...
"De har undersökt vårt blod,
för ingen vet vad de ska tro,
kanske folket här är...
onormalt,
Det är nåt fel,
för vi sätter vårt anseende på spel,
och låter kärleken få övertag"
(Ovan citat ur "Min familj" av
Eva Dahlgren, lyssna på hela på Spotify här)
...
Om förmodad "trasighet" hos hbtq-personer. Och om något som frikyrkan behöver.
... Ibland tror jag att jag kommer på mina bästa ord när jag pratar med Anna... I varje fall föddes ordet "fasadkramare" i ett samtal oss emellan kring detta att så många hetero-cis-personer inom kyrkan tycks ha så mycket investerat i att kalla alla som inte är hetero och cis för "trasiga."
Ett exempel på det språkbruket finns här, en annan bloggare skriver om ett annat exempel här, i min uppsats* om sätt att tala om homosexualitet inom pingströrelsen intar också "trasighet" (och synonymer därtill, inklusive diverse sjukdomsmetaforer) en rätt prominent position. Faktum är att om du är det allra minsta intresserad av skärningspunkten mellan frikyrka och hbtq så har du redan sett och hört fler exempel på det språkbruket kring, och det sättet att uppfatta, sina hbtq-medmänniskor än du kan räkna upp. Det är, som man brukar säga, legio.
Varför den här fixeringen vid att något är "trasigt" med de som så att säga bär sin avvikelse från normen öppet? Som sätter anseendet på spel och låter kärleken få övertag (som sångtexten jag citerade i inledningen säger)? Jag tror det kommer ur vad jag kallar fasadkramandet**. Det vill säga en upptagenhet av en välpolerad – och lycklig och lyckad – fasad. Bilden nedan av David Hayward – också känd som nakedpastor – visar detta fenomen väldigt pricksäkert (gå gärna in på hans hemsida, och köp hans böcker och tryck, det är de mer än värda!).
Varför den här fixeringen vid att något är "trasigt" med de som så att säga bär sin avvikelse från normen öppet? Som sätter anseendet på spel och låter kärleken få övertag (som sångtexten jag citerade i inledningen säger)? Jag tror det kommer ur vad jag kallar fasadkramandet**. Det vill säga en upptagenhet av en välpolerad – och lycklig och lyckad – fasad. Bilden nedan av David Hayward – också känd som nakedpastor – visar detta fenomen väldigt pricksäkert (gå gärna in på hans hemsida, och köp hans böcker och tryck, det är de mer än värda!).
På bilden: En församling med smiley-masker och
korslagda armar sedda framifrån, en person, också
maskförsedd, sedd bakifrån, som säger:
"Well, I'm glad to see that we are all bright and
happy again today!"
I att komma ut som hbtq finns – minst – en stor välsignelse gömd: Den att redan ha spräckt ytan på den där fasaden. Det är friheten som följer av att slippa att krampaktigt krama, eller klamra sig fast vid, fasaden. Det är den nåd och läkedom som ligger i att inte behöva ha den där smiley-masken på, att ha tvingats växa ur den så att säga.
Det smittar av sig till andra områden också: När du slipper polera på fasaden kan du också våga öppet ventilera sånt som faktiskt skaver i livet. Där kan ärliga samtal födas, och där kan läkedom och luft hitta in.
För det är sant som pingstpastorn Urban Ringbäck sjunger***, att det finns inga enkla liv. Men det är också sant att alla liv blir enklare om de får ventileras.
I ett sammanhang som domineras av fasadkramare så vet alla, även om de hellre skulle dö än erkänna det, att allt bakom deras egna fasader inte är sådär väldigt välpolerat och passande för fina salonger, men alla har också en gnagande misstanke om att de i själva verket är ensamma om det. Det är det som motiverar att fortsätta att krampaktigt krama fasaden: Tänk om alla de andra fina, lyckade och lyckliga människorna skulle få se att du inte har ett så genomperfekt liv som de (tydligen?) har. Hemska tanke! Bättre att fortsätta hålla hårt om fasaden.
Vi som finns i andra sammanhang, vi som har getts den där nåden att släppa fasaden och gå ut i full frihet vi vet inte bara att det är bortom fasaderna som hälsa och frisk luft finns, vi vet också att den friheten, den läkedomen och den friska luften, är en nåd som ges vidare i möten med andra.
