fredag 29 juli 2011
Fredagsmusik: I love a rainy night
Fredagsmusik den här veckan blir I love a rainy night med Eddie Rabbit, som en tribut till vädret vi har. Letade egentligen efter Kal P Dals skånska översättning "Ja' kan li en regnig kväll", men tyvärr.... Hursomhelst, originalet är inte så dumt det heller.
torsdag 28 juli 2011
Lysande kommentarer
DN Kultur har publicerat en krönika av Anne Holt, med hennes kommentarer kring terrordåden i Norge. Mycket kloka och genomtänkta tankar där. För visst är det väl som hon säger om Breivik: En gång i tiden var han en annan. Det går knappast att förstå det som hände i Oslo och på Utøya genom att se på gärningsmannen endast. Skulden är givetvis enbart hans, men förklaringarna kan inte sökas enbart hos honom.
Ola Larsmo, också i DN, är inne lite på samma spår, om språkbruket i samhället i stort som faktiskt betydelsebärande och normskapande. Han jämför också med det tidiga 1990-talet i Tyskland, och här hemma i Sverige. Hårda ord mot och om minoriteter (eller andra) är aldrig "bara ord".
Läs gärna båda!
Ola Larsmo, också i DN, är inne lite på samma spår, om språkbruket i samhället i stort som faktiskt betydelsebärande och normskapande. Han jämför också med det tidiga 1990-talet i Tyskland, och här hemma i Sverige. Hårda ord mot och om minoriteter (eller andra) är aldrig "bara ord".
Läs gärna båda!
måndag 25 juli 2011
Hej alla läsare!
Det är väldigt vad ni har varit aktiva här på bloggen i helgen. Många som läser, och en väldig bredd på inläggen som blir lästa! Det vanliga mönstret är ju annars antingen att de senaste inläggen toppar, eller att ett bestämt äldre inlägg, som rör något som plötsligt blivit aktuellt, blir läst, men i helgen har det varit aktivitet lite varstans i bloggarkivet.
Är det vädret som gör det?
Jag hoppas i alla fall att ni haft trevligt här, även när jag själv varit frånvarande... För en som inte har varit aktiv här de senaste dygnen är alltså däremot jag själv... Jag har varit ute på landet, med minimal nättäckning (men desto mer av trevligt sällskap, bra musik etc).
Och jag kommer nog vara något mer aktiv här de kommande dagarna. Ses och hörs, med andra ord.
Uppdaterat 110728: Det gick väl sådär med det där att vara mer aktiv här just nu... Födelsedagsfirande (min pappas) och ytterligare en visit i lantligare omgivningar kom emellan. Önskar fortfarande alla mina läsare en trevlig stund här på bloggen, hursomhelst.
Är det vädret som gör det?
Jag hoppas i alla fall att ni haft trevligt här, även när jag själv varit frånvarande... För en som inte har varit aktiv här de senaste dygnen är alltså däremot jag själv... Jag har varit ute på landet, med minimal nättäckning (men desto mer av trevligt sällskap, bra musik etc).
Och jag kommer nog vara något mer aktiv här de kommande dagarna. Ses och hörs, med andra ord.
Uppdaterat 110728: Det gick väl sådär med det där att vara mer aktiv här just nu... Födelsedagsfirande (min pappas) och ytterligare en visit i lantligare omgivningar kom emellan. Önskar fortfarande alla mina läsare en trevlig stund här på bloggen, hursomhelst.
lördag 23 juli 2011
För Norge
Med anledning av terrorattackerna i Oslo och på Utøya sätter jag här in "In your arms" med Oslo Gospel Choir, som ett sätt att uttrycka en önskan för de drabbade och de efterlevande.
fredag 22 juli 2011
Fredagsmusik: Måns Wieslander
Med anledning av att Måns Wieslander (bland andra) spelar på morgondagens upprepning av förra årets godsetfestival i Simrishamn (läs mitt bloggande om det här) så får veckans fredagsmusik bli Not Invented med just Måns Wieslander.
Inte oäven, jag gillar både framförandet och texten, inte minst science fiction-temat. Dessutom den enda jag just nu kunde hitta på youtube... Har du Spotify kan jag däremot glädja dig med att hela senaste skivan (Brother Jona) finns att lyssna på där. Mina favoriter är, i alla fall just nu, Undead in the river och Weightless song.
Men här, alltså, Not Invented. Håll till godo!
Inte oäven, jag gillar både framförandet och texten, inte minst science fiction-temat. Dessutom den enda jag just nu kunde hitta på youtube... Har du Spotify kan jag däremot glädja dig med att hela senaste skivan (Brother Jona) finns att lyssna på där. Mina favoriter är, i alla fall just nu, Undead in the river och Weightless song.
Men här, alltså, Not Invented. Håll till godo!
Uppdaterat: Jag måtte ha letat dåligt, för nu hittar jag plötsligt hur mycket som helst med Måns, och med Elevator Adam... Men jag står fast vid mitt val av fredagsmusik, Not Invented it is.
torsdag 21 juli 2011
Ur filmhyllan: Movin' with Nancy
När jag ändå är igång och tipsar om guldkorn ur hyllorna, så måste jag ju passa på att även ta med guldkorn ur filmhyllorna. Svår att gå förbi i det avseendet är Movin' with Nancy. En samling musikframträdanden med Nancy Sinatra, med gästartister, från 1967. Vi hittade den på VHS i någon fyndlåda en gång för länge sen, men den lär visst finnas på DVD nu också.
Showen/filmen är sponsrad av RC Cola, därför bryts den emellanåt för reklamnummer för RC Cola, i regel framförda av Nancy Sinatra även dessa. Signaturlåten är så knäpp, särskilt som reklamslogan betraktad, att det är svårt att inte älska den ("It's the mad, mad, mad cola", "RC, the one with the mad, mad taste").
Och fungerar gör reklamen tydligen också, för när jag första gången såg RC Cola i en affär här i Sverige var jag ju bara tvungen att köpa ett par flaskor, och sjunga "the one with the mad, mad taste" när jag kom hem med den... Fast i ärlighetens namn vet jag inte vad som var så vansinnigt/galet ("mad") med den. Den smakar cola, varken mer eller mindre.
Showen är däremot ganska "mad", eller i alla fall ganska 1960-tal... Se reklamnumret nedan så förstår ni vad jag menar med det...
Showen/filmen är sponsrad av RC Cola, därför bryts den emellanåt för reklamnummer för RC Cola, i regel framförda av Nancy Sinatra även dessa. Signaturlåten är så knäpp, särskilt som reklamslogan betraktad, att det är svårt att inte älska den ("It's the mad, mad, mad cola", "RC, the one with the mad, mad taste").
Och fungerar gör reklamen tydligen också, för när jag första gången såg RC Cola i en affär här i Sverige var jag ju bara tvungen att köpa ett par flaskor, och sjunga "the one with the mad, mad taste" när jag kom hem med den... Fast i ärlighetens namn vet jag inte vad som var så vansinnigt/galet ("mad") med den. Den smakar cola, varken mer eller mindre.
Showen är däremot ganska "mad", eller i alla fall ganska 1960-tal... Se reklamnumret nedan så förstår ni vad jag menar med det...
onsdag 20 juli 2011
Guldkorn ur hyllorna: The well of loneliness
Nästa guldkorn ur hyllorna kommer från den skönlitterära hyllan, och som titeln på inlägget avslöjar är det "The well of loneliness" (svensk titel: Ensamhetens brunn) av Radclyffe Hall.
Romanen utkom 1928, och följer Stephen Gordon, som fötts som flicka, men som identifierar sig som inverterad, från barndom till den för tidiga, tragiska döden.
Inverterad var en av den tidiga sexologins klassifikationer. Förenklat kan det översättas med en person vars inre, själsliga, kön inte helt matchar det yttre (fast man ansåg att det även tog sig yttre, kroppsliga, uttryck, att en kvinnlig inverterad även bar manliga kroppsliga drag, och tvärtom). Alternativt en person tillhörande ett tredje kön. Ett av de tydligaste symptomen på att någon var inverterad, var förälskelse i och/eller dragning till person/er av "fel" kön.
