*
Från inget till partnerskap till äktenskap och kyrkbröllop för homosexuella. En resa sedd genom linsen av vårt liv.
Såhär på förlovningsdagen blir det ju en del smörromantik på musikfronten... Till kvällen skulle jag tro att det blir den spellista som utgjorde bakgrundsmusik på vår bröllopsmiddag (även om det då inte var en spellista per se, eftersom detta utspelade sig en liten stund före iTunes och liknande...).
I morse blev det en spellista av liknande sort, men bestående mer av låtar som tillkomit senare. Den med Daniel Lemma i förra bloggposten exempelvis. Dessutom även Marry me av/med Amanda Marshall, som finns i videon här nedan (och som jag snott titeln till bloggposten ifrån).
Skickade den låten som en hälsning till Anna på vår 10:e bröllopsdag, med orden: "Kanske lite väl sent påtänkt med ett frieri såhär 10 år senare. Men dig kan jag gifta mig med igen och igen, så:
'baby, if you're free, marry me' ".
Då fanns inte ens möjligheten att ingå partnerskap ännu. Lagen var genomröstad i Riksdagen några månader tidigare, men hade ännu inte trätt i kraft.
När vi började planera förlovningen fanns partnerskapslagen inte ens som riksdagsbeslut än, även om vi väl hoppades och trodde att den skulle komma, om nu inte det året så i alla fall inom kort. (Planerade ni verkligen förlovningen i mer än fem månader undrar ni kalenderbitare nu. Jajamen! Och bröllopet planerade vi i fyra år...).
På den tiden hade, tror jag, förlovning en annan tyngd i gayvärlden än i den heterosexuella världen. Eftersom det var liksom "steget". Det enda, utöver att flytta ihop, som man kunde göra för att markera att man hörde ihop och ville höra ihop. Dessvärre spelar allvaret som de ingående lägger i en symbolhandling som ringväxling ingen roll alls för juridiska rättigheter. Därför är det så oerhört bra att vi nu har samma möjlighet och rättighet som andra par att även i lagens ögon vara varandras närmaste.
Och det blev vi ju när vi så småningom gifte oss. Vilket var en historia i sig. Alla "Så här gör du" kring bröllop var baserade på heterosexuella par. Verkligen. Precis alla. Låter det som att det är bara att helt enkelt byta ut "brud och brudgum" mot "[valfria ord här]" och sedan använda de etikettreglerna och råden rakt av? Det är det inte, kan jag avslöja. Eftersom allt som hör till ett heterosexuellt bröllop är så otroligt intrasslat i kön (för en icke-heterosexuell betraktare kan det faktiskt framstå som att det heterosexuella bröllopet handlar mycket, mycket mer om att bekräfta de ingående parternas kön, än om att bekräfta deras relation).
Som mina systrar sa vid presentöppningen (apropå kortet på presenten från dem): "VET ni hur länge vi letade efter ett enda kort som bara sa grattis till bröllopet, utan att uttryckligen i både ord och bild tala om att det var till en man och en kvinna?"
"Hej, och välkomna till vår verklighet", svarade vi...
Eller som en av raderna i sången säger:
"Ain't no ceremony for the vows that I took."
Vigselceremoni fanns ju i och för sig, även om det rent formellt inte hette så (det här var på partnerskapslagens tid). Och även om vår vigselförrättare råkade använda det heterosexuella formuläret istället. Bara av ren rutin skulle jag tro. Och det gjorde oss inget. Bara en kul grej. Anna muttrade visserligen lite över att det var jag som blev "denne" (maskulinum/brudgum, alltså)... Det var väl det epitet vi helst skulle ha tagit oss bägge, om vi nu fått välja. Men resten av vigseln, som förrättaren hade utformat helt på egen hand, och överraskade oss med när vi förväntade oss 2-minutersdealen på Rådhuset, var precis hur fin som helst. Vackra dikter och vackert tal.
Det var "bara" ceremonierna runt omkring som vi behövde liksom uppfinna på nytt. Vilket jag tänker mig att de som kommit efter oss kanske inte behövt i samma utsträckning.
Och direkta kyrkbröllop, som man kan ha idag, fanns ju inte heller. Det fanns välsignelseakt (eller, ja, formalian för det kom inte förrän 7 år senare, men det fanns präster som välsignade "inom ramen för sitt själavårdande uppdrag") som väl kunde fylla en motsvarande funktion. Det diskuterade vi, men ville inte ha.
"We don't need no preacher man reading from the good book"
Orsaken var dels att det var just en välsignelseakt, snarare än vigsel, och kanske ännu mer alla de förbehåll som det omgärdades av. Fick inte ske i kyrkorummet, exempelvis (återigen, det förekom det också, men kyrkans övergripande inställning var sådan). Husdjur, grönsaker och döda ting kunde välsignas i kyrkorummet. Men inte homosexuella eller bisexuella människor. Svårt att riktigt känna att en sådan kringskuren och halvhjärtad välsignelse är en välsignelse man vill ta emot.
Och nu ger kyrkan alltså hela välsignelsen, med hela hjärtat och öppna händer. I kyrkorummet. ; ) Rent teoretiskt skulle vi faktiskt också kunna ha ett kyrkbröllop nu. I och med övergång från partnerskap till äktenskap. Men, oavsett det där om att jag skulle kunna gifta mig med Anna hur många gånger som helst, så får det nog vara så med den saken för oss.
"We don't need no preacher man reading from the good book", för:
"From the moment I met you, I have been blessed."
Guds välsignelse har vi fått och får vi kontinuerligt. Att vi möttes och blev kvar hos varandra är en av de största välsignelserna. Men kyrkans välsignelse kan vi fortfarande leva utan. För egen del. Däremot är vi väldigt glada för alla dem som den betyder så mycket för, som nu kan få den. Kanske betyder en välsignelse till och med mer för den som varit mer om att förnekas den?
Men vi nöjer oss med att:
"lets make a toast, and drink up the wine. here's to you lying here next to me. Until the end of time."
Och när vi ändå skålar för oss och vårt förlovningsjubileum i kväll kan vi ju passa på att också skåla för den fantastiska resa vi fått vara med om i form av förändringar och förbättringar, inte bara för oss utan också för alla som kommer efter oss.
Uppdatering 101112: Läser i Dagen att även den finska folkkyrkan nu börjat gå åt det här hållet. Grattis alla finska par som önskar en bön över sitt partnerskap och nu kan få det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar