Nej, men det känns bättre

Bromsmedicinerna mot MS (Multipel Skleros), som Anna tar i form av injektioner tre kvällar i veckan, ger vad som med ett något eufemistiskt samlingsnamn kallas "influensaliknande biverkningar". Vad det är kan variera mellan olika personer, och, definitivt, från gång till gång hos samma person. För Anna handlar det oftast om frossa (det tar sig samma uttryck som feberfrossa även om hon inte har feber) och om värk i kroppen. Ibland kompletterat med huvudvärk.

Det är inte alltid lika illa. Det kan vara på max alla medicinnätter i samma vecka, eller i veckor. Och det kan gå månader utan att det alls märks av. Det kan också bli riktigt illa en natt, men bara den natten. Och man kan aldrig förutspå hur det blir.

Om jag vaknar när hon blir dålig. Och det gör jag oftast, även om det bara är när hon blir riktigt, riktigt dålig, och behöver hjälp, som hon väcker mig. Men om jag vaknar, alltså, så brukar hon vilja att jag håller om henne.

Jag tänkte att det måste ha något med kroppsvärmen att göra. Eftersom hon känner det som att hon fryser när frossan sätter in. Och jag funderade på om det inte gick att göra bättre och effektivare på något vis. Kanske med en elfilt? Något som kunde värma henne bättre än jag kan. Så jag frågade henne en gång:

"Blir det bättre när jag håller om dig?"

Hennes svar, som jag tänkt mycket på, var:

"Nej, det blir inte bättre. Men det känns bättre."

Fick lägga ner elfiltsplanen... Blir det inte bättre av min kroppsvärme så blir det nog inte bättre av en elfilt heller. Och frågan är om det *känns* bättre av en elfilt.

Men det är en viktig distinktion det där. Det är inte alltid vi kan få något att *bli* bättre. Att det känns bättre får helt enkelt vara en tillräcklig seger i sig självt.