Öppenhet skapar öppenhet. Att någon alldeles synligt går omkring med släppt fasad ger andra modet och möjligheten att göra detsamma.
Med andra ord, vi äger inte den här nåden (och ännu mindre låser vi in den bakom stängda fasader, fjärran vore det från oss...). Ni kan få den. Den är, som det heter på engelska, "yours for the taking."
Men ni måste alltså just ta emot den.
Det här är skälet till att ni frikyrkor måste börja släppa in hbtq-folket, och släppa ut de som finns hos er ur sina låsta garderober.
Inte TROTS vad de är. Inte för att demonstrera er oerhörda godhet genom att TOLERERA dessa människor. Inte som ett sätt att ytterligare polera på fasaden. Fasadpolishen ger er inte vad ni behöver.
Utan FÖR ATT ni behöver den där nådesmittan de kan bibringa er och ert sammanhang. Ni behöver deras fasadkrossande HBT-skills. Ni behöver det nåt så desperat. Ni behöver det för er egen skull. Ni behöver det för att själva kunna andas, läka och växa.
Övriga delar i serien HBT-kunskap för frikyrkliga:
Intro
Lektion 1: We're here, we're queer get used to it.
Lektion 2: Sex
Lektion 3: Ett kapitel i slutet
Lektion 4: Vad en applåd kan berätta...
Det smittar av sig till andra områden också: När du slipper polera på fasaden kan du också våga öppet ventilera sånt som faktiskt skaver i livet. Där kan ärliga samtal födas, och där kan läkedom och luft hitta in.
För det är sant som pingstpastorn Urban Ringbäck sjunger***, att det finns inga enkla liv. Men det är också sant att alla liv blir enklare om de får ventileras.
I ett sammanhang som domineras av fasadkramare så vet alla, även om de hellre skulle dö än erkänna det, att allt bakom deras egna fasader inte är sådär väldigt välpolerat och passande för fina salonger, men alla har också en gnagande misstanke om att de i själva verket är ensamma om det. Det är det som motiverar att fortsätta att krampaktigt krama fasaden: Tänk om alla de andra fina, lyckade och lyckliga människorna skulle få se att du inte har ett så genomperfekt liv som de (tydligen?) har. Hemska tanke! Bättre att fortsätta hålla hårt om fasaden.
Vi som finns i andra sammanhang, vi som har getts den där nåden att släppa fasaden och gå ut i full frihet vi vet inte bara att det är bortom fasaderna som hälsa och frisk luft finns, vi vet också att den friheten, den läkedomen och den friska luften, är en nåd som ges vidare i möten med andra.
Öppenhet skapar öppenhet. Att någon alldeles synligt går omkring med släppt fasad ger andra modet och möjligheten att göra detsamma.
All sann nåd är, om det något halsbrytande uttrycket tillåts, en kontaktsmitta. Den ges vidare i kontakter med andra. Inte som smittande sjukdom, men som smittande hälsa. I sammanhang där de spräckta fasaderna dominerar blir luften lättare att andas.
Med andra ord, vi äger inte den här nåden (och ännu mindre låser vi in den bakom stängda fasader, fjärran vore det från oss...). Ni kan få den. Den är, som det heter på engelska, "yours for the taking."
Men ni måste alltså just ta emot den.
Det här är skälet till att ni frikyrkor måste börja släppa in hbtq-folket, och släppa ut de som finns hos er ur sina låsta garderober.
Inte TROTS vad de är. Inte för att demonstrera er oerhörda godhet genom att TOLERERA dessa människor. Inte som ett sätt att ytterligare polera på fasaden. Fasadpolishen ger er inte vad ni behöver.
Utan FÖR ATT ni behöver den där nådesmittan de kan bibringa er och ert sammanhang. Ni behöver deras fasadkrossande HBT-skills. Ni behöver det nåt så desperat. Ni behöver det för er egen skull. Ni behöver det för att själva kunna andas, läka och växa.
Övriga delar i serien HBT-kunskap för frikyrkliga:
Intro
Lektion 1: We're here, we're queer get used to it.
Lektion 2: Sex
Lektion 3: Ett kapitel i slutet
Lektion 4: Vad en applåd kan berätta...
