Wastis namngiverska är borta

Läser i Dagen att pingströrelsens första kvinnliga pastor, Wasti Feldt (för många känd som Wasti Feldt Johansson,  det namn hon hade när hon skrev och gav ut den banbrytande boken "Kvinnan i frikyrkan") har lämnat jordelivet. En sann portalfigur i den svenska frikyrkans historia, och pingströrelsens i synnerhet, är alltså borta.

Hon råkar också vara den som vår katt Wasti är uppkallad efter. Vi hade, även med de katter vi har nu, namnen till katterna innan vi hade katterna. Lite bakvänd ordning är det kanske, men så funkar det för oss. Wasti och Signe skulle de heta. Och det var den tuffaste av dem som skulle heta Wasti hade vi också bestämt, för att det skulle vara en katt som levde upp till namnet. För att konkretisera det där med "tuffaste" bestämde vi att den som först vågade sig ut ur kattburen när vi kom hem med dem var Wasti (de är alltså syskon, och kom tillsammans i samma kattbur till oss). För en kort stund blev det därför tvärtom med namnen, den svarta kattungen (nu känd som Signe) vågade sig snabbt ut ur buren, och blev därmed Wasti. Det var bara det att hon lika snabbt vände och pep tillbaka in i den trygga buren och blev kvar där i ett par timmar efter att hennes syster vågat sig ut. Hennes gråa syster var däremot visserligen tvåa ut, men stannade ju sedan ute. Så efter visst överläggande bestämde vi att den grå nog ändå var en mer passande bärare av namnet Wasti. Hon var nog, faktiskt, den tuffaste.

Wasti – den tuffaste katten. Räds inte vatten.

Wasti Feldt Johanssons bok, Kvinnan i frikyrkan, har varit en guldgruva även för mig. I mitt skrivande om den svenska pingströrelsen.

En pionjär är borta helt enkelt. Må Wasti – den tuffaste pingstpastorn– nu vila i frid.