Som väl framgår av förklaringen kan en inverterad, med vår tids synsätt, förstås som både en homosexuell och som en transperson (alternativt transsexuell eller intersexuell), vilket har fått till följd att man i vissa kretsar ägnat sig åt att inbördes slåss om de inverterade: Är de föregångare till de homosexuella eller till transpersonerna? En strid som är högst onödig, i mitt tycke. Inverterade är varken homosexuella eller transpersoner i våra dagars förståelse av de begreppen, men såväl homosexuella som transpersoner kan givetvis hitta sidor hos dem att identifiera sig med. Det finns ingen anledning att bestämma att de bara "tillhör" de ena eller de andra. Därför bryter jag med traditionen att beskriva den som "en lesbisk roman", det är den inte, det är en roman om de inverterade. Men även lesbiska läsare har mycket att hämta i den.
The Well of loneliness har i modernare tider fått rykte om sig att vara bara ett tragiskt uttryck för självhat, som man därför bör undvika att läsa. Det tragiska med det omdömet är att man då helt misslyckas med att läsa romanen på dess egna villkor. Den är skriven i en tid då redan omnämnandet av det sexuellt avvikande var explosivt, faktiskt tillräckligt explosivt för att romanen skulle förbjudas i både England och USA under drygt 20 år efter sin utgivning (förbudet i England hävdes 1949). En uttrycklig anledning till domen var att boken inte tillräckligt starkt och entydigt visade på hur fruktansvärt och olevbart livet som inverterad var. Att boken ger uttryck för det helt horribla och fullständigt oacceptabla kravet att inverterade bör ges rätten att existera (en ganska basal mänsklig rättighet kan tyckas), och framför åsikten att inverterade är en naturlig del av skapelsen, och inte med nödvändighet depraverade i sig själva.
The Well of Loneliness var helt enkelt en stridsskrift i sin tid. Det "självhat" som finns där, är dels väldigt uppenbart mest en fernissa som romanens mer omstörtande delar målats över med, i hopp om att den därmed ska passera censuren. Dels är även de styckena kryddade med härliga sarkasmer (det är svårt att läsa dem som rakt igenom allvarligt menade, helt enkelt).
Läs den! Oavsett vad du själv har för könsidentitet och/eller sexuell identitet, är du det allra minsta intresserad av 1900-talshistoria är den oundgänglig. Och till på köpet bjuder den på fantastisk läsning. Första gången jag själv läste den började jag omedelbart om från början igen när jag kommit till sista sidan, och det är sannerligen högt betyg.
Romanen utkom 1928, och följer Stephen Gordon, som fötts som flicka, men som identifierar sig som inverterad, från barndom till den för tidiga, tragiska döden.
Inverterad var en av den tidiga sexologins klassifikationer. Förenklat kan det översättas med en person vars inre, själsliga, kön inte helt matchar det yttre (fast man ansåg att det även tog sig yttre, kroppsliga, uttryck, att en kvinnlig inverterad även bar manliga kroppsliga drag, och tvärtom). Alternativt en person tillhörande ett tredje kön. Ett av de tydligaste symptomen på att någon var inverterad, var förälskelse i och/eller dragning till person/er av "fel" kön.
Som väl framgår av förklaringen kan en inverterad, med vår tids synsätt, förstås som både en homosexuell och som en transperson (alternativt transsexuell eller intersexuell), vilket har fått till följd att man i vissa kretsar ägnat sig åt att inbördes slåss om de inverterade: Är de föregångare till de homosexuella eller till transpersonerna? En strid som är högst onödig, i mitt tycke. Inverterade är varken homosexuella eller transpersoner i våra dagars förståelse av de begreppen, men såväl homosexuella som transpersoner kan givetvis hitta sidor hos dem att identifiera sig med. Det finns ingen anledning att bestämma att de bara "tillhör" de ena eller de andra. Därför bryter jag med traditionen att beskriva den som "en lesbisk roman", det är den inte, det är en roman om de inverterade. Men även lesbiska läsare har mycket att hämta i den.
The Well of loneliness har i modernare tider fått rykte om sig att vara bara ett tragiskt uttryck för självhat, som man därför bör undvika att läsa. Det tragiska med det omdömet är att man då helt misslyckas med att läsa romanen på dess egna villkor. Den är skriven i en tid då redan omnämnandet av det sexuellt avvikande var explosivt, faktiskt tillräckligt explosivt för att romanen skulle förbjudas i både England och USA under drygt 20 år efter sin utgivning (förbudet i England hävdes 1949). En uttrycklig anledning till domen var att boken inte tillräckligt starkt och entydigt visade på hur fruktansvärt och olevbart livet som inverterad var. Att boken ger uttryck för det helt horribla och fullständigt oacceptabla kravet att inverterade bör ges rätten att existera (en ganska basal mänsklig rättighet kan tyckas), och framför åsikten att inverterade är en naturlig del av skapelsen, och inte med nödvändighet depraverade i sig själva.
The Well of Loneliness var helt enkelt en stridsskrift i sin tid. Det "självhat" som finns där, är dels väldigt uppenbart mest en fernissa som romanens mer omstörtande delar målats över med, i hopp om att den därmed ska passera censuren. Dels är även de styckena kryddade med härliga sarkasmer (det är svårt att läsa dem som rakt igenom allvarligt menade, helt enkelt).
Läs den! Oavsett vad du själv har för könsidentitet och/eller sexuell identitet, är du det allra minsta intresserad av 1900-talshistoria är den oundgänglig. Och till på köpet bjuder den på fantastisk läsning. Första gången jag själv läste den började jag omedelbart om från början igen när jag kommit till sista sidan, och det är sannerligen högt betyg.
tisdag 19 juli 2011
Språkpolisen ute i verkligheten
Vi tog en dag på ett shoppingcentrum igår (ja, det var inte menat att bli en hel dag, men maximalt strul gjorde att utflykten, allt som allt, tog ca. 7 timmar, bra nära en dag). Av utredningstekniska skäl, som det brukar heta i polisiära sammanhang..., så avslöjar jag inte vilket shoppingcentrum, men chocken över språkbrottet som jag, språkpolisen, blev vittne till där har fortfarande inte riktigt släppt.
En restaurang hade namnet: "Nått gott". På riktigt. Stavat så. I en logga på en neonskylt som måste ha passerat många led, och många ögon, innan den nått (!) så långt. Någon måste ju ha varit engagerad i att utforma själva loggan, och bör ha noterat stavningen, någon annan (antagligen) bör ha tagit emot beställningen på neonskylten, och någon har utfört beställningen. INGEN har sett att ett "t" extra gör hela namnet och skylten till rent nonsens (jag har försökt, desperat, att hitta en ordlek där, av typen: "Nu har du nått fram till något gott", men tyvärr, det funkar inte!).
Är det verkligen så illa? Är förmågan att stava, skriva, och att läsa, det egna språket så fullständigt utraderad hos det svenska folket?
Till alla er som googlar på hur nåt ska stavas, ni är ju några stycken varje dag som hittar hit, ett stort TACK! Ni ger mig hopp! Det är ju precis så man ska göra. Reflektera över orden och språket när man använder det, och när man är osäker, leta reda på svar.
Utifall att någon av er landar på det här inlägget i fortsättningen, när ni googlar på nåt eller nått (outgrundliga äro Googles vägar), så tar vi en kortversion här:
Nåt, i betydelsen något, är en sammandragning av just ordet något, vilket betyder att det skrivs: något = nåt.
Nått, i betydelsen supinumform av verbet nå, skrivs alltså däremot nått.
Vilket alltså sammantaget innebär att nåt och nått inte är alternativa stavningar av samma ord, utan två helt olika ord.
Hela nåt eller nått inlägget finns här.
En restaurang hade namnet: "Nått gott". På riktigt. Stavat så. I en logga på en neonskylt som måste ha passerat många led, och många ögon, innan den nått (!) så långt. Någon måste ju ha varit engagerad i att utforma själva loggan, och bör ha noterat stavningen, någon annan (antagligen) bör ha tagit emot beställningen på neonskylten, och någon har utfört beställningen. INGEN har sett att ett "t" extra gör hela namnet och skylten till rent nonsens (jag har försökt, desperat, att hitta en ordlek där, av typen: "Nu har du nått fram till något gott", men tyvärr, det funkar inte!).