------
* Ett par anmärkningar: För det första, uppsatslänken går till pdf som ligger i min dropbox, och där blir ingenting liggande i evighet (har begränsat med utrymme där och ingen lust att köpa till mer...), så om det här blogginlägget inte är alldeles nytt när du läser det så finns det en risk att länken inte funkar. För det andra, tyvärr saknas försättsblad och innehållsförteckning + abstract. Men text och bilagor är med.
* Ett par anmärkningar: För det första, uppsatslänken går till pdf som ligger i min dropbox, och där blir ingenting liggande i evighet (har begränsat med utrymme där och ingen lust att köpa till mer...), så om det här blogginlägget inte är alldeles nytt när du läser det så finns det en risk att länken inte funkar. För det andra, tyvärr saknas försättsblad och innehållsförteckning + abstract. Men text och bilagor är med.
** Jag har bloggat om det här, som jag där kallar berøringsangst, tidigare, och jag är också långt ifrån ensam om att peka på det. I en intervju med Jacob Langvik om hans nya bok "96 lampor" – en bok jag BTW verkligen ser fram emot att läsa – nämns hur präktigheten, starka förväntningar på att vara och göra "rätt", det saknade utrymmet för (synlig) brustenhet och tvivel är skäl som många som lämnat frikyrkor anger som skäl till att de inte längre ville eller klarade att vara kvar. Och en känsla av befrielse när man mött andra sammanhang, där man fått och kunnat släppa på fasaden, är också genomgående. Och i det ljuset är det kanske inte förvånande att Jacob, som själv har en bakgrund som pastor, säger att han haft fler djupa samtal om livets mening och om Gud på krogen än i kyrkan.
*** Minns just nu inte vilken av hans sånger den textraden förekommer i, vet du får du jättegärna berätta det i kommentarsfältet här nedan, eller på annat sätt! När någon upplyser mig om, eller jag själv kommer på, vilken det är kommer jag, så klart, uppdatera med en spotifylänk om det finns en sådan. Eller åtminstone med sångtitel.
*** Minns just nu inte vilken av hans sånger den textraden förekommer i, vet du får du jättegärna berätta det i kommentarsfältet här nedan, eller på annat sätt! När någon upplyser mig om, eller jag själv kommer på, vilken det är kommer jag, så klart, uppdatera med en spotifylänk om det finns en sådan. Eller åtminstone med sångtitel.
Kan du översätta teologiska till svenska?
SvaraRaderaVad betyder nåd, i sammanhanget?
Här skulle jag nog översätta det med något i skärningspunkten mrllan gåva och kraft. Tillräckligt svar? :)
RaderaJorå. Funkis.
RaderaAtt jag sen gärna någonstans skulle se en utläggning/förklaring av nåd i största allmänhet är en helt annan sak. Det som står på Wikipedia och i Nationalencyklopedin känns så teoretiskt.
Jag tänker på Herman Lundborgs rasundersökningar av svenskar i hela landet där ordet "trasighet" eller kanske mer exakt "trashighet" kunde satts på stora delar av befolkningen, så stora att de nog var i majoritet medan hans och tidens norm var en sällsynthet. Precis som få människor alltid har sitt smiley-face på sig.
SvaraRaderaJa tycker det där "trasighet" för med sig så många konstigheter. tex försvinner liksom den riktiga synden, den som vi ska lämna och bekänna. Medan sådant som inte alls är synd läggs i samma "trasighets-påse" som om det är synd att vara annorlunda än normen föreskriver.
Trasighet är väl snarare att ha blivit mobbad, vara sjuk, skadad av andras elakhet osv. men använder man det som synonym till synd, skuld, annorlundaskap och normbrytare blir resultatet en dyster och utspädd teologi.
Ord som trasighet borde snarast bannlysas tills man har rätt ord för varje företeelse. Och måste man verkligen definiera allt som inte är exakt normen med ett speciellt ord? Språket betyder något och då ska man använda det med eftertanke.
Som Jonas Gardell uttryckt det: "Den normala människan älskar 0,8 gånger i veckan och lyckas på så vis få fram 1,2 barn. Om du lyckas med det är du normal, om inte är du precis som oss andra."... ;)
SvaraRaderaOch, ja, trasighet är något helt annat. Även om att bryta mot normen kan få en viss trasighet som följd, på grund av vad intoleranta och fördomsfulla människor och sammanhang gör med den som sticker ut för mycket, så är normbrytandet inte i sig trasighet.
