En liknelse...

..ang kyrkan och hbt.

I diskussionen om en präst som kommit ut som transvestit, såg jag nyligen någon lyfta "problemet" att somliga människor känner sig så starkt obehagligt berörda av blotta vetskapen att prästen ibland bär kvinnokläder, även om han i predikstolen inte gör det*, att de inte kan förmå sig att gå till kyrkan. Och även enstaka egentligen vettiga människor tyckte att det inte kunde bortses ifrån i bedömningen av om det var rätt eller fel av honom att komma ut.

Med anledning av det tänkte jag följande:

Anta att jag kände ett starkt obehag inför rödhåriga människor. Anta vidare att det råkade jobba en rödhårig präst i "min" kyrka, som dock av hänsyn färgat håret för att dölja så mycket som möjligt av det. I början av sin prästkarriär färgade han även ögonbrynen, för att inte genom dem avslöja sin rödhårighet. Men så småningom har han kommit att inse att de röda ögonbrynen faktiskt ändå är osynliga för den som sitter i bänkarna när han står i predikstolen, på grund av skuggor och avstånd. Han avstår därför från att färga ögonbrynen, även om det innebär att den som möter honom på stan inser att han är rödhårig. Han tänker att huvudsaken är att han inte "skyltar" med sitt röda hår i predikstolen.

Anta vidare att jag därigenom har fått reda på hans rödhårighet, och att bara vetskapen om den gör att jag inte går till kyrkan om han predikar, eftersom blotta vetskapen om att han egentligen är rödhårig, även om jag inte kan se det just då, är mer än jag klarar av.

Skulle ni anse att det vore kärlekslöst av den rödhåriga prästen att gå upp i predikstolen (om än med färgat hår), eller skulle ni anse att det var jag som hade ett problem jag behövde jobba med?

När man byter ut homo, bi eller trans mot "rödhårig" så syns det väldigt tydligt hur orimligt kravet på att de ska gömma sig för att inte uppröra de som är "känsliga" blir. Men utan det utbytet av ord så kan även fullt vettiga människor bli lite osäkra och börja tänka att man ju ändå måste ta hänsyn, och de här människorna mår ju faktiskt så dåligt av att veta att prästen inte är en 100% heterosexuell cisperson** att de inte ens klarar att gå till kyrkan.

Problemet är, oavsett om vi pratar om rödhårsfobi eller om hbt-fobi, så är den hänsyn som innebär att lämna den som är rädd och känner obehag kvar i rädslan, till och med uppmuntra deras rädsla, det enda sant kärlekslösa sättet att behandla dessa människor. Budskapet till rödhårsfobikern, om man säger att rödhåriga för dennes skull måste hållas gömda, blir ju

"Du har alldeles rätt! Rödhåriga är jätte-jätte-farliga, och jätte-jätte-äckliga! Så klamra dig för all del kvar i de känslorna för allt vad du är värd! Fortsätt vara rädd! Fortsätt bli illamående vid tanken på rött hår!"

Kärleksfullt?

----

* Det kan ju iofs diskuteras om en präst i svenska kyrkan, som är klädd i korrekt liturgisk dräkt, bär manskläder eller kvinnokläder eller ingetdera. Jag vet iaf att när min lillebror, då 2-3 år, första gången såg en präst klädd så (på vår storasysters konfirmation), så tolkade han den manliga prästen som "en tant i nattlinne". Just sayin...

**cisperson= icke-transperson. Av latinets "cis" som betyder ung. på samma sida (jmf. med latinets "trans", som ungefär att gå över till andra sidan [av ngt]).