Är det verkligen så illa? Är förmågan att stava, skriva, och att läsa, det egna språket så fullständigt utraderad hos det svenska folket?
Till alla er som googlar på hur nåt ska stavas, ni är ju några stycken varje dag som hittar hit, ett stort TACK! Ni ger mig hopp! Det är ju precis så man ska göra. Reflektera över orden och språket när man använder det, och när man är osäker, leta reda på svar.
Utifall att någon av er landar på det här inlägget i fortsättningen, när ni googlar på nåt eller nått (outgrundliga äro Googles vägar), så tar vi en kortversion här:
Nåt, i betydelsen något, är en sammandragning av just ordet något, vilket betyder att det skrivs: nå
Nått, i betydelsen supinumform av verbet nå, skrivs alltså däremot nått.
Vilket alltså sammantaget innebär att nåt och nått inte är alternativa stavningar av samma ord, utan två helt olika ord.
Hela nåt eller nått inlägget finns här.
måndag 18 juli 2011
Tur man har doktorn...
Jag passade på att inleda "mestern" med en härlig semesterförkylning, så några dagar i soffan med "doktorn" passade ju ovanligt bra... Favoritavsnitten så här långt (även om konkurrensen är hård):
Silence in the library
Ett bibliotek som innehåller allt som någonsin skrivits, och allt som någonsin kommer att skrivas, i hela universum. Tänk er det! Men som dessvärre också innehåller miljoner Vashta Nerada, ett slags skuggmonster som konsumerar allt levande.
Doktorns råd rörande Vashta Nerada är följande föga uppmuntrande:
River: So what do we do?
The Doctor: Daleks: Aim for the eyestalk. Sontarans: Back of the neck. Vashta Nerada: Run. Just run.
Men avsnittet innehåller också en intressant beskrivning av framtidens förhållande till böcker:
The Doctor: Books. People never really stop loving books. Fifty-first century. By now you've got holovids, direct-to-brain downloads, fiction mist. But you need the smell. The smell of books, Donna. Deep breath!
Delar av avsnittet är inspelat i Old Swansea Central Library, och i Brangwyn Hall, i Swansea. Tack vare BBC är kopplingen mellan Wales och Sci-Fi helt enkelt oupplöslig (BBC Wales producerar den nya serien av Doctor Who, och producerade de första tre säsongerna av Torchwood, som utspelar sig i Cardiff, Wales).
Och så det andra favoritavsnittet då. The Unicorn and the Wasp som utspelar sig i 1920-talets England, med en ung Agatha Christie som en viktig deltagare. Hela avsnittet är en homage till Agatha Christie, och till den tidens engelska pusseldeckare. Monstret ifråga (the Wasp) har nämligen insupit Agatha Christies deckare via ett halssmycke (lång och komplicerad historia, sci-fi-logik ni vet...), och mördar enligt det litterära mönstret. Avsnittet innehåller till och med en scen där Doktorn samlar alla inblandade i biblioteket på det engelska lantgodset där de befinner sig, för att peka ut den skyldige, enligt sann pusseldeckarpraxis.
Avsnittet ger också en förklaring till det verkliga mysterium som Agatha Christie var involverad i: Hennes försvinnande 1926.
Nedan ett snyggt gjort bildspel från The Unicorn and the Wasp, till musiken Come fly with me (kul indirekt referens till Tardis, doktorns tids- och rymdskepp, där) med Frank Sinatra.
Silence in the library
Ett bibliotek som innehåller allt som någonsin skrivits, och allt som någonsin kommer att skrivas, i hela universum. Tänk er det! Men som dessvärre också innehåller miljoner Vashta Nerada, ett slags skuggmonster som konsumerar allt levande.
Doktorns råd rörande Vashta Nerada är följande föga uppmuntrande:
River: So what do we do?
The Doctor: Daleks: Aim for the eyestalk. Sontarans: Back of the neck. Vashta Nerada: Run. Just run.
Men avsnittet innehåller också en intressant beskrivning av framtidens förhållande till böcker:
The Doctor: Books. People never really stop loving books. Fifty-first century. By now you've got holovids, direct-to-brain downloads, fiction mist. But you need the smell. The smell of books, Donna. Deep breath!
Delar av avsnittet är inspelat i Old Swansea Central Library, och i Brangwyn Hall, i Swansea. Tack vare BBC är kopplingen mellan Wales och Sci-Fi helt enkelt oupplöslig (BBC Wales producerar den nya serien av Doctor Who, och producerade de första tre säsongerna av Torchwood, som utspelar sig i Cardiff, Wales).
Och så det andra favoritavsnittet då. The Unicorn and the Wasp som utspelar sig i 1920-talets England, med en ung Agatha Christie som en viktig deltagare. Hela avsnittet är en homage till Agatha Christie, och till den tidens engelska pusseldeckare. Monstret ifråga (the Wasp) har nämligen insupit Agatha Christies deckare via ett halssmycke (lång och komplicerad historia, sci-fi-logik ni vet...), och mördar enligt det litterära mönstret. Avsnittet innehåller till och med en scen där Doktorn samlar alla inblandade i biblioteket på det engelska lantgodset där de befinner sig, för att peka ut den skyldige, enligt sann pusseldeckarpraxis.
Avsnittet ger också en förklaring till det verkliga mysterium som Agatha Christie var involverad i: Hennes försvinnande 1926.
lördag 16 juli 2011
Lediga dagar med doktorn
Så har då sommarledigheten inletts på riktigt, nu när vi är hemma och lediga båda två. De första dagarna tänker vi inte göra många knop, mest bara låta Doctor Who hålla oss sällskap i soffan. Som om "Doktorn" nånsin skulle sitta still i en soffa nån längre tid, as if... ;) nåja, vi tänker i alla fall sitta still i soffan, och låta oss underhållas av Doktorns äventyr...
Vi har helt enkelt vad den då tvååriga systerdottern kallade "mester".
För att ge er en chans att också göra samma sak sätter jag in ett litet potpurri av klipp med David Tennant som den tionde doktorn (eller, det vill säga Doktorns tionde skepnad, Doktorn är ju alltid Doktorn, även om han ofta blir en ny, med sån där härligt invecklad sci-fi-logik, ni vet...).
Vi har helt enkelt vad den då tvååriga systerdottern kallade "mester".
För att ge er en chans att också göra samma sak sätter jag in ett litet potpurri av klipp med David Tennant som den tionde doktorn (eller, det vill säga Doktorns tionde skepnad, Doktorn är ju alltid Doktorn, även om han ofta blir en ny, med sån där härligt invecklad sci-fi-logik, ni vet...).
fredag 15 juli 2011
Fredagsdikter
Det får bli två fredagsdikter den här veckan, för jag kunde inte bestämma mig. Den första, Efter sommarregnet av Pär Lagerkvist, med en hyllning till moder jord just efter sommarregnet, får vara tillägnad de senaste dagarnas svalka, blåst och regn (ett väder jag faktiskt uppskattar, kanske allra mest så här års när man inte direkt är bortskämd med det).
Efter sommarregnet
Gott är att sitta och känna
efter en sommarskur
jorden ånga inunder
gräset, varm som ett djur.
Bonden om kvällen stryker
över sin dragares länd,
som efter dagsverket ryker,
äntligt från plogen spänd.
Ingen smeker dig, moder,
över ditt grova bröst.
Trofasta, trötta moder,
gammal av sommar och höst.
Den andra blir Kväll med ung man av Carl-Emil Englund. Kanske är det så att allt blir som nytt när man får se det med ett barns ögon, men för oss som älskar språk är det kanske ändå allra mest fascinerande att höra hur ett litet barn uppfattar och använder just språket.
Kväll med ung man
Inget äventyr kan likna detta:
pojken trasslar fram sitt första ord,
som ett blomblad smög det ut i rummet
och sjunker stilla vid mitt fönsterbord.
Djupa källor bryter fram i ljuset,
dunkla vatten från en annan trakt.
På tå går tystnaden i förortshuset
där skymningsklockor håller stillsam vakt.
Nyuppfunna uttryck är en gåta,
snärjd av vetskap om att allt förgår
sitter jag och lyssnar ordets fjäril
som mjukt mot fönstret sina vingar slår
Efter sommarregnet
Gott är att sitta och känna
efter en sommarskur
jorden ånga inunder
gräset, varm som ett djur.