Däremot används den där (eventuella) följd-trasigheten som "bevis" på normbrytandets och normbrytares trasighet, i nån slags dubbelbestraffande cirkelresonemang.
I videon som den första länken här i inlägget går till samtalar Niklas Piensoho i Filadelfia Sthlm med en person från Aletheia om ett konkret fall med en man i 50-årsåldern som växt upp i pingströrelsen någonstans på ett mindre ställe, men tvingats lämna både hembygd och kyrka när han insåg att han var homosexuell (fast NP ser nog inte riktigt det tvånget, för han beskriver det mer som att han själv valde att sticka till storstan och "byta" identitet [i.e. faktiskt vara öppen med sin sanna identitet]), men som börjat gå i kyrkan och upplevde att han äntligen hittat hem igen, men vars medlemsskapsansökan de avslog p.g.a. att han levde med en man sedan 20 år tillbaka.
Det är apropå - eller mitt i, jag minns inte exakt - den berättelsen som Piensoho säger att det finns "så mycket trasighet" bland homosexuella, och även att homosexualiteten är en "identitetsproblematik".
Hela samtalet är ganska provocerande, faktiskt.
Anna kommenterade de uttalandena i det sammanhanget med:
"Han tvingades lämna allt han kände till och älskade, han förlorade sin tillhörighet, sitt sammanhang och sina rötter. Det tror FAN att han blev trasig av det. Det hade du [Piensoho alltså] också blivit, din pompösa fjant!"...
Det var egentligen med det som vårt samtal om det här tjatet om "trasighet" började.
Nedan en megakommentar. Om du inte vill ha såna kommentarsblaffor, säg till så ska jag låta bli i framtiden.
SvaraRaderaRebella undrar7 mars 2016 00:37
RaderaEfter att jag sett Aletheia-intervjun med Piensoho som du länkar till läste jag ett par texter på din blogg. Då liksom trillade det på plats, med vilka glasögon du ser den intervjun. Du liksom kan lingot, förstår på ett helt annat sätt implikationerna av vad som sägs.
För mig känns det så paradoxalt att... det Piensoho sitter och säger, det är rätt bra exakt det som påve Franciskus säger. Ingen ny lära, däremot fokus på nåd. Till och med exemplet med de polygama afrikanerna som när de blivit kristna inte kan köra bort sina bihustrur, eftersom dessa då rent konkret dör har högst katolsk relevans. Det pratades en del om sånt under första omgången av Familjesynoden, för ett drygt år sen. Västliga media misslyckades dock ofta med att rapportera vettigt om det, mer än att "afrikanerna ville prata om polygami".
Men den absurda, tämligen godtyckliga stämplingen av något som synd finns kvar. Och det blir ju så... ja. Varför går man tillbaka till en församling som betraktar ens relation som synd? om man är medveten om det? det är ju...
Men formuleringarna om att han var ärlig för att han inte gick till pressen osv. tycker jag du övertolkar lite. Jo, orden låter illa, och visst säger det något om sammanhanget att han uttrycker sig så. Men vad han vill ha sagt är ju att han själv är så tagen av det just eftersom han upplever de inblandade som helt ärliga, inte minst med den andre mannen som (som lingot lyder) tagit emot Jesus... Pastor Piensoho lider här minsann av en kognitiv dissonans. En krock mellan vad hans lära säger och vad han upplever. Det krävs närkontakt med tillräckligt många homosexuella par, vettiga människor som inte går att avfärda som effektsökare eller drama queens (ja ribban för det kommer att ligga på annan nivå än för andra) för att folk ska haja att det nog inte är så farligt, det där med homosexualitet. Det är ju vad som skett i samhället i stort. Därmed ÄR Piensohos och Franciskus hållning - jag måste betrakta den som i stort sett samma - ett steg mot fullständigt accepterande av homosexualitet och homosexuella människor. Men huga, vad vägen är lång. Inte minst vad gäller Katolska kyrkan som har så baktungt läroämbete. De är å andra sidan vana vid att hantera att kyrkan säger en sak men dess människor lever efter en annan :P
Det är förstås där trasighets-snacket kommer in. För att kunna stämpla det som synd måste man på något sätt rationellt kunna tro på att kärleksrelationer med någon av samma kön på något sätt är skadligt. De människorna måste vara "trasiga".
