I kommentarstråden till den där
bloggposten som jag
tipsade om häromdagen, om tokigheter inom svensk frikyrklighet under 1990-talet, så återfinns, förstås, en kommentar i genren
"Du måste förlåta och lägga det här bakom dig". Den typen av kommentarer kommer som ett brev på posten, eller man borde kanske hellre säga "som Amen i kyrkan"..., alltid där någon kritiskt diskuterar (fri)kyrkan.
Problemet, för det är ett jätteproblem, i att på det sättet göra förlåtelsetanken till en munkavle på kritiker, är att man därigenom tillåter felaktigheter att leva och frodas. Genom att avkräva förlåtelse (och därmed också, underförstått eller uttalat, tystnad) av den som på något sätt blivit offer för en galenskap av något slag, så skapar man oupphörligen nya offer.
I samband med att man kräver förlåtelse (och tystnad) av kritiker, så brukar man också varna för bitterhet (och – check! – det finns i den nämnda kommentaren i den nämnda kommentarstråden också). En bloggare som råkat ut för just den bitterhetsvarningen, eller bitterhetsanklagelsen, tämligen ofta är David Hayward, också känd som the nakedpastor. Och som av en ren händelse publicerade han
en post om den saken i lördags, där han reder ut varför det faktiskt är ett missförstånd att Bibeln varnar för bitterhet. Hebreerbrevet varnar för att låta bitterheten slå rot, vilket är en helt annan sak.
Ett missförstånd av samma art som det då (alltför) många kristna läst Efesierbrevet 4:26
"Grips ni av vrede, så synda inte" så att det fått betydelsen:
"Att bli vred är syndigt", och därför tryckt ner sina aggressioner djupt, djupt, och på så vis skapat en slags inre tryckkammare – ofta med katastrofala konsekvenser.
Något av det bästa jag läst om förlåtelse är den poststrukturalistiska filosofen Jacques Derridas alster "
On forgiveness" (jag har bloggat om den tidigare, så för en sammanfattning gå till
denna post). Där skriver han bland annat:
"We can imagine that someone, a victim of the worst, himself, a member of his family, in his generation or the prededing, demands that justice be done, that the criminals appear before a court, be judged and condemned by a court – and yet in his heart forgives
The inverse, of course, is also true. We can imagine, and accept, that someone would never forgive, even after a process of acquittal or amnesty."
Med andra ord, att kritisera, eller att kräva någon typ av "räfst och rättarting" är faktiskt inte alls liktydigt med att inte förlåta, eller att inte ha förlåtit. Det är helt enkelt två separata företeelser. Man kan kräva sin rätt, och ändå förlåta, och man kan uppvisa alla yttre tecken på att förlåta (avstå från krav på straff eller rättelse), men ändå inte, i sitt hjärta, förlåta det allra minsta.
Om vi applicerar den insikten på (fri)kyrkans värld så innebär det alltså att kritik aldrig kan besvaras med
"Du måste förlåta", för kritiken visar inte alls på någon avsaknad av förlåtelse. Handlar inte ens om det.
Styrkan med Derridas analys av förlåtelsebegreppet är att han sätter det i relation till makt, han säger att förlåtelse alltför ofta förstås som något som ges "uppifrån" (han säger inte att det MÅSTE vara så, tvärtom att han drömmer om en förlåtelse som är frikopplad från överhöghet, men han säger att det hittills oftast tolkats och tillämpats så). Den maktaspekt på förlåtelsen som han, i mitt tycke, missar är däremot just den här med krav på förlåtelse (eller på något slags underkastelse eller tystnad som ges namnet förlåtelse) som en form av maktutövning.
Jag gör härmed det tillägget.
Förlåtelse kan inte krävas, bara ges.
Förlåtelse FÅR inte krävas, som ett sätt att tysta debatt, diskussion och kritik.