Bonden om kvällen stryker
över sin dragares länd,
som efter dagsverket ryker,
äntligt från plogen spänd.
Ingen smeker dig, moder,
över ditt grova bröst.
Trofasta, trötta moder,
gammal av sommar och höst.
Den andra blir Kväll med ung man av Carl-Emil Englund. Kanske är det så att allt blir som nytt när man får se det med ett barns ögon, men för oss som älskar språk är det kanske ändå allra mest fascinerande att höra hur ett litet barn uppfattar och använder just språket.
Kväll med ung man
Inget äventyr kan likna detta:
pojken trasslar fram sitt första ord,
som ett blomblad smög det ut i rummet
och sjunker stilla vid mitt fönsterbord.
Djupa källor bryter fram i ljuset,
dunkla vatten från en annan trakt.
På tå går tystnaden i förortshuset
där skymningsklockor håller stillsam vakt.
Nyuppfunna uttryck är en gåta,
snärjd av vetskap om att allt förgår
sitter jag och lyssnar ordets fjäril
som mjukt mot fönstret sina vingar slår
torsdag 14 juli 2011
Guldkorn ur hyllorna: Se dagens lys
"Overalt en verden af nutid, nutid, nutid. Jeg er ved at drukne i en verden uden datid" (s. 63)*
Dagens guldkorn ur hyllorna (som denna gång kommer ur den skönlitterära hyllan) är något för den som vågar sig på att läsa på danska, den finns nämligen inte översatt till svenska. Boken heter Se dagens lys, utkom 1980 och är skriven av Svend Åge Madsen.
Romanen skildrar ett framtida Danmark, ett där Udskiftningssystemet (sv: Utbytessystemet) har gjort slut på alla misshälligheter och all olycka. Dessvärre också därmed avskaffat alla känslor. Ingen kriminalitet och inga krig finns, men ingen har, å andra sidan, några känslomässiga band till någon eller något annat. Ingen har egentligen heller några direkta minnen, och även samhällets kollektiva minne är, om inte utraderat, så i alla fall högst undangömt. Bibliotekens magasin innehåller ännu material om samhället före Udskiftningssystemet, men framme på synlig plats finns bara dagsaktualiteter och diverse tekniska pamfletter. En enda människa, Varinka, finns också som tycks leva utanför samhället, och därmed faktiskt ha både minnen och böcker.
Udskiftningssytemet bygger på tanken att det människan helst vill ha, det som gör människan riktigt lycklig, är omväxling. Således ges varje medborgare maximal omväxling: Varje morgon vaknar man i en ny bostad, med en ny partner och eventuell familj (skiftet sker under nätterna, när medborgarna ligger i sina sängar och sover, ett datoriserat system ser till att inte samma människor paras ihop två gånger, något som anses djupt opassande). Varje morgon går man också till ett nytt arbete.
Berättelsens jag, Elef, börjar också kämpa emot systemet efter bästa förmåga. Han försöker få ihop sin livshistoria, med hjälp av skrivna lappar och diverse desperata knep för att minnas från dag till dag var han gjort av sina lappar. Mötet med Maya, en kvinna som han är ihopparad med under en dag och mot alla normer blir förälskad i, och som blir förälskad i honom, ger bränsle till processen. De två försöker med hjälp av varandra, och med hjälp av Varinka, att hitta sätt att överlista systemet så att de ska få vara tillsammans igen.
Några av bokens teman är det skrivna ordet som bärare av vårt kollektiva och individuella minne, en kritik mot samtidens överdrivna fokus på nuet och en idé om oupphörlig förändring som i grunden en form av stillastående (i Udskiftningssytemet finns ju enbart nuet, och därmed kan heller ingen verklig och varaktig förändring och utveckling ske).
Rekommenderas!
Boken är filmatiserad också, 2003, men filmen har jag inte sett och kan därför inte uttala mig om.
* Översättning: "Överallt en värld av nutid, nutid, nutid. Jag är på väg att drunkna i en värld utan dåtid."
onsdag 13 juli 2011
Guldkorn ur hyllorna: Donna Leon
Även om deckarhyllan är omfattande, så har jag ju redan nämnt flertalet av mina riktigt stora favoriter (Carol O'Connell* har jag väl närmast tjatat om, och Laurie R. King likaså...). Men (åtminstone) en återstår i alla fall: Donna Leon
Donna Leons deckare om kommissarie Brunetti, hans fru Paola, oslagbara Signorina Elletra, staden Venedig och den (bitvis en aning korrumperade) polismakten där, är mitt förstahandsval när jag tycker att jag förtjänat riktig avkoppling en kväll: En skön fåtölj, något gott att knapra på så sakteliga, något gott (kallt eller varmt) att dricka till, och en Donna Leon. Det är fulländad läsnjutning det!
Jag skulle dock vilja rekommendera att läsa på originalspråk (engelska), för språket är en stor del av njutningen. Det har en njutbar långsamhet, som understryker den långsamhet (ej att förväxla med tråkighet!) som brukar utmärka handlingen de första 100-200 sidorna. Det är möjligt att en bra översättare lyckas fånga det delvis, men knappast helt.
Donna Leons böcker är de första (enda) som faktiskt fått mig att vilja besöka Venedig. Men inte för att hon skildrar Venedig på det typiskt romantiska sättet, utan, tvärtom, för att hon inte gör det. Det smutsiga och det ofullkomliga ger staden själ, på ett sätt som all världens "O Sole Mio" aldrig kan.
-----
* Fast, ja, jag vet att det fortfarande saknas delar i den utlovade O'Connell-serien här på bloggen. Det kommer...
Donna Leons deckare om kommissarie Brunetti, hans fru Paola, oslagbara Signorina Elletra, staden Venedig och den (bitvis en aning korrumperade) polismakten där, är mitt förstahandsval när jag tycker att jag förtjänat riktig avkoppling en kväll: En skön fåtölj, något gott att knapra på så sakteliga, något gott (kallt eller varmt) att dricka till, och en Donna Leon. Det är fulländad läsnjutning det!
Jag skulle dock vilja rekommendera att läsa på originalspråk (engelska), för språket är en stor del av njutningen. Det har en njutbar långsamhet, som understryker den långsamhet (ej att förväxla med tråkighet!) som brukar utmärka handlingen de första 100-200 sidorna. Det är möjligt att en bra översättare lyckas fånga det delvis, men knappast helt.
Donna Leons böcker är de första (enda) som faktiskt fått mig att vilja besöka Venedig. Men inte för att hon skildrar Venedig på det typiskt romantiska sättet, utan, tvärtom, för att hon inte gör det. Det smutsiga och det ofullkomliga ger staden själ, på ett sätt som all världens "O Sole Mio" aldrig kan.
Donna Leons, och kommissarie Brunettis, Venedig sett från ovan.
Foto: Unofeld781
-----
* Fast, ja, jag vet att det fortfarande saknas delar i den utlovade O'Connell-serien här på bloggen. Det kommer...
tisdag 12 juli 2011
Guldkorn ur hyllorna: Churched
Jo, jag vet att jag sa att nästa guldkorn skulle komma ur deckarhyllan... Men jag kunde inte låta bli att dela med mig också av denna goding från biografihyllan (den står där för att innehållet är huvudsakligen självbiografiskt, man skulle förstås ha kunnat sätta den på religion också).
Boken är alltså: Churched; one kid's journey toward God despite a holy mess, och författaren heter: Matthew Paul Turner.
Boken är skriven i mycket humoristisk ton, även om ärendet är allvarligt. Författaren vill, kort och gott, visa på galenskaperna i den karismatisk-fundamentalistiska kyrkokultur där han har vuxit upp, utan att för den skull slänga ut det som är bra med den. Även om han skriver ur och om en amerikansk kontext, så finns mycket igenkännande även för den som är bekant med den svenska motsvarande kyrkokulturen (eller kyrkokulturerna, möjligen).
Jag bjuder på några utdrag/smakprov här. Först en liten bit om helvetet och om helvetestro:
"When I was a kid, I needed hell to exist. I didn't understand that at the time, but I needed it. Being a fundamentalist was pointless without hell. With no hot and fiery pit existing somewhere below the soil, our views and beliefs lost a good deal of their meaning. It was our fear of hell that fueled our motivation for living the way we did. Perfect. Separated Medieval.