Återigen associerar jag till ett antal diskussioner katoliker emellan som jag läst, om kvinnor som känt någon som gjort abort och som lidit så fruktansvärt av det. Ergo: abort skadar kvinnor psykiskt. Q.E.D. Att aborttalen hos svenska katoliker torde likna de i befolkningen i stort, att sisådär hälften av kvinnorna i de katolska kyrkbänkarna har gjort (eller kommer att göra) en abort, det vet de inget om. Och hon som lider: klart som korvspad att hon gör det, som tar kyrkans lära på denna punkt på så stort allvar att hon berättar om det! till skillnad från de flesta andra av kvinnorna där i kyrkbänkarna... när "trasigheten" i själva verket orsakats av den där kyrkan, som skulle stå för kärleken. Eller hur det nu var.
Kognitiv dissonans tror jag är precis vad det är! Och det är (när det inte är något vi som Morten Sager menar får lära oss att leva med) något som kräver en lösning på ett eller annat sätt. På sikt tror jag att den enda hållbara lösningen blir att flytta lite på det enda man kan flytta på : sin egen inställning. Och att det är vad som skapar – och kommer att skapa – förändring (på alla områden, inte bara re HBTQ). Men en första och troligtvis inte lika hållbar lösning på dissonansen är att rättfärdiga hållningen på diverse sätt – ofta med trasighetstanken.
RaderaDet ÄR ett steg på vägen. Det är det, men det är inte ett oproblematiskt steg. Om vi säger så.
Det blir också ganska absurt att först orsaka en "trasighet" och sedan använda den som ett bevis på att man gjorde/gör rätt i det – som du exemplifierar med abortfrågan i katolska sammanhang och som ofta är fallet i frikyrkans behandling av HBTQ-folket också.
Men det är så klart också en lösning på den kognitiva dissonansen, tveksamt om den heller håller i längden dock.
Han är tagen av det. Och han är tagen av vad han själv inser att han själv har varit, och är, med och gjort/gör. Ja. Men de tårarna lämnar mig – får jag medge – lika kall som Åsa Romsons tårar över det regeringsbeslut hon själv var med och fattade. Man kan inte riktigt komma undan med att både vara delaktig i ett beslut och gråta över det, i min bok. Det finns en annan lösning, liksom.
Att jag reagerar på vad han säger om att gå till pressen etc beror nog mycket på lingot och referensramarna det med. Det finns fall – framförallt ett – med en man som var med om ganska precis samma sak som mannen NP talar om, fast i Göteborg, och som gick ut med det offentligt senare.
Vilket jag btw ser som helt rätt, och det enda sättet att få igång samtalet på riktigt. Hur ska de vanliga medlemmarna någonsin få incitament till att tala om de här sakerna om HBTQ-personerna bara tyst försvinner ut genom bakdörren efter samtal med pastorn?
Men iaf det är med de referensramarna ganska omöjligt att inte i det han säger – också – höra en kommentar på det. Och eftersom jag varit (lite) i kontakt med den personen och inte tvivlar en sekund på att hans smärta är äkta så blir det ganska osmakligt att någon sitter och säger (utan att säga det rent ut, för det gör man ju så sällan med nåt i frikyrkan...) att han iom att han inte höll käft om det var ohederlig, eller inte hade ärliga avsikter (ie. var ute efter att skada församlingens anseende redan från början, aldrig ärligt ute efter en församlingsgemenskap).
Och sen det här med att "vi hade fått löpa gatlopp" (om han som NP talar om gått till pressen) ser jag också som en referens till fallet i Göteborg. Men att kalla det som hände där – att församlingen fick helt berättigad kritik offentligt – för "gatlopp".... Alltså... Man up, för fan! Don't do the crime if you can't do the time, o.s.v.
