunna så att de nästan är genomskinliga, verkar otroligt sköra och mystiskt odödliga samtidigt. Fast tyvärr, med mindre än att de faktiskt är frikyrkans egna odöda..., så är de ju inte odödliga, så det gäller att uppskatta dem medan de finns kvar.
Men annars har du många poänger. Och jag försöker bättra mig lite som sagt.