[...]
My church celebrated the love of God, redemption through Jesus, and some of the gifts of the Holy Spirit. But all of that meant nothing unless 99 percent of the people living in China were going to burn in hell."
Visst är det så, och det märks ju också på den nästan paniska aggression som somliga visar i sitt försvar av helvetesidén: Utan den blir deras liv meningslösa. Eller så känns det åtminstone. Undra på att de känner sig hotade när någon ifrågasätter den.
Och så en liten bit om en av de där godtyckliga gränserna som blir så orubbliga i en fundamentalistisk världsbild:
"The church started holding us accountable for our actions on our twelfth birthdays – and that was the age we officially became eligible for hell. It wasn't exactly a bar mitzvah, but it was just as important. Eleven-year-olds had it made at our church. They could be skateboarding drug addicts who robbed grocery stores and killed bald eagles every other Tuesday and God would have still accepted them into heaven. But twelve-year-olds were toast."
Jag tror inte jag har stött på just den där 12-årsgränsen i svenska sammanhang, men visst finns det andra lika godtyckliga regler och gränser som man håller fast vid lika benhårt (ända tills man plötsligt släpper dem och ersätter dem med andra, alltså).
Köp den via Bokus, eller från Adlibris (pocket). Man kan förstås köpa den från Amazon också, men med tanke på frakten tror jag inte att man sparar så mycket på det, om man nu inte köper den begagnad.
Boken är alltså: Churched; one kid's journey toward God despite a holy mess, och författaren heter: Matthew Paul Turner.
Boken är skriven i mycket humoristisk ton, även om ärendet är allvarligt. Författaren vill, kort och gott, visa på galenskaperna i den karismatisk-fundamentalistiska kyrkokultur där han har vuxit upp, utan att för den skull slänga ut det som är bra med den. Även om han skriver ur och om en amerikansk kontext, så finns mycket igenkännande även för den som är bekant med den svenska motsvarande kyrkokulturen (eller kyrkokulturerna, möjligen).
Jag bjuder på några utdrag/smakprov här. Först en liten bit om helvetet och om helvetestro:
"When I was a kid, I needed hell to exist. I didn't understand that at the time, but I needed it. Being a fundamentalist was pointless without hell. With no hot and fiery pit existing somewhere below the soil, our views and beliefs lost a good deal of their meaning. It was our fear of hell that fueled our motivation for living the way we did. Perfect. Separated Medieval.
[...]
My church celebrated the love of God, redemption through Jesus, and some of the gifts of the Holy Spirit. But all of that meant nothing unless 99 percent of the people living in China were going to burn in hell."
Visst är det så, och det märks ju också på den nästan paniska aggression som somliga visar i sitt försvar av helvetesidén: Utan den blir deras liv meningslösa. Eller så känns det åtminstone. Undra på att de känner sig hotade när någon ifrågasätter den.
Och så en liten bit om en av de där godtyckliga gränserna som blir så orubbliga i en fundamentalistisk världsbild:
"The church started holding us accountable for our actions on our twelfth birthdays – and that was the age we officially became eligible for hell. It wasn't exactly a bar mitzvah, but it was just as important. Eleven-year-olds had it made at our church. They could be skateboarding drug addicts who robbed grocery stores and killed bald eagles every other Tuesday and God would have still accepted them into heaven. But twelve-year-olds were toast."
Jag tror inte jag har stött på just den där 12-årsgränsen i svenska sammanhang, men visst finns det andra lika godtyckliga regler och gränser som man håller fast vid lika benhårt (ända tills man plötsligt släpper dem och ersätter dem med andra, alltså).
Köp den via Bokus, eller från Adlibris (pocket). Man kan förstås köpa den från Amazon också, men med tanke på frakten tror jag inte att man sparar så mycket på det, om man nu inte köper den begagnad.
måndag 11 juli 2011
Vardag efter Smålandshelg
Vi var på 60-årskalas i Småland (en stuga strax utanför Eksjö, för att vara exakt) lördag-söndag (det vill säga att själva kalaset var förstås bara på lördagskvällen, men eftersom vi har en bit till, och från, Smålands skogar, så stannade vi över natten).
Småland har vi varit ganska lite i annars, mest passerat igenom, men nu fick vi, förutom med skogen och stugan, stifta bekantskap även med Eksjö och Nässjö. Sammanfattningsvis kan vi väl säga att vi fick ett gott intryck av Eksjö (en trevlig, och hjälpsam, busschaufför, fina trähus), och ett något blandat intryck av Nässjö (på plussidan en välsorterad och spännande musikaffär, på minussidan människor som stirrade bestört när de såg oss hålla hand, kebaben i franskbröd vet jag inte om vi ska sätta på plus eller minus, den får nog mest ett frågetecken...).
Men nu är det alltså vardag igen. Inte helt dumt det heller faktiskt.
Småland har vi varit ganska lite i annars, mest passerat igenom, men nu fick vi, förutom med skogen och stugan, stifta bekantskap även med Eksjö och Nässjö. Sammanfattningsvis kan vi väl säga att vi fick ett gott intryck av Eksjö (en trevlig, och hjälpsam, busschaufför, fina trähus), och ett något blandat intryck av Nässjö (på plussidan en välsorterad och spännande musikaffär, på minussidan människor som stirrade bestört när de såg oss hålla hand, kebaben i franskbröd vet jag inte om vi ska sätta på plus eller minus, den får nog mest ett frågetecken...).
Men nu är det alltså vardag igen. Inte helt dumt det heller faktiskt.
lördag 9 juli 2011
Disney har mycket att sota för...
... och till det hör absolut den utbredda feltolkningen av "björntjänst". Ni vet, björnen Baloo sjunger "var glad och nöjd för vet du vad, en björntjänst gör ju ingen glad" (i den svenska översättningen av "The bare necessities").
En björntjänst skulle alltså vara motsatsen till att vara glad och nöjd? Det vill säga någon slags synonym till grinigt humör?
Nej, det är det alltså inte. En björntjänst är (och jag citerar här Bonniers svenska ordbok): "hjälp som blir till skada"
Ett illustrativt exempel: Du är försenad och missar bussen, om du tar nästa buss kommer du 30 minuter försent. En bekant som kommer förbi erbjuder dig skjuts, vilket du accepterar, men slutresultatet blir att du kommer 60 minuter försent. Den skjuts du fick var då en björntjänst, även om tanken var god, och, framförallt, även om din bekant är glad som en speleman hela tiden!
Ordet björntjänst nämns i den svenska översättningen bara i ett desperat försök att efterlikna originalets ordlek på bare/bear (läs mer om den homofonen här, förresten).
En björntjänst skulle alltså vara motsatsen till att vara glad och nöjd? Det vill säga någon slags synonym till grinigt humör?
Nej, det är det alltså inte. En björntjänst är (och jag citerar här Bonniers svenska ordbok): "hjälp som blir till skada"
Ett illustrativt exempel: Du är försenad och missar bussen, om du tar nästa buss kommer du 30 minuter försent. En bekant som kommer förbi erbjuder dig skjuts, vilket du accepterar, men slutresultatet blir att du kommer 60 minuter försent. Den skjuts du fick var då en björntjänst, även om tanken var god, och, framförallt, även om din bekant är glad som en speleman hela tiden!
Ordet björntjänst nämns i den svenska översättningen bara i ett desperat försök att efterlikna originalets ordlek på bare/bear (läs mer om den homofonen här, förresten).
fredag 8 juli 2011
Kingdom of Heaven
Veckans fredagsmusik blir Kingdom of Heaven med Melissa Etheridge. Ett litet smakprov på bakgrundsmusiken till min hyllröjning här. Det jag gillar särskilt med texten är hur de som skadar sina medmänniskor i Guds namn inte görs till fienden, utan benämns: A suffering soul, on the way to the Kingdom of Heaven. För det är väl lite så det är, även om man kan bli väldigt arg ibland. Det handlar om lidande själar, om medmänniskor, som skadar för att de själva är skadade, och den enda vägen framåt är att bemöta dem just så.
Texten går:
A suffering soul on the way to
the Kingdom of Heaven
held up a sign that said:
God hates America.
But a child has been lost,
a mother is shocked and is grieving.