Varför gå tillbaka till en församling som betraktar ens relation som synd? Där skulle jag svara, för att den religiösa "läggningen" (eller identiteten) är lika lite självvald som den sexuella. Man är vad man är. Och man känner sig hemma där man känner sig hemma. Det är lite som en förälskelse/förhållande. Man väljer inte riktigt på samma vis som man väljer margarinsort i affären. Det är, som jag ser det, ingen slump att Jacob Langvik på första sidan av "96 lampor" använder Facebooks sätt att markera/uttrycka förhållande som en metafor för relationen till kyrkan (har gått från "i ett förhållande" till "det är komplicerat", skriver han ungefär). Det är en metafor som ligger nära till hands att använda, eftersom det är erfarenheter som ligger väldigt nära.
En första förälskelse i ett kyrkligt sammanhang kan också utvecklas åt olika håll, precis som andra förälskelser. Kan svalna, helt enkelt. Kan utvecklas till kärlek. Eller – och då i synnerhet om det är obesvarad förälskelse, eller en som inte utvecklas som den ena parten vill och önskar – kan bli till en jobbig kärlekssorg.
Sitsen för intervjun är att aletheianerna är skeptiska till homosexuella i församlingen och Piensoho hade sagt något som orsakat upprördhet. De ville fråga vad han eg. menade. Så målgruppen är inte de som redan anpassat sig till en förändrad verklighet. P försöker rättfärdiga sig inför de som vill hålla högre murar, typ.
RaderaJavisst, man kan bli lite äcklad över Piensohos tårar. Det kan bli lite - nu menar jag inte att varken han eller intervjuande Glandberger är ute efter det... men apropå effektsökeri. Man kan blanda ihop känslor och godhet, s.a.s. Åh vad hen är god som sitter där och känner med människor i svåra situationer. (Jag känner igen det från annat håll. Stackars stackars som tar så svåra beslut, nu ska vi inte bråka med henom.) Men jag uppfattar det som ärligt och inte effektsökeri, så tja.
Att säga att A är ärlig, se bara han gick inte till pressen, implicerar inte nödvändigtvis att B som gjorde det är oärlig. Din associationsbanan är dock lätt att förstå. Det kan tolkas så, ja, men måste inte. Ville bara ha de sagt. Man kan ju också tänka sig att det i homo-ovänlig frikyrka efter den historia du nämner här finns en rädsla för provokatörer, RFSL-infiltratörer (de är jätte-jättefarliga i den organisationen vettu...) som kommer att söka till församlingen enbart i syfte att göra en grej av att de får nej. Så det kan vara den kontext P och G rör sig i, som inte du vet lika mycket om. Uppdrag granskning, homosexuelle Per försöker bli medlem i församling A B C D E, vad får han för svar... med dold kamera... men men, det är i det stora hela en mindre punkt.
De allra flesta församlingar med den inställningen hoppas garanterat att inte "få något fall i knät".
Kognitiva dissonanser ändå kanske tar lite tid att lösa? Att projicera "trasighet" är en modell som bara kommer funka halvbra, i längden. Jag tror det tar ett par generationer... det är där jag blir fundersam på om det där med religiösa samfund är något särskilt bra...
RaderaMänniskor i grupp är alltid lite problematiska…
RaderaDet som är fascinerande när man tittar bakåt i frikyrkans / pingströrelsens historia är hur mycket som ändå förändrats, och hur fort det gått när det väl hänt. Exempelvis fanns en ”dogm” om att kvinnor måste ha täckt huvud (=hatt) i kyrkan (Bibelstöd 1 Kor 11:5-6 "Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad. ”) som var som huggen i sten tills det väldigt fort bara inte var så längre.
Jag pratade med en ”pingsttant” en gång som berättade om hur hon och alla andra kvinnor i kören inför en söndagsgudstjänst helt enkelt kommit överens om att *inte* använda hatt i gudstjänsten (lite ”kupp” sådär, de kan ju inte gärna göra sig av med hela kören liksom…).
Och att det därefter inte längre var så att man måste ha hatt på gudstjänsten i den församlingen.
Bara en församling iofs, men lite ungefär så måste det ha gått till även på fler ställen, för ”avskaffandet” gick väldigt fort i hela pingströrelsen.
En orubblig regel baserad på Guds eviga ord ena veckan, och sånt som man hade lagt bakom sig nästa vecka. För att hårddra det väldigt mycket.
