Palme

1969 intervjuades Olof Palme av den brittiske talkshowstjärnan David Frost, ett klipp från den intervjun visas i inledningen till filmen Palme. Ett högst välvalt klipp som inledning på en film som ska handla om vem människan Palme var.

David Frost frågar: "Hur skulle du vilja bli ihågkommen? Vad ska det stå i din dödsruna?"

Som tittare får vi också se och höra Palmes svar:

"Det har jag faktiskt aldrig tänkt på. Och jag hoppas att jag aldrig kommer att göra det heller. För i det ögonblick en människa börjar fundera på sitt eftermäle blir hon rädd, vågar inte göra saker och förlorar sin vitalitet. När vi lever här på jorden, är dömda att leva på denna jord, så ska vi försöka göra livet så anständigt som möjligt. Det är utgångspunkten i min politiska ideologi. Det är vad politiken handlar om."

Därefter rullar alltså det som skulle kunna kallas en filmversion av dödsruna över Olof Palme igång.

Har jag någon invändning så är det att den dödsrunan står och stampar i scener kring mordet på Olof Palme alldeles för länge i början. Där slutar berättelsen om människan Olof Palme förvisso, men den börjar inte där. Och dödsrunan, eller filmen, borde inte heller göra det. Det hade varit fullt tillräckligt med klippet ur David Frosts intervju som inledning.

Jag vet heller inte om jag håller med de som påstår att filmen visar en Palme som vi aldrig sett förut. Med undantag för några privata familjebilder så är ju filmmaterialet där Palme förekommer inte nytt (nyfilmade är däremot klippen där människor som kände Olof Palme berättar om honom).

Vad filmen däremot lyckas med, nästan spöklikt väl, är att göra Olof Palme levande igen. Nästan bokstavligen. Jag såg hela filmen med samma känsla som när man läser om en bok med ett hemskt slut, och mot allt förnuft nånstans ändå hoppas att den ska sluta annorlunda andra gången. Och, faktiskt, med en känsla av att Palme efter filmens slut skulle kliva fram framför filmduken och berätta att han faktiskt överlevde skotten på Sveavägen. Eller att det var som med mordet på Bobby i Dallas, bara en väldigt långdragen dröm. En vi alla drömde. Jag misstänker dessutom att jag inte hade blivit förvånad.

Men nu slutade det alltså inte så. Utan denna berättelse om Palmes liv slutade precis där den alltid slutat.  På samma sätt som varje gång vi läst boken. Eller sett filmen...

... Men vem vet. Om vi ser om filmen en gång till så kanske den slutar annorlunda.

PS. Intervjun med Palme som David Frost gjorde kan man se i sin helhet på SVTs hemsida