Turning away, turning away.
He said there is a love that
is so hideous and destructive
we must drive it from earth
to save all our children.
He must know it well.
in the night it's the hell
that he speaks of-
It keeps him awake.
It keeps him awake.
My God is Love
My God is Peace
My God loves you
My God loves me
A suffering soul on the way to
the Kingdom of Heaven
prayed in the dark:
Death to the infidel.
He strapped all his desperate pains,
and his faith,
to his body.
And blew them away,
blew them away.
A suffering soul on the way to
the Kingdom of Heaven
shouts from the news:
They are the godless ones!
But the anger inside,
and the fear that it hides.
will never leave her,
when the cameras are gone.
When the cameras are gone.
People come on, tell me:
Where is your Kingdom of Heaven?
Where is your faith?
Were do you put your fear?
Do you have a price for Truth,
and a price for believing?
Heaven is here.
Heaven is here.
My God is Love
My God is Peace
My God is you
My God is me
Texten går:
A suffering soul on the way to
the Kingdom of Heaven
held up a sign that said:
God hates America.
But a child has been lost,
a mother is shocked and is grieving.
Turning away, turning away.
He said there is a love that
is so hideous and destructive
we must drive it from earth
to save all our children.
He must know it well.
in the night it's the hell
that he speaks of-
It keeps him awake.
It keeps him awake.
My God is Love
My God is Peace
My God loves you
My God loves me
A suffering soul on the way to
the Kingdom of Heaven
prayed in the dark:
Death to the infidel.
He strapped all his desperate pains,
and his faith,
to his body.
And blew them away,
blew them away.
A suffering soul on the way to
the Kingdom of Heaven
shouts from the news:
They are the godless ones!
But the anger inside,
and the fear that it hides.
will never leave her,
when the cameras are gone.
When the cameras are gone.
People come on, tell me:
Where is your Kingdom of Heaven?
Where is your faith?
Were do you put your fear?
Do you have a price for Truth,
and a price for believing?
Heaven is here.
Heaven is here.
My God is Love
My God is Peace
My God is you
My God is me
Nädå...
...Jag har inte blivit levande begravd under fallande bokmassor. Det har bara känts så stundvis...
Onsdag flydde jag hettan här inne, och satt ute (i skuggan) med...såklart... en bok, och igår försökte jag spurta för att bli klar med hela omorganisationen/uppröjningen/insorteringen/städningen i hyllorna (trots att jag höll på mellan klockan 07 och 19 blev jag faktiskt inte riktigt klar, men bra nära i alla fall).
Den där tillfälliga kattlösningen blev utbytt mot en ny, kanske lika tillfällig men i alla fall smidigare (återstår att se om den håller för katternas anstormning...). Saken var nämligen den att när det blev dags att fixa den saken så: Valde jag ut en planka, mätte och markerade hur/var den skulle sågas, grävde fram träplugg och en borr i motsvarande storlek, tog fram borrmaskin och sticksåg...och sen såg jag att jag också behövde röja plats och sätta upp arbetsbänken (hopfällbar) på balkongen...och då tappade jag liksom all energi... och bar tillbaka allt framburet och letade upp något som kunde knytas/spännas för böckerna i den aktuella hyllan istället...
Onsdag flydde jag hettan här inne, och satt ute (i skuggan) med...såklart... en bok, och igår försökte jag spurta för att bli klar med hela omorganisationen/uppröjningen/insorteringen/städningen i hyllorna (trots att jag höll på mellan klockan 07 och 19 blev jag faktiskt inte riktigt klar, men bra nära i alla fall).
Den där tillfälliga kattlösningen blev utbytt mot en ny, kanske lika tillfällig men i alla fall smidigare (återstår att se om den håller för katternas anstormning...). Saken var nämligen den att när det blev dags att fixa den saken så: Valde jag ut en planka, mätte och markerade hur/var den skulle sågas, grävde fram träplugg och en borr i motsvarande storlek, tog fram borrmaskin och sticksåg...och sen såg jag att jag också behövde röja plats och sätta upp arbetsbänken (hopfällbar) på balkongen...och då tappade jag liksom all energi... och bar tillbaka allt framburet och letade upp något som kunde knytas/spännas för böckerna i den aktuella hyllan istället...
onsdag 6 juli 2011
Uppdatering
Jodå, det går framåt här i hyllorna. Trots den över 30-gradiga värmen i lägenheten. Jag har till och med valt ut den bok ur deckarhyllan som ska presenteras här så småningom, och har ett par-tre kandidater ur de skönlitteraturhyllor jag hittills är klar med (skönlitteraturen täcker faktiskt nästan hela ena långväggen i arbetsrummet, trots att jag alltid tycker att vi inte har så mycket skönlitteratur egentligen...). Är ännu inte vid den punkt då kaoset minskar istället för att öka... men tycker mig ana ljuset i tunneln.
Jag inser dock att jag även när jag är klar med detta kommer att ha en hög böcker som saknar plats i hyllorna, trots att jag lyckats frigöra i alla fall två meter hyllyta sammanlagt. Kaoset blir i alla fall mindre i slutändan än det var när jag började, alltid något.
Jag har också gett en rubrik åt min nya serie med temabloggposter: Guldkorn ur hyllorna (låter kanske lite pretentiöst, men är lånat ur ett gammalt brev från en vän som jag hittade när jag rensade och sorterade, den här bloggserien får bli lite en homage till henne). Nästa del alltså: deckare
Men: Blir det lika varmt, eller ännu varmare, här idag så flyr jag både bokhyllor och dator och sätter mig ute, där det i alla fall är svalare än här inne (jo, det är sant... vår lägenhet är bastuhet på sommaren, och fryskall på vintern... fast på vintern är det i alla fall behagligare klimat inomhus än utomhus).
Och bibliografiproblemet undrar ni då? Jo, jag har organiserat om hela den Billy där biblioteks- och informationsvetenskap står, så det löste sig. Typ.
NU: Åter till gruvorna... eller ehum... hyllorna ;-)
Jag inser dock att jag även när jag är klar med detta kommer att ha en hög böcker som saknar plats i hyllorna, trots att jag lyckats frigöra i alla fall två meter hyllyta sammanlagt. Kaoset blir i alla fall mindre i slutändan än det var när jag började, alltid något.
Jag har också gett en rubrik åt min nya serie med temabloggposter: Guldkorn ur hyllorna (låter kanske lite pretentiöst, men är lånat ur ett gammalt brev från en vän som jag hittade när jag rensade och sorterade, den här bloggserien får bli lite en homage till henne). Nästa del alltså: deckare
Men: Blir det lika varmt, eller ännu varmare, här idag så flyr jag både bokhyllor och dator och sätter mig ute, där det i alla fall är svalare än här inne (jo, det är sant... vår lägenhet är bastuhet på sommaren, och fryskall på vintern... fast på vintern är det i alla fall behagligare klimat inomhus än utomhus).
Och bibliografiproblemet undrar ni då? Jo, jag har organiserat om hela den Billy där biblioteks- och informationsvetenskap står, så det löste sig. Typ.
NU: Åter till gruvorna... eller ehum... hyllorna ;-)
tisdag 5 juli 2011
Bildbevis 2
Och även på ett annat håll har det skett utveckling. Dock utan min egentliga inblandning: Vår miniatyrapelsinbuske (jo, den har ett tjusigare namn som jag inte kommer ihåg, men en miniatyrvariant av vanlig apelsin är vad det är) blommar för första gången!!
Se där, vad som kan hända när man lämnar den ifred en dag...
Förresten: Ni vet det där "alla" säger om att apelsinblom doftar så fantastiskt? De har alldeles rätt, det gör det!
Se där, vad som kan hända när man lämnar den ifred en dag...
Förresten: Ni vet det där "alla" säger om att apelsinblom doftar så fantastiskt? De har alldeles rätt, det gör det!
måndag 4 juli 2011
Bildbevis på framstegen här
Nej, det är inte något särskilt bra foto (om ni tycker att ena lampan bakom läsfåtöljen står snett är det dock för att den gör det, det kan inte fotot lastas för...). Det kanske inte ens säger så mycket för den oinvigde. Men... det är i alla fall lejonparten av vad jag med mycket möda och stort besvär har åstadkommit idag.