Det är det som är så fascinerande med frikyrkohistorien/pingsthistorien: Så oerhört trögrörligt, och så otroligt snabba förändringa. Samtidigt...
Och, ja, de församlingarna hoppas alldeles säkert att slippa ”få något fall i knät”. Men jag tror det är en fåfäng förhoppning i ett allt öppnare samhälle.
Fascinerande, den där hatthistorien. Det finns ju onekligen ett högst konkret bibelord att peka på. Hur försvarar man numera det hattlösa? om det försvaras alls... men det borde det väl, när det står så i Skriften?
RaderaFascinerande också hur du på annat håll beskrivit hur kvinnoidealet i Pingst numera, och sen ganska många årtionden, är ganska tillpiffat. Så var det verkligen inte på den tid då "pingstknuten" var ett begrepp. Den förändringen gick också till på likartat sätt, antar jag.
Hattregeln diskuteras nog sällan alls (men om den diskuteras så antar jag att den läggs i samma korg som orden om att kvinnan inte får undervisa o.s.v, något som hör till det tidsbundna i bibeltexten, inte något att alltid och överallt följa).
RaderaDet är väl lite villkoret för att kunna hävda den samtida tolkningen som evig, att man låtsas att så som den aktuella tolkningen ser ut så har samfundets (och i förlängningen alla sanna kristnas...) tolkning alltid sett ut. Annars måste man förhålla sig till att läran förändrats förut, och då blir det knepigare.
Ja, sminket slutade vara en synd (för kvinnor) på 80-talet nån gång, på lite samma sätt. Det bara slutade praktiseras. Min upplevelse (för det hände ju under min livstid) var att det hade ganska mycket med Livets Ord att göra. LO stod för en ganska amerikansk kristendomstolkning (där det vore väldigt främmande att förbjuda smink... ), och när kvinnorna började vara sminkade på Livets Ord så var de det ganska snabbt i Pingst också. Yngre kvinnor, dvs, det är väl oftast i de yngre generationerna förändringar kommer först.
Glömde: En faktor till i de här förändrinharna är förstås också hur stort avståndet mellan den frikyrkliga praxisen och övriga samhället blir. Det förändras inte över en natt, utan gradvis. Men det kommer, verkar det som, till en smärtpunkt, när avståndet blir för stort.
RaderaExempelvis hattregeln: Att kvinnor hade hatt på gudstjänsten var en "uthärdlig" nivå av annorlundaskap gentemot resten av samhället, så länge det var vanligt att kvinnor hade hatt i andra sammanhang. Men när hatt på kvinnor blev ovanligt öht så blev det *för* konstigt. Och försvann.
Eller sminket: Även om LO var en miljö där sminkade kvinnor var både ok och vanliga innan det blev det i Pingst, så var ju förstås omvärlden en faktor där också. I det omgivande samhället i stort blev osminkade kvinnor under 1980-talet betydligt mindre vanliga än de varit under tidigare årtionden. Och alltså var den praxisen plötsligt lite *för* konstig.
Det är väl lite villkoret för att kunna hävda den samtida tolkningen som evig, att man låtsas att så som den aktuella tolkningen ser ut så har samfundets (och i förlängningen alla sanna kristnas...) tolkning alltid sett ut.
RaderaHär tycker jag, återigen, att du talar om Katolska kyrkan :P och blir lite förbluffad över att det funkar exakt likadant i Pingst. Men tja, det är väl allmänmänskliga mekanismer. Alltså inte bara saker inbyggda i det tröga katolska läroämbetessystemet... hm.
Din teori om att LO banade vägen för smink och piffigare klädsel låter fullt rimlig - liksom att det i största allmänhet var dags, eftersom smink blivit så hård norm.
Du får kommentera hur mycket och hur långt du vill ;) Jag lovar inte att jag alltid har tid att svara långt tillbaka, bara. (Min ambition är att svara på kommentarer, och annat, men när jag har mycket annat, eller när det blir mycket kommentarer samtidigt, så hinner jag inte alltid. Så om en kommentar blir obesvarad så ta det inte som något annat än att jag försöker men inte alltid hinner svara).
SvaraRaderaEn del anser att man måste/borde alla besvara alla kommentarer på ens blogg. Det anser inte jag. Det är valfritt, liksom tidsspann.
SvaraRadera