Ovanpå den låga hyllan stod tills i morse tidskriftssamlare fulla med allsköns tidskrifter, papper, kopior och urklipp – innehållet i dem har nu dels förflyttats till pappkassar i hallen (i väntan på vidare befordran till återvinningen), och dels sorterats in i de lådor som ligger ovanpå hyllan.
"Folianter" (stora/höga böcker) ska få ny plats där tidskriftssamlarna stod.
En stor del av böckerna i hyllorna här har sorterats in på sin rätta plats i samlingen idag (från en överfull "nytt"-hylla). Samtliga har dessutom plockats ut och skakats rena från damm, innan de satts in i en nydammad hylla (i de flesta fall i en annan hylla, eller i alla fall på annan plats, än den de stod i från början, så blir det när man flyttar om och sorterar in samtidigt).
Dessutom har jag röjt och rensat lite i en hylla i sovrummet (som av naturliga skäl inte syns i bild), dessutom även i ytterligare ett par hyllor i arbetsrummet (som inte heller syns på bild).
Ser man bara till antalet hyllor som ska gås igenom har jag verkligen inte kommit långt (den här hyllväggen är den av de fyra väggarna i arbetsrummet som rymmer minst antal hyllor och böcker, sen är det ju resten av lägenheten också...). Men ser man till total arbetsinsats tror jag ändå att jag gjort en hel del: Att gå igenom och rensa bland papper är ju otroligt tidsödande, härefter handlar det mestadels bara om att flytta om bland böcker (och damma förstås).
Jo, snickra lite på en hylla som behöver få en tillfällig kattsäkringslösning (=spärr som ska hindra att katterna slänger och sparkar ut böckerna från hyllan), utbytt mot en mer permanent hade jag ju också tänkt hinna med, förstås. Men att såga, borra och skruva kan nog bli en trevlig omväxling när jag väl kommer så långt.
Guldkorn ur hyllorna: Suits me
Efter en svettig och dammig förmiddag (började klockan 07...) har jag åtminstone rensat bland tidskriftssamlarna (för att få plats med mera böcker) och sorterat in nya biografier i biografihyllan, och kanske hälften av de nya deckarna i deckarhyllan... Med andra ord har jag kommit så långt i det arbetet att det blivit dags att sätta sig ner och presentera den utvalda biografin:
"Suits me; the double life of Billy Tipton" skriven av Diane Wood Middlebrook
En biografi över jazzmusikern Billy Tipton som tar sin början i och med Billys död 1989 och den upptäckt som då följde: Under kläderna var Billy, som levt som man så länge någon i omgivningen kunde minnas, en kvinna. En chock för människor omkring honom förstås, och något av ett scoop för media, eftersom han var känd nog för att många skulle veta vem han var. Billys exfru försökte hindra att nyheten läckte ut, genom att arrangera en snabb kremering, och avkräva tysthetslöfte av personalen på begravningsbyrån. Försent, dock, eftersom rättsläkaren som gjort obduktionen tipsat en journalist om att det fanns något intressant att hämta i dödsattesten.
Eftersom Billy själv var död när nyheten om hans bakgrund blev offentlig, och eftersom han inte själv efterlämnat något skrivet om det, eller, tycks det, egentligen ha pratat om det med någon, så kan ingen egentligen veta varför han valde att leva som man, eller hur han tänkte och kände kring det. Det gäller givetvis även Diane Wood Middlebrook som skrivit den här biografin.
Vad hon kan göra, däremot, är att gå till de källor som finns och utifrån dem berätta om Billys liv från barndomen och ända till slutet, och det gör hon med den äran.
Rekommenderas alltså!
Läs första kapitlet här
Kan köpas från Bokus, Adlibris eller Amazon
Nästa del i bloggserien: deckare.
Stay tuned...
---
Uppdaterat kl. 19:21: Såg att jag skrivit bibliografier istället för biografier i början av bloggposten, har ändrat det nu. Misstänker starkt att det berodde på att jag satt och grunnade på just ett par bibliografier som på något sätt borde krånglas in i biblioteksvetenskapsavdelningen, som dock är precis full och i så fall måste flytta på sig, och var då i så fall? Vad hjärtat är fullt av skriver fingrarna ibland på tangenterna också...
Uppdaterat fredag: Men det var väl självaste... Jag hade fortfarande lämnat kvar ett par "bibliografi" orättat. NU tror jag i alla fall att det är rättat hela vägen.
"Suits me; the double life of Billy Tipton" skriven av Diane Wood Middlebrook
En biografi över jazzmusikern Billy Tipton som tar sin början i och med Billys död 1989 och den upptäckt som då följde: Under kläderna var Billy, som levt som man så länge någon i omgivningen kunde minnas, en kvinna. En chock för människor omkring honom förstås, och något av ett scoop för media, eftersom han var känd nog för att många skulle veta vem han var. Billys exfru försökte hindra att nyheten läckte ut, genom att arrangera en snabb kremering, och avkräva tysthetslöfte av personalen på begravningsbyrån. Försent, dock, eftersom rättsläkaren som gjort obduktionen tipsat en journalist om att det fanns något intressant att hämta i dödsattesten.
Eftersom Billy själv var död när nyheten om hans bakgrund blev offentlig, och eftersom han inte själv efterlämnat något skrivet om det, eller, tycks det, egentligen ha pratat om det med någon, så kan ingen egentligen veta varför han valde att leva som man, eller hur han tänkte och kände kring det. Det gäller givetvis även Diane Wood Middlebrook som skrivit den här biografin.
Vad hon kan göra, däremot, är att gå till de källor som finns och utifrån dem berätta om Billys liv från barndomen och ända till slutet, och det gör hon med den äran.
Rekommenderas alltså!
Läs första kapitlet här
Kan köpas från Bokus, Adlibris eller Amazon
Nästa del i bloggserien: deckare.
Stay tuned...
---
Uppdaterat kl. 19:21: Såg att jag skrivit bibliografier istället för biografier i början av bloggposten, har ändrat det nu. Misstänker starkt att det berodde på att jag satt och grunnade på just ett par bibliografier som på något sätt borde krånglas in i biblioteksvetenskapsavdelningen, som dock är precis full och i så fall måste flytta på sig, och var då i så fall? Vad hjärtat är fullt av skriver fingrarna ibland på tangenterna också...
Uppdaterat fredag: Men det var väl självaste... Jag hade fortfarande lämnat kvar ett par "bibliografi" orättat. NU tror jag i alla fall att det är rättat hela vägen.
söndag 3 juli 2011
Nytt tema
Den kommande veckan tänker jag mig att äntligen skapa lite ordning i det där bokkaoset som jag nämnde för ett tag sen, i den mån de överdrivna temperaturerna här hemma hos oss alls gör det möjligt att befinna sig i arbetsrummet och ägna sig åt fysisk aktivitet samtidigt det vill säga.
Hursomhelst innebär det givetvis dels att mer tid kommer att tillbringas i och vid hyllorna än vid datorn, och dels att jag kommer att bli påmind om fantastiska böcker som jag hade glömt att jag hade. Båda delarna är jag helt och hållet säker på, och det senare fenomenet tänker jag utnyttja för att temablogga en tid framåt.
Jag kommer att välja en bok i varje kategori som jag går igenom, och presentera här. Ordningen blir i enlighet med hur böckerna står här hos oss (jag tänker börja i hyllan vid arbetsrumsdörren och arbeta mig runt hela arbetsrummet och vidare ut i lägenheten), och ser ut som följer:
Biografier (jag velar mellan två här, får se vilken det blir)
deckare (har jag ju redan presenterat en hel del här, men jag ska säkert hitta nya godbitar)
skönlitteratur (prosa)
biblioteks- och informationsvetenskap (jag tror jag redan vet vilken..., men vi får se när vi kommer så långt i hyllan)
biologi
genusvetenskap
hbt
historia
idéhistoria
konstevetenskap
litteraturvetenskap
matematik
medicin
militaria (den kategorin väntade ni er inte va...)
religion
sexologi
sociologi
språkvetenskap
uppslagsverk
film
övrigt
lyrik
serier
Jag tar mig friheten att utelämna metodologikategorin, det är användbara böcker men sällan särskilt upphetsande... (men, ok, jag kan ändra mig när jag faktiskt hinner fram till den hyllan, vi får se)
Hursomhelst innebär det givetvis dels att mer tid kommer att tillbringas i och vid hyllorna än vid datorn, och dels att jag kommer att bli påmind om fantastiska böcker som jag hade glömt att jag hade. Båda delarna är jag helt och hållet säker på, och det senare fenomenet tänker jag utnyttja för att temablogga en tid framåt.
Jag kommer att välja en bok i varje kategori som jag går igenom, och presentera här. Ordningen blir i enlighet med hur böckerna står här hos oss (jag tänker börja i hyllan vid arbetsrumsdörren och arbeta mig runt hela arbetsrummet och vidare ut i lägenheten), och ser ut som följer:
Biografier (jag velar mellan två här, får se vilken det blir)
deckare (har jag ju redan presenterat en hel del här, men jag ska säkert hitta nya godbitar)
skönlitteratur (prosa)
biblioteks- och informationsvetenskap (jag tror jag redan vet vilken..., men vi får se när vi kommer så långt i hyllan)
biologi
genusvetenskap
hbt
historia
idéhistoria
konstevetenskap
litteraturvetenskap
matematik
medicin
militaria (den kategorin väntade ni er inte va...)
religion
sexologi
sociologi
språkvetenskap
uppslagsverk
film
övrigt
lyrik
serier
Jag tar mig friheten att utelämna metodologikategorin, det är användbara böcker men sällan särskilt upphetsande... (men, ok, jag kan ändra mig när jag faktiskt hinner fram till den hyllan, vi får se)
Biblioteca José Vasconcelos, foto: Eneas De Troya
Fullt så överväldigande är kanske inte hyllorna här,
men det kommer nog kännas så... Förhoppningsvis
är ordningen motsvarande när jag är klar...
lördag 2 juli 2011
Särskrivning och google: En språkpolisiär insats
Har ju tidigare gjort en språkpolisiär insats baserad på språkrelaterade sökord och sökfraser jag ser i statistiken att människor har googlat sig till den här bloggen på, men som de antagligen inte hittat så mycket matnyttigt kring här.
Idag kommer alltså nästa insats i den genren. Den här gången handlar det om uttrycket på väg, och frågan om det ska särskrivas eller inte. Särskrivning har jag ju också bloggat kring tidigare, men just den här frågan får kanske inte riktigt sitt svar där. En preposition (på) och ett substantiv (väg) brukar förvisso inte skrivas ihop, men undantag finns ju när det gäller fasta uttryck (som exv. idag, som på svenska kan skrivas både i ett ord och i två, det är en smaksak helt enkelt).
Jag slår ihop den här språkpolisiära insats med en kring särskrivningen "nära på", som jag fick syn på i en nedskriven variant av texten till Peps Perssons "Oh boy"* (närmare bestämt i raden "faktiskt när man mår på detta vis, är världen närapå ett paradis", fast den skrevs alltså "är världen nära på ett paradis"), eftersom det ju också handlar om ordet "på", och om vad vi skulle kunna kalla ett fast uttryck (fast nära är förstås inget substantiv).
Det jag tidigare har tipsat om (betydelse, sammansatta substantiv, genitiv-s/binde-s, o.s.v) hjälper inte så mycket här, så här kommer ytterligare ett tips för den som vill veta om ett ord/uttryck ska skrivas ihop eller inte:
Närapå finns i ordboken som ett ord (och bara som ett ord), med betydelsen "nästan". Det ska alltså skrivas i ett ord. Påväg finns däremot inte (på finns, och väg), rimligen ska det alltså skrivas som två ord: På väg.
----
* Samme skribent hade förresten skrivit titeln "O'boy", som chokladdrycken alltså... Men ok, den felskrivningen har jag sett ganska ofta, och den är ju ganska lättförklarlig, så vi lämnar den därhän.
Idag kommer alltså nästa insats i den genren. Den här gången handlar det om uttrycket på väg, och frågan om det ska särskrivas eller inte. Särskrivning har jag ju också bloggat kring tidigare, men just den här frågan får kanske inte riktigt sitt svar där. En preposition (på) och ett substantiv (väg) brukar förvisso inte skrivas ihop, men undantag finns ju när det gäller fasta uttryck (som exv. idag, som på svenska kan skrivas både i ett ord och i två, det är en smaksak helt enkelt).
Jag slår ihop den här språkpolisiära insats med en kring särskrivningen "nära på", som jag fick syn på i en nedskriven variant av texten till Peps Perssons "Oh boy"* (närmare bestämt i raden "faktiskt när man mår på detta vis, är världen närapå ett paradis", fast den skrevs alltså "är världen nära på ett paradis"), eftersom det ju också handlar om ordet "på", och om vad vi skulle kunna kalla ett fast uttryck (fast nära är förstås inget substantiv).
Det jag tidigare har tipsat om (betydelse, sammansatta substantiv, genitiv-s/binde-s, o.s.v) hjälper inte så mycket här, så här kommer ytterligare ett tips för den som vill veta om ett ord/uttryck ska skrivas ihop eller inte:
Ordboken!
Närapå finns i ordboken som ett ord (och bara som ett ord), med betydelsen "nästan". Det ska alltså skrivas i ett ord. Påväg finns däremot inte (på finns, och väg), rimligen ska det alltså skrivas som två ord: På väg.
----
* Samme skribent hade förresten skrivit titeln "O'boy", som chokladdrycken alltså... Men ok, den felskrivningen har jag sett ganska ofta, och den är ju ganska lättförklarlig, så vi lämnar den därhän.
fredag 1 juli 2011
Valv bakom valv oändligt
Fredagsdikten idag blir Romanska bågar av Tomas Tranströmer. För ovanlighets skull ska jag göra en slags crossover mellan olika medieformer. Jag syftar alltså på att fredagssången brukar vara i form som går att lyssna på, medan fredagsdikten bara läses. Jag hittade nämligen en inläsning av dikten av Tranströmer själv (tror jag, det låter det som i alla fall) på youtube, så den här veckan blir det en dikt som även går att lyssna på.
Dikten i textform kommer här:
Romanska bågar
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
----------------------------------------------
Sant, eller hur. Människan är alltid oavslutad, och alltid mer än det du ser (inom parantes sagt ett av mina starkaste skäl att vara skeptisk mot all fundamentalism: Om redan människan är så oändligt komplex, varför skulle då Gud/Sanningen vara enkel, snäv och inrutad?).
Fast det kan nog vara sant om annat också. Bakgrunden till att det blev denna dikt just idag är nämligen att just raden "Valv bakom valv oändligt" dök upp i mitt minne häromkvällen, när jag tog en kvällspromenad i våra vackra omgivningar, och ännu en gång hittade en väg jag aldrig gått förut. Vi har bott här i tio år redan, men det senaste året har jag på allvar förälskat mig i platsen och staden. I samband därmed har jag också börjat lägga märke till, och utforska, omgivningarna på allvar. Och faktum är att hittills har jag upptäckt något nytt på varenda en av mina promenader. Valv bakom valv oändligt, således. En stad, ett skogsområde, en äng o.s.v blir kanske heller aldrig färdig. Och det är kanske också som det skall.
Dikten i textform kommer här:
Romanska bågar
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
----------------------------------------------
Sant, eller hur. Människan är alltid oavslutad, och alltid mer än det du ser (inom parantes sagt ett av mina starkaste skäl att vara skeptisk mot all fundamentalism: Om redan människan är så oändligt komplex, varför skulle då Gud/Sanningen vara enkel, snäv och inrutad?).
Fast det kan nog vara sant om annat också. Bakgrunden till att det blev denna dikt just idag är nämligen att just raden "Valv bakom valv oändligt" dök upp i mitt minne häromkvällen, när jag tog en kvällspromenad i våra vackra omgivningar, och ännu en gång hittade en väg jag aldrig gått förut. Vi har bott här i tio år redan, men det senaste året har jag på allvar förälskat mig i platsen och staden. I samband därmed har jag också börjat lägga märke till, och utforska, omgivningarna på allvar. Och faktum är att hittills har jag upptäckt något nytt på varenda en av mina promenader. Valv bakom valv oändligt, således. En stad, ett skogsområde, en äng o.s.v blir kanske heller aldrig färdig. Och det är kanske också som det skall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)